Senaste kommentarerna i forumet

I dag ville jag så gärna vakna i hans famn, se in i hans varma blick och känna mig älskad. Men det går inte. För den blicken kan utan förvarning vända till något kallt och hotfullt, en blick som ser på mig med förakt och avsky, en blick som inte längre skyr något. Och den blicken är jag så rädd för. Den blicken hotar mig, kränker mig, förminskar mig, minskar mitt handlingsutrymme. Och eftersom den kan komma helt utan förvarning kan jag inte kontrollera den och hålla den ifrån mig.

Jag måste komma i håg den svarta blicken varje gång min längtan efter honom tar fart. Jag får aldrig glömma att om jag går tillbaks så kommer den svarta blicken att göra mig ännu mer illa än förra gången.

Kram Märta

Men käraste lillablå

Känner igen din rädsla. Vet precis vad du pratar om. Känner igen mig. Det är då fan att pendla mellan att känna sig stark och känna denna rädsla. Just nu mår jag bra, just nu är jag ganska stark - rädsla för...... RÄDD!. Du skriver det sälv, du sätter orden på pränt lillablå!!!!!!!

Jäg är ockå så rädd. Rädd att förlora, rädd att bli övergiven, rädd att bli sviken. Men du, vad är vi mitt i det här? GÅ PÅ MAGKÄNSLAN!!!!!

Kram Märta

Rädsla.
Rädsla för att bli ensam.
Rädsla för vad andra ska tycka.
Rädsla för att göra något fel.
Rädsla för att hans ilska riktas mot mig.
Rädsla för att fatta fel beslut.
Rädsla för att fatta Ett beslut.
Rädd.

Hej igen!
Ville bara skriva en rad, sitter i min lilla stökiga etta, jag har precis kommit hem från en fikastund hos mormor, tillsammans med mor och bror. Insåg igen att jag har det ganska bra, jag har en underbar familj som stöttar mig och backar upp, och jag får hela tiden höra från arbetskamraterna att de fångar upp när jag faller... Trösterikt! Och era ord stöttar!

Insåg att jag inte somnat med hans armar omkring mig på typ en månad. Tror bara att vi lagt oss samtidigt typ tre gånger den senaste tiden, varav två när han ville få till det... ska det vara så? Svar: Nej. Inte i mitt liv. Inte i min värld. Där är 5 minuters närhet innan man somnar lag. Gemensam och av båda parter grundad lag. =)

Just nu mår jag ganska bra. Just nu är jag ganska stark.
Önskar jag kunde dela med mig lite till andra som kan behöva lite. Dessutom har jag förslappade rumpmuskler, efterdyningar av ett svårt diskbråck, men det ska jag lösa tillsammans med min sjukgymnast! Det var en parentes.

Sov gott kära vänner och jag önskar er varsin lugn natt utan mardrömmar eller annat joks!
kramar!!
/k

Hej Andrea och lillablå

Det blev en god natts sömn men vaknade i mardrömmar. Jag bearbetar mycket sorg och smärta nu och jag tror det svåraste är att jag egentligen behöver mycket tröst och omsorg efter allt som har hänt eftersom jag är så tilltufsad i själ och hjärta. Och det är nog därför min längtan efter mitt ex tar fart. Precis som du skriver Andrea kan han vara så varm, kärleksfull och nära. Det här är medberoendets riktiga helvete. Jag har inte träffat honom sedan sista helgen i januari och det känns som en evighet.

Det värsta är att det inte är någon idé att försöka bli vänner, att försöka avsluta vår relation på ett hälsosamt och "normalt" sätt. Han har en egen tolkningsram och hävdar att han har tolkningsföreträde. Det innebär att allt som jag säger vänder han till sin fördel och jag ska stå där med skammen. Och jag vet att jag aldrig kommeratt få upprättelse, jag kommer aldrig få höra honom säga förlåt och ta på sig ansvaret för vad han har gjort. Det gör så ont just nu.

Jag längtar efter lugn och ro, jag längtar efter att mina tankar och känslor tar en annan väg, ett annat fokus. Jag längtar efter att sorgen ska ebba ut ur min kropp och att glada varma lyckokänslor bygger bo i stället. Det är bara att vänta ut det hela. Ett steg i taget, ett steg framåt är ett steg bort från allt.

