Senaste kommentarerna i forumet

.

Kul att läsa om ditt hissäventyr Berra. Låter lite symboliskt tycker jag, det tar sin tid att sega sig uppåt, men går botten ur går det djävligt fort utför.
Som jag har lärt mig senaste tiden, så hade jag problem med alkoholen förr i tiden. Inte nu längre, inte om jag inte vill. Lär mig sakta att prova på nya stigar i stället för att automatiskt välja de upptrampande som leder till bolaget.
Gott till alla
/fenix

Hej alla knäppisar.... =o)

Välkomna till knäppisklubben...( inte bara alkisar som är knäppa )

TJOHO... Jag har best en resa till Spanien om 2 månader. 2 veckor vid stranden...
LYX?
Ja verkligen...

Livet ÄR till för att levas... / Mie.

.

Kyss Livet!

..så brukar några säga när man vill ta åt sig av livet, jag tycker som, ..om...

Kyss Röven!, skulle vara en mer passande ordval för mig just idag...
Och hur vet jag det då, jo för just idag så smakar livet skit, rent ut sagt...

Och jag vet tamigsjuttonintevarför?

Livet går upp, och ibland ner, just nu så känns det som om hissvajern har gått av...
En historia föll mig in just apropå hissvajern...

Jag var inne i den stora hufvudstaden vid ett tillfälle för att gå till en hjärtspecialist, tja inte för någon hjärtesorg utan av andra mer fysiska nedärvda möjliga åkommor...
Den privata praktiken låg i några gamla hus som det ofta är inne i den stora staden, och att färdas mellan dess våningar gör man i någon medeltida råttfälla vid namn hiss.

Det är metallgrindar som SKA klämma fingrarna av en, och ska skapa fängelsekänsla för den som färdas i den, själva korgen är av något murket ädelträ som av någon anledning alltid knakar i.
Storleken är under kvadraten och i jämförelse med vårat skithus på landet så får dasset favören av att kännas som blå hallen, nåja nog om detta...

När jag skulle färdas upp några våningar istället för att slå ihjäl mig på den slitna grå marmortrappan, och grinden skulle precis klippa fringrarna av mig så kommer det två äldre östermalmsdamer och rycker tillbaka stängslet...

Damer och damer..., jag kan benämna dessa medaljongförsedda huvudbonader och plymförsedda blåhårstonade, lösgommade skapelser för något helt annat, men om jag ska vara snäll så kan jag bara säga att deras bäst-före-datum har gått ut, för länge sedan...
Och deras närmaste anfäder troligen inte hade sapiens som latinskt mellannamn..

Jaja, hur som helst, dessa två skrumpna damer skall alltså dela samma kvadratmeter med mig, och avståndet mellan oss skulle få en sardinburkskordinator att söka nya hemvistelser...
Hissen startar sin färd uppåt med viss möda, det knakar och knäpper i lådan överallt...
Damerna som fortfarande har en god hörsel börjar ifrågasätta hur många personer råttefällan kan ta, det står förvisso tre på skylten, men BerraButt alene väger ju då nästan en och en halv gång mera än den där standardpersonen på 75 pannor, men detta hymlar vi inte vidare om...
Damerna frågar om hissvajjern klarar av tyngden ifrån oss alla, och jag på ett bemyndigat sätt svarar att den håller nog alla gånger....

Men under mikrosekunden av mitt liv så kan jag inte längre vara snäll, utan fortsätter vidare samtalet med att förtälja följande...

"..men botten brukar gå ur..."

Damernas påklistrande leende förändras snabbt, och man kan nu se att pudret inte längre har nått ända in i skrattrynkorna...
-Är det säkert? kommer frågan tillbaka...
-Njae, svarar jag, ...men det brukar hända när man gör så här....
och jag börjar försiktigt gunga med knäna så att hela hisskorgen rister och knäpper...
Damerna trycker blixsnabbt på våning 1 knappen och kliver ur, och säger att de tar nog trapporna upp sista två våningarna...
Jag ger dessa ett litet sorgset leende när de stänger grinden, men skrattar elakt tyst för mig själv de sista våningarna upp, och har så svårt att låta bli att brista ut i ett hånfullt skratt, att jag biter mig så hårt i underläppen att det nästan blöder...

