Senaste kommentarerna i forumet

kom hem fr Ns födelsedagskalas. Blir varm i hjärtat när jag läser dina ord och i backspegeln ser att din vilja är äkta och sann. Det här är 1½ månad sedan och det har varit en fin tid. Nu har vi fler familjehögtider framför oss med början idag. Jag önskar oss kraft och styrka inför alla vårens utmaningar. Jag vill så gärna fortsätta på det liv vi lever nu. Puss, jag älskar dig!

tillfällighet. Trevlig helg! / mt

Tack för att du peppar....man får vända på steken och försöka se det positiva med att INTE bli dretfull och sen rejält bakfull dagen därpå. Nu kan man i lugn och ro ha roligt och skratta åt när de andra tokar sig, förra festen för något år sedan fick jag väldigt ångest efteråt, betedde mig då som en "full 14-åring", ramade omkull, "skojade" med alla grabbar och drog dom i sjkortan och sa massa saker man inte ska (när man är gift 3-barnsmamma).... ALLA tyckte ju det var jättekul när man utmärkte sig och spexade, för visst är det humor också, men jag mådde hur dålig som helst efteråt och jag känner att jag blir mer och mer osäker på mig själv då jag dricker, att folk sak se att man har problem....för det har jag ju, även om man bara vill se sig själv som "party-pingla". Efter 20 års problem som "party-prisse" vill jag försöka fokusera på familjen, det är inte lika kul att vara full 44-åring som då man var 25 år och festade jämt.

..vänta lite, jag hänger inte med i ditt inlägg idag...

Är det någon du känner som har trillat dit igen, eller är du rädd för att du har blivit lite "slapp" i dina tankar?

..eller så är det bara jag som är lite trögtänkt på morgonen så här..

/Berra

Vilken kanonshysst inställning du har till festen, du ser positvt på den och du slipper ha ångest både innan och efter...
Kanske det "skälver" lite inom dig ändå, men det är bara "onödiga" tankar, går du in för att det ska bli bra, så blir det bra...

Passa på och "observera" hur fyllan ser ut i verkligheten, man kan snabbt bli lite "äcklad" av den, men fortsätt vara med och konversera...
Döm inte andra på platsen, utan fyll ditt inre lager av motivation till att fortsätta köra nykter till festerna...

Och du verkar ju ha koll på det viktigaste i ditt liv, din familj, och då gäller det ju att prioritera...
Man hinner göra och tänka så j*vla mycket dumt på fyllan, det behöver du inte tänka på just idag..

Just idag så är du fri att få styra dina egna tankar och handlingar, och inte ångra allt i morgon...

Bara det måste ju redan nu kunna kännas härligt, eller hur?

Lycka till!, och ha det så roligt..
/Berra

Idag är jag "duktig", det är stor Fest med ett vansinnigt kul gäng med fullt ös....men jag bestämde mig för att ta bilen dit och inte dricka något, alla kommer tjata för jag är ju en partaj-tjej men jag hade ångest inför Festen för jag vet att jag dricker mer än jag tål och man funderar alltid efteråt vad man gjorde och vad man sa. Har tre små barn hemma och en gullig man, tänkte att de skulle få en trevlig mamma på lördag morgon och inte en bakfull grinig morsa som måste ta en återställare på lördag kväll för att inte darra..nej, nu får det vara slut på alla lådviner och annat! nu ska jag vara "taxi" åt en annan tjej på kvällen, känns bra att ha en uppgift så man inte trillar dit när alla kommer tjata om att man ska ta sig en rackare.

har jag blivit påmind om konsekvenserna när jag glömmer bort vem jag är och slutar påminna mig att jag är en alkis.

Nu har det hänt alldeles för många gånger för att det ska vara en slump. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste sköta om mig själv och göra det som är bra för mig och mitt mående för att få ett fortsatt bra liv. Jag är, skam att säga, inte så frekvent i mina möten på AA längre men jag är väldigt rädd för att släppa taget om det helt och hållet. Nu har jag ju andra sätt att påminna mig och utveckla mig själv men grunden är ändå skön att ha.