Jag är så lad att jag hittade hit till det ähr forumet och jag är så tacksam att vi kan skriva till varandra och dela våra svårigheter. Ni ger mig ett stort stöd och lättar min sorg. Tack för att ni finns/ Kram Märta

Hej igen,
Denna sida är guld värd, inget snack om saken. Era berättelser är guldkorn, något att hålla fast vid när det stormar. Trodde inte att någon annan kände en sådan desperation över att inte få kontakt och lägga allt till rätta, förrän jag läser era inlägg. Särskilt ditt Märta. Det är väl det som är beroendet ett fruktansvärt sug efter att göra allt bra igen med sin alkoholist. Läskigt. Jag har börjat se så många likheter bakåt i tiden.

Min nuvarande man är mager, nervös, känslig, ett otroligt bekräftelsebehov, behöver hjälp med mycket. Är väldigt snäll, mjuk och underbart vacker. Och givetvis är han en man som jag verkligen har det bra med i sängen. Hur kan livet vara så j-la orättvist. Men så kommer den andra personen fram och vips försvinner jag ur hans horisont. Kommer någon med en flaska så bryts alla våra planer och löften. Nu vet jag inte längre om jag vill mer. Känner en konstig kyla och ilska och jag är rädd för den lessenheten som jag tror ligger någonstans och lurar. Ikväll ska vi ses och jag vet inte vad jag ska säga. Vad kan man säga? Jag har berättat för honom om begreppet medberoende och att jag ska försöka ta hand om mig själv bättre och att det kommer antagligen leda till en del förändringar. Han kommer antagligen bara dra sig undan framöver och få ytterligare en anledning till att supa. Men då ska jag försöka, i kärlek, säga adjö. Underligt nog känner jag inte längre något hopp, har inga förhoppningar längre kring vårt förhållande. Kan det vara så att jag inte längre är kär? Efter detta uppvaknande, kan kärleken försvunnit till honom? Eller kommer det komma ett fruktanksvärt bakslag?

Hoppas du fick din goda sömn Märta och att deckaren kunde avleda dina tankar en stund. På sistone har jag bara gått och lagt mig och läst hela kvällarna. Underbart med böcker men lite ensamt. Ska försöka bli mer social framöver. Snart är luckorna i mitt kök färdigmålade och då ska jag ha en fest. För mig och mitt kök!!

Kramar och lyckönskningar till er Märta och lillablå!

Kära lillablå och Andrea

Tack för att ni finns! Ja, det är riktigt riktigt tufft just nu. Jag tänker på mitt ex hela tiden, vill bara ringa och säga "förlåt" trots att jag inte gjort något, satte bara en gräns att jag tycker att det räcker nu med hans elakheter, beskyllningar och påhopp. Vill bara att vi blir vänner igen, hatar att inte få reda ut allt, vill bara känna att det finns ett litet hopp om att..... Och han vet ju det, han vet ju precis vilka strängar han ska spela på. Och jag åker dit igen och igen och....

Men så vänder det, jag tänker att jag är värd en relation som bygger på öppenhet, tillit, kärlek och jämlikhet. Jag är värd en relation där jag kan få säga att jag är rädd, att jag behöver, att jag ororar mig, att jag önskar mig, att jag vill. Det pendlar verkligen just nu. Men jag vet, jag lyssnar till min magkänsla, jag vet att om jag skulle beveka honom, så skulle hans förakt mot mig ta fart med en kraft som jag aldrig skulle kunna hantera. Det är det inte värt. Dessutom skulle jag bruka våld på mig själv på ett sätt som skulle leda till att jag aldrig skulle hitta tillbaka till mig själv igen. Det är som att "vinna eller försvinna". Medberoendet är så hemskt att ta sig ur, det är en j-a kamp just nu.