Läkaren konstaterar att jag har ett "glatt och piggt" hjärta efter alla undersökningar, och vid ett sådant tillfälle så kan man ju undra varför, är det bara för att man får vara så j-vla elak emellanåt som hjärtat förblir glatt & piggt..?

Tja varför berättar jag detta för er, ...har inte en aaning...

Men det känns redan bättre, och jag börjar känna att 1/6 av arbetsveckan bara återstår, och det finns hopp om livet i alla fall...

Ja sa ju att jag var knäpp!, Mors Berra!

.

Halloj!

Lite reflektioner ifrån helgen...

Den alkoholfria Carlsbergen, jag upptäckte hur jädra snabb jag var på att svepa den, det går inte att sippa på en pilsner, no f--ing way...
Den skulle bara "rinna" ner i halsen hela tiden, vet inte hur jag skulle reflektera över detta...

Var det så att jag direkt skulle halsa i mig biran som på den gamla "goda" tiden, en 33:a får inte ta längre tid än 10 min, även om den var "ofarlig" så skulle det betyda att mina "gamla" dryckesvanor skulle visa sig direkt omedelbums, läbbans!

Ofarlig på ett sätt, men ger sken (substitut) av ett annat, innehåller säkert lika mycket fetma som de andra ölerna, tror inte riktigt på att den är "ofarlig" direkt, det känns lurt på något sätt...

Jag tror nog att det är lika bra att skippa den, varför dricka något som påminner om annat...?

Nästa grej som vi surrade om, hur mitt "anti-krökande" påverkar de andra i sällskapet...

Jo det blir inte riktigt detsamma, karln i det andra sällskapet kommer aldrig riktigt loss...
Han har lite svårt att komma till tals utan alkohol, och när inte jag finns där och hjälper honom att fyllna till så går han i tomgångskörning, dvs det puttrar lite, men det händer inget..!!!

Vi karlar har lite svårt att "umgås" utan alkohol, så det blir mest en massa torrprat om jobbet å de å sånt...
Jag försöker verkligen jobba på "trevligheten", men det blir inte riktigt samma fart när det tidigare var jag som drog igång sällskapet, det blir mest bara "trevligt"...
Inga tokspratt eller skratt, utan bara lugnt och begåvat, men fruarna är glada över att vi karlar är skötsamma, så det är väl ett bra betyg, antar jag...

Sen om någon frågar om min bedömning, om jag saknar tokspratten, självklart!
Men man måste se fyllan i sin helhelt, och då kommer så mycket annat ont i släptåget...
Jag vet att jag gör rätt, det kommer aldrig vara värt att sätta min ångest i rullning igen...

Att leka rysk roulette med sina liv, det får andra galningar hålla på med...
Jag väljer att må bra, hela veckan, med att "bara" ha det "trevligt" i helgen, ett enkelt val!

Nu är det bara 1 1/2 arbetsdag kvar på denna vecka, så även om de har lovat surväder så tänker jag låta solen skina, i huvudet om inget annat...

Mors Berra

Hallå!

Nu har vi lytt dig Mie, jag och frugan har flytt vår by med ett annat par och tagit in på ett hotell i nästa större stad, utan kids...
Vi bara strosar omkring i vårsolen. stannar och fikar på en trottoarresturant, besöker någon kyrka och sitter bara och tittar på folk...

Vi tog en skagentoast nyligen med ett glas vin, för alla utom mig, det blev ett glas tranbärsjuice..
Och Pia, nej problemet ligger inte hos mitt sällskap, utan hos mig, det är hos mig förändringen måste göras, och jag kan inte tvinga andra att vara shyssta och ställa upp och låta bli att dricka.
Utan jag är glad om de bara inte "lider" med mig, utan accepterar att jag inte dricker alkoholhaltiga drycker, och att det blir en naturlig del av kvällen, jag har inte för avsikt att sitta nykter och för att sedan berätta vad mycket dumt de gjorde på fyllan...
Jag är inte dum, om de inte är det..

