Senaste kommentarerna i forumet

Ojojoj...

Sänder all styrka jag har till dig nu! Modigt!

Ni är för underbara!
jag kollade med brorsan om han kunde hämta mig och lite saker, men bilen var på verkstaden...
får väl helt enkelt ta med mig lite av det viktigaste och tära på diskbråcket och bära och svettas, och hämta resten senare... nu ger jag mig inte... orkar inte mer... men vad ska jag säga till barnen? de ska till mamma idag, jag antar att jag bara säger att jag ska vara hemma ett tag...

berättade kort för min moster. hon sa bara helt diplomatiskt att det är aldrig ens fel att två träter... och det är nog sant... om jag hade varit tyst och stillatigande och tagit all skit så hade det nog varit lugnt! han fixar inte att jag ifrågasätter...

ska ut och kratta lite löv nu, bara för att träna mina magmuskler och få lite tankerum, sen ska jag och barnen baka lite... det värsta är att han låtsas som ingenting!! inte ett ord har sagts om saken.. undrar om han fattar att jag är på väg...

ni är mitt stöd och min styrka!
TACK!!!

http://www.facebook.com/photo.php?pid=17177&l=5af763aadd&id=10000100294…

lillablå

Det är INTE fel på dig. Hur du än försöker ändra dig, anpassa dig till honom så kommer han aldrig bli nöjd. Och han flyttar på gränserna och minskar ditt handlingsutrymme. Det handlar inte om dig, det är så viktigt att du förstår det och inte tar på dig vad han försöker lägga på dig. Då sjunker du ännu mer

Jag skickar också styrkekramar till dig

Kram Märta

Sänder dig styrkekramar LillaBlå, du verkar vara en fantastisk kvinna!

hej igen..
nu är det mr bean på tv, jag hatar mr bean, så varje lördag kväll går jag in och läser eller somnar medan han tittar...

hans dotter fällde en kommentar på ett tyket sätt, jag sa nåt till henne, hans son frågade vad det var och jag sa att jag blev lite ledsen över det hon sa... t mumlade "often"

gick ut när han skulle ta en cigg och jag sa att sådana kommentarer gör mig inte direkt gladare...

då berättar han att han "loggat" mig, och att jag har varit glad 2 av 34 dagar... och varje morgon har jag startat dagen med att klaga över någon smärta, och avslutat dagen med det samma... jag har ett diskbråck som spökar, vaknar ofta med huvudvärk, det är antagligen mögel i huset dessutom, och all oro på det... och jag drar ner honom, och drar ner barnen... sa det att vi kanske inte ska fortsätta då, om jag nu är så deppig hela tiden... han svarade inte och sen kom hans son ut...

ska kolla med min fina bror om han vill hämta mig och lite saker i morgon... jag blir nog inte gladare av att vara kvar här...

god natt och sov så gott!
tänker på er alla!
kramar!

Jo, en reflektion. Lustigt att du skriver om ormbunken.. Jag är totalt värdelös på blommor (det är faktiskt sant) men av någon konstig anledning har jag lyckats just med mina ormbunkar som egentligen ska vara svårskötta. Du ger mig hela tiden inputs lillablå....

Kram Märta

lillablå

Jag hoppas att du har modet att klicka dig fram på Tuvaforums sidor som jag länkade till dig. Jag är ledsen men tyvärr kommer du inte kunna prata med honom, han kommer inte att lyssna, hans dagordning och tolkningsram gäller och du kommer att känna dig ännu mer förvirrad och tillintetgjord. Som jag sgt till dig tidigare, AKTA DIG!

En 8-årig pojke med pappa som är lynnig, opålitlig, kränkande mot sina barn oxh sin kvinna (du).... Hm.. Hur kan man kasta saker på sina barn, säga kränkande saker, osynliggöra dem. Bra att du går därifrån, det är trots allt en markering som barnen registrerar. Det är skitviktigt ska du veta. Tyvärr kan inte barnen göra det samma, jag tror annars att de skulle göra som du.

Läs Mies kommentarer om mina reflektioner av den svarta blicken... DEN SKRÄMMER!!!!! Lillablå, jag tänker på dig och tror på dig ska du veta

Kram Märta

http://www.facebook.com/photo.php?pid=16507&l=6f317490af&id=10000100294…

I australien bland annat ses ormbunkens knopp, den lilla hoprullade stjälken, som en symbol för växande och kraft, den har samma form som en våg, och samma styrka... samlar all min kraft för att orka gå...

dagen började med bråk och skrik... pojken var lite otydlig och gnällig om vilket bröd han ville ha, och T blev till slut så arg att han slängde brödpåsen på honom, på en 8-årig liten pojke som inget annat vill ha än sin fars uppmärksamhet och kärlek... Och dottern hakade på och fick också en ordentlig utskällning av sin far... jag gick ut... har varit ute och gått i en timma, och pratat med min allra finaste vän... hon är också övertygad om att jag måste gå... när jag efter en tur i skogen kom fram till centrum, ser jag T och barnen - och tvärstannar, vill inte att han ska se mig, vill inte prata, vill inte mötas... sjukt... hur kan jag överhuvudtaget överväga att stanna hos honom? är rädd för hans svarta ögon och utbrott, och är rädd för själva uppbrottet, hur han ska reagera...

