Senaste kommentarerna i forumet

Hej...

Livet rullar på & jag förstår inte varför jag fortf mår lite dåligt. Kroppen ger mej en massa signaler om att det inte är som det ska.
Mkt huvudvärk, ont i magen & svullen efter jag ätit - magkatarr? , märkliga drömmar, trött...

Jag trodde att jag skulle få må bra nu.
Är det jag själv som inte tillåter mej att göra det?

Vet inte om jag har berättat om min bror här?
Han dricker oxå...
& har efter en del turen med polis & slagsmål hemma med sina barns mamma. Så blev det bestämt att han skulle börja med antabus.
Så långt allt bra... tills för i förrgår då han var full... frågade vad som hänt & om han inte går på antabus.. han svarar svävande att det kanske tog slut.
& han säger att han dricker för att han kan... ???...

Likadant igår...full...

Jag tar inte på mej att rädda honom på ngt vis men jag älskar ju min lillebror & vill honom allt gott..
Det snurrar i mitt huvud...
När ska stormen släppa taget om mej & låta mej vara ifred?

Ibland känner jag som min son som säger : Varför uppfanns alkoholen?

Min bror har levt ett tufft liv sen han var liten, han hos sin mamma & jag hos min... syskon men med helt olika förutsättningar...
Det gör ont att tänka på...

Du är älskad där du går... (Susanne Alfengren)

Livet är till för att levas... varför är det så svårt?... / Mie.

Hej Berra

Tråkigt med ditt jobb och sådant runtomkring. Vi är bara människor och vi kan faktist inte bära hur mycket som helst.
Kämpa på nu. Det kanske är nu din verkliga kamp börjar. Kanske är det så att om jag förstår tidigare inlägg av dig så är förmodligen inte alkoholen din verkliga fiende. Men den har varit din vän/fiende på så sätt att den har varit lättillgänglig att självmedinicera med.

Har själv mått jättedåligt och har både sökt och fått hjälp för det. Jag självmedicinerade en hel del. Men du har ju idag kommit till insikt med att det inte längre är ett alternativ. Det är den grundläggande insikten som gör att du snart kan bli frisk.

Vet inte vad det är du kallar för ¨lyckopiller¨. Men i mitt fall fick jag antideppressiv medicin utskriven och det var definitivt inget lyckopiller. Fick upplysningen om att man kan må lite sämre i början men att det blir bättre.
De första veckorna med medicinen var helt enkelt fruktansvärda. Som ett stort svart hål med ett blött täcke över. Den absolut värsta perioden i mitt liv. Bara grät och sov. Därför är jag lite skeptisk till om andra människor kallar det här ¨lyckopiller¨. Det var de inte för mig iallafall.
Fick nya utskrivna men de började på samma sätt. Slängde dom i papperskorgen med och sedan dess har jag aldrig tagit någon sådan medicin mer.
Började träna frenetiskt och jag tror att endorfinerna från det hjälpte mig tillbaka till livet. Blandat med x antal dagar med bakfylleångest föstås. Det är inte livet.
Är ju mycket möjligt att sådan här medicin fungerar på andra. Men om det inte gör det och vederbörande person tror att det snarast blir bättre kanske denne person blir chockad av att det blir tvärt om.

Du stöttade och skrev till mig för ett tag sedan med orden du är en kämpe och det här kommer du att klara av.
Vänder nu på de orden till dig. Du är en kämpe av minst samma kaliber. Du har nog mer självinsikt än vad jag har och har haft. Kämpa på nu. Du kommer att fixa det här också.

Sköt om dig och kämpa på även om det känn mörkt för stunden.

Krille

TACK!

Tack mina vänner, för det är ni verkligen, ni sprider ljus när jag har det tungt..
Trots att jag inte vet hur ni ser ut, hur gamla ni är och vart ni bor, så känns det som om jag har känt er alla väldigt länge, vi har haft ett gemensamt mål, att bli kvitt alkoholen antingen hos oss själva eller någon nära anhörig...