Det är som jag skrev tidigare, jag har varit rökare, men kan stå brevid en annan person som röker utan att bli upprörd på något sätt, jag vet att jag inte ens kan testa, så varför bry sig

Jag hittade förresten ett jättebra alternativ igår i hotellbaren, Carlsberg alkoholfri öl, det var fantastiskt gott, eller så var det bara så att det var gott, för att jag inte har druckigt bira sedan i november förra året.., skitsamma det smakade bra och jag kände mig inte utanför!!!

Nu ska vi vila fötterna på våra hotellrum ett tag efter all shopping, och ligga och "fisa" ett tag innan vi ska ut och käka på en liten grekisk restaurant alldeles intill kanalen...

Och det blir som vanligt något vinsubstitut i form av läsk, men jag har börjat vänja mig vid tanken numera att det faller sig helt naturligt, så varför ens bry sig...

Jag lever här och nu, tänker inte utsätta mig för en massa dumma faror ikväll, och kommer vakna utvilad och må väldigt mycket bättre än vad jag ens i min vildaste fantasi kunde tänka mig för ett halvår sedan, så läsken är mitt enda alternativ, och det enda vettiga...

Mors Berra

Hej alla.

Härligt härligt med all filosofi här. Och det som finns i gratis i överflöd är som vanligt det bästa, nyskrubbade golv, lukten av nyklippt gräs, sjungande fåglar, vackra citronfjärilar. Och kramar och kärlek till nära och kära. Och inte minst sms från mödrar"!!! Härligt Mie. Min mor peppar mig på msn. Skickar smileys och frågar mig strängt om jag tagit min antabus. Och om jag är ömklig någon dag så slänger hon alla citat om mindfulness och andlighet tillbaks till mig.... ha ha. Dé som jag så gärna delar ut till andra. Då kan man inte låta bli att skratta. Och ta sig i kragen och sluta självömka.

Hjärnskrynklare brukar inte va farliga Berra. Och de tror vanligtvis absolut inte på något liv före detta. :) Min hon satt alltid i samma fåtölj, klarade inte att ha ryggen mot fönstret. (undrar vad hon behöver bearbeta???) Satte ´fram den obligatoriska lådan med pappersnäsdukar i fall jag skulle börja gråta (gjorde jag aldrig)

Sa sedan hej och blev tyst. Jag frågade om det var meningen att jag skulle prata nu och hon sa om jag ville. Om vad som helst frågade jag. Ja sa hon.

Och jag babblade på i vanlig ordning. Skämtade en hel del, blev glad när hon log eller skrattade- (Varför försöker jag t.o.m. vara min psykolog till lags?????) Svarade på mina egna frågor. När hon någon gång inflikade: hur tänker du om det? Så blev jag helt ställd, fick tänka efter och kom oftast på något bra svar. När det gått en timme började hon förstulet sneglla på sin klocka och jag avbröt mig. Vi bestämde tid nästa vecka och jag gick därifrån med känslan av att ha gjort henne en tjänst...

Visst, jag fick några riktiga aha tänk och de har jag tagit till mig och lever efter. Men jag skulle mkt hellre vilja gå en riktig KBT. Eller fördjupa mig ytterligare i österländsk filosofi.

Jaha.. tack för att ni finns och lyssnar på allt pladder. ::=) Det är så attans kul att ta del av din vardag Berra så fortsätt dina kåserier. Hur känner du förresten inför att din fru tar ett glas vin ibland? Jag är inte där än, tror jag blivit ledsen om min man gjort så. Ungarna accepterar jag, de ska inte behöva ta hänsyn till mina problem, men jag tycker det är skit av mina nära släktningar som dricker mitt framför näsan på mig. Jag jämställer det med att sitta med berått mod och äta godis framför en diabetiker... Speciellt känner jag det så gentemot mina föräldrar. Min mamma gör det inte längre, hon tog sig en välbehövlig vit period under hela tiden jag var hos dom på semester och det högaktar jag henne för.

Men det är väl något jag oxå måste bearbeta.... och komma över. Men det får ta sin tid. Ibland får man vara lite barnslig i sina känslor.

Ja, livet är till för oss alla, så ta för er. Jag har bestämt mig för att sluta röka, och börja motionera. Dax att tänka lite på min fysiska hälsa och inte bara på den mentala.

