Senaste kommentarerna i forumet

Ulrika grattis till din vecka! Vad fantastiskt bra jobbat, heja dig!
Du undrar över om det är lika svårt hela tiden eller om det blir lättare. Min upplevelse är att det absolut blir lättare. Men den första tiden är det upp och ner, kan vara med ganska kraftiga svängningar. Det är då det gäller att ta fram det där jävlar anamma och ta till allt vad som behövs! I mitt fall hade jag god hjälp av tips jag fick från vänner här på forumet som kommit lite längre på den nyktra vägen än jag. Här kommer några tips från mig:

I mitt fall tröstade/belönade jag mig med godis, en liten present eller annat som pepp. Visst kan man ju se det skeva i tröst/belöning, precis samma mönster som då jag druckit, men i en övergångsperiod var jag tvungen att ta till alla medel för att hålla alkoholmonstret borta. Kalorier finns ju även i alkohol i mängder, så det fanns ju lite utrymme för utsvävningar tänkte jag ;-)

Se upp tör HALT! dvs Hungrig, Arg, Ledsen, Trött. Dessa känslor triggar vårt alkoholsug.

Analysera och lista de situationer och personer som kan utgöra en risk för att du bryter ditt nykterhetslöfte mot dig själv. Tex: i mitt fall fick jag lov att undvika att tillbringa kvällstid med den väninna jag oftast druckit vin med. Jag tackade nej till många tillställningar. Jag gick inte på krogen osv. Däremot är det viktigt att fylla det tomrum jag upplevde. "Ska livet aldrig bli roligt igen nu då?". Jag började göra lite nya saker pö om pö. Fick ju tvinga mig till mycket, eftersom att jag kände att inget ändå var kul utan vin, men gjorde det ändå. Gick på bio, teater, någon föreläsning det annonserats om. Egentligen handlade det om att fylla ut de tillfällen i veckan som jag identifierat som risk-tillfällen. I en akut situation bokade jag frissatid en sen fredagkväll, haha:D

Skriv och läs här! Då jag hade riktigt jävliga kvällar sökte jag mig hit och kunde hänga här en hel fredagkväll. Ibland var det stiltje här (fast det var oftast då en pågående aktivitet)och då läste jag gamla trådar och lät mig lugnas lite av igenkänning och det hoppingivande i att andra faktiskt gjort det här, varför skulle inte jag klara detsamma?!

Det ni gör nu, du och Spec får mig att känna stor glädje och gott hopp! Precis detta hjälpte mig så ofantligt. Att förutom att ta rygg på de här som hade längre erfarenhet, också hitta en vän/vänner att hålla i hand, att gå tillsammans med. Någon som är där du är, i fas så att säga. Någon av mina vänner här har jag idag flitig kontakt med utanför forumet och det är en verklig livsgåva att ha någon som gör/har gjort samma resa.

NÄR blir det då lättare kanske du undrar?? Det är med all säkerhet väldigt individuellt, efter min första nyktre vecka kände jag mig väldigt taggad att "banne mig ta" en till osv. I perioder, särskilt i början tyckte jag det var lättare att bestämma mig för en lite längre vit period i taget. Att tänka "aldrig mer" skrämde slag på mig! Jag började med målet på en månad. När den var över beslutade jag för att klara tre månader osv. Andra tycker tänket en dag i taget är det bästa. Då det varit riktigt riktigt illa med suget har jag fått bryta ner mitt mål och riktigt djupandas och bara fokusera på att Idag/ikväll blir det ingen alkohol, bara just idag - imorgon vet jag inget om än. Precis så, en dag i taget då det känns för stort med allt annat, en vecka eller månad om jag kännt mig stabil och trygg i det beslutet. Alla medel är tillåtna, allt utan att dricka det där första glaset!
Efter tre-fyra månaders uppehåll mellan november 2009 och februari 2010 tog jag ett återfall. Konstig känsla, men efter det var det som att poletten trillade ner. Jag bara gav upp, helt och hållet kapitulerade inför att jag KAN INTE dricka. Luften gick liksom ur mig, på ett bra sätt. Jag kunde med det sluta älta om "kanske ändå?...när?...hur?...osv" jag ev skulle kunna dricka igen. Jag gav mig där! Och efter det var jag färdig med alkoholen. Jag säger inte att det inte kommer sug ibland. Men det är flyktiga tankar och känslor idag, de fladdrar förbi och det är inte svårt längre. Snarare en befrielse, ett lugn inför faktumet och en enorm tillfredställelse över att leva och inte bara överleva utan alkohol.