Nu tror jag så här i efterhand att mitt beroende kanske inte var så djupt som hos en del andra av er, utan den värsta saken som hände tror jag att den drev fram en djupliggande depression som jag antagligen har burit på väldigt länge, typ 5 år eller sådant...
För det är ungefär så länge sedan som det började bli "obehagligt" med alkoholen..

Det var ganska så "enkelt" att spola kröken för min del, trots att den betydde en hel del av mitt liv, ett levnadsätt som jag kroppsligen inte "hade råd med.."
Jag tror nog att kroppen "straffar" mig för att den inte har några kul droger att fördriva livet med nu.

Men jag är en envis sort, och det här är kanske början på ett nytt sundare liv som tagit form.
Jag har ikväll gått på solarium för att få lite "artificiellt" ljus, kanske det hjälper något, vem vet.
Jag är inte helt handlingsförlamad, har dubblat min dos av "lyckopillerna", och har en tid hos husläkaren på onsdag, får se vad som kommer ut av det...

Vad som ligger till grund för min nya sjukdom vet jag inte, har aldrig haft det tidigare...
Kanske det är en period av livet när man inte orkar ta på sig mera, utan den vill ha lite mera lugn och ro, jobbet hjälper ju knappast till, mitt företag har varit "utrotningshotat" sedan 2001.

Vi har gått ifrån 450 man till idag ca 20 st, och har fortfarande det svårt att få det gå ihop.
Idag fick en kille till gå, bara som ett exempel..
Sedan har vår ekonomi fått sig en rejäl törn och det var en av de saker som fick mig "att brista".

När alla saker hamnade på hög så fick det korthuset att falla, jag orkar inte längre att hålla emot.
Kroppen har gått in i något "överlevnadsstatus", och det finns inga utrymmen för glädje eller skratt. Jag kan knappt sköta mitt arbete och fungerar egentligen bara som en robot.
Det känns som om det är "förbjudet att skratta" , det ligger ett tungt täcke över mig som gör att det blir tungt att andas osv..

Men jag tror mig veta att jag kommer ur det hära, det måste finnas tillräckligt många olika sorters "kulpiller" för att lyfta en ifrån underjorden, för jag har varit i helvetet länge nu, och vill komma därifrån..

Det kommer en vår som jag aldrig har längtat så mycket efter som i år, för jag tror på att man påverkas av vintermörkret, och när ljuset kommer tillbaka, så gör livet det också...
Titta bara på fåglarna, tussilago, regndroppar m.m.
Så jag ligger i startgroparna till att ta fart...

Det finns ett liv därute, jag ska bara försöka fånga det!

Må väl!, och må livet bliva torrt, men ändå inte... (ja ni hajjar)

Berra

Hej Berra!

Jag lider med dig! Depression är nog en hemsk sjukdom och man känner sig så maktlös, jag vet ju i all fall hur det är att se på och finnas vid sidan om. Hur det är att ha drabbats av en depression kan man inte som utomstående sätta sig in i, det har jag förstått.

Så småningom blir livet i alla fall ljusare även om depressionen ska ha sin tid. Det är bra om du vill ha hjälp och mitt råd är ta emot all hjälp du kan få.

Min man är kvar på sjukhuset och undersökningarna fortsätter. Även om han det här omvarvet förstod att det skulle bli en ny vistelse på sjukhuset har han svårt att acceptera det. Det är ju i alla fall bra att han är intagen nu så att de kan hitta vad som är fel på honom.

Fast ibland känns det för mig som om läkarna är helkorkade om de nu inte tar upp alkoholen med honom för fortsätter han sitt drickande så tror jag att han tar livet av sig långsamt men säkert. Dagens besked var att det är problem med levern, fast det kan finnas många bakomliggande orsaker till de problem han har. Själv verkar han som om han tror att problemen och symtomen försvinner bara man inte talar om dem.

Nåja det om det. Barnen och jag har det ju lite lugnar nu i alla fall när vi vet han får vård och är under uppsikt.

