Senaste kommentarerna i forumet

Härligt att se! kram / trollis

Måste väl tillägga att jag inte heller har några problem... Vi har nog anpassat oss ;-D
Jag har ändå haft tur, som mött människor med humor och som när de fått "tänka till" lite, varit beredda att gå halva vägen..

Hade också en vänninna med "städsyndrom"(queen of the holy martures...) Hon beklagade sig över att hon blivit osams med sin son och sonhustru och nu inte skulle få träffa sina barnbarn längre (jodå, hon ÄR väldigt teatralisk..)

Så jag frågade henne vad som hänt.
Hon hade blivit ombedd att vara barnvakt en eftermiddag och då hade hon passat på att storstäda.
- det var ju såååå "grisigt" överallt, matrester på spisen, dammtussar i hörnen och ovikt tvätt...
Sedan hade hon minsann "tagit bladet från munnen" och sagt vad hon tyckte..

Vid det laget förstod jag att både son och svärdotter tagit illa upp, eftersom de bett om en barnvakt, inte storstädning.

Och kan du tänka dig fortsatte hon upprört, nu sa somnen att jag inte fick komma hem till dom längre, utan om jag ville träffa barnen så fick dom komma till mig!

Vänta ett tag sa jag. VAD sa du nu?

Jo, att jag inte fick komma hem till dom längre..

Ja, men du sa ju att du inte skulle få träffa barnbarnen?

Ja men hör du inte, fortsatte hon (ännu mer upprörd) jag är PORTAD hos min egen son!

Ja men sa du inte att P skulle skjutsa hem barnen till DIG om du ville träffa dem?

Jo, men jag är portad....

Nu var det jag som nästan skrek. LYSSNA! Du beklagade dig över att du inte skulle få TRÄFFA barnbarnen och så säger du, att P sa att han skulle skjutsa hem dem till DIG om du VILLE träffa dem!

Det tog mer än en timmes argumenterande innan hon själv förstod, att hennes "argument" framstod som helt fel.
Hon ville ha en rejäl dos av "tyck-synd-om-mig" och valde att trycka på "barnbarns-knappen".. Förmodligen för att hon någonstans omedvetet förstod att hon hade gjort ett övertramp..

När hon lugnat ner sig en smula, tyckte hon fortfarande att hon hade "rätt", för hon hade ju städat i "bästa välmening"..(dessutom tyckte hon att det var jobbigt med 3 barn i en pedantiskt skött lägenhet ;-D )"ridå"

Saker och ting jag SKALL

vara aktsam på.
Kort om tid idag, tack!
/A

Vad härligt för dig:) Hela ditt inlägg lyser av lättnad och glädje! Jag blir oxå glad när jag läser. Jag har haft en svacka i helgen, men det känns bättre idag. Jag tycker att det känns som om att det är mig du skriver om. Känslan av att vara närvarande får inte glömmas bort. Jag har haft en känsla så länge av att jag inte duger. En dålig mamma, dålig vän och sambo. Men nu jobbar vi vidare! Kram:)

Efter era historier så kan jag tro att jag är en riktigt bra svärmor! Med min har jag heller inga problem.

haha. Även mig lockade du fram. Låg där i mitt eget träck och tyckte såååå synd om mig själv. Men svärmor berör. På gott och ont. Själv har jag bara haft en. Lite amatör där. Relationen är obefintlig. För en ca 25 år sedan deklarerade hon för min man att jag var ett jävla misstag. Han svarade att i så fall var det hans jävla misstag. Måste han välja så skulle han välja mig. Sen följde några år med när vi försökte samsas. Hela tiden högg hon. Små hulingar kastades ut men jag bet ihop. Allting detta ser maken och sen väljer han bort henne. Nej så får du inte göra reagerar jag som är föräldralös. Du får inte. Men han menar på att om hon inte ställer upp så ska han inte heller göra det. Nu är tanten 80 år. Ring henne sa jag på födelsedagen. Ring henne sa jag i julas. Skicka ett julkort för annars kommer du att ångra dig när hon är död. Där är vi nu. Jag skulle faktiskt uppskatta om tanten kom hit och kritiserade. Eller bara dammsög! Min första pojkväns mamma sa. Jag hoppas Patric lämnar dig! Den lever kvar. Är nog ingen svärdottersdröm.