Detta är något av vad som hjälpt mig, förlåt att det blev långt, andra här har andra erfarenheter. AA, Antabus, KBT osv
Jag tror på er Ulrika och Spec, något säger mig att ni fixar det här! Varm Kram

Jag förstår hur du känner.jag har det inte så, men annt problem. Men har sett betedet väldigt nära min svärfar gjorde så mot min svärmor. Och blev mer och mer elak när hon inte ville dricka bjöda han hem vänner. När hon vill e sluta röka blåste han rök i hennes ansikte. Hon lämnade han till slut efter alldeles för många år.hon trodde att barnem skulle vända sig emot henne men det blev tvärtom. Jag förstår att du inte lämnar nu men om du blir starkare så kan det bli lättare. JAG ÄR GÄRNA DIN VÄN, vi känner inte varann än men har tsget ett beslut samtidigt.Vi kan ska en kompis tråd där vi skriver till varan att börja meed bor du i norr, södeer eller i mitt en kram din nya vän i ett nytt starkare liv.jag håller koll om du vill skriva är sjukskriven och kan inte göra nått.// värmade kramar pixie

Barn , familj., ex är aldrig lätt. Jag har 2 barn med olika pappor bor med den ena.den vuxna dotterns släppte mär han fick nya barn.jag ser att min dotter är jätte besviken, men det är hsns val och jag tycker synd om han.jag blir lite nervös när jag skriver har pågrund av att inte riktigt fattar hur allt funkar plus att jag stavar illa. Viktoria jag har läst om dig i forumet fan va duktig du har varit. Jag läser så mycket jsg kan om de som har sluta.kram till er alla som har lyckats//Pixie

Ni sätter ord på precis det jag också känner MT och NyMan. Vad härligt det känns att få lite utbyte såhär!
Önskar er en särdeles fin dag, Kram (ännu en frälst;-)

Min man är passivt aggressiv. Han dricker mycket måttligt.
I stället började jag dricka för att stå ut med situationen och
vara honom till lags. Mitt drickande har dessutom givit honom
en hållhake på mig. Bara jag ser på honom så blir jag orolig och
vill bedöva mig. Nu har jag fått nog och har varit nykter i fem dagar.
Jag ska se på honom med nyktra och ögon och släppa fram mitt rätta jag.
Att han inte är riktigt normal bevisas av att han är sur och elak nu när
jag inte dricker. Vid mina tidigare försök har han köpt hem vin och frestat
mig genom att dricka och säga mmmmm. Att jag inte lämnar handlar mest om ekonomiska skäl
samt att jag är rädd för att han ska förtala mig på jobbet och privat. De flesta vänner
har jag förlorat och jag är mycket ensam. Själv sticker han iväg på sina egna resor ärenden,
ringer inte om han blir sen och ignorerar mig. Ställer jag det minsta lilla krav så straffas jag
i veckor, dagar av tystnad och hämndhandlingar och till sist ligger jag i sängen och gråter med
ett vinglas. Nu är det såklart inte hans fel att jag dricker, det är jag som för glaset till munnen för
att dämpa ångest och depression. Nu får det vara slut på det. Jag och ingen annan måste ta itu med mina
problem. // Spes

Du har inte ställt till det, men nu tänker jag god mat och 2 glas vin, själva grejen är stoppar jag där. Jag tsr en dsg i taget inget i dsg heller.jag röker äver helgen sen är det ochså stopp. Va fan jag har lyckats att gå ner 12 kilo är på perfekt vikt slutat röka. (Förutom nu).så vinet kan inte va värre bara man vill. ...
Är dina barn små.// Ulrika