Heja Fenix kämpa på med att övervinna alkoholen. Och Berra du finns i mina tankar jag sänder dig styrketankar.

Lise

Hej Berra...

Tänker på dej & skickar dej lite ljus.
Både natt & dag.

En klar stjärna lysa över dej.
Solen strilar ner mellan träden så vänd ditt ansikte mot den.

Så kommer det att finnas ljus i ditt mörker hela tiden.

Ta hand om dej...
Styrka, kraft & ork till dej..... / Mie.

Hej Berra.
Det finns riktigt bra självhjälpsprogram för depression på nätet. I vissa landsting kan man få det som första behandlingsinsats. Dom kostar ibland en liten avgift, då får man oftast även tillgång till personlig rådgivning. Jag kan inte rekommendera någon speciell. Sök så hittar du säkert dom.

Hej Berra.
Det smärtar mig att höra att depressionen slagit sina klor i dig. Det finns en sajt som heter Terapisnack eller något liknande som kanske kan vara något. Förra gången jag var nykter någon längre tid, 1,5 år, blev jag också deppig efter ungefär ett år, visste inte vem jag var längre. Åkte till Mullingstorp för en kurs i självkännedom, det mest omtumlande jag varit med om på det personliga planet. Kan rekommenderas om du vill bli omskakad ordentligt. Tyvärr trodde jag efter ett tag att jag kunde dricka som andra, och efter ett halvår med alkohol föll jag tillbaks i mina gamla beteenden igen. Men hjälper inget annat så kan jag rekommendera detta ställe, mycket proffsiga människor som jobbar där. Tyvärr ganska dyrt om man ska betala själv.
Ha det bra, kanske finns det andra och billigare sätt att hjälpa dig igenom depressionen.
/fenix

Hej Lise och alla andra...

Tack för att du frågar, och nej det är tyvärr inte så bra just nu....

Inga problem med drickandet men min depression har gått in i en djupare fas...
Allting är mörkare och svårare just nu, så jag mår inte så bra, alls!

Jag vill naturligtvis inte sprida min "mörka" version av livet här,
ni andra har ju fullt upp med det andra stora problemet, alkoholen...

Så jag har det lite tufft med push´andet när jag inte själv mår så bra...
Men fortsätt skriva i den här tråden, det vore väl tråkigt om den skulle få somna in...
Jag läser fortfarande allt, och jag skulle uppskatta om ni alla ville låta min tråd få leva vidare...

Lev väl, jag kämpar med mitt liv just nu...men skulle behöva någon annan sajt som heter depphjälpen eller liknande...

Berra

Skrev i går på en annan tråd, men den verkar avsomnad. Publicerar mitt inlägg här i stället.

Hej allesammans, ser att ingen skrivit här sedan 21 januari. Hur är det med er?
Själv är det ordentligt uppåt för det mesta, känner mig nöjd med att de senaste tre veckorna varit i stort sett nykter förutom ett litet snubblande i en grop. På söndag blir det två helt rena veckor, och jag njuter varje morgon av min nykterhet. Men jag känner mig oftast väldigt glad även på dagarna, att jag vill vara nykter. Har nu slutat med de värsta avarterna av godisfrossande på kvällarna också.
Känner en viss oro över nästa helg, då det ska bli firande och fest, tyvärr hemma hos oss. Åker man bort kan jag alltid skylla på bilen, men hemma är det värre. I ena stunden ser jag problem, i andra stunden känner jag mig helt klart på att det är nykter jag vill vara, så det blir inge problem. Inte så konstigt kanske att det svänger hit och dit när man är nynykter.
God helg på er alla
/fenix

Nu är det söndag kväll och ännu en dag utan det första glaset har det blivit.

Jag glömde visst ett ps.

Hur är det med dig Berra, fyra dagar sen du skrev ngt? Är allt okej?

Lise

Hej!