om ni bara visste vad mycket ni betyder för mig, vad era ord ger mig styrka... utan er och möjligheten att skriva och läsa här så vet jag inte vad jag hade gjort... antagligen sjunkit fortare och djupare, att läsa ett vänligt ord ger mig lite mer ork och lite mer styrka och hopp... ni är bästa medicinen mot min uppgivenhet. Ni hindrar mig från att ge upp! TACK!!!

ska baka lite bullar nu, mormor har inga kvar... ska försöka prata med honom ikväll om hur han ser på vår relation, och att jag just nu bara mår sämre och sämre... plantera ett frö...

Tack igen för allt!
Önskar er alla en lugn och skön helg, utan alkohol, bråk och skrik, och med massor av värme, kärlek, och respekt!
/kristin

lillablå

Vilket underbart foto, vad duktig du är. Vet du, jag ser så mycket i det. Dels hjulet, det som kan rulla både bakåt och framåt. Dels ljuset i tunneln, vägen ut, vägen bort från det mörka och svarta. Jag har valt vägen framåt och ut i ljuset.

Vet du mer.... Jag blir så ledsen när jag läser att du är så trött och sliten, och hur du känner att du krymper. Jag blir ledsen för din skull, för min skull och alla andra som är i den här situationen. Och du ber om kraft att kunna gå. Men hur ska man orka bryta upp från den man älskar när all energi är borta, när självkänslan är i botten, man är förvirrad, ensam och kanske även känner skuld och skam för sin situation. (det gjorde jag i alla fall). Jag kan bli rasande när jag hör någon säga "men varför går hon inte?" Var ska man få kraften ifrån och var ska man gå? Och varför ska man tvingas göra valet att lämna den man älskar? Du behöver be om hjälp nu lillablå.

Men jag gick ju... Ja, jag gjorde det. Till slut gjorde jag det. Min dotter ställde ultimatum, mina vänner likaså. Tack gode gud för att de finns. Och jag bad om hjälp, fick en bra kuratorskontakt via min vårdcentral som hjälpte mig att se det jag varken orkade eller vågade se. Min dotter frågade mig häromdagen om det verkligen är kärlek jag känner till mitt X. Ja, jag älskar honom, jag kommer alltid att älska honom. Men jag vill inte leva med honom längre. Och det är okej så. Lillablå, jag har lyckats komma dit på min resa bort från allt. Kan jag så kan du. Men det tar tid och det måste få ta tid. Det krävs mod, det krävs hjälp och stöd. Men kan jag så kan du... Jag lovar!!!

Lillablå, du ger mig så mycket stöd, så mycket kraft och det betyder mycket för mig att få "prata" med dig här på forumet. Jag hoppas att jag och alla andra här ger dig samma stöd, att du får så mycket som du behöver för att sätta dig själv främst i ditt liv. Var rädd om dig, tänker på dig och hoppas du får en fin helg trots allt du har omkring dig just nu.

Kram Märta

Lilla Blå...

Jag ger dej :

Kraft
Mod
Tålamod
&
Styrka

Kram från Mie...

Vilket underbart ensamt o vackert foto lillablå

DU betyder mycket, Lilla Blå <3

Tired...

http://www.facebook.com/photo.php?pid=16509&l=16f95e0ff3&id=10000100294…

Är så trött, så innerligt trött...
hoppas att jag kanske den här helger orkar ta ett avtramp, orkar säga ifrån och kanske gå.
jag krymper och känner mig mindre och mindre...
jag har en rullgardin framför ögonen igen, som skuggar ljuset, behöver dra upp den och låta ögonen glimta igen!
kramar!

mie...
åh så vackert och sant.. jag tog mig friheten att skriva ut dikten, och tänker sätta den på mitt skåp... hoppas att det är ok?

tack för alla inlägg...
ni betyder så vansinnigt mycket!
och jag tar till mig vad ni säger och samlar kraft och mod...
tack!

hoppas att ni får en härlig, solig och varm helg!
stora kramar!!!
/kristin

Lillablå.... förlåt om det låter burdust, men jag kan inte säga annat än att jag tycker av allt det du skrivit så behandlar han inte dig med särskilt stor respekt. Han verkar heller inte särskilt ångerfull eller ens själv villig att försöka förbättra situationen, däremot flyttar han över hela skulden på dig!
Stå på dig o tänk på ditt eget välmående...

//Mozze

lillablå

Du vågar att gå, du måste våga tro på dig själv nu. Men betänk att din självkänsla är i botten, vem kan klandra dig för att du är svag? Vet du hur svag jag har varit och ännu är? Jag är inte en superkvinna som står utanför allt, jag är precis lika mänsklig och svag och vacklande som du... Som en av mina bästa vänner sa till mig i förra veckan... "Vem kunde tro att du av alla skulle hamna där"... Men det finns inget vaccin lillablå. Det viktigaste är att du ALDRIG lägger tillbaka det som händer på dig själv. Rätt-fel, svart-vitt, sant-falskt.... Det är en farlig retorik du där alltid kommer att förlora om du går in i det resonemanget. Vem sviker du om du stannar? Vem sviker du om du går? Vem är viktigast för dig? Jobbiga frågor att svara på men ack så viktiga....