Jag har också dag 5 i dag och mår bättre och bättre,
hoppas du också kommer att göra det // Spes

Hur känns det. Jag tyckte att det vsr jobbigt igår. //pixie

Var stolt över din vecka. Jag har dag 5 i dag och det går nästan för lätt för mig. Trots lite tjafs hemma så har jag inte fått något sug, tvärtom, jag vill ta tag i mina problem nu och se på dem med klara ögon. Eftersom jag lagt på mig en vin och chips mage så hjälper dieten mig att vara motiverad. Jag ska fasta måndagar och sedan onsdag eller torsdag. Den här veckan fastade jag måndag och onsdag och det gick bra. På helgerna har jag rätt att unna mig godsaker, hur det blir med vinet i helgen har jag inte bestämt ännu. Men om det blir något så blir det kontrollerat. Hoppas inte jag ställde till det så att ditt mål inte längre är 90 dagar. Det är jag som är för vek för att ha sådant mål, du klarar det säkert bättre. // Spes

Nu har de gått en vecka, känns bra. Ni som har slutat är det jobbigt hela tiden eller blir det lättare och lättare. Är det nån som varit på Riddargatan 1. Jag har aldrig varit aktiv på någonn sida förrut är de första sidorna nyast?// pixie

victoria, santorini och Nyman - ni ger mig en skön flash back i den "gamla" forumkänslan, att vara i dialog med de som "vet" och är i fas med det jag talar/skriver om:) Ni ingår alla i meningen "Vi "gamla" är nån annanstans på vägen nu..." även du NM som kom in senast av oss. Visst finns också de jag funderar över vart de tog vägen, hur det går - de som bara försvann, mitt i skrivandet... särskilt de jag känt ett mer personligt utbyte med efterlämnar frågetecken och ett tomrum.

Jag tänker att detta vårt samtal just nu här i "Det vidare livet" rör sig om (åtminstone är det kärnan i mitt skrivande) ansvar för andra som kämpar på en annan plats och på ett annat sätt än vi gör idag... Det är när jag läser i anhörig- och missbrukartrådarna och "hör" nödrop, vanmakt och förtvivlan som jag kan känna mig uppgiven och det är då som både ansvaret och tröttheten kan välla över mig. Jag har varit där. Jag har funderat mycket över det här och det är då jag (ibland) önskar att de som är någotsånär i samma fas skulle hitta varandras händer, ta ett stadigt tag och hänga på varandra och dela glädjeämnen och nöd - och, som ni skriver stötta varandra att hålla ut, hålla ut. Oj vad det är svårt att formulera det här - jag vill ju absolut inte såra eller på något vis klandra någon. Igen: jag har varit där. jag vet hur svårt det är.

Under lång tid upplevde jag att de som då var "gamla" på forumet, var som ränningen i väven, höll ihop det hela. Det var också de som gav mig hopp och "bevis" att förändring är möjlig. Jag tror det är vi som kan utgöra det hoppet nu. Våra trådar, våra berättelser, finns ju kvar. Och då inkluderar jag Adde, Berra, Lelas, MB, flygcert med flera... jag tror att Pia (Kvinna.mamma 46) lever ett gott liv, nu minns jag curry och några jag glömt namnet på:) Jag tror också att vi måste vara just så egocentriska som NM skriver - vårda det nyktra, goda livet, inte ta det för givet (där fick du ett rim NM:) Det har hänt att jag känt nästan-tvånget att skriva för trösta, vägleda och identifierat det som medberoendemönstret och då har jag backat. Det ska finnas både ett eget ansvar och en ömsesidighet för att det ska vara rätt - en tanke och formulering jag bara prövar här. Vet inte om det är "rätt" tänkt.

Det här utbytet är precis vad jag tänker mig att ett forum som "Det vidare livet" kan vara platsen för. Det är vad vi gör här-och-nu, delar tankar och erfarenheter om att ha förändrat livet genom att välja nykterhet. "Livsforum" skrev jag nån gång och åtminstone Dompa och jag har avhandlat en rad livsfrågor här.