Jag är den viktigaste personen i mitt liv och jag måste ta hand om mig själv i första hand annars blir det omöjligt att hjälpa andra.

alla, men för dig Berra. När jag läser hur du vantrivs på ditt jobb är jag inmponerad över ditt sätt att ta dig igenom dagar och veckor. Din förmåga att skriva och beskriva är säkert en viktig ventil - du pyser ut ditt illabefinnande i texten och beskriver så fint hur du kan fokusera bort det trista och få kraft att fortsätta. Jag skulle önska att det kom en prins (direktör?) och lyfte dig på sin springare fyrbent eller på hjul) och tog dig till ett jobb där du kommer till din rätt, får uppskattning och goda arbetskompisar. Det känns långt att dina 48-åriga ben ska bära dig genom många arbetsdagar på en arbetsplats där du ofta far illa.
Å andra sidan har du förmågan att se det goda i livet - det är långt mera värt än ett trivsamt jobb och det du bär inom dig kan ingen ta ifrån dig!
Jag önskar dig en glad fredag i väntan på en underbar helg! / mt

...av kaffet på fikarasten, han är förbannad och förnärmad...
Chefen har precis hånat honom inför sina kollegor med en skitsak, en skitsak som blev en prestigesak, bara för att chefen har en auktoritetsställning...
Han sväljer förtretet och det sista av kaffet, lyfter på sin stora hydda och förflyttar den via kontoret ner i källarplanet och ut ...ut på framsidan av huset...
Sätter sig på ett brunnslock i gräsmattan med benen i kors, är det nu helt synligt att han är sur och putt?
För att anledningen ska få sitt berättigande plockar han ur bröstfickan ett ciggarettpaket, och knackar lite världsvant ut en cigg, och med en sekvens ur minnet från filmen Casablanca tänder han ciggen med ett likadant minspel som Humprey Bogart med huvudet på sned, en djupt andetag och det klassiska utblåsningsljudet bekräftar att nu är det glöd längst därute på änden av ciggaretten...

Är problemet löst nu?, tänker Berra, fungerar ciggaretten som en problemlösare, eller är det bara ett substitut, ett synligt sådant...
Han tittar ut över den djupgröna gräsmattan, den lyser upp i höga gula kontraster med de fullständigt utslagna maskroserna, det måste vara tusentals..
Färgerna är så starka att hela upplevelsen i sig är helt betagande, naturen med sina färger kan verkligen aldrig sluta att faschinera människan,
och genast så känns problemen ifrån fikarummet mycket mera avlägsna nu än med en ciggarett i mungipan..
Han tittar upp mot den gråblå himlen och i soldiset låter han sin bringa ta del av dess värmande strålar, man kan se skäran från månen även mitt under fullt dagsljus, den känns så nära men ändå så långt borta, han sträcker ut sin högerhand och måttar dess storlek mellan tummen och pekfingret..
Jo den är nog ganska så precis 2 cm i hans ögonmått, hans följeslagare genom de tysta nätterna...
Det skramlar till rakt över gatan i den andra industrifastigheten, på taket av den två våningar höga byggnaden ser han en man i 30årsåldern gå omkring
och plocka med järnrör, iklädd ett motorcykelskinnställ!, hur kan han veta det, jo han ser ryggsskyddet sittandes utanpå skinnstället och ingen hjälm...
Hur kan det komma sig att en person väljer att befinna sig med ett motorcykelställ på en industrifastighetstak i gassande solsken??
Det här förundrar Berra en hel del, och med blicken låter han söka av parkeringsplatserna runt fastigheten, nej det finns inte ens en motorcykel på hela området.
Nu är problemen som bortblåsta ifrån fikarummet, och han snärtar iväg fimpen med långfingret, reser på sig med avdomnade ben och linkar lite de första metrarna tills dess att blodet åter har börjat strömma igenom hans 48 åriga ben, det är väl lite tidigt att bli så här pass haltande i hans ålder tänker han...
In på kontoret och han känner hur det luktar gammal rökig andedräkt i hans egna vinddrag, tittar ut över kontroslandskapet och undrar om någon överhuvudtaget tagit någon notis om att han har varit borta, eller ens kollat hur länge han har varit borta från sin arbetsplats..
Projekten fortsätter och timmarna rullar iväg, klockan har passerat fem och han plockar ihop sina tillhörigheter, och det är dags att rulla hemåt...
Han tar på sig sin bylsiga vinterjacka trots att det är nästan 20 grader utomhus, och sätter sig på sin egna motorcykel, trycker på startknappen och ett välvilligt brummande kommer ifrån hans stålmantlade springare...
Han gasar till och det rullar iväg med en allt högre hastighet, och för första gången på denna Torsdagen så kommer det fram ett leende på hans läppar...

