Senaste kommentarerna i forumet

Tack Dompa - du har så rätt och jag känner alltid - ja! - att du menar väl.

Relationskonfrontationer är oundvikliga när man lever nära, visst är det så, och i bästa fall för de framåt. Jag tror att vårt trassel handlar om vardagsfrågor (speciellt en) som vi måste klargöra) i skuggan av medberoende och missbruk och att konfrontationen är ett steg på vägen till befrielse och frihet. Vardagsfrågor... typ som att viktorias man inte förstår att man kan hänga en ny tavla där det råkar finnas en spik:) Strukturella frågor och dess djupare betydelse och konsekvenser.

Det finns ingen Al-anongrupp i min närhet och igår saknade jag den som jag inte har tillgång till. En plats med människor som upplevt detsamma, att dela med. Därför är forumet livsviktigt för mig för att öka min medvetenhet om medberoendets ansikte och uttryck. Tack alla som med era olika berättelser bidrar till mitt tillfrisknande.
Samtal pågår... för framåt och läker det som varit trasigt, gått sönder. / mt

Vad ska jag fylla resten av mitt liv med? Det är tankar som rör sig i mitt huvud sedan en liten tid. Nu, väl förankrad i nykterheten och något läkt efter en traumatisk tid och stor sorg, finns utrymme att börja så smått och försiktigt tänka framtid. Hur vill jag ha det, hur ska jag/vi välja för att må så bra i livet som möjligt, ha roligt, minska oro och stress över sådant vi faktiskt kan påverka. Har börjat se vilka tillkortakomanden jag har som är hinder för harmoni i livet och kärleksfulla relationer (något av det viktigaste) börjar också göra något åt det. För just det, det hjälper ju inte att bara vara medveten om de egna bristerna, självinsikt är gott men handling krävs ändå för förändring. Precis som i beroendeproblematiken och du-och-jagproblematiken, förändrar jag något av det jag gör ger det svallvågor. Nu ska jag pussa och krama min man minst en gång om dan, vilket väll kan anses som en av de lättare "åtgärdena". Och trevligare. Måste också vara vaksam på varför jag gör vissa val, för att det gör mig gott eller för att det ingår i bilden av att ha det gott? Lycklig eller lyckad...
Klyschigt kanske men det hjälper mig mycket i arbetet med att inte bara vara livsduglig utan faktiskt kunna leva ett liv där innehållet är av bestående värde (blusar och soffor har tex sällan bestående känslomässigt värde) att tänka "vad skulle syrran ha valt att göra i den här specifika situationen om hon fått leva". Jag är tacksam för den lärdomen, trots att den naturligtvis kändes onödigt dyrköpt.

Skrev mitt bludder samtidigt som du postade igen. Skönt att det har rätt upp sig...redan. Det är nog kärlek ;-)/R

Filosofiska rummet viktoria! tar jag mig friheten att säga. En plats dit jag drar mig tillbaka ibland. Här pysslar jag lite, viker ihop filtarna, tar hand om några gröna krukväxter och följer årstiderna i naturens tecken. Har kaffemuggen med mig i handen, sjunker ner och andas en stund.... / mt

Kom ihåg ditt och VV:s valda bibelcitat. Försök trösta dig med det när det skevar i vardagen. Så länge människor möts och skaver på varandra så är nog konfliktbiten oundviklig. Men då får du tvinga tanken till kärleksbudskapet tänker jag. Vad jag har förstått så har ni ju den biten...på riktigt...den enda biten som betyder. Strunta i bilden och i resan...vad som förde er dit vill jag ju skriva...men så fungerar ju inte verkligheten. För visst är det svårt när man krockar. Tänkte försöka pigga upp lite i ledsenheten....blev bara bludder. Låter det stå ändå. Kram vännen/ R

i gemenskap - "det som inte stjälper det stärker" säger Mullegubben. Vi vet inte vad som hände men tror båda att det var mest "min grej". Visst är det så att livet för en medberoende förändras när den andres nykterhet blir hens egen. Jag valde igår att lägga mig i sängen och sova gott för mitt välbefinnandes skull. Tänkte att om han vill dricka så finns det att ta av, om han inte vill har han människor att kontakta, det är hans ansvar. Mitt ansvar är att ta hand om mig. Han berättar nu att han tänkte att nu skulle jag... men att han inte var frestad: "Mig äger alkoholen inte längre". Den psykiska inställningen, säger han... en sån styrka att känna sig fri. / mt

Vi har inte "mötts" du och jag, här på forumet, men läser runt lite och ser att du/ni drabbats av något ohyggligt svårt. Jag ville bara skriva att du/ni finns i mina tankar denna morgon...Victoria

ledsen - det är länge, länge sen senast. Något blev fel igår, i relationen, något vi inte kunde hitta tråden till att lösa upp fast vi båda ville och försökte. En vardaglig bagatell å ena sidan men viktigt för mig, och säkert lika viktig för honom att sätta fingret på, ta på allvar och fånga in. Jag vet inte om vi kan och om det är värt att reda i vad just den situationen handlade om - däremot att försöka förstå själva bilden. Var är vi nu på resan? Var är jag? Vad förde hit? / mt

Självklart är det så mt. Såg det inte förrän du skrev det; Missbrukarens nöt är drogen. Jag såg det också bara ur anhörigperspektiv. Hur trög man är ibland.

