Senaste kommentarerna i forumet

och vi bråkar hela tiden.

Han tycker att allt är bra nu när han slutat dricka; jag har fått nog av allt som hände innan han slutade dricka, i kombination med att jag tycker att han inte hjälper till med prinsessan eller någonting i hushållet (och inte ha rgjort på ett par år).

Suck. Allt blir fel. (Jag nästan tänker att jag försöker driva bort honom genom all min ilska som nu kommer fram - jag är ju arg för allt och visar det i många situationer, till skillnad från förut när jag bara bet ihop och bar ilskan inom mig...)

Åh, tid, gå så att jag kan slappna av och känna magkänslan!

"Alla människor behöver någon inför vilken man duger och är tillräcklig,
om inte annat så inför sig själv." skriver Göran Larsson i "Skamfilad".

När de människor som verkligen älskar en för den man är, försvinner... ja det kan vara en gammal förälder som dör eller mor-eller farförälder... När skaran av människor som alltid funnits där och för vilka man får göra sina misstag men ändå alltid blir älskad, när den skaran minskar så blir det ett tomrum.
Då min gamla katt dog i slutet av sommaren så var jag så förtvivlad. Han fick all min sorg efter dem
som inte fanns mer i livet. Jag kände mig totalt ensam. (vilket jag inte är, men känslan var
sådan)

Nu är jag rädd för ett uppbrott i "kärleksrelationen". Jag är rädd för tomrummet. Konflikter
avlöser varandra i en strid ström, inte stora aggressiva konflikter, nej det går lugnt till men det
är tärande och tröttande. Jag känner så starkt att det är just det Göran Larsson skriver om som
jag behöver som mest nu och som jag i min relation inte får eller har förmågan att ta emot.

Det är också ett nederlag, att det inte funkar. Jag klarar det inte, duger inte att hålla ihop, att ta vara på den fina delen.

Här finns mina funderingar just nu. Detta vore ett gott tillfälle att köpa vin och sticka huvudet i sanden. Nu ska jag igenom det här, utan vin och jag ska ta ett beslut. Jag kan bara tänka klart och handla riktigt då jag är klar som jag var förut innan livet vände riktning.
Om jag ska ge relationen fler chanser eller inte, handlar det om nu.

Just i den känslig period som jag ändå fortfarnde på sätt och vis befinner mig i, ska kanske ett uppbrott till. Är det inte så att man alltid står ensam då det blåser som mest.

Konflikterna o missförstånden i relationen fick många gånger min bägare att rinna över. Jag hade för mycket av närliggande händelser som var obearbetat eftersom jag under kanske en femårsperiod bara körde på utan att reflektera över att jag själv behövde omsorg.
Under de många åren var jag stolt o stark i kampen för det allra viktigaste.
Med resultatet att jag vaknade upp i våras efter den "resan"... helt slut. Det som väckte mig var mitt stora bottenplask, som blev min skam... skuld.

Har varit en kamp upp igen.
Sommaren var en tid av återuppbyggnad, jag gjorde det med hjälp av en riktigt god vän och nära. Men
jag känner nu att där jag som mest hade behövt få mitt stöd var det svårast att få det. Det har
blivit tjurigt där jag längtat så hett efter omtanke. Det tar min energi. Ord och förklaringar hjälper inte.

Nu har jag varit i det här tänket i två dagar. Jag har grottat in mig och känt att jag anfallit demonerna och slagits med dem.

iom detta skrivna så ska jag ut ur grottan. Jag sprudlar inte av glädje precis men jag känner tillförsikt.

till dig oxå, Stigdotter!
Visst är det lite larvigt, att när man väl står där och har fått sin samtalstid, så blir man lite tvehågsen.. Ett litet, "jag kanske överdriver i alla fall" smyger sig in..

Nej, om så är fallet, GLÖM det! Får du med mannen så är det BRA, får du inte så gå SJÄLV!
Om han är minsta intresserad av att ge ert förhållande en chans, så ska han ta denna!
För läser jag mellan raderna, så är det sista halmstået du räcker ut..