Livet är fullt av nyanser, tolkningsramar, perspektiv, erfarenheter.... Och det gör att alla, oavsett bakgrund, kön, ålder, hudfärg- what ever- har rätt att komma till tals. Det kan aldrig vara en persons tolkningsramar som gäller. Även du har rätt attt komma till tals

Sov gott min vän/ Kram Märta

Ge mej kraft,
att säga stopp,
så att du förstår.

Ge mej mod,
att säga nej,
där jag står.

Ge mej tålamod,
att hjälpa dej,
när du trampar på mina tår.

Ge mej styrka,
att samla mej,
innan jag går.

( Mie 2007-07-01 = 3-4 månader innan kaoset brakade lös)

Håller med Adde - ta hand om dig själv främst. Alkoholen är en stark och djävlig fiende att slåss mot!

Du, lillablå, är det viktigaste som du äger och har. Det finns ingen viktigare person än du själv. Du är värd att ha ett bra och innehållsrikt liv utan att alkoholen inkräktar och förstör.

Ta hand om dig själv.

jag lyssnar...
oj vad jag lyssnar...
och jag mår sämre och sämre och blir mer och mer känslig...
han hade glömt mobilen i bilen sa han...
fast jag vet att han aldrig gjort det förut, och att han har sin privata
mobil i en sån där ful liten lädersak vid bältet och jobbmobilen i
fickan.. högst osannolikt att han glömt den..
men det är hans ord mot mitt, hans gäller.

ska ut på lite afterwork med några av mina kollegor nu, och jag
känner absolut inte för det. blir säkert bra när vi väl är där, och
om inte får jag väl smita efter maten. längtar bort. och nu korkas
vinet upp redan, vet inte om jag fixar det här... har sån avsmak mot
allt vad alkohol heter!

märta, jag ska akta mig. och hoppas att jag snart vågar gå...
adde, om jag ska vara ärlig så vet jag inte om jag litar på mig själv
mer än honom...
TACK för att ni skriver!
kram!

lillablå

Lyssna på Adde. Vet du, nu håller T dig i schack genom att inte bemöta dig. Precis som han gjorde mot sin dotter. Du måste börja våga se vad det handlar om nu. Du skriver att det hela handlar om dina nojor. Vilka nojor?

Säg hellre vanmakt för det är precis vad det handlar om. Han har kontrollen och du kan inte göra någonting. Nu är det bara på hans villkor, eller hur? Fundera också på vad det är för drastiskt som måste hända för att du ska gå? Akta dig och var rädd om dig i stället.

Kram Märta

Vem litar du mest på ?

Din alkis eller dig själv ?

nu precis fick jag ett sms...
"... vad är det nu för problem? ..."
så igen var det mina nojjor som spelade mig ett spratt!
solen skiner och vi har after work med jobbet idag. Äta en bit kött och dricka cola!
ta hand om er!

Plockat vitsippor till mormor, fikat och pratat...
hon börjar bli gammal, 93, och ser spöken och annat, men är helt klar i huvudet...

och jag sitter här, borde ligga och sova, men kan inte...
pratade med honom i telefon idag, på väg till mormor, och han var stingslig. Orkade inte fråga var det var, han sa bara att allt var bra, när jag kollade hur läget var... Igår när vi pratade hörde jag att han druckit, han sa att du kan omöjligt höra att jag druckit, jag har bara tagit en öl, och den är dessutom inte slut... kanske därför... vem vet...

försökte slå en signal när jag gick ifrån mormor, för att säga godnatt till barnen, klockan var väl strax efter åtta... inget svar hemma. skickade ett sms, där jag sa att jag bara ville säga godnatt, men att jag antog att de var ute, skönt och bra och godnatt och puss... inget svar.

och nu sitter jag här. klumpen i magen växer. skickade ett godnatt-sms till honom. inget svar. han sa sist jag var hemma (han bråkade med barnen och jag frågade om han inte kunde gå in och natta dem, så att de får sova lugnt) att man aldrig ska gå och lägga sig som ovänner.

stressen ökar. oron ökar. klumpen i magen växer. och det trots att jag egentligen bara önskar att något drastiskt händer så att jag kan göra mitt val. ju längre bort han känns, desto svårare att gå.

men nu har jag fått ord på det och det lättar lite. och vem vet, kanske kommer det ett sms alldeles snart. eller så gör det inte det... men nu ska jag sova i vilket fall som helst!

god natt ni underbara!

Adde, din uppriktighet värmer. Faktiskt! Det är så svåra processer, känslor, smärtor, kvalfyllda val som vi står inför. Tack för ditt ärliga svar, det betyder jättemycket för mig ska du veta

Kram Märta