Kalaset blev lyckat, vi blev 21 personer:) och de tyckte om maten. Mat är en del av mitt yrke så att laga mat går nog bara bra. Vi brukar träffas med min mammas släkt hon har fem syskon och så när alla barn och barnbarn är med så är vi ganska många....

Jo det var nog skönt att ha honom på sjukhuset under uppsikt så behövde jag ju inte fundera på och misstänka att han skulle sitta där hemma och dricka för sig själv, han skulle nog inte ha följt med oss i alla fall i och med att han mår som han gör.

Duktighetssyndromet hör väl också ofta ihop med oss kvinnor överlag. Jag har många gånger konstaterat att jag tar på mig en roll som fixare. Jag tror att jag måste kunna fixa allt, både på hemmaplan och på jobbet. Efter min mans förra depression lärde jag mig nog att jag inte kan fixa allt, men tydligen lärde jag mig inte läxan tillräckligt bra eftersom jag inte slog knytnäven tillräckligt hårt i bordet redan då.

Det är ju alltid lätt att vara efterklok, om jag hade gjort si om jag hade gjort så. Samtidigt har jag varit så rädd för att misslyckas och på något mystiskt vänstern har jag upplevt att om jag misslyckas i mitt äktenskap så duger jag inte till något. Fast jag är framgångrik i mitt jobb, har goda vänner, bra fritidsintressen och en fantastisk familj. Konstigt?!

Men vad är ett äktenskap/förhållande värt om man rätt som oftast går omkring med en klump av oro i magen och misstänksamheten lurar i bakgrunden. Och om man tar ut sin irritation på barnen när sölar på morgonen eller när man ska åka någonstans och när de lämnar saker efter sig och inte gör som man säger, fast man egentligen är irriterad och frustrerad över något helt annat? Det tåls att tänka på. Och den enda som kan ändra på det, är man själv.

Skrämmande att det ska till så mycket innan man vågar ta tag i saken. Hur kan det bli så fel?

Lise

Hej Lise...

Det verkar som om du har hårt jobb framför dej idag... Laga en massa mat till en massa folk.
Men kul förstås med kalas. Ni verkar vara många då 25st bara är halva tjocka släkten...

Liite lugnare är det kanske när maken är på sjukhus, då du inte behöver fundera över hans drickande. El har jag fel?

Låter som du lever ett fullspäckat liv... ganska vanligt, att vi medberoende tar på oss en massa för att vara duktiga hela tiden.

Tack för alla styrkekramar....
Hoppas att kalaset blir lyckad & att maten blir god.

Glöm inte bort att sitta ner & njuta du oxå... / Mie.

Hej!

Många styrkekramar till dig Mie. Själv har jag åkt till min mormors hus (som mina föräldrar äger) kom hit nu i kväll och stannar över natten tills imorgon. Vi ska fira mamma som fyllde 74 år i torsdags, imorgon kommer "halva tjocka släkten" hit vi blir mellan 20-25 pers som ska äta middag tillsammans. Jag ska fixa maten.

Barnen sussar och sover här bredvid mig i dubbelsängen uppe på vinden, mina föräldrar pysslar på där nere och själv känner jag mig lugn och trygg för tillfället, maken på sjukhus och här är vi tills i morgon,då blir det kusiner, mostrar, morbröder. Det blir säkert en bra dag.

Sen får vi åka hem till fotbollsträningarna och hunden,han klarar sig över natten där hemma ute i hundgården även om han inte kanske tycker att det är det bästa här i världen. Han är en stående fågelhund,en jakthund, egentligen min mans men gissa vem som sköter om honom:) Nä han är en riktig mammagris.

I morgon stiger jag upp, tar en löptur och sen ställer jag till kalas. Toast Österbotten, helstekt filé, kantarellstuvning, rotsaksgratäng och hallontårta. Här ska det laddas batterier!

Ha en skön helg Mie, Berra och alla andra

Godnatt

Hej...

De där trollen är inte att leka med... men det är så skönt att de spricker när de kommer ut i sol ljuset.