Han är fri att få ta sig dit han vill, och hakremmens fladdrande slår allt snabbare mot hans jackkrage, ljudet av hans motorcykel klingar av allt mer, men inte varvtalet det ökar allt högre..längre bort i fjärran...hördes det ett "Yeehaa" därborta?

På en asfalterad väg någonstan i Sverige undrar en person i sina tankar....vad fan gör en snubbe med motorcykelställ på en industrifastighets tak?
han som inte ens har någon när han själv kör sin hoj utan åker i sin gamla vinterjacka..
Människor är ett konstigt djursläkte, tänker han..

genom att välja
bestämmer du
och tar makten
och kontrollen över omgivningen

åker vi på vårträffen på Nämndemansgården ! Vår ideella förening har vår-och höstträffar och det är lika fantastiskt roligt att få förmånen att få åka dit !

Vi skvallrar lite, skrattar MYYYYCKET, äter gott och fullkomligt vrålnjuter av fint sällskap och fina omgivningar ! Föreningen har en fantastisk förmåga att få dit bra föreläsare av olika slag som både lär oss och får oss att skratta.

Jag är väldigt glad att jag idag har möjligheten och förmånen att få vara med på träffarna. Hade jag inte en gång i tiden gjort en serie bra val så hade jag aldrig fått uppleva det här. Många är de gånger jag funderat över varför just jag får uppleva detta. Min nykterhet är ingen självklar sak, den kräver arbete och ständig påminnelse.

Det är så mycket fint som "bara" händer när jag gör det som är bra för mig och ser till att jag inte tar det första glaset.

Livet är fantastiskt och alltför skört för att supas bort därför väljer jag idag att vara nykter.

prova genom dagen välj
hela tiden
gör aktiva val även småsaker
ja man måste ha kontroll på omgivningen
annars mår man inte bra
denial

..en dag utan "r", och ingen anledning till att dricka, känns rätt skönt och befriande...

Och jag tänker vem är jag och vart vill jag???
Lite disträ och lite rådvill, och ibland känns livet rätt kaosartat...

Saker och ting händer utan min makt att förändra den (sinnesrobönen, hallå!)
Saker och ting inträffar och jag vet inte HUR jag ska förändra/förhålla mig till den (sinnesrobönen igen..)
..och samtidigt, varför måste jag hela tiden "vara beredd"?, varför inte låta saker ha sin gång istället...
MÅSTE jag ha kontrollen hela tiden???

Det är bara stressande för kroppen att ständigt vara i en beredskap, beredd på att bli påhoppad..
Okey livet på jobbet har man ju allt annat att önska om, men min påverkan är inte så stor...
Så istället för att bli fö'bannad, låt apflocken hålla på då...

Det hände en "grej" igår, och jag var återigen på väg att "döda" någon...
Lite läskigt för jag har börjat vänja mig vid tanken att kunna skada någon, och det stör mig något oerhört..
Men att måtta en högerkrok har kommit i mina tankar, jag vet att det inte löser något..

Måste lära mig att lägga lite grejor åt sidan och inte se det som en personlig kränkning,
men det finns människor i min direkta närhet som är mästare på att "dra igång något",
medvetet eller omedvetet, och det känns som en Nike reklam, just do it!...

Tusen tankar, och ännu mera funderingar, och när de inte slår in pga andra så känner jag mig motarbetad...
Jag har ju sunda ide'er, varför lyssnar ingen på mig...

Jag har tusen anledningar till att ta till flaskan igen, känns det som...
Men jag VILL inte, jag VILL INTE dämpa bort mig i ett drogtillstånd så att jag ska hålla mig lugn...

Varför ska livet vara så besvärligt, eller är det JAG som gör det besvärligt, är jag predestignerad alkoholist?
Dvs är jag som "gjord" för att söka mig till "dämpningen" i alkoholruset???

Jag vill inte vara en "sån", jag vill vara den som livet är...på riktigt, jag vill vara livet...
Jag vill vara glad, ledsen, skrattandes, gråtandes, lekfull, sökande, med spänning utforska livet...
Inte sittandes neddrogad och dreglandes i en hörna, och "tro" att livet är så förbannad härligt,
för att sedan upptäcka att... fan det här livet suger, och jag vill omedelbart tillbaka till berusningen, det är inte livet!

Livet ÄR att ..uppleva, inte dämpa bort eller kemiskt fly undan det...