Vill han inte, så får du nog inse, att han kanske inte vill fortsätta längre..?
För det måste väl ha gått upp för honom att du inte trivs?

Det betyder kanske inget omedelbart uppbrott, men jag anar att det inte är långt bort om ni inte vill vara ett vi längre (och till ett VI, krävs 2 personer)

Det går inte att bara titta tillbaks och titta på fel (vems, varför etc) DET löser ingenting i NUET!

Det är bra att titta på problemet, men inte sitta och klappa om det som ett gosedjur, för då kommer man inte vidare..

Jag tror att ni måste få hjälp, för att gå åt samma håll igen.. Vill han inte, så kan du inte göra så mycket åt det (bara sluta erbjuda "hotell-boende" av "snällhet")

Kanske Stigsdotter, är det du som får lov att släppa taget...

Jag önskar dig all lycka med samtalet. Hoppas verkligen att det är början på något konstruktivt!

kram Trollis

Relationer... När jag läste Sommars tråd, tänkte jag igen på hur relationer förändras.. Speciellt i förhållanden där alkohol har varit inblandad och den ena blir nykter..
Oftast förändras inte båda samtidigt och väldigt vanligt är att det sker enligt "den kokta grodans princip"..
Helt plötsligt upptäcker vi att det är något som inte stämmer längre.. Vi vaknar upp och undrar hur i hela friden vi kunnat undgå att se allt det vi i nuet, har mitt framför näsan..
Lugn, din partner(fru,man sambo, särbo etc) är i regel lika förvånad.. Speciellt om "maktbalansen" har rubbats..

Kanske beror det på "spegelprincipen", den att vi människor "speglar" varandra (syns mycket tydligt på nyförälskade par..)
När vi speglar någon, både ger och får vi ett gensvar som vi är vana vid.. När vi förändras (eller om den andre förändras) bli ju spegligen lite skev..
Vi får inte det "gensvar" vi vill ha, för den andre har kanske inte riktigt förstått att vi förändrats..(vilket kräver en förändring i motsvarande grad) utan man skickar fortfarande "gamla signaler"

Frustrerande? Javisst... Det här brukar leda till större eller mindre tumult och frågor..
Vad händer? Har du träffat någon ny, brukar vara det vanligaste.. Men också protester.. Men det var väl bra som det var förut?.. och men JAG vill att det ska vara som förut..
Antingen går man varandra tillmötes för ett nytt vi (så att man börjar spegla det nya) Eller, så inträffar det där, som de flesta av oss har så svårt för, det blir en brytning..
Det finns också tillfällen när den ena i ett förhållande försöker förhindra förändring.. Ibland med hot och våld. Sådant är inte acceptabelt!
Men det finns ofta rädsla bakom. Man är inte beredd att förändras, vill inte se på sig själv, utan skyller allt på den andre..

Lika ofta, vill vi själva inte se att det är VÅR förändring, som ibland är orsaken till sprickan.. Det är ju den andre, som "vägrar förändras"/vägrar se förändringen..
I slutändan, är det bara oss själva vi kan ta ansvar för! I slutändan måste vi besluta vad som är bra för oss och ta våra egna beslut..
Vi kan samtala, diskutera och hoppas. Men vi kan aldrig gå emot en annan persons fria vilja..

Det i sin tur, betyder inte att vi måste böja oss eller tillåta oss att bli illa behandlade, för då tar vi inte heller ansvar, utan blir "offer". Egentligen inte för omständigheterna, utan för oss själva..

Nu ska jag ut en stund, medan det fortfarande är ljust ute!
Kram på er forumsyskon!/T

Det värmer! Fortsätt peppa folk! Tycker du gör det jättebra / kram trollis

Ett beslut är fattat! Du kommer inte att ångra dig! Jag tyckte också att serien Löftet var bra, jag tror det är viktigt att ta det där beslutet varje morgon, att kapitulera osv. Att inte glömma bort hur det var...