Ha en underbar helg. Hörs.
Kram Pia

Hej Berra...

Har inte hört den där om älgen & fälgen.... jag har nog bara hört den som inte är lika rumsren...
Känner igen det där med tomburkar... shit, vad med tomburkar jag har pantat.
Säckvis.
Åkte till affären med stora sopsäckar.
JAG... varför gjorde jag det? De var ju inte mina. Jo... några PET-flaskor hade jag nog varit med & delat innehållet i.
Snusk luktade det oxå...

Min mamma skickar mej en massa sms & påminner mej om att jag ska tänka minst 4 poss tankar under dagen & "dra" i mungiporna... le...
Det hjälper.

Idag måste det ha varit den stora "klippagräsmattedagen"... & det luktar så gott...nyklippt gräs.
Satte mej på balkongen & bara andades & luktade.
Om man verkligen tänker med näsan när man är ute så finns det massor att ta in...
Ögonen söker av allt som spirar.

Precis som du säger så har vi bara en viss tid här på jorden... förvalta den väl... för hur lång tid vi har det vet vi inte i förhand.

Livet finns till för oss alla... vi måste bara förstå det oxå... / Mie.

Hej Denial...

Välkommen hit...
Forts med allt som gör att det är lite lättare att skippa hänga med "polaren" alkohol.
Känns det jobbigt ta dej till ngt AA möte. El kanske ta emot hjälp från kommunens beroende enhet?
Hitta ngnstans el ngnting som kan ge dej kraft & energi.

Superduktigt av dej att ha varit nykter i 12 veckor.

Du vet väl om att du är viktig.
Att du är värdefull precis som du är.
Dina tankar är värda att lyssnas på.
Din själ är vacker.

Livet är till för att levas... / Mie.

hej hittade forumet för 12 veckor sen . har varit nykter bakom skärmen sen dess.drack väl 4-5 öl varjedag de senaste åren.har läst flitigt här men nu vill jag skriva. tycker det har blivit svårare med nykterheten de sista dagarna .försöker alla möjliga trix men känner mig orolig. bäst fungerar varma bad, the,choklad och påslagen dator. tack ni som skriver här denial

God Morgon Världen!

Äntligen Fredag, snart helg, ät en älg och en magnesiumfälg, ett stående uttryck jag hade i "min ungdom" varje fredag, jag hade ett annat också men det var en fräckis, mest ämnat till grabbarna i närmaste omgivningen...

Jo jag är tacksam för att det äntligen är helg, och man kan (nästan) helt själv härbärgera sin tid till de sysslor man tycker mest om...

Allt älskar man inte, t.ex städa ligger kanske inte högst i ligan, men tar man sig i kragen (båda två, ingen får slappa) så har man kört igenom hela huset på ca 2 timmar...
Svetten lackar, men det luktar fräscht med nytorkade golv, och städning gör bäst i dagsljus, sena vinterkvällar lämnar en del kvar att önska...

Men det känns i alla fall skönt att man nu har rena golv att spilla läsk på, tidigare var det ju öl som fick strumporna att klistra sig i köket, ibland så illa att de satt kvar när man tagit steget färdigt...

Man har nästan glömt bort hur lukten var när man pantade burkarna, den där sunkna öldoften, och i botten på den svarta sopsäcken satt sista burkarna också fastklistrade...
Sopsäcken fylldes vartannan månad, och gav ca 60-80 spänn i pant...
Idag får vi ihop ca 1 st papperskasse med några PET-flaskor på ca två månader, och det är bara sådana läsksorter som vi inte kan göra i sodastreamern, så den har funkat bra...
Visst dricker vi mer läsk, men mest bubbelvatten faktiskt, och allt annat än bira är ju faktiskt bättre, no matter what!

En av våra större utgifter som var veckovisa inköpen på bolaget, har idag minskat till 1-2 BIB'ar i kvartalet nu när bara frugan pimplar vidare, men det är mycket mer begränsat än tidigare...

