Senaste kommentarerna i forumet

Go'morgon på er...!

Hoppas er helg har varit bra för er, min helg är som de senaste helgerna kanon!
Av en enda anledning egentligen, jag har låtit bli att dricka, konstigt va?
Det har varit en flerstegsraket, och alla fördelar kom inte på en gång, men nu efter dryga 2 månader så mår jag sk-tbra helt enkelt, jag kan rabbla upp hur mycket saker som helst.

I lördags morse vaknade jag på morgonen av att sängen var blöt igen, trodde att min ångest hade kommit tillbaka, men det var bara det att vi hade gasat på med alla element när det var som kallast, och nu hade det blivit mildgrader ute, så frugan svettades också, puh!

Och sedan måste jag erkänna en sak Mie, jag har varit i dimman!!!
Ja inte så som du tror, utan i den verkliga dimman, här i Stockholmsområdet ligger dimman tät denna helg. Och jag gör som jag brukar på helgerna, tar bilen till en av sjöarna och tar mig en promenad runt sjön med kameran i högsta hugg...

Det finns otroligt mycket vackra saker att titta på, jag sköt nog 2-300 bilder där de flesta blev kanonbra, jag älskar att vara i naturen och se på djuren.

Detta är en av mina "färgklickar" som jag skrev om förut, mitt fotande har blivit dubbelt så bra (kanske lidelsefullt) och det har blivit mitt största intresse numera...

Jag såg några några fotspår efter en fågel som går på näckrosbladen, den måste jag söka upp, någon form av vadarfågel gissar jag på...

Lördagskvällen tillbringade jag i en inomhushall vid en fotbollscup för min äldsta, det var jättemysigt att vara med alla de andra fotbollsföräldrarna, vi skrek och tjoade!
Det gick så bra, att jag kommer att få tillbringa även söndagskvällen där, kul faktiskt!

För är det någonting som är viktig här i livet så är det familjen, när din kropp blivit till jord eller aska så är det enda som finns kvar av dig, är dina gener i dina barn, ditt sätt att tänka måste du lära dem och föra vidare (inte hur man beter sig när man är full..)
Jag jobbar på det just nu, har lite att ta igen faktiskt..

Och sedan Mie, vi ser dig inte tyvärr, men hör dig! /Berra

Hej...

Min älsta (13år) kan visa känslor & empati, men det blir jobbigt om man ska prata om dem & problem vill han hälst lägga vid sidan av sig.
Är ganska tyst & en funderare.
Min minsta (10år) pratar gärna om allt, med allt & alla...Det var ju han som förde hela detta problem till ytan...
Han är superkänslig för olika sinnes sämningar & känner väldigt mkt. Har & är fortf en väldigt aktiv kille, med mkt rörelse i kroppen.
Men som nu har blivit betydligt mkt bättre sen vi flyttade & fick lite mer lugn & ro.Han kan koncentrera sig mer i skolan.
Vilket är ett kvitto i sig att jag har gjort alldeles rätt.

Jag har mkt stöttning av min mamma. Har inte särskilt stor fam. så jag har typ bara min mamma & mormor, min pappa dog för ca 2 1/2 år sen.Träffar fortf hans fru regelbundet ... men det är min mamma som hjälper mej. jag jobbar varannan helg & Då är hon med killarna. Så jag har svårt att be henne så mkt mer eftersom jag tycker att hon ger mej så mkt tid iaf.
Även om jag skulle behöva lite mer egen tid.

Brukar sitta uppe när barnen lagt sig...& bara vara. Antingen med en bra bok el här på nätet el bara slötitta på tv:n,
men jag skulle behöva göra kul vuxensaker oxå...

Vi har varit iväg & ätit kebeb & hamburgare... skönt att slippa laga mat för en gångs skull...
& melodifestival kommer det att bli sen...

Satt & kollade igenom mina dikter...
Här kommer en från min tid i kaos...

Ser du det brutna leendet?
Ser du regnet som speglar ögonen?
Ser du skärvan som tränger djupare?

Ser du ravinen framför?
Ser du att himlen är mörk?
Ser du stormen som kommer?

Ser du att det är svårt att andas?
ser du se tunga stegen?
Ser du taggarna?

Snälla se mej...

.../ Mie.

Hej igen Mie!