Vet ni hur lycklig jag blev när jag läste santorinis ord att det nästan känns som att vara frälst ... och när NyMan bekräftade känslan. Jag har känt detsamma men inte skrivit ordet - det är ju ett så laddat ord och helt säkert en erfarenhet som inte kan beskrivas för den som inte upplevt känslan. Möjligen kan människor - om jag/vi skulle ha det intresset - kunna (tekniskt) förstå att man känner sig fri... men känslan kan nog inte översättas i ord. Vilket gör det desto mer härligt att få dela erfarenheten med er som vet vad jag talar om.

Ha en härlig dag! Tack för att ni finns - alltid i mitt hjärta / mt

Åh vad härligt med någon som seriöst undrar hur det är! Jag vet att ni är många. Jag undrar också mycket.
Jag har återhämtat mig och talat med vännerna från helgen som såg hur illa jag hade det. Sedan kom en massa tankar, då jag gråtit öppet flera gånger, att jag var en looser och mes som inte kan tygla känslorna. Men jag var tankad, är känslomänniska, speedad och samtidigt på nåt vis lycklig. Men jag går igång på sånt jag brinner för och har svårt att släppa sånt jag inte kan påverka eller förändra. Tar alltid på mig skulden för saker som är helt utanför mitt ansvar.
Besvärad i mitt sinne nu att vännerna inte förstår eller blev chockade, men de var egentligen helt underbara och förstående även om det bara vara mig det handlade om hela tiden, nästan.
Jag kan inte släppa att det brast för mig.

Kom idag på att jag levt snabbt och pressat senaste åren. Mest press från mig själv. Nästan ingen vila, inte ens på nätterna då jag ALLTID sovit sjukt dåligt och lite. Men jag orkar kopiöst mycket. Ibland ramlar jag i och för sig ner i min grop och orkar då väldigt lite mentalt, framförallt. Senare tid har kroppen sagt ifrån också, eller senare tid föressten, den har alltid varit skadad, ont, stram eller frakturerad på grund av mitt eviga tränande för att må bra och koppla av. Först prestation, sedan eventuellt vila!

Jag upplever trots allt ett uppvaknande efter helgen. Jag kunde sätta ord på min mentala kollaps och det känns skönt. Nu vill jag sakta ner tempot och försöka duga utan den ständiga strävan och bekräftelsen, som jag ändå inte tror på eller tar till mig om någon berömmer. Det gör människor ofta till mig, men det räcker aldrig riktigt ändå. Fast det värmer ändå mitt hjärta.

Nå, nu är fjärde dagen gjord och femte knackar på dörren. Upplever inga problem att stå emot just nu, trots en stor kundmiddag ute i morgon kväll. Känner mig motiverad, men min akilleshäl är som alla vet vid det här laget helgspöket.
Känner även där att denna helg kommer jag klara det.
Kanske man ska ta en dag i taget och inte alltid vara så långt fram i tanken som jag ofta är?

Sov gott och ha en härlig torsdag så hörs vi!

LP

Hej Whinter!

När du skriver om din fd sambo är det som att du beskriver min.... Skrämmande likt! Jag har fått så många glödlampor som tänts i min skalle den senaste veckan så jag tror varenda lampa varit släckt de senaste 20 åren. Jag brottas själv med exakt samma tankar, jag vill vara med honom för han är ju så fin emellanåt, men nån lampa jag har blinkar rött, plötsligt känns hans påstådda "kärlek" inte längre så äkta.

Hur ska jag veta hur äkta den är? Manipulativ tycker jag att den är, och jag själv är ju sjuk i medberoende och kanske bara inbillat mig att hans omtanke om mig emellanåt bara är för att just få sina egna behov tillfredsställda och har inte ett dugg med mig att göra.

När jag skaffade egen lägenhet och flyttade för ett par år sedan kunde han knappt vänta med att skaffa en ny, det ser jag nu som ett tecken på att äkta kärlek från hans sida inte existerar. Jag började ju vara tillsammans med honom igen såklart. Antar att jag som medberoende inte kan räkna med att ens mina känslor jag känner är sanna, låter ju skitkonstigt, en känsla ska ju inte kunna vara fel. Men jag kanske undertrycker mina sanna känslor och konstruerat de känslor jag har för honom, skumt, luddigt och flummigt tänkt men så tänker jag. Jag ska nu försöka tänka på att jag i första hand ska må bra. Det är det viktigaste nu.