Så här i efterhand så kan man faktiskt säga att min alkoholkonsumtion startade en livskris, som jag nu nästan är tacksam för...
Den har vänt upp&ner på hela min livsstil, jag har "krisat" mig igenom min livssituation och jag har fått upp ögonen, på allt möjligt, jag rannsakar mig själv och funderar på rätt mycket numera.

Allting är inte huvudstupa framåt längre, man måste våga ifrågasätta, "vad håller jag på med?", och"varför?", jag har slutat matats med en massa måsten, och har börjat tänka på mig själv...

Min tid är utmätt här på jorden, och man kan inte bara gå omkring och ojja sig hela tiden, det är lika bra att man gör någonting åt den...
Man kan tro att jag har fått cancer och snart kommer att dö, och börjar (försent) upptäcka meningen med livet, men vi borde nog alla leva efter den filosofin, nja inte dö, utan leva som om dagen vore vår sista...

Jag tror att det är bättre att ångra något som man inte borde ha gjort, än att ångra sådant man aldrig gjorde...

Jag vet att jag ångrar min ökade alkoholkonsumtion, men ser det som en livserfarenhet, och låter det ligga bakom mig, jag har ju gjort något åt det, och det är inte ett problem längre..

Jag anammar Mie's slutcitat, "Livet är till för att levas", och det gör jag varje helg.
Tillsammans med min familj, vänner och djur&natur, jag tittar hellre på en citronfjäril på ängen med mina barn, än en på Tv'n, att uppleva är att leva...

Tja, lite fredagspladder...

Berra

Hej igen.

Oj, vad kul att läsa, för jag känner mig ofta som han på bussen! Kanska ska jag sluta med effexorn o se vad som händer? :)

Nej, det är inget fel att vara lycklig, jag tror faktiskt att det är meningen med livet. Fast det beror ju så klart på definitionen av lycka...

men må bra och känna sig trygg, inte ha dåligt samvete, inte känna sig stressad, njuta av vardagslivet och ha förmåga att sålla bort det som inte är bra för oss och kanske det viktigaste, kunna hantera svårigheter på ett realistiskt och sunt sätt.

Du satte fingret på en brännande punkt Berra. Jag tror det är precis tvärtom! Svaret på lyckan finns inom dig själv. Anledningar behövs inte. Så länge du tror att du måste ha anledningar att få vara lycklig så är det dömt att misslyckas...

När man sen hittat sinnesron och "lycka" i oss själva så blir allt kul och gott bara en extra krydda. Utan sinnesron så blir det roliga en lyckotopp och sen är det ner i svackan igen o må dåligt och ny jakt på något som gör oss lyckliga. Rörig men jag hoppas ni förstår..

Och alkoholen är precis som du säger Berra, listig, falsk och stark och när vi är fast så är det ett helsicke och dit vill vi inte igen!!!!!!!!!

Tack detsamma Pärlan. Min hund var sämst på alla att spåra.. hi hi. Idag bara ler jag och tycker han är gullig, förr i tiden när jag var en streber så hade jag gått hem o tränat, tränat, tränat för helst skulle jag vara bäst på allt. Kan inte själv fatta hur mkt jag har förändrat mig under detta sista året och hur skönt livet har blivit.

Kramar i massor.

Hej alla som finns därute!
Tack för er omtanke.
Jag ska väl ge tabletterna en chans,men har kraftiga biverkningar som yrsel och illamående.Magen krampar.
Men jag hoppas det går över.Börjar med en låg dos på en halv tablett ska öka på
sedan får vi se hur mycket jag behöver.
Jag känner mig lugnare sedan jag träffade läkaren på psyk.
Det blev nog lite för mycket av hjärnstress och tankar på att vara värdelös
och inte kunna något.
Sover man inte blir allt kaos till slut i hela kroppen.

Nu har jag kommit hem från arbetsträningen och ska lägga mig en stund på spikmattan.
Massor av kramar till er alla.Ana

Hej...

Jag är hemma 2 v till utöver de 2 jag redan varit hemma... Sen kanske jag ska jobba lite mindre när jag kommer tillbaka, tom semestern kanske.
Känns skönt att inte behöva fokusera på jobbet oxå.