Mitt äldsta barn är precis som ditt om det nu kan vara någon tröst. Han har ingen som helst förmåga att visa känslor eller empati och stänger in allt inom sig. Jag har pratat med honom och jag har erbjudit mig att betala en Familjevecka åt honom men eftersom problemet är obefintligt så finns ju naturligtvis inget behov av hjälp. Min dröm har varit att kunna få honom att åtminstone prata med familjeterapeuterna på Gården för "min" skull så de får en chans att komma in innanför skinnet på honom. Jag vet att de har förmågan att ställa de där frågorna som man helst inte vill ha så man råkar blotta någon svaghet för det är ju förödande ! Det är så svårt att slingra sig när man har med likasinnade att göra, de kan ju alla knep man trodde sig vara ensam om.

Du har skrivit tidigare att du har stöttning från din mamma och familj. Kan inte de ordna en barn-helg så att du får den egna tid helt för dig själv som är så viktig för oss ? Jag älskar min hustru men även jag behöver ha egen tid så jag har lyckan att kunna gå upp flera timmar tidigare på helgerna för att i lugn och ro kunna käka frukost och läsa tidningen helt allena. Barnen har flyttat hemifrån så det är jag och katten uppe och hon gör inte så mycket väsen av sig, ett litet jam när hon vill gå ut och det kan jag stå ut med !

När livet rusar använder jag AA's deviser för att sätta mig själv i centrum och kunna betrakta omvärlden på "avstånd" :
Tag det lugnt!
En sak i taget!
Det viktigaste först!
Gör det enkelt!
Lev och låt leva!

Användandet har blivit som ett mantra för mig och jag har alltid ett stöd i dessa enkla fraser framför allt " GÖR DET ENKELT!"

Ta er "Kebab-tid" nu och kanske kolla på Melodifestivalen om fröna får vara uppe så länge !

Hej Adde...

& tack för din lista m tecken...
Problemet med mej är att jag tycker mej se tecken & tendenser lite varstans, särskilt hos män.

Jag är lite orolig för min stora kille som har svårt att se att det är ett problem el kanske det mer är att han har svårt att visa att han inte tycker att det är ok...utan går undan & stänger ute problemet.
Minstingen däremot har sina känslor utanpå kroppen...& säger direkt när ngt är fel & reagerar starkt när ngt är fel(som igår).
Så frågan är hur jag ska göra för att hjälpa min stora killle att förstå att det är ok att vara arg,ledsen & besviken på sin pappa.

Ska på allvar fundera på det här med Alanon... Det är bara det att jag just nu är såååå trött, jag klarar jobb & livet i stort...men så fort det kommer en motgång så faller jag...

Idag är en riktigt dålig dag...
Orken vill inte riktigt infinna sig, det finns så många måsten hela tiden.
& beslut som måste fattas.

Det som gör livet så svårt, är att det liknas vid en berg&dalbana som har börjat skena...
Jag skulle vilja hoppa av men det går inte i den här hastigheten, bara att vänta...

Jag måste hitta den där källan med obegränsad kraft & energi snart... Kanske ta tag i mitt eget skrivande av dikter igen.

Behöver att ngn ser mej för den jag är... / Mie

Hej Mie !
Det är några år sedan dottern körde sina koller och lite har hon slappnat av vilket känns skönt även för mig. Men här kommer några punkter som är någotsånär i rangordning :
1) Smålögner ?
2) Undanflykter ?
3) Hur/När/Var dricker han ?
4) Lämnar han "slattar" i glaset ?
5) Skryter han om hur full han varit ?
6) Har haft minnesluckor ?
Gemensamt för oss 3 i familjen som jobbat lite med oss själva är att vi känner igen en alkoholist direkt när vi ser personen i fråga. Det känns lite hemskt ibland, lite övernaturligt, som ett medium ! Men det är ju beteendet som känns igen, för mig är det som att titta sig i spegeln.
Vad gäller anhöriga till alkoholister är det lite svårare generellt men vuxna barn har ett eget sätt att uppträda på som ibland är väldigt framträdande.
Som barn till en alkoholist är det mycket vanligt att följa "vuxnabarn-schemat" alltså att i vuxen ålder skaffa sig en egen beroende person att ta hand om därför är det så bra att dina barn får bra hjälp nu och även framöver. AA och Alanon har ett gemensamt stormöte i Visby under Kristi Himmelfärds Helgen ( http://www.gotlandskonventet.se/ ). Kolla om du har möjlighet att åka dit för din egen skull. Dels får du avkoppling och dels får du så mycket koncentrerad kunskap under några dagar. Dyrt ? Beror på vad man jämför med men jag ser det som en ren investering i min inre välfärd. Likaså med Gullbranna 1a helgen i september.
Du har en jobbig men alldeles underbar tid framför dig med ett fritt val till ditt helt egna liv. För mig har det varit, och är fortfarande, viktigt att jag får egen tid som bara är min egen för att kunna fylla på min självkänsla. Du ska inte skämmas för att lämna bort dina barn för ett tag så du får den egna tiden som är så viktig. Dina barn tjänar minst lika mycket på det som du själv gör.
Livet är värt att levas fullt ut !!!