Kram från mig

Usch, idag är ingen bra dag. På eftermiddagen ska vi gå första terapisamtalet. Om han kommer, har aldrig velat gå men nu bokade jag bara en tid och bad honom infinna sig. Jag hoppas det blir bra, att det är en vettig människa vi träffar och att jag skall vara stark när jag kommer dit. Just nu känner jag mig bara gråtfärdig men vill ju inte gå dit och sitta och böla :-(

Det känns som om det pågår en kamp inom mig. Den där lilla magkänslerösten som skriker NEJ som svar på frågan "vill du vakna upp med denna man resten av ditt liv?" trycks ned av en annan röst som säger att "ni kan arbeta på det, ni kan förändras!". Jag vet att jag håller på att förändras, jag vet att jag håller på att hitta tillbaka till mig själv nu när alkoholen inte bryter ned mig. Men jag vet inte om jag vill förändras med honom. Det skulle kännas lite som om allt det dåliga har varit mitt fel - om bara inte jag hade druckit så hade vårt liv varit bättre. Och nu när jag slutar dricka så blir allt så bra, då förändras han också till det bättre. Är allt bara mitt fel då?

Dionysos skriver väldigt bra ang parrelation, jag tror det ligger mycket i det. Hos oss tog det lång tid innan mannen riktigt förstod allvaret med mitt drickande. Det är nog svårt när man inte varit där själv.

Jag tror inte han heller förstår vilken livsprocess det är. För mig handlar det inte bara om att sluta dricka, det handlar om att hitta tillbaka till mig själv, att lära mig att välja livet i varje stund, ta ansvar för det istället för att fly in i vindimmor som jag gjort tidigare.

Bra att du bokat in samtal och läkartid. Det är skönt att få tala med någon som kan stötta med tips och berätta för en att man "är normal" i sin sjukdom. För det är en sjukdom! Det är normalt att känna skam och sorg över det som varit men nu tittar vi framåt. Du behöver detta tror jag, det kan aldrig vara fel att ta hjälp, ta all den hjälp du kan få! Vem du kommer att bli bestämmer du bara själv!

Lägger en hög med styrkekramar här att ta till när det behövs :-)

Ju mer tiden går, påt igen bara, det är en guppig väg.
Var inte deppig, du är mänsklig.
Vi är här och är med dig.
Jag är med dig, nu kör vi!
Nog med självömkan det har inte hjälpt någon.
Du fixar detta, JAG VET DET!
Jag tror på dig!
/A

Det du skriver om din man, gör att jag tror att han känner sig osäker..
Att försöka förminska den andre, är en välkänd "härskarteknik", som en del inte ens är medvetna om.
Och det är inte okej!

Men att han tar til den, kan ju också ha att göra med att du sätter tydligare gränser, tar ansvar för dig själv (framför allt, är du mer motiverad att ta hand om dig själv)
Det ger ett säkrare intryck. Kanske börjar han bli osäker på sommar?
Den här nya Sommar, verkar ju veta vad hon vill och då förändras maktbalansen..
Omedvetet, försöker han nog få saker att "vara som förut"..

Framför allt, har han nog egentligen börjat lägga märke till sitt eget drickande, men än har han inte kommit så långt, att han vill medge att HAN har problem..

Det är oerhört vanligt, att relationer genomgår en kris, när en alkoholist blivit nyker.. Det förändrar ju livet och maktbalansen för den "medberoende" (som din man är!)

Ofta är det ju "alkisen" som medvetet eller omedvetet dikterat vilkoren.. Man har vetat, vad som väntar..
Nu är rollerna kanske ombytta och det är inte alla medberoende som "gillar läget"..