Fia

Tyvärr fick jag just ett samtal från receptionen där om att hon(terapeuten) är sjuk idag. Typiskt! Ingen ny tid fick jag heller, de skulle skicka via posten. Det är jobbigt att vänta och känna sig orolig över att de ska glömma/tappa bort en i rullorna.

Men men... ska ändå försöka göra det här till en bra dag, ledig som jag är. Skogen och masken kan jag ju fortfarande jobba på, ett hårt gympass ska jag nog klämma in också(det har blivit min plats för meditation där jag verkligen kan fokusera på att göra en sak i taget), al-anon ikväll.

Det blir bra.

Kramar!

Ja då var min andra helg avverkad som nykter! Känns fantastiskt! Så mycket jag har fått gjort i helgen var längesedan. Så närvarande som mamma, fru och vän! Det känns som den största belöningen. Måndag morgon och inge bakis:)Det hör inte till vanligheterna. Vanligtvis så kom jag dunder bakis till jobbet på måndagar och blev knappt människa förrän torsdag. Då var det ju dags att dricka vin igen och så fortsatte ekorrhjulet. Om och om igen! Fyfan! Den visan kan man nu och den är inge bra! Jag önskar er alla mina vapendragare ett nyktert och närvarande 2013! Jag är på väg!!
Kramar

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det går bra!
Jag tror det, eftersom jag ser en oerhörd förändring hos dig.
Ja du har faktiskt fått mer "klös"...

Jag tror främst att du har börjat lita på dig själv och hitta det som är DU.

Klart att du är nervös, konstigt vore annars? Men jag tror också att din nya inställning kommer att göra att du får ut något av det.
Om så inte skulle vara fallet, så kommer du inte att vara rädd för att försöka något annat.
kram /trollis

Hahaha:) underbar historia! När min svärmor kommer går jag omkring och låtsas att hon hjälper mig (fastän det faktiskt är mest jobb att ta hand om henne då jo är sjuklig) för att hon ska känna sig behövd. Vill inte såra henne eller göra henne ledsen.

Jag har funderat över det här med VÄLVILJA och hur den kan missuppfattas..

En av mina svärmödrar (jodå, jag samlar på dem) Hade för ovana att plocka fram dammtrasa och dammsugare varje gång hon kom och hälsade på. Spelade ingen roll om det bara var en kvart efter att jag själv dammsugit..
I bästa välmening förstås.. Hon ville "hjälpa till" och blev fruktansvärt sårad när jag bad henne låta bli.. (finns nog en del som känner igen fenomenet hmm..)

Jag å min sida, kände naturligtvis att hon klampade på, utan att ha frågat mig.. Kanske tyckte hon att jag inte hade tillräckligt rent? Att jag var "slarvig"? En "dålig" mor och hustru?

Det som hände var att jag bestämt satte ner foten och sa att ville hon absolut städa istället för att dricka kaffe, så fick hon göra det hos sig (nej, jag var inte särskilt smidig)
Vilket resulterade i att hon stortjöt och sa att jag avskydde henne... Det gjorde jag ju inte alls, det jag inte gillade, var att hon tog över, när hon kom hem till oss, att hon "degraderade mig" till ett av barnen (som inte ens kunde städa ordentligt) Det var ju så JAG kände det..
Hon å sin sida, kände sig personligen påhoppad och drog den alltför snabba slutsatsen, att om jag avböjde hennes städning, så avböjde jag även henne och hennes sällskap (vilket inte var fallet)