Håller med dig lillablå, tänk vad härligt om vi bodde i samma stad och kunde sitta med levande ljus och bara dela erfarenheter och äta kanelbullar. Vilken tur att vi har hittat varandra här i alla fall. Nu ska jag krypa ner i sängen med en deckare och förhoppningsvis sova en god natt. Vi hörs snart, sov gott lillablå och Andrea/ Kram Märta

Tänk vad det kan kännas skönt att få finnas till för någon, att skänka lite styrka och kanske ge lite hopp... bara genom att jag skriver av mig och sätta ord på det jag funderar över! Tack Andrea! Tack för att det jag går igenom på något sätt kan ha nåt gott med sig!

Hej Märta och lillablå,
Jag är så enormt förbluffad över hur lika våra känslor, upplevelser och reaktioner är. Min man och jag lever tack och lov inte tillsammans men när jag blir förbannad på honom när han super och vrålar rakt ut i telefonen som i torsdags så försvinner han i flera dagar. Vägrar svara i telefon. Det är helt sjukt vad jag går igång på det, jag blir som besatt och måste få kontakt och sen förlåter jag och vi blir i hop igen. Om och om igen. Det är hans sätt att hålla mig i schack antar jag, hans lilla makttripp i sitt sjunkande skepp. Nu håller jag på och stålsätter mig för att säga nästa gång har är drucken i telefonen (han dricker inte när vi ses) att jag vill inte prata med honom när han är full. Jag ska inte gå igång känslomässigt inom mig mot honom. Om han sedan är borta i flera dagar ska jag banne mig inte ringa honom en enda gång och sen får det hela rinna ut i sanden. För jag vet att han aldrig kommer att ta sig för att kontakta mig själv. Det är ju illa ser jag nu när jag skriver det. Hur lite kan man egentligen vara värd?
Jag hoppas att det går bra för dig Märta, jag är rädd för att det ska komma hemska känslor om det tar slut. Men det känns mycket bra att höra att det finns någon annan som kämpar fastän det gör så ont. I dig lillablå känner jag igen så mycket av att känna sig som ett rö för vinden. Hans arga känslor som styr och dina rädslor framåt i tiden.
Ibland tänker jag att ska jag aldrig mer få se fram mot en utlandssemester eller sköna helger med gos och mys? Jag kräver det senare av min man som är oerhört motsträvig och stel utan alkohol i kroppen. Jag längtar så det gör ont efter närhet och kroppslig kontakt.
Era inlägg är otroligt viktiga för mig, jag känner mig så bekräftad i det jag går igenom. Tack.

Hej Märta!
Jag lider verkligen med dig. Samtidigt avundas jag dig för att du tagit steget mot ett lyckligare liv! T har hållt sig nykter. Vad jag vet. Tror faktiskt att han hållt sig och det känns ganska bra. Men ändå får jag en oroskänsla när jag tex tagit upp plats på bordet för att min dubbla sats kanelbullar (till mormor Märta) ska jäsa och han tänkt sig lägga gipsplattor där och såga... Eller när jag frågar om jag kan hjälpa till med maten och han säger "gå du och vila lite om du vill", och när jag väl vaknat 5 minuter innan maten är klar får stå ut med en sur och grinig man som egentligen velat ha hjälp och är sur för att han får göra allt hela tiden... han lagar mat och jag diskar, plockar undan, tvättar och dammsuger och fixar... han lagar mat och bygger lite då och då i barnens rum.. .

Fy vad jag låter bitter. Antar att jag är lite lätt bitter. Det var inte så här jag hade föreställt mig vårt förhållande...

När vi senast pratade om alkoholen och han lovade att inte dricka mer i garaget, uttryckte han att han inte fixar mitt behov av närhet och bekräftelse hela tiden, så nu vågar jag inte krama honom heller... i allfall inte mer än en gång om dagen, möjligtvis två...

ska till hans syster och svåger på lördag, äta lite sushi och spela lite sällskapsspel och dricka lite vin. Ska bli rätt trevligt! Antar att det blir första gången vi dricker något på knappt 4 veckor då. Undrar hur det kommer att gå. Fixar han att bara dricka lagom, eller kommer det gå överstyr, och vad händer dagen efter, kommer kroppen skrika efter mer av det där han inte fått på en månad... Det märker jag väl, antar jag... Han har ju hållt sig i 3 veckor nu, och jag börjar faktiskt tvivla på mig själv. Tänk om...