Mår fortf väldigt illa, känner mej yr, trött & orkeslös.
Sover massor... men försöker även tänka poss & göra roliga saker. Träffa vänner.
& gå ut i det vackra vädret & & promenera.

Konstigt vad kroppen kan lura mej... för symtomen är ju inte fysiska,även om jag gärna skulle vilja det.
Skulle vara enklare.

Tar en dag i taget... låter bli att se dammråttorna, utan tittar ut genom fönstret ist...
Försöker återhämta mej från den stress som har varit.
Den måste ju sippra ut förr el senare.

Massa år av psykisk stress... & senaste 1½ åren har ju varit xtrema...
Även om jag tycker att jag har bearbetat & tänkt på mej själv så har det väl inte varit tillräckligt...

Jag LEVER.... Tack för det... / Mie.

Tack för tipset.

Hur gick det med din sjukskrivning Mie? Fick du förlängt?

Hej...

Skaffa Spotify...
Där finns massor med musik & lagligt dessutom...

LEV... du har bara ett liv... / Mie.

TACK, TACK kära ni.

Jag blir alldeles varm och tårögd här. Otroligt fint att få gensvar på mina tankar. Och att kunna förmedla hopp och inspiration.

Och samtidigt bearbeta allt som hänt. Ibland känns det väldigt overkligt, ibland hugger rädslan till för att det ska hända igen. '

Ni är oxå fantastiska och jag följer vad ni skriver och tänker på er. Ska "ladda ner" musiken som ni tipsat om nu.
Jag läser förresten Andra delen av vingklippt ängel, som heter KÄNN PULSEN slå. Av Berny Pålsson. Biografi över en mkt sjuk ung flicka med självskadebeteende, psykoser och massivt missbruk. Känns i högsta grad aktuell eftersom så många av våra ungdomar mår dåligt. Och beskriver missbruksproblemen bra. Fast den är ganska otäck så varning för känsliga själar är kanske på plats. *L*

TACK igen och KRAMAR OM
Pia

Hej Pia...

Jag känner en sorg över att du har behövt må så dåligt,
men lycka över att du fick en andra chans.
& att du delar med dej på det här fina sättet.
Det du skriver är oerhört viktigt & tänkvärt.

Du ger dej själv tid för eftertanke & oss andra tid att reflektera över hur vi lever.
TACK... / Mie.

Ps
Jag har börjat kopiera allt jag skriver...
för det är ofta det försvinner,

Hej Pia!

Du är fantastisk!, visste du det...?
Ville bara säga det, dagens sanning...

Otroligt fint öppenhjärtligt och lååångt skrivet...
Fick direktkontakt med min själ, utan omvägar

Berra

Liten repris :

Tänker alltid efter, är detta något som jag kan göra något åt? Behövs det göras nu? Hur ska jag så fall göra det? Orkar jag med det?

Problem kommer. Jag tar itu med dom med ett lugn idag. Vetskapen om att min oro inte tjänar något till hjälper enormt. Ibland tar jag inte itu med dem utan avvaktar. Litar på att saker ordnar sig, kanske inte så jag JAG velat eller kanske inte precis när JAG tycker men alla andra har också kraft... faktiskt. :)

Tack så hemskt mycket Pia ! Den påminnelsen behövde jag !

Hej på er!

Kvinna-mamma 46, jag blir så glad när jag läser dina inlägg. Det är så underbart att höra om hur du tagit dig upp till ytan. Du inspirerar verkligen,också mig som anhörig, så det måste ju inspirerar den som själv dricker minst lika mycket som det inspirerar mig. Tack för dina fina inlägg och tänkvärda ord.

Jag trodde länge att jag kunde fixa både det ena och det andra och att jag hade läget under kontroll. Jag lär mig hela tiden att så är det inte. Min man lever just nu i det svarta eländet som du/ni beskriver och det är just så att han tror att vi skulle ha det bättre utan honom. Han äter antidepressiv medicin, blodtrycksmedicin och sömnmedicin, varvat med alkohol.

Vissa dagar mår han bättre, men sen går det igen dagar då han mår sämre. Efterom han inte bor här hemma nu så vet jag ju inte alla gånger hur det riktigt är. Samtidigt kan jag ta det lugnare och ägna mig åt våra barn.