Här kan man tala om låsta positioner! Ingen av oss kände sig nöjd! Till råga på eländet kändes det som om jag var tvungen att be henne om ursäkt, fast hon sårade mig med sitt beteende..
Hur löste jag detta? Jo några gånger med bakvänd humor..(från min sida sett)
Jag planerade in en rejäl storstädning, genom att låta bli att vare sig damma dammsuga eller diska, sedan bjöd jag hem svärmor.
När hon anlände så suckade hon och plockade genast fram dammsugaren.
Du vill inte ha lite kaffe först, frågade jag. Nej jag tar det sedan muttrade hon.
När hon var klar med dammsugningen hade jag plockat fram fönsterputsgrejerna och sa i förbifarten, Jag kilar ner i tvättstugan så länge. Du kan väl ta fönstren så diskar jag senare...
Efter fönsterputsen så började hon snegla på klockan för då hade jag börjat plocka ner porslinet och sa glatt: Visst är det härligt med en riktig storstädning?
Ja, jag måste nog hem och börja med maten.. kom det lite spakare än vanligt.
OH, så synd, sa jag då måste jag ju ta mattorna själv..
Nu började tanten se lite besvärad ut, men rullade snällt ihop mattor och tog ut dem för en piskrunda..
Efter det sa hon, Nej nu måste jag verkligen gå!
Varpå jag översvallande tackade henne för all hjälp och berömde hennes flit. sedan frågade jag om hon hade lust att hjälpa mig fler gånger eftersom hon var så himla duktig..
Den här gången mummlade hon något om att hon visst var lite upptagen.. Men inte ett ord om att jag "avskydde" henne.. ;-D

Det dröjde ett tag innan hon hälsade på igen och hon gick omvägar runt dammsugaren..

Hade planerat en skön sovmorgon idag, men icke, uppe vid 6 med malande tankar om vad jag håller på med. Idag ska jag träffa min KBT-terapeut för första gången och jag försöker reda ut i skallen vad det är som jag faktiskt vill ha hjälp med.

Kommer på mig själv med att jag försöker lura mig själv och tänker att men nu har jag det väl ändå ganska bra, varför skulle jag söka hjälp hos psyk... Flykt.

Ärlighet mot sig själv, är något jag sett återkomma här på forum. Var tvungen att läsa igenom min tråd här för att föra en sann dialog med mig själv. Det ÄR bättre nu. Bra, men jag har brister och jag vill verkligen inte falla tillbaka till gamla destruktiva mönster. Bara det att jag känner att jag mår bättre nu borde ju innebära att jag nu är mer mottaglig för terapin. Likväl så är jag livrädd för vad som komma skall. Kan jag lita på henne? Hur kommer jag att må efteråt? Kan jag lita på mig själv?

Jag har i alla fall bestämt mig för att köra. Jag har tidigare varit inne i psyksvängen, träffat både bra och dåliga terapeuter men jag har nog aldrig sänkt garden helt inför dem och därigenom inte heller låtit dem hjälpa mig. Egensinnig. Jag har ljugit om flera saker för att jag inte vågat känna, förändra helt. Den här gången vill jag inte gå in i det halvhjärtat. Livrädd men ska ta en lång promenad i skogen med min underbara hundvän, före mötet. Förbereder för att skala av masken.

Kram!