Men Märta, om du bodde i samma stad som jag, så hade jag bjudit med dig till min mormor Märta och så hade vi suttit där och ätit hembakta kanelbullar och lyssnat på fåglarna utanför! Du stöttar mig och jag vill stötta dig! Ta hand om dig!

Kram!
/K

lillablå

Hur har du det, hur var helgen, tänker på dig... Jag har nu kommit in i en ny fas där jag börjar komma till insikt om vad jag egentligen har varit med om. Det gör så in i h-e ont i mig för jag känner mig så kränkt och lurad. All min kärlek och tillit, till ingen nytta.... Läste att det här är en del av bearbetningsfasen när man äntligen brutit upp. Skönt, då är jag normal. Men det gör lika ont i alla fall :-(

Jag träffade exets syster och fick veta en hel del, och inser att det inte handlar om mig utan om honom. Det var så himla skönt att få pata, få lätta på trycket och lämna över men framförallt bryta tystnaden. Det är så sjukt hur vi går in i detta medberoende och "skyddar" den vi älskar. Men till vilken nytta? Det gör ont att komma till insikten att man brukat våld på sig själv. Varje dag är en kamp för mig just nu, ett steg i taget, ett steg framåt!!!!!

Kram Märta

jag känner åxå detta.att känna att jag inte kan få vara öppen i min relation,det tar stryptag på mej,skrämmer mej något alldeles hemskt.
Jag har åxå druckit.Men varit nykter i långa perioder.
När vi fick vår son tex hade jag en lång period på 12 år.Min sambo dock ej.Och jag MINNS,innan jag till slut avslutade vårt förhållande,hur jag hade så ONT i käkarna.All ilska var det,som samlades där,för jag fick inte ut den på ngt sätt eftersom vi inte kunde ha en dialog.
Du har rätt att vara en fri människa o må bra i dej själv!!!!!!!!!!!!!!!!!!

lillablå

Det du är med om kallas för överförande av skuld och skam. Anfall är bästa försvar, eller hur. Du har tolkat det helt rätt. Det är så otäckt när man känner sig osäker och förvirrad med det är just det han vill för det är då han ha makten. Du kan läsa mer om det på den här sidan:

http://www.tuvaforum.se/psykisk-misshandel.asp.

Det är inte någon rolig läsning men jag har i alla fall fått mycket hjälp av den, jag läser varje dag just nu för att orka. Du ska veta att jag brottas varje dag med min kärlek och längtan efter mitt ex trots att han har gjort mig väldigt illa. Jag längtar så mycket efter den tid då han inte är det sista jag tänker på innan jag somnar och det första jag tänker på när jag vaknar. Varje dag är en kamp för mig att inte ta kontakt med honom.

Jag tänker också på det du skriver om att du släpper i väg din oro i din ballong. Allt som jag inte fått prata med mitt ex om, allt som gjorde mig ledsen och orolig, det trodde jag jag kunde släppa. Men det lagrades i kroppen på mig och jag till slut drabbades jag PTSS (posttraumatiskt stressyndrom). Dessutom är inte förhållandet särskilt jämställt om man inte får bli bemött i sina känslor.

Du är INTE paranoid. Men du uttrycker rädsla och oro när du undrar om han har druckit och det är befogat. Men du kan inte leva i en relation där du inte är trygg, det måste bygga på tillit till varandra och jämlika förhållanden. Jag vet inte om du känner i gen i det här men jag var ständigt orolig när han ringde, mailade eller när vi skulle ses. Jag visste inte om han var nykter eller inte, visste aldrig vad som väntade mig. Jag gick sönder till slut. Åh, jag gråter när jag skriver det här för det gör så ont i mig, jag är så sårad och kränkt i mitt innersta. Jag har fått betala ett väldigt högt pris för min kärlek och det är så ohyggligt orättvist.

Var rädd om dig, lova det. Ha en fin helg/ Kramar Märta

Ni är kloka och fantastiska människor!!!
Så tacksam för att ni finns!!