Jag har suttit med min kollegas papper - som jag måste läsa in i helgen - halva natten/ sedan två. Nu har jag fått ont i huvudet...inte av hans material utan antagligen av vätske/sömnbrist. Eller stress över extrajobbet? Tänkte genast på dig då M...så här har du ju det ofta. Tagit tablett men verkar inte hjälpa. Fy fan! Sova bort huvudvärk? Ja, ja..lite gubbgnäll ;-). /R

Santorini, så sant det du skriver ovan. Varje ord instämmer jag i. Och jag är otvivelaktigt en lyckligare person idag, även om lyckan inte alltid är den där svindlande sorten, sällan är det så skulle jag vilja påstå. Men den lilla lyckan, vardagslyckan, frånvaro av olycka, den har absolut ökat.

Min hjältinna, tänkte på att det du skrivit ang. dricka......
så igår avstod jag.
Men det kommer fler tåg var sl säker.
Vi är i början på rean.
/A

funderingar som vanligt Berra. Tack för att du fortsätter dela med dig här. / mt

Jag önskar dej allt gott. Du är en person som vill alla väl, det märks. Detsamma till dej.

såg jag först ur ett medberoendeperspektiv, att släppa taget om missbrukaren. Sen insåg jag att för en missbrukare är kokosnöten alkoholen. Vi har alla ett val. / mt

automatiskt lyckligare bara för att man är nykter. Inte i längden men nog kortsiktigt. Min smekmånad pågår ännu, sju månader nykter. Man är i alla fall alltid klar och redo att ta tag i alla vardagens problem när man inte är bedövad. Livet blir inte en dans på rosor men det blir mer ärligt, äkta. Man känner det som ÄR och inte genom ett filter.

Det sköna med alkoholen var ju att man kunde bedöva sej, få en stunds avbrott från verkligheten, sitta i en bubbla. Det konstiga i slutet av min alkoholkarriär var att när jag kunde ha sån ångest och skam för nåt jag gjort eller glömt, då lindrade det att dricka igen! Efter några glas vin kändes det mindre jobbigt. Sen kom det förstås tillbaka med ännu större kraft.

Så det är i sej en lycka att slippa dessa dalar och det räcker långt för mej.

Skrev precis ett lite längre inlägg till dig Paron...och allt försvann ut i (rymden?). Försöker igen. Ville bara kolla av hur det var med dig. Efter en ny helg så tätt inpå december/jul/nyårsmingel. Helvitt är ju en kanske en utopi...men lite gräddvitt kanske vi kan köra? Vill se Atleten igen ;-). Hör av dig när du orkar/vill/kan. /R

då är det så bra det kan vara i en situation som jag saknar ord för - som antagligen känns både verklig och overklig, som en mardröm ... Jag har tänt ett helgonljus, San Pio är det - jag har varit i liknande situation och råkade då också ha ett sånt ljus. Vi hoppas och ber till alla goda makter. Varma tankar / mt

Tackar dig ärligt nu.
Kan nog vara att man är som ett litet barn, spelar inte i vuxenligan.
Må så vara, försöker att, trots att jag går en egen väg, passa in. Sista svaret skrev jag i all hast oredigerat
Och utan att rätta alla stavfel osv.
Jag var arg, frustrerad. Tycker inte jag ältar i månader, har varit här i endast tre.
Skriver med mobilen, så förlåt att det inte blir så låna inlägg där man går tillbaka och läser igenom och smakar hur orden
Lägger sig i meningarna.
Jag har sagt det förut och säger det igen.
JAG är tacksam över forumet.

Jag tackar DIG Dompa att du tog dug tid att skriva.
Sist men kanske inte , sköt om er alla..........
/A

Ditt sista inlägg pekar exakt på det jag menade med barn. Även om Trollis skrev det först så tycker jag att du är som ett barn! Absolut inget i din långa reflektion tyder på självinsikt. Du granskar inte dina egna ord...som kanske ibland har föregått det svar du får. Däremot kan du rabbla gamla oförätter -som du tycker har begåtts mot dig - månader i efterväg. Då efter att du har "förlåtit", "gått vidare" och är "kompis?"