Jag känner med dig!

Kram

Jag har varit sur hela kvällen och ångest. Min man fick en släng av min ångest. Fan.Kommer inte kunna sova ta nog sov tablett brukar intre det men efter den här kväll . Jag gav han massage på slutet plåst på såret. Drack iinge vin iallafall. Sur ä ångest och godis och cigg fast jag slutat får mer ångest avdet. Den här dan ialla fall det går verkligen upp och ner.imorgon 1vecka.// Ulrika

ska man säga? Att vår kidnappade hjärna är lömsk som tusan? Det räcker att slappa lite i vaksamheten så sitter man där, i fyllediket, igen. Men jag tror att du lyckas bena upp vad det var som hände, varför det blev som det blev, och då gör du inte om det misstaget. Jag höll på i flera månader att leta upp alla grynnor och förrädiska undervattensstenar på mitt nykterhetens hav, tog ett tag innan jag kunde navigera utan att köra på grund. Trägen vinner!
/MB

Härliga ord och visdomar NM!
Jag är imponerad av din resa.
Själv är jag på nytt inne på dag 4 och möter dag 5 med glädje.
Vet vad jag vill, då borde det gå lätt?
Känner en kraft i det du skriver, det ger mening och värde till oss alla som tuffar på.

LP

Har väldigt sällan något större sug och om jag någon gång har det, så går det över rätt fort. Blir aldrig skärrad av sug och väntar bara ut det utan att störas så särdeles mycket. Att leva det här alkoholfria livet känns mestadels naturligt och jag pratar med de människor runtomkring mig som visar någon typ av genuint intresse för det, om mitt beslut att leva så här. Liksom du, antar jag, aktar jag mig för att måla upp alltför groteska bilder av hur alkoholmonstret ser ut i verkligheten, det förstår nog inte så många som inte har varit nere på botten av hålet. Men jag har inga problem med att förtälja människor som jag bryr mig om och som jag tycker att jag har en nära relation till att; jag mår bättre så här - alkoholfritt. För mig känns det viktigt; Om de visar en medmänsklig vilja att förstå, kan jag försöka förklara hur jag resonerar. Om de sedan har svårt att acceptera hur läget är, tycker jag det är deras problem. Jag har bestämt mig för att inte hamna i situationer av förvirring och missförstånd. Smyget och ljuget finns inte på menyn längre. Risken finns ju givetvis att man hamnar rätt långt ner på prioriteringslistan när det ska ställas till fest, fast då vet jag inte riktigt om jag vill gå på den ändå. Även om jag fortfarande tycker det är jävligt trevligt och kul med en bra fest fortfarande. Om folk tycker att jag måste dricka alkohol för att jag ska ha kul/vara kul att ha med på fest, får de klara sig utan mig och det tror jag de gör också. Tycker bara lite synd om de som resonerar så.. Jag anser nämligen inte att jag behöver det smörjmedlet-klarar av att ta plats och finnas med mitt i smeten utan A.

Det börjar närma sig årsdagen av när jag började skriva här på Forumet och det känns som om det har varit ett år fyllt av personlig utveckling och definition av vem jag egentligen är, givetvis uppblandat med en kort men ack så intensiv period av kaos, mörker och ångest. Mestadels har dock det här året varit ett år då jag har upptäckt en styrka och ett mod som jag absolut inte trodde att jag var ägare till. Men så är det: Jag tycker att det är jävligt modigt att försöka leva sida vid sida med ett monster som kan försöka förgöra, inte bara mig själv utan även alla runtom mig som jag älskar och bryr mig om. Just nu befinner sig monstret utslängt ur kroppen min och så är mitt absoluta mål att det ska förbli. Jag möter i princip varje dag med samma ambition, att med en lugn nyfikenhet och med ödmjuk tillförsikt se vilken riktning resan tar i nästa vägskäl. Ingen ånger, ingen bitterhet, inga illusioner om att livet ska levas enkelt och smärtfritt. Närvarande och orädd. Vi vet inte hur många dagar vi har, men vi har ansvar att fylla de vi får med drömmar,mening och kärlek. Då finns alla chanser till att det blir smått fantastiskt!