Önskar bara att jag kommit på det tidigare...
Men... det är lätt att vara efterklok.
& ingen ide att vara bitter, nej... jag är glad att jag har kommit så här långt som jag har idag... att vi inte lever i det längre, utan kan välja att gå om det inte blir lyckat.

Visst det tar en hel del kraft,ork & energi från oss... men inte en bråkdel så mkt som det gjorde förut.

Livet slingrar sig framåt utan att tala om framtiden för mej... vilket är bra.

Nu ska det lagas mat... & sen vankas det popcorn i kväll... / Mie.

Du behöver inte be om ursäkt för något ! Det är så bra att du skriver och får ur dig så mycket som möjligt, du vet, trollen !
Fixa mys-pys för din lilla barnfamilj till helgen och behåll din ärlighet det vinner alla på !!

Ha en bra fredag !

Sorry... för att jag svor... var kanske onödigt.
hoppas ingen tog illa upp...

.../ Mie.

.......... Jag är så arg, besviken, ledsen & illamående.
Fan fan fan fan... när ska det bli bra?
Tårarna rinner & jag känner mej så fruktansvärt maktlös.

Skrev för ngn tim sen att han inte hört av sig... nu har han gjort det... påverkad såklart. Men eftersom minsta påtalat att det var länge sen han pratat med pappa så fick han prata med dem & säga god natt.

Lillkillen fick genast kroppsliga symtom...ont i magen, halsen benen & började må illa. Tårarna rann på honom... han saknar sin pappa & vill inte att han är "sjuk"
Jag kramar honom & vi pratar om att pappa inte klarar av att ta hand om barn nu & att han har fullt sjå att ta hand om sig själv när han dricker. & att det inte är vårat fel att det är så. Att det inte är roligt när han beter sig knasigt när han träffar oss.

Vad kan jag mer göra?

Det var länge sen jag kände det här illamåendet... men nu är det här.
Det gör så ont i hjärtat när barnen mår dåligt.
Jag kan inte mer än att säga att jag älskar dem när jag håller om...

Har hört Lillemans " vart tog pappa vägen".. den är mkt sorglig & träffande.
Petter har väl en låt oxå...om hans drickande...

Jag hatar den här berg&dalbanan som skenar... ena stunden lugnt för att i nästa bli kaos.

Slungas runt i stormen,
kommer inte ut.
Vet inte vad som kommer,
vad som väntar.

Spjärnar mot kraften,
är på min vakt.
Vill inte se,
inte höra.

Börjar bli yr,
insidan vänds ut.
Tårar böljar,
vågen bryts inte.

Snurrar fortfarande,
fortare än tid.
Ingenting blir allt,
smått blir stort.

Måste komma ur stormen...

När det blåser hårt bygger vissa vindskydd andra bygger vindkraftverk.

Jag hade på min aktiva tid alltid en plan B och nästan säkert även en plan C. Jag hade en kontroll på omgivningen som var helt sanslös och det bästa var att jag hade en otrolig hjälp av det i mitt arbete ! Jag hade alltid en lösning på alla problem för det hade jag ju "fnulat" ut långt tidigare. Det gav en väldig säkerhetskänsla för ingen hade makt att överraska mig och jag kunde alltid peka ut den rätta vägen.

Man kan nog lugnt säga att jag hade kontrollbehov.

För att överhuvudtaget kunna få lite ro var jag tvungen att lämna över allt, dvs ALLT, som inte hade direkt med mitt eget liv göra när jag nyktrade till. Det visade sig vara ett heltidsjobb att hålla koll på allt och alla så att ingen skulle överraska mig. Av naturliga skäl funkar inte det i längden !!

Jag var också van att ta det säkra före det osäkra.

Jag började träna på småsaker som när posten kommer (!), när, i framtiden, måste jag tanka bilen(!!), kommer hustrun i tid till sitt jobb (men hallå!!), blir det regn i övermorgon (o vad fan ska jag göra åt det ?!) !!!! Ser rent sjukt ut men det var min värld som den såg ut då !