Du attackerar eller lider. Två lägen liksom. Samlar och låter härskheten sätta bo. Kanske super till lite för att ngn annan är elak. Är det en vuxen fungerande man? Själv dricker jag för att jag är alkis.

Jag har bett dig om ursäkt för stavningsrepliken. Inte med; "Jag menade inte sååååå" utan som det var. Jag högg på det jag kunde efter att själv ha blivit attackerad. Inte vuxet det heller...men att erkänna att jag kan ha samma fel är väl härskarteknik? Det är just det...man vågar ju inte skriva till dig (Som Fia ovanför påpekade). Du väljer att älta.

Men jag väljer att skriva till dig - trots att det tar emot -eftersom du svarade när jag frågade vad felet var. Ok...mer svammel än svar, men du gjorde ett ärligt försök. För det Tackar jag dig! Ärligt! Fattar ju ännu inte riktigt Kungabiten...men ska försöka att inte använda härskarteknik ;-).

I mina ögon var ditt riktiga lågvattenmärke när du lade ord i VV:s frus mun...satte tankar på hennes åsikter. Ok, att du tycker att han är en idiot. Inte trevligt...men din åsikt. Men att sätta ord på en - för dig främmande kvinnas - tankar? Hur tänkte du där?

Sist av allt; Var rädd om dig A. Menar det...i mina ögon är du inte en fiende...bara ointressant. /R

...jag förstår ju att det är så Adde. Det känns skönt läsa dina ord, du är så direkt, en egenskap jag uppskattar hos medmänniskor.

Jag (och maken) har mått så bra av de nyktra dygnen men jag förstår ju att missbrukaren bor i honom, med eller utan alkohol i blodet.
Hur han tänker vet jag inte men när vändningen kom och han började bli kontaktbar så har min alerthet försvagats.

Efter beskedet om behandling så kände jag att det fanns en räddning inom räckhåll. För bara en månad sen kunde han ha supit ihjäl sig och nu
(sen22dec)har vi succesivt haft det bättre än på länge länge.
Hans utbrott innehöll så mycket och jag var inte förberedd alls. därför tog orden och beteendet hårdare än tidigare, skyddsmekanismen var inte aktiverad.

Nu är det lugnare igen, men jag längtar verkligen efter den där veckan för mig och att han blir inskriven.

Tack för att ni finns med tankar och värme!

Kram på dig Adde

spritfri är inte detsamma som att vara nykter !!

Att få förmånen att få jobba med sig själv utan alkoholens påverkan är en av grundpelarna i 12-stegsprogrammet och den förmånen är lika för både beroende och medberoende. Alla gamla beteenden hänger kvar om jag inte gör en grundlig förändring i mitt liv utan fortsätter att leva som när jag var aktiv Och återigen gäller detta både beroende och medberoende. Att diskutera med en som inte har förstått vad saken gäller är att slösa bort sin energi helt och får mig bara att komma ur balans.
Jag ser nu att det är flera här som använder Al-anon för sin utveckling och jag hejar på de som gör det för det är en bra och enkel väg att gå.

Att inte slösa tid på diskussioner framgår så väl av detta citat :

"Write down again what I told you:

The Warrior of the Light needs time to himself. And he uses that time for rest, contemplation, and contact the Soul of the World. Even in the midst of a battle, he manages to meditate.

Occasionally, the Warrior sits down, relaxes and lets everything that is happening around him continue to happen. He looks at the world as a spectator, he does not try to add to it or take away from it, he merely surrenders unresistingly to the movement of life.

Little by little, everything that seemed complicated begins to become simple. And the Warrior is glad."

- Taken from the book, WARRIOR OF THE LIGHT by Paulo Coelho

Och du måste ju vara med på Familjen så du kan vara med på GiG's vårträff :-))

Jag har ju läst din tråd M och vet att du har läst/läser anhörigbitarna. Håller med MB om att deras resor inte heller är lätta. Fruktansvärda i vissa fall. Men både alkis och anhörig måste göra sin egen resa...en anhörig har alternativet att lämna. (Släppa kokosnöten - ni som har läst Lelas).

Man kan försöka förstå varandra...men aldrig påverka. Vuxna människor måste få välja själva...både som alkis och som anhörig. Så tycker jag. Då blir - i mina ögon - din makes skvallerhot ett fult vapen att ta till. Även om det är i bästa välmening.