Liten rättelse igen Trappan von Bahrs v....

Hej Adde...

Jag har fått hjälp på Råd & Behandlingsenheten både enskilt & i grupp. Gruppen var otroligt bra, givande & lärorik. Tyvärr är det bara 8 ggr...& när man känner att man börja komma ngnstans i diskusionerna så hade de 8ggr gått.
Det var när de tog slut som jag började leta på nätet & hittade detta forumet eftersom jag kände att jag inte pratat klart...
Jag är glad att jag hittade hit då det finns så många människor med olika liv & öden här, som kommer med lika många kloka åsikter, ideer & råd.
Även att gå & prata enskilt har varit nyttigt.

Har inte provat Alanon än...men det är ingen dum el främmande tanke alls...

Ja.. det är skönt & lite av en lättnadskänsla när man får skriva & dela med sig av sina tankar. Kan även känna att det blir verkligt på ett annat sätt, när jag får respons så kan jag inte falla tillbaka i gamla mönster & försvara honom med att det är nog inte så farligt...klart han är trött som har jobbat så hårt...osv osv osv.
Det blir bekräftat det jag redan vet...att det här helt upp åt väggarna fel. Min magkänsla sa det. Ni här säger det. Mina vänner & familj säger det...

Jag & killarn tog in frukosten & åt i vardagsummet idag...mysigt... kanske åker vi & köper kebab i kväll...gör det lite lätt för oss...

Jag är så trött... både i kropp & själ....
Men med barn så bara MÅSTE man orka, det gäller att hitta någon källa där man kan fylla på sitt hjärta med kraft & energi...... / Mie

Hej...

Skrev om verksamheten Trappan i mitt inlägg, det blev lite konstigt, det ser ut som om det är barnen som har missbrukarproblem men så är ju inte fallet utan det är barn till föräldrar med missbrukarproblem förstås.

Är du intresserad kan man googla på trappan & gå framåt & hitta det...Trappan von Barhs v...
Hoppas att det kan hjälpa ngt barn.
De är otroligt duktiga & kompetenta där, & verkligen måna om barnens bästa.

Kom ihåg att du/ni är värdefulla & barnen har inte valt det här livet... / Mie

God morgon Mie !

Det gör mig ont att läsa om din fredag med dina barn och deras beteende men jag är samtidigt glad att du tar dig tid att skriva om dina funderingar här på nätet. Det är lättare att dela med sig av sina funderingar till andra, åtminstone jag får en lättnadskänsla inombords när jag skriver eller pratar av mig det jag bär på.
Jag är "enbart" alkis och har aldrig provat andra droger och jag är evigt tacksam att jag nekade till att bli "behandlad" med lyckopiller av olika slag så jag har svårt att ge tips om vad som händer hos en narkoman. Kanske skulle du se till att era träffar är på neutral mark så hans chanser till undanflykt inte blir så lätt som i hemmiljö ?
Min dotter lärde sig otroligt mycket på Ungdomsveckan ( www.namndemansgarden.se) om hur en beroendeperson och dennes familj beter sig och hur signalerna ser ut. Hon visste ju allt men det blev så mycket enklare när andra upplevde samma saker. Min fru var på en Familjevecka på samma ställe och fick se sin roll i alkoholistfamiljen på ett mycket bra sätt.
Jag ska prata med dottern och återkommer snarast till dig i den här tråden.