Hörs senare, Santorini, MT och alla andra goa' vänner!/NM

(Ursäkta att jag använt så mycket utrymme i din tråd, MT! Kopierar över min utgjutelse i min egen tråd ifall du vill rensa här...)

Har väldigt sällan något större sug och om jag någon gång har det, så går det över rätt fort. Blir aldrig skärrad av sug och väntar bara ut det utan att störas så särdeles mycket. Att leva det här alkoholfria livet känns mestadels naturligt och jag pratar med de människor runtomkring mig som visar någon typ av genuint intresse för det, om mitt beslut att leva så här. Jag aktar jag mig för att måla upp alltför groteska bilder av hur alkoholmonstret ser ut i verkligheten, det förstår nog inte så många som inte har varit nere på botten av hålet. Men jag har inga problem med att förtälja människor som jag bryr mig om och som jag tycker att jag har en nära relation till att; jag mår bättre så här - alkoholfritt. För mig känns det viktigt; Om de visar en medmänsklig vilja att förstå, kan jag försöka förklara hur jag resonerar. Om de sedan har svårt att acceptera hur läget är, tycker jag det är deras problem. Jag har bestämt mig för att inte hamna i situationer av förvirring och missförstånd. Smyget och ljuget finns inte på menyn längre. Risken finns ju givetvis att man hamnar rätt långt ner på prioriteringslistan när det ska ställas till fest, fast då vet jag inte riktigt om jag vill gå på den ändå. Även om jag fortfarande tycker det är jävligt trevligt och kul med en bra fest fortfarande. Om folk tycker att jag måste dricka alkohol för att jag ska ha kul/vara kul att ha med på fest, får de klara sig utan mig och det tror jag de gör också. Tycker bara lite synd om de som resonerar så.. Jag anser nämligen inte att jag behöver det smörjmedlet-klarar av att ta plats och finnas med mitt i smeten utan A.

Det börjar närma sig årsdagen av när jag började skriva här på Forumet och det känns som om det har varit ett år fyllt av personlig utveckling och definition av vem jag egentligen är, givetvis uppblandat med en kort, men ack så intensiv, period av kaos, mörker och ångest. Mestadels har dock det här året varit ett år då jag har upptäckt en styrka och ett mod som jag absolut inte trodde att jag var ägare till. Men så är det: Jag tycker att det är jävligt modigt att försöka leva sida vid sida med ett monster som kan försöka förgöra, inte bara mig själv utan även alla runtom mig som jag älskar och bryr mig om. Just nu befinner sig monstret utslängt ur kroppen min och så är mitt absoluta mål att det ska förbli. Jag möter i princip varje dag med samma ambition, att med en lugn nyfikenhet och med ödmjuk tillförsikt se vilken riktning resan tar i nästa vägskäl. Ingen ånger, ingen bitterhet, inga illusioner om att livet ska levas enkelt och smärtfritt. Närvarande och orädd. Vi vet inte hur många dagar vi har, men vi har ansvar att fylla de vi får med drömmar,mening och kärlek. Då finns alla chanser till att det blir smått fantastiskt!

Hörs senare, alla goa' vänner!/NM

... ja, jag vet inte vad som är typiskt för alkoholister riktigt: självklart kan de i sitt missbruk manipulera, ljuga, skälla osv, men min exsambo är värre än så och när jag läser dina inlägg whinter, så blir jag berörd - min exsambo hade de där dragen: det är fel på alla andra, själv var han bäst på allt och förväntade sig extremt mycket beröm för allt (av mig framför allt), bytte ofta jobb (kollegorna är lata jävlar, ingen vill arbeta ordentligt, ingen hängde med i hans tempo, chefen styr inte upp osv osv), det var hot så fort saker inte passade honom, allt var mitt fel och han vann alla konversationer och förlöjligade och tryckte ner mig, många försök att kontakta min familj och försök att få dem att "tala mig till rätta" eftersom jag var så och si och sån och allt vad det var (detta hade jag nästan förträngt tills jag läste dina rader) och det var död och pina.
Han dricker inte längre, men han har kvar alla dessa sidor och får han chansen så är allt fortfarande mitt fel oavsett vad som hänt/händer...