Och Ana, jag önskar att han hade fortsatt med sin antidepp medicin och inte slutat ta den på eget bevåg för ca tre år sedan. Då kanske han hade mått bättre idag. Så ta din medcin du och försök ta det lite lugnt,man måste inte allt!

Precis som Berra skriver det måste ju finnas olika möjligheter och vi hejar på dig Ana och sänder dig styrketankar.

Lise

Forts!

Jag började från scratch. Hade absolut inget att förlora. Slutade ta hand om. Gav sonen eget ansvar för sitt liv och hälsa. Likaså resten av familjen. Såg så tydligt mitt egos grubblerier som inte var till gagn för någon. Litade på livets flow, på den universiella energin, på andlighet, visdom som är MYCKET större än jag. Och som kan ge mig allt det jag behöver av välbefinnande, lycka och kraft om jag är öppen för den. Började tacka, minst fem saker varje dag. Började meditera. Be sinnesrobönen. Kör enklare djupandning och mindfulness.

Tänker alltid efter, är detta något som jag kan göra något åt? Behövs det göras nu? Hur ska jag så fall göra det? Orkar jag med det?

Problem kommer. Jag tar itu med dom med ett lugn idag. Vetskapen om att min oro inte tjänar något till hjälper enormt. Ibland tar jag inte itu med dem utan avvaktar. Litar på att saker ordnar sig, kanske inte så jag JAG velat eller kanske inte precis när JAG tycker men alla andra har också kraft... faktiskt. :)

Städning och hålla iordning finns inte på kartan. Gör det jag vill för att må bra, för att familjen ska må bra. Trädgården är finare än den brukar för det är ROLIGT. Hundarna får mer tid, städningen mkt mindre. Har ro för att lysnna på min familj, krama dom, ha roligt, bara vara. Får inte dåligt samvete när de tycker här är uppställt eller att det inte finns middag. De vet lika bra som jag var affären är, spisen är, dammsugaren är.

Jag har nog inte mått så här bra sen jag var en tolvårig skuttande liten flicka. Gråter så klart ibland, det är mänskligt, men fastnar inte i grubblerierna.

Är väldigt rädd om min nykterhet och min andlighet. Vet att om jag slarvar med "tänket" och tacksamhet så är det lätt att falla tillbaka.

Önskar så att alla hade fått möjlighet att gå 12-stegspogrammet, eller Kognitiv beteende terapi. Det är en början till en inre utveckling som hjälper enormt. Jag är inte religiös som många tror att man måste vara, det är mer som egenterapi för mig.

Antabusen är min krycka och andlighet min läkande medicin.

Forumet här verkar vara bra för när jag börjar skriva om allt som hänt så är det svårt att sluta, finns tydligen mkt att bearbeta i min hjärna...

Hoppas Ana att du fått rätt medicin nu. Om din grundstämning höjs lite med medicinen så är det mkt lättare att sedan arbeta vidare med sitt mående. Det finns som Berra säger massor av olika sorter och ibland får man prova några st innan man hittar rätt.

Härligt med alla som klarar sin nykterhet här! Så skönt med er. Jag har börjat jobba och får redan höra hur synd det är att jag inte dricker vin, att jag inte följer med på fester osv.. T.o.m de som vet en del tänker mer på att det är roligare att ha mig med som drinking buddy än på vad jag skulle äventyra.. Synd att okunnigheten är så stor.

Alla som har en alkoholist runt sig: Ställ krav och ge dom besvär. jag börjar mer och mer bli arg på de som inte klarar att sluta.. har jag klarat det så klarar andra det. Fast det är en känsla jag nog måste tänka igenom. Hm.

Nu ska jag ner o handla, tomt överallt. Lite godis blir det, för det är så jäkla gott. Kan tom lägga på mig lite vikt nu utan att få världens ångest.

Kram på er!

Hej alla.