Det första jag fick höra när jag blev upphämtad utanför jobbet igår var: "jag blev väldigt ledsen över att du trodde att jag hade druckit igår..." (Frågade när vi pratade på telefon kvällen innan) Snacka om att sätta punkt och stopp och strypa all kommunikation där och direkt. Jaha. Och sen kom det: "jag vill inte göra någon stor grej av det, jag vill bara att du ska veta... " Översatt: Bli inte den där hysteriska jobbiga kontrollerande människan nu igen, håll bara tyst och fråga aldrig igen om jag druckit... Ni som har mer erfarenhet än jag, är det korrekt översatt?

Paranoid som jag är, så var jag tvungen att kolla barskåpet när vi kommit hem, och nyckeln låg inte precis som den gjorde när jag lämnade huset senast, men ginflaskan hade samma nivå... hann inte lukta/smaka, men jag antar att han varit mer noga med att fylla upp den här gången... eller också hade jag fel. Vem vet. Släpper iväg det med en... gul ballong, det är ju ändå vår alldeles snart!!! Längtar efter de första tussilagosarna!!!

Stora kramar till er alla, med önskan om en lugn och skön helg!
/kristin

Jo, kom på en bra liknelse som jag måste få delge er alla. Jag jobbade i många år som badvakt och fick lära mig att det är förenat med livsfara att hoppa i och försöka rädda en person som börjat sjunka i vattnet eftersom den personen kommer grabba tag i dig och klättra på dig för att hålla sig över ytan. Själv trycks du ner under ytan i ett järngrepp och drunknar. Jag tycker att den beskrivningen gäller oss medberoende. Ju mer vi försöker hålla den med missbruket över ytan, ju längre hålls vi under ytan själva.

Kram Märta

Tack Adde, det värmer och det glädjer mig om mina erfarenheter kan vara till nytta/stöd för någon annan här/ Kram Märta

Jag måste intyg min vördnad för din kunskap och erfarenhet Märta. Du skriver så rätt och så sanningsenligt. Det är min innerliga önskan att lillablå följer i dina steg och att ni får uppleva det fina livet utan alkohol.

För det finns en framtid !

Hej igen

Nyss hemkommen från lunch, det var så skönt att få berätta allt. Nu är det upp till hans familj att agera, själv håller jag mig på rejält avstånd. Som hans syster sa, så länge du besvarar hans kontakter, så länge kommer ni att ha en relation. Och så länge han har en relation med dig, så länge får du klä skott för hans frustration, ilska, ångest, elakheter, misstag, supande etc. När du inte finns där som en livboj sjunker han mot botten och det är dit han måste för att be om hjälp. Det kan låta konstigt men jag känner mig befriad nu, jag har brutit tystnaden och jag möts av värme, förståelse och stöd. De som dricker blir experter på att isolera oss eftersom de även måste isolera sitt drickande. Och går vi in i ett avtal bidrar vi till att de kan fortsätta. Det är en hård och smärtsam insikt men nog så sann och viktig att ta till sig.

Jag är en stark och klok människa. Lillablå, du är också en stark och klok människa och som är till stöd och glädje för mig och många andra här. Glöm aldrig det. Och glöm aldrig att det inte finns något vaccin för att hamna där vi är nu. Det kan drabba vem som helst, precis som beroendet kan drabba vem som helst. Och när det gäller dig och mig så är bara i olika faser just nu, du och jag.

Jag vet att det är så svårt för dig just nu men allt jag kan uppmana dig om, och jag gör det om och om igen, lägg tillbaka ansvaret där det hör hemma. Det är INTE du som dricker, det är ALDRIG ditt ansvar om T dricker. Tar du det på ditt ansvar kommer han aldrig att lägga av. Tar du det på ditt ansvar kommer han fortsätta beskylla dig, ge dig dåligt samvete, ge dig en klump i magen, sno din energi, förstöra din sömn. STÅ PÅ DIG VÄNNEN!