.. bara lite tankar från mig..

kram /trollis

I morse kom mannen hem från firmafest kl: 03.15.
De hade då festat sedan kl 16.00, alltså ett halvt dygn.
Han fick sova i sonens rum och sonen hos mig.
Det stank sprit på hela övervåningen när jag gick upp kl 6.30.
Känner ett sådant äckel och förakt.
Han dricker ju inte hemma nu och har alltid varit försiktig med det, men en riktig festprisse på jobbet. Jag har tyckt att det är ju ok, men den här gången kändes det inte bra!

Om jag ska gå i stödsamtal och ev. medicineras och försöka finna glädje och stolthet i att leva ett nyktert liv så känns detta väldigt fel och underligt.

Jag tappar respekt för honom och tycker att han hycklar när han tittar medlidsamt på mig och säger
"det är ju lika bra att du slutar, du kan ju liksom inte hantera det, eller bara ta ett glas vin....".

Hur många flaskor grabb-whiskey hällde du i dig i natt då?
Tycker att han tar ifrån sig själv rätten att anmärka på mitt drickande och sitt tyckande om mig och mitt vin.

Hej Lelas! Nej, jag tycker inte att du är pompös!
Och jag tar gärna rygg på dig och mulletant.. En gång var ju NI, där jag är idag..
Eftersom jag än så länge har hoppet kvar, känns det fint att gå in och läsa i era trådar, om både bakslag, besvikelser och framgångar..

Det ger mig lite mer förståelse (för mig och mina reaktioner) och kanske lite mer tålamod..
Jag tror att det gör att jag undviker en del onödiga konflikter, tills jag tänkt igenom saker..

Att jag inte omedelbart aggerar, när jag reagerar på något.. Som medberoende (och nynykter)blir man ju gärna lite nojjig..(misstänksam i överkant)

Jag menar inte, att man ska negligera tecken eller magkänslor.. men ibland överreagerar man och rör upp en massa damm i onödan..

Kanske är jag av den åsikten, att OM man "rör upp dammet", så ska det också bli ett resultat efteråt.. Det ska inte bara få lägga sig igen.. ;-D

.. hoppas det inte blev för virrigt..
Stor kram till er båda / trollis

Jag förstår dina känslor.
Det är SK*T att behöva se någon bli misshandlad ( i synnerhet om man haft sina aningar om vad som kan inträffa) utan att egentligen kunna förändra situationen..

Jag hoppas att din vän inte väljer att "förlåta" och gå tillbaks, som så många av oss medberoende gör, i hopp om att "denna gång" blir det annorlunda... För det blir det inte, när slagen väl börjar..

Har som tur är, en gubbe som inte blir våldsam (även om han blir "ful i mun") om han dricker för mycket.. Nu var det flera månader sedan (sist, vid den tiden jag gick med i Forum)

Skulle han lyfta handen, är han garanterad en skilsmässa!

Stöd och tröstkram / trollis

Tack! Mår mentalt dåligt, trodde jag skulle fixa det denna gång! Vägrar ge upp, känns mentalt igen som ett jättenederlag! Tungt att igen peppa sig själv! Hoppas kunna skriva ngt positivt här så småningom! Fattar inte, tänk att efter att ha tagit beslutet att sluta, står man o häller i sig Jäger direkt ur flaskan, precis som om man aldrig funderat över sitt drickande! Några positiva känslor under den kvällen?? Krediteringen jag fick var att jag igen befinner mig långt under isen!!

Söker mig hit till Filosofiska rummet med morgonkaffet. Tänder ett ljus och kryper ner i stora fåtöljen med mjuka pläden. Låter tankarna vandra fritt en stund före dagen tar vid. Novemberstämning. / mt

Bakslag kommer, vi lägger huvudet igenkännande
och nickar leende.
Been there done that.........