Och ibland luktar den sur och oduschad röv, och jag undrar...är det idag?,...eller inte???
Jag vet vad jag har upplevt, men kan aldrig sia om morgondagen, och jag funderar, kan det bli värre??
Det måste ha nått sin absoluta topp (ja eller botten för den delen..)...

..men jag vet innerst inne, det kan bli mycket värre, om jag väljer att förstöra den här dagen och morgondagen, och kanske dagen efter det...
Jag behöver bara välja.....att dricka alkohol, då skiter sig ALLT och det ordentligt...
Men sååå jävla puckad är jag väl inte, eller..?

Berra har funderat över livet...blev det inte bättre än så här?

Godmorgon!

Igår kväll var det dags för anhörigträff igen, tänk att det redan är en månad sedan sist... Och som vanligt var det värt att åka.

Ett par av deltagarna mådde riktigt dåligt igår, och det fick mig att fundera. Dels av omtanke om dem, såklart, men också över min egen process.

Att vara på de där mötena är som att titta in i en spegel. I andras berättelser kan jag få perspektiv på min egen situation. Fantastiskt!

I början var jag upplyft som tusan när jag gick från mötena, för jag hittade styrka i berättelserna om att det går att ta sig ur missbruket, och att man kan lära isg hantera sitt medberoende. Men, de senaste gångerna har jag känt mig gladare på väg dit än på väg därifrån. Jag tror att det beror på två saker. Dels att jag har bytt roll nu - nu är det jag som säger att jag mår bra ända inifrån själen och att det finns hopp. När de andra delar med sig om att de mår dåligt så blir jag påmind om hur jobbigt det har varit, många minnen kommer tillbaka och påminnelsen gör ont.

Och dels så tänker jag att det säger något om hur dåligt jag har mått innan träffarna förut. Om det gick att mäta välmående med en siffra, så kanske jag skulle "må samma siffra" efter träffarna nu och innan. Men då mådde jag så mycket sämre på det hela taget, så utgångspunkten var så mycket sämre. Nu när jag mår bra så blir samma "siffra" istället en dipp.... Flum, flum... Men så snurrar mina tankar nu, i alla fall.

Jag tänker också att det gör gott att få de där påminnelserna. Precis som en nykter alkoholist behöver påminna sig om sin sjukdom, så behöver jag som medberoende också det...

Kram, alla, ha en bra dag!
/H.

Ja, det är många som lider och kämpar pga alkoholen, jag har aldrg mött det så naket som här. Det är verkligen värt att glädjas över alla som söker vägar till ett värdigt liv. Både alkoholister och medberoende. Allt gott/ mt

Dags för eftervård på fredag. Tänk va fort tiden går, tyckte jag nyss var där ändå har det gått en månad. Det var två lirare som avslutade sitt år förra gången så det kanske kommer några nya på fredag. Vore trevligt om det var någon som jag har nått gemensamt med.
Konstigt att hoppas på att det kommer nya. I den bästa av världar skulle det aldrig komma några nya, men så är det ju inte. Vi är många som har problem med alkoholen och man måste väl ändå glädjas över dom som faktiskt tagit tag i sig och vill leva nyktra liv. Så ser jag det i alla fall.

sover gott bredvid katten:) Inte av berusning utan efter att ha stigit tidigt upp. Livet är gott just nu. Kram till dig / mt

det är till hjälp för dig att skriva också, att formullera dina tankar och att kunna gå tillbaka och läsa. Man glömmer mer än man tror. Dessutom är dina tankar och erfarenheter til hjälp och nytta för andra. Ha det gott! / mt

medan du spikar lister. Musik i mina öron! Puss! / mt

....att den enda som kan se till att jag mår bra är jag själv.det är bara jag som kan sätta mina egna gränser.
Jag vill bli en glad pensionär.Jag vill inte slita ut mej på jobbet så jag drar på mej sjukdomar när jag drar mej tillbaka från arbetslivet.
Har haft ett friår som tar slut idag.Idag är sista dagen.
Det har varit ett SAGO-år.
Jag önskar ALLA att få ett ledigt år med lön.
Man hinner vila,göra det man tycker är kul,tankarna kommer ikapp en så man hinner känna efter vad man egentligen vill prioritera här i livet.
När man befinner sej mitti grottekvarnens käftar så blir man liksom blind för sina egna behov till slut,som du skriver,man "stänger av" känslorna.
Jag har förstått att jag aldrig mer vill jobba heltid,hur nu det ska gå att realisera?
redan i morgon ska jag på jobbintervju o sedan till AF o anmäla mej till A-kassan.Ok,om jag drygar ut A-kassan med jobb så kanske jag klarar mej ekonomiskt till 2014 när jag blir pensionär (om borgarna inte har höjt pensoåldern förstås innan dess)
Men livet!!!!Livet går inte i repris,vi lever det NU hela tiden o vi borde få vara lyckliga på jobbet o känna harmini i den grupp vi jobbar tillsammans med.