Jag ska erkänna att jag försöker få tillbaka lite av den där kontrollen när det gäller mitt arbete för det underlättar, trots allt. Men i mitt privata liv så har jag blivit rent slarvig och det kan kännas, fortfarande, lite konstigt för jag är ju en hyfsat skötsam person idag som är lite tonårstrotsig !

Som alkis är det svårt med känslor, jag har också barn och det har fällts många tårar när jag lyssnar till Lille-Mans låt "Vart tog pappa vägen?" ( http://www.myspace.com/lillemanbeats ).

Även i nykterheten kommer tårarna när jag tänker på hur det varit. Ken Ring har också gjort en låt som heter "Alkoholism" och den träffar direkt.

Jag hade aldrig några tankar på att straffa eller göra ont utan det var "bara" så djävla svårt för mig att hantera mina, och andras, känslor, det innebar ju att jag var tvungen att blotta mig och hela min kontroll och försvar försvann. Det var ju farligt för mig.

Idag använder jag Sinnesrobönen för att tvinga mig att se på verkligheten : Ge mig Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra (dvs andra människor) ) och Mod att förändra det jag kan (dvs mig själv) och inse skillnaden (dvs jag ska fatta vem som ska förändras!)

Jag använder också devisen "Lev och låt leva " för att inse att jag inte kan styra alla runt mig, bara mig själv. Jag (försöker) leva mitt liv och bara se på när andra lever sitt utan att lägga mig i.

Hej Adde...

Jag pratade med en tjej jag känner lite grann om drömmarna... Hon har varit tillsammans med en kille som missbrukade & var hotfull.
Hon säger likadant att det kommer jobbiga drömmar mellan varven.

Tror det är svårt för att jag känner att jag är på min vakt hela tiden... som tittar mej lite över axeln.
Jag väntar på ngt men vet inte vad...
Det kanske aldrig kommer... men det finns en oroskänsla som gnager i magtrakten.
Jag tänker inte på det alla dygnets timmar.. men det ligger & lurar i bakhuvudet hela tiden & kommer till ytan oftast i drömmen...
Även annars så återkommer tankarna till hur ska jag tänka & göra nu...vad händer då & hur tacklar jag det.

Jag måste bli bättre på att leva här & nu... inte tänka på vad som KAN hända.
Har blivit mkt mkt bättre på det men det är väl en överlevnadsgrej.
Att ha en backup plan...
Jag är van att ta det säkra före det osäkra.

Minsta sonen reflekterade igår över att det var länge sen han pratade med sin pappa.
Jag sa att han skulle ju ringa när han blev frisk (från förkylning)
Han sa då att han är väl fortf sjuk el så ligger han & sover.
Jag tror att det är nästan 3 v sen han pratade med sin pappa... stora pratade med honom för 2 v sen...

Den återkommande frågan är vem han tror att han straffar?

Hur mkt jag än jobbar med mej själv & mina tankar så återstår facktum att han själ en massa energi ifrån mej fortf.

Jag tror att jag & barnen ska ta & fylla på med energi med ngt roligt i helgen... kanske bio.
Själv var jag på teater förrförra helgen... trevligt.

Livet går inte alltid i medvind... det är då man ska vända & gå åt andra hållet... / Mie.

Hej Berra!
Jag tror att du ledde in mig på rätt spår. Jag verkar ha ett djäkla behov av att känna dåligt samvete och gömma mina laster hela tiden. Är det inte alkohol så måste det tydligen vara något annat. När jag tänker efter så har jag varit sådan sen jag var liten, samlat på mig godis för att gömma undan och sedan vräka i mig när jag är ensam. Herregud, det mönstret har jag haft hela livet. Men sedan blev det alkohol. Och när jag lyckas bryta med alkoholen faller jag genast tillbaka i det välbekanta mönstret. Jag tycker inte ens det är särskilt gott med läsk och godis, men jag gör det BARA FÖR ATT JAG KAN. Ensamdrickandet tror jag ofta också är Bara för att jag kan. Nä, nu snurrar tankekarusellen för fort igen. Men nykter är jag, Jösses på söndag blir det två veckor.