Kramar Märta

Märta, tänker på dig och önskar dig lycka till med lunchen....
Och jag tar allt du säger till mig och har det med mig och
funderar och funderar och...
Önskar jag kunde hjälpa dig! Fast å andra sidan är du bra
på att hjälpa dig själv, du är stark!
Ta hand om dig!
kramar!!
/kristin

Lillablå

Snälla, snälla akta dig nu. Vad jag känner igen mig. Vet du, det här att "testa varandra" det är att gå in i en tyst överenskommelse där du tar ett stort ansvar för honom. Du vet innesrst inne nu var det barkar hän men ändå vill du inte veta eftersom det gör så jävla ont. Just detta kommer han att trycka på och just detta kommer att ge dig ännu mer dåligt samvete för. Snälla, snälla, lyssna till din oro, till din magkänsla. Och du, om du får din oro bekräftad, vad gör du då? Du har ju fått den bekräftad så många gånger redan. Kommer du att gå den här gången? Det oroar mig också att du får din omgiving att gå in i det här. Medberoendet handlar om starka krafter lillablå.

Vad jag är mest orolig för är den irritation och ilska från honom som du beskriver. Och mönstret är tyudligt. Nykter upp till två veckor, sen en liten en, och en liten till och så.... När väl raset kommer blir det djupare, med ökad ilska, aggression och frustratiuon. Ju mer du kommer att konfronera honom, ju mer slår det tillbaka på dig.

Det är ohyggligt att se någon falla som man älskar. Det är ohyggligt att lämna den som man vill dela resten av sitt liv med. Men jag vet att om jag stannar kvar hos mitt ex jag älskar så kommer hans förakt mot mig att öka, jag kommer att gå under. Jag hoppas att du stannar kvar på den här sidan och fortsätter att skriva. Jag håller med dig om att man blir beroende av den här sidan.

Nu ska jag äta lunch med mitt ex syster och berätta allt. Jag har on i magen. vill inte lämna ut honom men förstår att det är ett försvar från min sida. Alla kuld och skam förhållandet burit med sig, allt ansvar jag har tagit för att förhållandet ska fungera. Hon ärdessutom en klok kvinna och kan ge mig det stöd och skydd som jag kommer att behöva. För nu vet mitt ex att jag aldrig mer kommer tillbaka och han kommer inte låta mig gå i första taget. Vi kämpar på lillablå, lova att du är rädd om dig/ Kramar Märta

Måste bara skriva av mig så att jag kan släppa och somna gott...
pratade precis med min skatt, och han pratade precis sådär sävligt som han gör när han antingen har druckit lite eller är extremt trött... frågade honom och han lovade och svor att han inte druckit, han har tydligen sovit mycket dåligt natten till idag och är trött. Vet inte vad jag ska tro riktigt. Det knöt sig i magen på mig när jag hörde hur han lät... men jag får väl tro på honom den här gången och släppa det som ett barn släpper en ballong och ser den sväva iväg mot himlen, och konfrontera om och när jag får mina misstankar bekräftade... eller också skaffar jag mig fler ballonger, håller fast vid dem tills de blir tillräckligt många för att jag ska kunna flyga bort med dem!
God natt alla starka vänner som kämpar för sig själva och andra!

Mie skrev i blueyee's tråd " Dricker min sambo för mycket????" den 5 april förra året:

"4st folköl 3,5% är ju som en vinare i %... 14%.
Tänker man så... så är det inte så bara... "

Tänkte inte på det...
Men hon har ju rätt!!!
Igen!
Ska komma ihåg det här, jag har en känsla av att det argumentet kan komma att få användning... tyvärr...

Jag känner mig ganska stark just nu! Men ändå lite paranoid... pratade med T igår på telefon och jag tyckte att han lät som om ett par öl slunkit ner, men samtidigt har jag inte sett ett spår av några burkar nu på två veckor... vågade inte fråga.. han var trött och stressad och hade jag frågat hade han gått i taket, det är jag helt övertygad om... ska slå en signal ikväll lite senare och lyssna av, tänkte jag... usch, så här vill jag inte ha det!!!

Han gav mig extremt dåligt samvete för en vecka sen, när han frågade vilka jag pratat med och tutat i att han har problem... så nu har jag fått mina föräldrar att låtsas som inget och komma ut till oss på fredag med en liten inköpt ranson från tyskland... och det gör jag dels för att rädda mitt eget skinn, dels för att testa honom... kan han låta det stå? fegt av mig kanske...