Varm kram min fina vän, och på återseende♥♥♥

Vet du Andreas, jag tycker faktiskt inte alls att du ska be mig om ursäkt. För mig ÄR det helt okej att du talar om hur du upplever mig. Snarare befriande faktiskt, för det känns betydligt ärligare. På samma sätt bestämde jag mig för att vara rak och tydlig till dig i det inlägg jag skrev om hur jag upplevde det, jag övervägde att linda in det och använda en massa omskrivningar - men bestämde mig för att strunta i det, för jag ville inte att du skulle missförstå, jag var irriterad och menade allvar. Nu blev det ju kanske så ändå - eftersom du tolkade det som att jag hade något emot frekvensen av ditt användande av forumet bla, och så var det ju inte, det var inte heller det jag skrev, men jag lämnar det nu.
Då jag inte har blivit sårad, varken nu eller sist du talade om vad du kände inför mig, behöver du inte oroa dig för det. Sådant sårar inte mig särskillt, då är det värre med det inlindade, det man kan tycka sig se mellan raderna någon gång. Jag tänker inte ta på mig rollen som mobbare, glömde bara att man som kvinna inte har samma utrymme att ryta ifrån som männen, som vanligt alltså (tänker då kring detta att Dompa och VV lämnas utrymme att ryta ifrån utan att det kallas för mobbing) Vill så gärna att det ska vara en slump att det nu blev så, men mitt delvis desillusionerade jag suckar trött.
Jag lämnar er här gott folk, men INTE sårad eller i vredesmod, jag ska göra annat helt enkelt! Kanske ses vi igen, man vet ju inte när forumsuget sätter in;-) Och bättre det än alkoholsug, eller hur?! Forumet har varit min livlina, jag har mött människor här som på vissa sätt kommit att stå mig närmare än de flesta i verkliga livet gjort. Jag önskar er så mycket lycka till, med all värme och kärlek. Det går, att inte bara överleva, utan att börja leva igen, utan alkohol. Kram

Hej Andreas! Jag väljer att skriva rakt på sak idag, och hoppas att du inte missförstår. Är det något som du tycker är konstigt, så fråga!
Att vara "sig själv", betyder inte, att man inte måste anpassa sig efter andra och det är kanske den "mallen" du frågar efter?
Jag ska försöka hjälpa dig om du är villig att göra jobbet. För det är inte kritik mot dig som person, utan ditt beteende i vissa stunder..

Jag konstaterar, att det inte är något fel på dina förståndsgåvor, snarare på din impulskontroll efter det du skrivit om dig själv.

Den enda som kan träna på det är du!

Det hjälper inte hur mycket tålamod vi andra har, om inte du också inser att det kan vara ett problem och är beredd att arbeta med det.

Vi kan hjälpas åt och jag är medveten om att det tar tid och då får du faktiskt hjälpa oss att utforma reglerna. (vi ska ju alla kunna tycka att det är okej!)

Vi måste också få uttrycka oss i klarspråk utan att du genast radar upp alla dina känslor och allt du varit med om!

Att gå i försvar, som du gör många gånger ger mig känslan av att du inte riktigt vill/är beredd att jobba med just den biten(hoppas jag har fel)

Och enda sättet att lära sig, är att ta emot feedback även om det känns jobbigt! Det är en fråga om ifall man vill anpassa sig eller om man vill köra över andra (vilket man kan göra i bästa välvilja)

Jag förstår att du kan känna dig ledsen, men istället för att genast gå i försvarsställning eller börja en lång "förlåt-mig-resa", så titta på dina känslor och lär dig acceptera dem. (vi kan ju inte förändra dem, eftersom det är DU som har dem)

Så regel nummer 1. är väldigt enkel!
Om någon uttryckligen bett dig att inte kommentera i sin tråd, LÅT BLI!

Nej, gå inte ens in och förklara/be om ursäkt. Det kan du göra i din tråd så är det upp till personen att läsa där!(här är det skillnad på person och beteende jag vill lyfta fram)

För det behöver inte betyda att de ogillar dig som person utan att de inte vill ha pepp eller kommentarer.
Ibland orkar man inte med pep. det kan bli för hurtfriskt, det kan kännas fel och då måste vi RESPEKTERA det!