Hörrödu Fenix!

Har du hört den där historien om en snubbe som satt på tunnelbanan?

Han var full som en alika, och satt och retade upp sig på en dam mitt emot...
-"Fy fan vad fet du är kärring", uttryckte han sig till sin medpassagerare...
Hon låtsades inte höra okvädningsorden...

Han fortsatte, "Hörrö...fy fan va' fet du e'.."
Hon börjar bli märkbart irriterad, och svarar honom...
-Hörrödu, jag måhända är fet, men du är ful, och jag kan banta!"

Vad är sensmoralen av den..?
Åk inte tunnelbana om du är full, kanske?

Nä, det spelar ingen roll om du är sötsugen..., ät och vräk i dig!!!

Det är mycket bättre att vara fet än ful(l), och när du har grejat alkoholen, DÅ kan du banta!

Alkoholen innehåller en massa kolhydrater, så om kroppen saknar den så är det inte undra på om den är sötsugen...

Jag vräker i mig choklad, och mår hur bra som helst, jag är inte full och har ingen ångest.
Bilringarna är morgondagens problem, de skapar ingen bakfylla...möjligen bukfylla...

Lev och må bra, så länge du inte dricker, så mår du bra!

Mors /Berra

Hej på er allesammans!
Är nu inne på min andra helnyktra vecka. Första veckan var fantastiskt bra, och en toppenhelg. Men nu börjar jag hemfalla åt sockermissbruk i stället, skaffar hem ostbågar, choklad och läsk till kvällen och kopierar mitt drickande med detta i stället. Helt sjuk, jag vill ju gå ned i vikt, men detta hindrar ju en sådan utveckling.
Vad ska jag göra? Någon som känner igen sig?
/Fenix

Tack Berra för bra sida... uppskattade att läsa innehållet...Hittade mkt av värde... / Mie

Hej Adde...

Jag håller med om alla dina 4 punkter...
"ler"

Det är mkt som snurrar i huvudet...
Blir frustrerad över att han fortf tar så mkt plats & energi.
Men allt måste nog upp till ytan & skådas i ljuset.(trollen...)

Inte konstigt att man är trött på dagarna när man springer omkring & letar under nätterna.

Jag tror inte på ngt sätt att han skulle göra ngt dyl,
men det finns en oro innom mej,
på ngt sätt känns det som om att han tror att han straffar mej genom att inte höra av sig till barnen.

& jag är rädd att han ska ändra taktik då han förstår att det kvittar för mej..jag håller kontakten för barnens skull.

Just nu håller jag på att vänta ut honom sen förr förra måndagen då han tyckte att jag skulle ringa när han får träffa sina barn igen...
Han måste förstå att det är han som är förälder... med ett ansvar över sina barns välmående.

Barnen har inte valt honom som förälder... men han har valt att sätta barnen till världen.
Han måste visa sig värdig deras förtroende.

Jag är nyfiken på hur tankarna går hos honom när han sitter hemma själv efter jobbet... en alldeles för stor & tom lägenhet som var full av hans familj förut...nu är han ensam kvar.
Tänker han på sina barn?

Förstår han vad som har hänt & varför?... tror inte det.
Har han inte slagit sig tillräckligt hårt?...tror inte det.

Livet är så mkt mer än att bara andas...

I natt tänker jag sova gott... Mie.

Mie !

Känns tufft att inte kunna ge råd eller tips om dina drömmar. Har du ingen kontakt inom Alanon som upplevt något liknande ? Eller testa att gå på Alanonmöte och dela om dina drömmar ?

Uppenbarligen händer mycket i din frigörelse nu som kan spöka i din hjärna och eftersom jag har lärt mig att 1) Prata 2) Prata 3) Prata och sist men inte minst 4) Prata om mina problem idag så har det blivit min universallösning.

När trollen kommer upp i ljuset så spricker de !!

Sov gott i natt !!