Hoppas din ledsnad/ilska/besvikelse går över/minskar snart. För de känslorna orkar man inte leva i en längre period. Eller orkar gör ju människan...men det blir ju en lavin i slutändan. Man orkar leva men blir det livsvärdigt? Kram Bella /R

Vad bra att ni har den biten iaf. Mitt i all väntan. Min erfarenhet av svensk sjukvård är mestadels bra...men jag har ju hört skräckhistorier. Fortsätter att "be" för flickan på mitt eget sätt. Tänker på henne, dig och din syster. Fortsätter att mentalt hålla din hand...samtidigt som jag ser hur trivialt annat runtomkring blir när man tänker på liv och död. /R

Funderar ofta på..."är jag lycklig nu?"...."men nu då?"....
Kanske lyckan är att man inte har så många olyckor att tampas med,
eller när man inte är olycklig så borde man ju vara...lycklig, eller?

Som man sätter man ofta mål eller skiljelinjer, när man har gjort detta eller passerat det här målsnöret, ja då borde man kunna falla tillbaka på något och tänka, nu har jag ro i sinnet...
Men när man hinner sätta nästa mål innan man har uppnått det första, blir det rätt någon gång?
Eller kommer jag för alltid att ligga efter mig själv?

Ser jag alltid ryggtavlan på mig själv om jag kryper utanför min kropp,
försöker jag alltid hinna ikapp mitt egna jag?
Ja, jag vet inte, men svaret är att jag aldrig blir nöjd med mina prestationer.
Rädslan för misslyckas gör att man spänner bågen ännu hårdare inför nästa uppdrag.
Alltid sträva högre och bättre, och bli förbannad när jag inte hinner i tid...
Få gånger sätter man sig ned och funderar, men vänta nu, NU är det tid för att njuta.
Allt görs i en hast för att jag ska få tid över till att...göra andra saker.

Imorgon hyr jag en lastbil på macken, för att vi ska tömma svärfars rum på hemmet.
Inget ska vi spara, allt går på sopstationen, det finns ingen plats för det "gamla" hos oss,
det stämmer inte med vårat levnadssätt, man blandar inte gammalt och nytt...
Känns konstigt, vi åker för att slänga bort de sista fysiska minnena av gubben,
resten av honom får vi ha kvar i våra ...minnen...
Han finns kvar i bakgrunden på någon gammal VHS-kassett när vi filmade barnen när de var små,
men det var nog mer än tio år sedan...
Man brukar säga att allt har sin tid, hans är förbi, vi har en tid kvar, barnen ännu längre.
Har tänkt mycket på lessenfrun och hennes systerdotter som ligger på sjukan, 20 år och svävar mellan liv och död, min dotter fyller 20 år till våren!
Hur skulle jag reagerat?, det vet man aldrig förens det är ett faktum, orkar inte tänka på det.

Vi har en jämngammal kompis som körde omkull på en fyrhjuling i fjällen i höstas,
han var mycket illa åtgången och hans framtida liv var omtvistat.
Efter att ha fått livet tillbaka, lära sig gå och tala fick han göra kortare besök hemma,
men hans fru är rädd för att han aldrig kommer att bli som han var förr.
Vi skrattade åt honom när hon berättade att han brukade gå med rakapparaten i bröstfickan på skjortan och han var förbannad att aldrig några kunder ringde i den..
Det fick mig att tänka på en klasskompis pappa som trillade ner ifrån en byggnadsställning när klasskompisen gick i sjuan, efter en lång tids rehabilitering blev hans pappa obehövd handikappad och lättretlig till den grad att mamman till slut begärde skiljsmässa..
Så en tragedi följde efter en annan...

Och när man hör om allt annat, borde man inte vara tacksam och lycklig då?
Det finns alltid de som har det värre, men i mina tankar hjälper det inte mig,
jag förlägger tankarna hos de som behöver dem bättre än mig...

Imorgon är det åter dags att stålsätta sig, inte känna klumpen i magen och bli sentimental,
utan slänga alla gamla möbler på sopen utan att känna ett dugg, vi raderar då ut morfar.
Men likt den lilla plastbiten som fanns på videokassetterna så pillas den bort, och minnena av den lilla gubben kommer aldrig att kunna spelas över igen, i mina livsminnen..

Livet är stort, ibland för stort och måste tas i flera tuggor..
Jag förstår dem som vill tillfälligt glömma bort sig med att bedöva sina sinnen,
men för mig blev det svårare att inte välja verkligheten..
Och som Adde säger, att vara ärlig mot sig själv, det är nog den första man ska börja med..

Livet är nog inte bättre än så här, men att dölja det orkar jag inte längre...

/Berra

Loggar in, loggar ut.
Igen. Och igen.
Då går lite minuter.

Lungorna börjar krångla, annars händer inget.
Så stor säng. Så många slangar..
Också så mycket expertis och empati.