Jag stämmer in: Ge det tid - måste du besluta nu?
Kramar!

Efter kontakt med socialtjänst, polis och min samtalskontakt är jag väldigt trött nu. Sådär trött så att jag har svårt att hålla mig vaken på jobbet dessa dagarna.

Samtliga av dessa kontakter påtalar att nu börjar det nå gränsen för vad barnen ska behöva utstå från sin pappa... Pratade lite med en kollega som också separerat, men barnens pappa har i det fallet lagt ner sin kontakt med barnen. Kollegan, som vet en ganska begränsad del av vad som hänt och händer, sa att "det är alltid bättre för barnen att ha sin pappa i närheten, och han verkar ju i alla fall vilja vara med barnen" och jag är så kluven i frågan. Å ena sidan håller jag med - det är viktigt att ha pappa i närheten, men de saker han gör mot dem kommer ju skada dem för livet. Gör så ont att jag inte vet vad som är bäst för dem. Å andra sidan - så bara för att pappa i vårt fall vill vara med barnen (oftast...) så försvinner eller ursäktar det inte de saker han gör och säger mot dem emellanåt. När jag tänker igenom saker han gjort och gör så känns det inte ok, men om jag försöker tänka rent konkret barnens tillgång till mamma OCH pappa så är det ju klart att det är bra att ha både mamma och pappa.

Åh. Livet är ingen dans på rosor...
Fast rätt ofta är livet rätt avslappnat och gott nu för tiden, jag behöver inte leva i total stress längre.
Vill bara att barnen ska få känna det - inte fråga om pappa är arg, om pappa blir arg, be mig säga att han inte ska bli arg mer, säga att de inte får göra dumheter hos pappa, säga att pappa är arg varje dag... Och samtidigt gillar de ju ibland allt med pappa?!
Åh.

Glömde lone ranger, ja jag flyttade p g a alkoholen. Det enda han svarade när jag försökte ta upp problemet vid flertal tillfällen, då jag också förklarade att jag skulle flytta om det inte blev bättre var" hur länge ska du hota med det". När jag sedan berätta att jag skaffat lägenhet var jag en hemskt svek full person som inget sagt!!!!??? När jag sedan flytta för 2 månader sedan var ju det en bra ursäkt för att ta sig en rejäl sup period (aldrig värre än han kan jobb) . Han mådde tydligen riktigt dåligt psykiskt och han började på eget initiativ KBT terapi och den vita månaden. Bra tecken antar jag,,,, eller??

Hej och tack för era svar!

Största anledningen till att jag funderat på personlighetsstörning är nog att han ibland känns helt empatilös, att han manipulerar människor (inte bara mig), att han känns avundsjuk missunsam. Kollegorna kan inte sitt jobb, och framför allt kan aldrig chefens sitt jobb! Han har under 4 år haft 3 jobb och samma tongångar på varje arbetsplats. Han har vid flertal tillfällen tex försökt manipulera genom att kontaktat mina vänner och min släkt, som vi umgåtts med och i bästa offer stil sagt att jag är så svår på många sätt sur tvär kontrollfreak mm. Han har givetvis aldrig fel, och gör inga fel! Även då han strulat till det Big time vänder han runt det så det blev mitt fel. Att diskutera sig fram och lösa en konflikt finns bara inte!!! Hur mycket jag än tänjer min gräns vägrar han att ge så mycket som ett lillfinger. Han glider undan, avleder, stänger diskussionen med en överlägsen o dryg kommentar typ," sluta, du hetsar bara upp dig själv" och då är jag oftast i ett läge då jag gråter av frustration.Eller så går han bara iväg och vägrar prata mer. Därefter är silent treament som gäller i x antal dagar. Ljuger gör han givetvis också. Han är ofta sur och irriterad, han är dominant och styrande. Det han aldrig gör är svär eller säger fula ord eller saker. Han är mer sofistikerad än så. Detta beteende drabbar mig och hans vuxna barn. Ett av barnen har han ofta konflikter med och under dessa konflikter kan kontakten brytas i månader. Att det bara är ett av barnen beror på att den ena säger ifrån och vägrar styras. Den andra är svagare och därav mer kuvad.