Och jag känner mig superstressad på jobbet, alla jagar mig och tjatar, och jag svarar med ett mer resolut svar, hugger ifrån liksom...
Om och om igen testar de var mina gränser ligger, har tusen case's känns det som, gamla och minutgamla som poppar upp...
Har så svårt att prioritera och de vet de andra, med ett litet falsk smajl försöker de uppgradera sig i prioritet, jag har genomskådat det, tyvärr...
Spelar ingen roll om det är tjej, kärring, ungdom, gubbe eller snubbe, jag måste få sätta mina egna "må-bra-gränser",
och jag väljer att ta bort de snabba först så blir de mindre till antalet, men jag har en fet surdeg kvar som kommer att dra ut på hela veckan..
Det som lät så lätt och enkelt för ett par år sedan har vuxit i arbetsmängd så det är inget fjuddervupp-grej längre, den tar dagar...

Sitter vid datorn och gör som jag har lärt mig, vänder mina tankar inåt, och isolerar bort mitt medvetande bland kollegorna...
vad är viktigast för mig?, mår bra kanske!, och vad gör jag då.....mår bra, hur gör man då...
Man lägger sig på en nivå som inte inkräktar på det personliga planet, knipsar bort känslorna och arbetar rent proffesionellt, som en maskin...
I mina tankar kretsar det vad jag ska göra efter jobbet, inte här, för det skänker mig inga positiva vibbar, bara ångestframkallande sådana...
Folk äter andras själar på min arbetsplats, de söker sina egna pluspoäng genom att plocka dem från andra, skyller ifrån sig bl.a.
Eller ställer orimliga krav om de sitter på beslutsfattande positioner, kräver mer av sin personal, mer och mer och mer...
Gullungarna får sina objekt genomförda på ett par veckor, jag har kämpat för samma i tio år!!!, ingen som lyssnar på Berra...
Känner jag mig orättvist behandlad, javisst inget snack om saken, men jag tänker inte gå härifrån, mitt straff blir att jag stannar kvar...
Envist tänker jag kämpa för det jag tror på, jag har mina egenkänslor kvar, och de värderar jag högt, det är inte jag som sviker andra...
Arbetsklimatet har hårdnat rejält på arbetsplatserna idag, man slåss för att höja sig över de andra, inte jag, jag försöker bara behålla min position...

I miit egna jag, så finns det bara en jag litar på, och det är mig själv, det är den enda som ställer upp för mig, och där jag kan påverka min situation...
Det jag gör för mig själv slår tillbaka omedelbums, jag ger mig min egna cred, berömmer mig när jag har gjort något bra...
Jag pushar mig framåt när jag tvekar..är min egna coach, och jag tröstar mig själv när det är motigt..
Jag ställer längtan bort mot horisonten men fortfarande så att jag kan nå den, utan att andra kan ställa sig i vägen...

Jag mår bra när jag umgås med mig själv, jag klankar inte ner på mig...
Jag behöver inte alkoholen för att komma mig närmare, utan jag ...klarar mig själv...

O-beroende i mina tankar, ensam är visst stark!

/Berra

pensionärer då.....en del av dem är knallbruna redan i mars :)

stark upplevelse för mig. Inte alldeles enkel men ett viktigt steg på vägen mot det gemensamma liv som jag hoppas på. Jag skriver till dig här för det är viktigt för mig. Viktigare är förstås det levande samtalet oss emellan och då vill jag särskilt tacka dig för söndagskvällen. Det var mitt bästa samtal med dig på många år. Kram / mt

en av min favoritkåsörer Johan Hakelius, jag tror han skrev ungefär så här: ...det var en sådan djup och vacker solbränna som man bara kan se hos långtidsarbetslösa...
Hm, det var i alla fall roligt i det kåseriet:-)
/Fenix

,,,,,,,snabbt.det beror på att jag är nere på kolonilotten o jobbar o svettas i solen.