Skrev precis ett långt inlägg som försvann rätt som det va. Snopet! Kanske för att katten är här och trampar på tangentbordet :)

Jag har också varit helt galen med att fixa. Satt i stort sett aldrig ner, städade och fejade, lagade mat, bakade, höll i ordning trädgård. Skötte ungarna perfekt, alltid hela, rena, läxor gjorda, matsäckar packade. Husdjuren hanns med och träning för mig själv. Man skulle hålla sig smal och vackar till råga på allt. På jobbet var man glada laxen, duktig och engagerad. I sällskapslivet var man alltid festprissen som drack friskt, höll igång och var rolig (utom när det gick åt helvete... fast ibland märkte jag ju det mest själv när dygnet efteråt var en mardröm) Släkten hade mig som rådfrågnig och stöttning vid kriser, sjd och annat. Jag ställde alltid upp.

Ofta ofta så trött. Grubblande på om man räckte till, om man hunnit allt, stressad om så inte var fallet. Barn blev sjuka, allvarligt. Skakade om världen. Vinet hjälpte, blev en vän som höll sällskap, var ångesdämpande och uppiggande samtidigt. Städning gick som en dans när vinglaset följde med. Tyckte det var den bästa uppfinning som någonsin skapats.

Så blev vinet för mkt. Tappade greppet. Blev full utan att veta hur det gått till. Stod och skakade en tom vinflaska och fattade inte hur det gått till... öppnade den för en timme sedan.
Förnekelsen var stark. Älskade mitt rödvin. Drog ner på det i perioder men fortsatte. Tyckte till slut att det var roligare att dricka hemma och började dra mig undan sällskapsliv. Tog ibland folköl dagtid för att komma igång med sysslor. Tonårsproblem kom, yngste fortfarande stora psykiska besvär och det hela ballade ur helt, jag nådde botten. Efter ett-två år med självmordstankar som säkerhet. Att jag kan göra det som en sista utväg. Samlade mediciner. Det svarta var så starkt att jag visste att jag en dag skulle göra det, visste inte bara när eller hur.
Efter 1 liter vin och mkt press av oro för sons stora ångest, för soc, polis, rättegångar, psykakutbesök, misshandel, och allt man kan tänka sig och vi fick ingen hjälp. Trots vi bönfallit BUP och soc. Tog alla tabl systematiskt. Räknat ut att sömntabl skulle få mig att slockna och sen att de antidepressiva och värktabl skulle ta död ´på mig i sömnen. Tyvärr slog det till för snabbt och jag kraschade bilen innan jag kom fram dit jag skulle. Hittades, det blev sjukhus, psyk och piller. Sjukskrivning. Stor apati och sorgsenhet. Ännu större skammen. Skuldkänslor. Tog antabus efter utskrivning, drack på det, en eftermiddag när jag var ensam hemma, tänkte sova sedan till nästa dag när jag skulle till psykolog. Somnade inte trots att jag också tagit några sömntabl, min maken blev galen när han såg mig, och det blev sjukhus med hot om tvångsinläggning. f-n vad jag var förbannad. Värre än alla mina patienter tillsammans "L" Skrek och gormade om att jag hade rätt att dö om jag ville.

Kunde inte förstå allas chock. Trodde alla visste hur jag mått. Var så deprimerad att jag trodde alla skulle hålla med om att det bästa för mig var att få dö. Fick höra från många håll att jag alltid varit glad och positiv och förmedlade att jag hade läget under kontroll. Självkännedom??? haha

Antabus, sömntablet, lugnande och antidepressiva. Familj och släktningar var som hökar, såg till att jag tog tabletter och blev oroliga om jag inte hörde av mig. Bara lydde, vilade, vilade, sov, läste böcker. Lagade inte ens mat. Nu var det andras tur att ta över. Livsgnistan återvände, lite i taget. Började på AA och det var det bästa jag gjort. Slök deras 12-stegsprogramm med hull och hår. Såg mina mönster, mitt medberoende, mitt ego i all salig blandning av ömkligt och grandiositet. Att jag var alkoholist visste jag sedan länge så det var inte något större problem. Men det var en chock att upptäcka hur medberoende jag var, till min sons psykiska sjukdom, till min familjs välbefinnande, till alla runt om som jag trodde behövde min hjälp. Jag hade skapat ett behov av att vara duktig och behövd. Och vara ung, smal, trevlig, populär. Ställt krav på mig som inte gjorde någon lycklig.