Oj och när jag läser vad jag skrivit tänker jag att ni måste undra vad som gör att jag inte bara drar fortare än kvickt! Jodå det finns perioder då han är snäll, ompysslande och vi har det riktigt riktigt bra!! Jag vet inte varför men mina band till honom är så starka.

Men kanske är det så som du beskriver Mamma Blue att alkoholen förändrar personligheten väldigt mycket. Att man kan bli dum och elak när man dricker de fattar jag ju, men min fd sambo har den personligheten full som nykter. Även om den blir värre när han är full.

Ja lone ranger,
jag tror att jag vill vara med honom i alla fall. Men han måste reda ut sina problem med sig själv och de gäller även alkoholen örstås! Det jag är rädd för är att jag ska själv ska bortförklara, välja att inte se och inse. Hm, antar att det är samma förnekelse som alkoholisten har!? Han brukar ha en vit månad i januari och såvitt jag vet har han hållt det men vad vet jag?? Känns som jag inte vet nåt om nåt längre. Han har smugit och druckit väldigt länge kanske 15- 20 år har jag fått veta av hans ena barn.

Oj nu blev det jättelångt inlägg och helt förvirrat skrivet, men det är så jag är nu. Ältar i mitt huvud, ledsen, saknar, förvirrad, trött, ångest...hjälp vad är rätt att göra ???????

Har inte varit inloggad på en, för mig, lång tid.
Har varit nykter sedan sista inlogg vilket gav 2 mån.
Under tiden har det hänt så mycket och i kväll, helt utan anledning så trillade jag dit.
Jag vet inte hur jag ska tänka.
Till saken hör att jag blev i milda omskrivningar "överfallen" på krogen i mitten av augusti. Jag har sökt och fått hjälp. Nu är jag mitt emellan utskrivning och remittering.
Mitt liv, har (förutom i detta, varit väldigt bra. Jag har fått hyfsat med ensam tid (mer än vad en ensamstående utan någon form av nätverk kan räkna med), har sänkt kraven på mig själv, börjat träna för att bygga upp och förhindra depression... ändå....
Så kommer detta som ur en klarblå himmel och jag förstår inte varför?
Varför väljer jag att dricka en flaska vin? Varför känner jag mig inte full? Varför tar jag inte mig själv, min son, min träning och resten av mitt liv på allvar?
Någon so har gått vägen och har goda tankar eller någon som har andra kreativa användbara tankar som jag kan använda för att komma vidare, förstå mig själv?
Stor lycka till er alla där ute! Kämpa! de små ljusglimtarna gör så mycket.
Någon gång kommer lågan vara stabil och lysa för oss alla
//F

Ätit gott men inge vin men va bra sugen. Rökte istället fast jag har slutat, men 6 dagar är en bra början. Har läst hela dan på forumet. Tänkte 90dagar förts men tar en dag i taget istället. Fisn det nån direkt chatt// pixi

Har läst många av era andras inlägg. Läste även råd för att sluta dricka.
Problemet är att jag inte verkar kunna sluta.
Försöker dämpa ångesten med alkohol, probemet e att jag får mer åmgest av att dricka vilket leder till mer alkohol. Har tom en öl bredvid sängen som jag dricker när jag vaknar på natten. På det sättet somnar jag om lättare.
När jah kommer hem är nåt av det första jag gör att ta en öl eller nåt annat alkoholaktigt. Min sambo reser mycket, men när han e hemma smyger jag med det.
Börjar bli rädd och orolig nu.
Därfär ber jag om någon har tips eller råd?
/Josse