Du fixar detta, kom igen gubben.......
/A

här igen, med den fasta förvissningen om att jag vill vara nykter. Vad jag lärt mig det senaste året är att jag inte kan ta ett enda glas, inte testa på något som helst som innehåller alkohol. Det är inte för mig. Det tog ett halvår att uppbåda beslutsamheten att sätta stopp, och det har jag inte råd med längre. Jag är rädd för att kroppen inte kommer att hålla, men också helt införstådd med att jag inte vill dricka. Så nu har jag varit och fått en bra kontakt på alkoholrådgivningen, och ska också återvända till AA. Jag behöver den hjälp jag kan få. Äntligen en nykter dag, och jag tror jag ska ta bilen och åka en sväng nu på sena kvällen, bara för att jag kan! Känner hopp igen, och det var länge sen.
Kram till alla kämpar där ute, som har att tampas med den riktigt lömske fienden alkohol.
Fenix

en stor varm kram, för det är vad jag själv vill ha, av någon som förstår!!

Känner igen mig i delar av det du skriver och även om jag inte själv har kommit hela vägen så håller jag med i ovanstående: sätt en gräns!

När jag läser ovan så inser jag mitt dilemma: jag har tjatat, bönat, bett, gråtit, skällt osv osv, och hela tiden tänjt på gränserna. En dag fick jag nog och satte ner foten, vilket känns gott. Men problemet är att min sambo bestämde sig för att sluta dricka och nu tycker att jag borde vara glad "för nu ska vi ju få det så bra, så bra", medan jag känner att jag fått nog, jag vet inte om jag vill leva med honom, nykter eller ej, för jag har blivit så sviken, så illa behandlad osv. Så, mitt bästa råd är: sätt ner foten direkt, nu på stört! Jag vet att det är lättare att säga än att göra, men idag ser jag ju att om jag hade hotat med att flytta tidigare så hade jag kanske itne kommit till en gräns där jag inte tror att det finns en väg tillbaka...

Kram!

som sagt: jag vet inte om jag vill ha honom ens om han slutar dricka.

Dagsläge:
+ han dricker inte
+ jag står upp för mig själv och säger som Grynet: Ta ingen skit!!!

- jag är mest arg-ledsen-frustrerad-ledsen-arg-osv-osv och har inte koll på någonting längre
- han är som ett barn och blir ledsen/arg för dumma småsaker och gör det till stora saker
- han säger dumma saker då och då (men jag skäller tillbaka och visar nolltolerans)
- han vill inte ta ansvar för det som varit
- han har "aldrig" tid (tar sig sällan tid) att vara med prinsessan
- han stannar uppe på nätterna och äter 1-2 påsar ostbågar och jordnötsringar (varifrån kommer denna mani??? Kan han inte vara lite "normal"?)
- han gör precis ingenting hemma, tar knappt av sin tallrik efter middagen, men jobbar som en blå

Låter som vi har det bra, tycker jag... *ironi*

Kramkram

Tack för tipsen! Ska prova både kurator och Al-anon.

Just nu känner jag mig som vårdare på ett behandlingshem. Min sambo blev utskriven idag och verkar ha fått mycket lugnande. Han var nästan som en zombie först. Lite senare fick han en ångestattack och började prata om hur sugen han var på att dricka. Tur att jag har fått hjälp från hans släkting som har kommit hit på ett par dagar.

En massa mediciner har han fått utskrivet. Förstår inte riktigt hur det ska fungera sen, vi väntar på besked från vårdcentralen. Han ska tydligen dit 3 ggr i veckan. Vad som ska göras vet jag inte, men det har med Antabusmedicinen att göra. Hoppas att han snart blir "som vanligt" igen, och då menar jag hans friska dagar.

Miss K

Visst är det skönt att få sova!

En nykter och, som du skriver, utan ångest!

Guld värt!