Märta, om du visste vad du betyder, du och alla andra... Och de av mina arbetskamrater som vet och som stöttar... Jag ska vara vaksam och lyssna till det min mage försöker säga mig! Just nu vill den ha en macka med ost och sen lite choklad! Sitter i min lägenhet och jobbar med några foton, och varvar photoshop med alkoholhjälpen och alla gamla inlägg... antar att jag har blivit beroende av er alla! =)
TACK!!!
Stora kramar till alla som vill ha och behöver!!
/kristin

Hej

Skönt att höra från dig och att allt är lugnt just nu. Den där oron som gnager i dig är befogad. Två veckors nykterhet är inte något att lita till. Och som du vet har fler av oss samma erfarenheter. Det jag vill varna dig för är att OM han tar till alkoholen igen så kommer han att falla djupare. Det gör man varje gång. Man faller djupare och djupare, och det går snabbare och snabbare. Och då är det oerhört viktigt att du håller dig borta, annars är risken att du dras med en gång till. Var vaksam på vad som händer nu omkring dig och er.

Själv har jag fått nya reaktioner av mitt ex som nu fattat att jag inte vill träffa honom något mer. Han är galen just nu och jag är så tacksam att jag har mina vänner omkring mig. Vem vet, han kanske står här vid dörren när jag minst anar det. Jag har förstått att det är extra svårt att bryta upp från en dysfunktionell relation och där det är vreden som får relationen att bestå. Jag är livrädd för hans ilska som alkoholen utlöser. Han saknar all impulskontroll då. Ja usch, här är det inte bara att gå sin väg.

Vär rädd om dig lillablå, vi är många här som tänker på dig. Gå ut i solen, njut av livet, andas och gå på din magkänsla/ Kramar Märta

Märta,
Tack för att du bryr dig om! Tack!

Jodå, det är lugnt. Lugnt och stilla. Han håller sig från drickat, vad jag vet och känner, och har varit så trevlig och mysig så. Skrämmer mig faktiskt. Räkor och Cola på fredagen. Bio på lördagen. Senast vi gjorde nåt tillsammans bara vi två var väl någon gång i höstas...

Har inte med ett ord berört alkohol eller att vi bråkat, eller de hårda ord han slängt ur sig. Men jag funderar och det gnager i mig. Man dricker inte en flaska vin och nästan en halv flaska gin en lördag med start kl 22 för att somna i soffan om man inte har ett osunt förhållande till alkohol. Eller glömmer att man druckit upp whiskeyn. Men i hans värld är det bara jag som är hysterisk och paranoid och extremt kontrollerande. Fast egentligen är det nog han som har kontrollbehov... rycker i dörren i mellan 20 och 30 sekunder varje kväll för att kolla att den är låst, kollar knapplåset på spisen minst 4 gånger etc etc...

I min värld har han fel. Vet inte vilken värld som är mest lik den riktiga världen, men jag känner inte igen den värld han beskriver. Antagligen finns det en värld mittemellan. Jag vet inte vad det var, men något jag gjorde eller inte gjorde i helgen, fick mig att ligga och läsa med en klump i magen och spänd som en fjäder var jag... Ska det vara så? Ska det inte vara mest mysigt? Ska man inte känna att det är ok att inte orka dammsuga lördag förmiddag utan kanske bara ligga och läsa några timmar först? Tippar på tå. Och samtidigt så får jag så dåligt samvete... här håller han upp med sin öl och sitt vin, och kämpar för oss, och jag funderar ändå på om vårt förhållande är rätt...

Jaja, men i stort sett mår jag ganska bra. Jag tar en dag i taget. Just nu ska jag vara två kvällar i min lilla etta, lite extra tid att fundera. Just nu har vi det bra. Men jag är inte övertygad. Borde jag vara det? Två nyktra veckor är kanske inget att hänga i påskriset? Jag har inte bestämt mig än.

Märta, tack igen!!!
Kram!
/kristin

Hej lillablå

Hur går det för dig/er?

Kram Märta