Jag har också ett förslag, eftersom du är en peppare av naturen:
Gör en "peptråd", där du bjuder in personer som vill ha extra pep!
Där kan vi andra gå in, när det känns jobbigt och få glada tillrop och få känna oss speciella.
Det blir lite mer på lika vilkor, om du förstår vad jag menar..
NU KÖÖÖÖR VI! /trollis

om att lära av livet - och på en kortkurs dessutom. Vilken ypperlig illustration till den (obehagliga) sanningen att det är i den egna reaktionen lärdomen finns att hämta (inte i vad andra säger/gör) och att den enda man kan förändra är sig själv. Och först måste man först klargöra för sig själv vad som hänt, hur man reagerat och om man vill förändra sig ... (det vill man inte alltid men då har man gjort ett val). Jag har upplevt liknande situationer som du beskriver, oftast nykter och "bara" driven av mitt engagemang och tro att jag vet och har svaren... På en kurs med övernattning i min ungdom babblade jag på tills en lite äldre person sa "Nu ska lillan sova" - och tänk jag fattade redan då att där hade jag nåt att lära mig. Ändå har jag upprepat mig många gånger... Nu sammanfattar jag för mig själv det jag nyligen skrev i min tråd "Det man inte blandar sig i behöver man inte dra sig ur" - sägs av kloka fru Ekdahl i Fanny och Alexander (bland annat) och försöker hålla det i minnet. Det går allt lättare när man kommer längre i decimalerna:) Kram på dig och ha det bra! Du är ett ankare här, bara så de vet... / mt

Gör det mycket enklare.
Bara att vara här och läsa och skriva hjälper oerhört.
Jag tycker xdu är duktig.
Jag börjar om även jag, en guppig resa, skam den som ger sig.
Vi gör detta TILLSAMMANS!

KOM IGEN NU TÖSEN!
/A

att det skulle bli problem. Kanske hade jag okayat det i mitt undermedvetna?

Vill ta nya tag, för som Santorini skrev i sin tråd, så är fördelen med alkoholen sedan länge passerad när man blivit beroende.

Ja så var kalaset avklarat.
Lätt hänt, hoppas det funkar med antabus för dig.
Själv ger det mig nåt kolosalt att bara skriva och läsa här.
Du hade ju fått bra styrfart på kajutan, den där grynnan var rätt svår att undvika.
Den fanns med på sjökortet, och du visste om den.

Du snavade lite, men sådant go du visade, en härlig fläkt.

Som sagt från början, jag gillar din energi!
Nya tag!
/A

Tack för att du hörde av dig - men känn inte att du "måste", ta det när du orkar.
Försök ta hand om dig och varandra - det gör ni säkert. Kram, kram / mt

du är en pärla!

Egentligen är nog mitt största hot "själv är bäste dräng", för det är nog bara fåfängt att tro att jag ska fixa detta på egen hand.

jag känner igen hennes tankegångar. Är det KBT? Jag håller på Trollis, hon har tänkt till. Lita på henne, Andreas. Jag själv är fortfarande aktiv alkis med kidnappad hjärna, så jag kan inte hjälpa dej hur mycket jag än vill.

Ta hand om dej!

Kära vän, vad jobbigt! Starkt av dig om du söker hjälp, men sparka inte på dig själv. Känn dig inte misslyckad. Jag tror oxå att du drack hejdå till alkoholen. Jag tror att det viktigaste är att inte tappa fokus och att veta vad man vill. Kram till dig från mig!

Du och jag har så mycket att ge varandra av erfarenheter och livsmod.
Snälla? Stanna?

Mvh en ganska stukad MB

Alldeles för mycket frestelser, spiken i kistan blev födelsedagsskålen som bara MÅSTE vara alkohol i. Sedan gick jag i spinn, vet inte riktigt vad som hände, förmodligen skulle jag dricka hejdå till alkoholen, full som jagvetintevad, sov till halv fem söndag eftermiddag. Suck. Ångest. Har ringt mej sjuk till jobbet, måste bena ut mej själv och våga ringa till kommunens hjälp för alkisar. Vill nog testa antabus...

Fia, jag är nog ingen vidare bra förebild... Men jag tänker på dej!
Kram!