/m

Labyrintspel sa någon och ja det är så det känns i bland. Mannen går på AA flera gånger i veckan och det är bra, dessutom aktiverar han sig och gör saker till och med går ut och sjunger karaoke en hel kväll på krogen och konstaterar att han inte skulle haft roligare om han druckit alkohol. Vi träffas men på mina villkor, vilket betyder att jag gör saker för min egen skull och träffar honom när jag vill och inte väljer bort saker för hans skull. Jag är tydlig med var jag står och talar om att jag inte kommer tillbaka med mindre än att han är nykter för sin egen skull och inser att han har en sjukdom som är hans ansvar. Tycker själv att jag lyckas riktigt bra tills i dag. Hans behandling har pågått 20 veckor och har nu de sista fem gångerna glesat ut till en gång i månaden och han känner att han behöver mer i form av samtalsstöd för sin ångest. Det som händer är att han ringer sin psykiatrikontakt för att framföra sitt önskemål och blir avvisad med motiveringen(enligt honom) att efter mina samtal med terapeuten i somras så känner hon att hon inte är rätt person att hjälpa honom, sedan tillägger han att så nu är man själv. Samtalen i somras handlade om vem som skulle betala avgiftningen när det var riktigt illa och då beskrev jag aktuell situation för henne. Den gången agerade jag utifrån att hans skick var så dåligt så jag var orolig för att han annars skulle supit i hjäl sig.
I dag blev jag upprörd och ringde upp psykiatrin och hänvisade till de nationella riktlinjer från socialstyrelsen gällande samarbete när det handlar om psykisk ohälsa och missbruk. Jag fick naturligtvis en annan förklaring av henne, hon beskriver att hennes upplevelse är att han fortfarande efter 20 veckors behandling beskriver ångesten som huvudproblemet och inte ser sig själv som beroende och det gör att hon tycker att han behöver komma förbi det innan psykiatrikontakt blir aktuell. Jag blir oerhört kluven eftersom han behöver båda kompetenserna och psykiatrin behöver ju inte ta hand om missbruket utan endast den psykiatriska biten. Samtidigt så kanske det är just avvisad han behöver bli, kanske hjälper det till att inse faktum. Samtidigt är detta första gången han ber om hjälp för sin egen skull och inte väljer att dricka. Men det som är grejen är att det inte är jag som ska hålla på med det här, jag kan inte se objektivt på det och ändå agerar jag!! Inser också att han får ta alldeles för stor plats i mitt liv ändå och det är inte ok. Jag kan inte hjälpa honom och jag tycker att det är svårt att inte agera eftersom jag kan se hur det brister runt honom och samtidigt är jag för nära för att objektivt kunna bedöma vad som är bäst för jag blir ju naturligtvis både manipulerad och projektivt använd av honom.

Jag vill inte spela spel med fyllot, inte barnen heller skulle jag tro. Jag tycker inte han är värd vårt sällskap när han är full. Jag ska se till att barnen ALLTID har en nykter mamma åtminstone . Föressten är det ju fotboll idag och nu hör jag det sjätte pyset från ölburken ikväll. Imorgon ska jag roa mig med att inte väcka honom, ha ha! Hoppas han kommer försent till jobbet!

Jag fattar att du känner dig frustrerad och maktlös.

Men sedan då, ja det får tiden utvisa... Just nu är din vän iallafall på en trygg plats och kan förhoppningsvis andas ut. Har det lett så pass långt som till att åklagaren beslutat om häktning så är det ju troligt att han också blir dömd, hoppas det. Och att han också döms till vård så att han faktiskt inser vad han gjort för fel, de flesta gör aldrig det vilket gör det mycket svårare för offret att gå vidare, och så att han inte kommer utsätta henne eller någon annan kvinna för detta igen.

Skickar en tanke till dig ikväll!
Kram!

Markatta ! Jag är ok men jag blir så förbannad på män som misshandlar kvinnor. Eller använder våld för att visa sin egen oförmåga att agera som en vanlig människa. Det är så lågt.

Min vän är nu på ett skyddat boende så för tillfället är det lugnt, men sen.....??

Och gärningsmannen är häktad.

Jag var bara tvungen att häva ur mig frustrationen över min egen maktlöshet.

Tack för kramen, jag behövde den !