Har du provat med Alanon ? Jag har själv ett idag hyfsat regelbundet gående på AA och det finns vissa saker som jag har heligt och det är bla Gullbrannamötet, Halmstad, 1a helgen i september varje år. Det ger mig styrka och erfarenhet genom andra som gått före mig och ger mig också lite perspektiv på tillvaron.

Ha en skön lördag och gör riktig mysmat till dig och barnen !!!

Hej Mie! Du måste vara stark som orkar kämpa mot dessa starka droger.Har själv vuxit upp i ett alkoholisthem och den skam som det innebär är tung att bära och försvinner aldrig.Min bror som är 42 idag kan fortfarande inte säga att vår pappa var alkoholist.hans skam är så stor.Jag pratar öppet om det ,man kan ju inte ändra på sin barndom tyvärr.Ha det bra massor av kramar Ana

Hej...

Puh...nu är träffen över & vi har sovit jag & killarna...

Träffen började hyffsat, vi åt & sällskapade relativt normalt, sen sätter vi oss i vardagsrummet.
Han kan inte hålla sig vaken - ser hur han kämpar, men ögonlocken faller tungt.

Barnen blir stirriga & högljudda,beter sig allmänt illa. Ett beteende de inte har annars.

Han vaknar till då vi ska fika...kramar lite på barnen...fikar men lutar sig sen tillbaka & nickar hela tiden.
Jag frågar honom hur han mår eftersom han sitter & sover. Han skyller på att det är fre...hmm...det är fre för oss oxå, men vi kan hålla os vakna. Säger att det har ju varit så många ggr nu & det har ju även varit vid lunchtid & när han har varit hel ledig.Han säger att det är för att vi ätit mat...well... vi har ju oxå ätit av maten & inte somnat.

Ngt är skumt, mkt skumt... kan det vara att det är en avtändning från amfetamin?
Av de droger jag vet att han använder så är det amfetamin, subutex & alkohol förstås.

Så fort han har gått lugnar barnen ner sig & blir sina vanliga jag igen...Försöker prata med dem om deras beteende. De kan själva se att de har betett sig konstigt & illa men förstår inte riktigt själva varför det blev så.

Min minsta känner sig lite ledsen när det är dax att sova, men somnar iallafall.
Han vaknade inatt & kom till mej: Jag känner mej så ledsen mamma.
Jag frågar vad det är & kramar honom, han får komma över till min säng.
Han tycker att det känns så konstigt. Vad är konstigt? Pappa är konstig!
Jag säger att jag oxå tyckte det var lite konstigt & frågar om det var för att han sov hela tiden.
& så var det ju.
Jag frågar om han förstår att det är därför det inte går att bo med pappa,han säger JA... vi kramades & han somnade igen.

Nu kan inte jag sova...är ledsen, mina barn mår dåligt när deras pappa kommer på besök,vad ska jag göra?
De har regerat med att vara stirriga & högljudda för att få en reaktion av honom, men inte lyckats.

Detta tar mkt kraft & energi från oss, visst, inte lika mkt som det gjorde när vi bodde i det.

Mina barn har fått hjälp de oxå. De har gått på ngt som heter Trappan här i min stad... Det är ett ställe för barn med missbruksproblem &/el psykiska problem. Man kan få hjälp både enskilt & i grupp.
Båda har gått i grupp. Mkt bra. Har ni möjlighet till ngn sådan verksamhet för era barn...TA DEN CHANSEN!!!!

Jag vet inte hur jag ska gå vidare med dessa träffar, & ena sidan så är han ganska harmlös...sitter ju & sover. & barnen får ju träffa honom iaf...Men de påverkas ju uppenbarligen negativt av att ses....

Jag ville ju ha enkelt....varför är allt så svårt & komplicerat? Fan fan fan....
Vill ju inte att de mister kontakten m sin pappa & inte han heller med sina barn för den delen...
Men kan det vara så att det kanske är bäst att sätta hårt mot hårt för att han ska förstå att det är allvar...
Jag ska nog ta & slänga iväg ett mail till mannen på soc som vi har haft kontakt med. & rådfråga.

Adde vad gjorde din dotter för test på killarna för att kolla om de var i riskzonen?
Kanske behöver ett sådant test i framtiden. Vill INTE hamna i samma soppa en gång till.

Håller med om att detta problem är utbrett...jag tycker mej se problem lite överallt.

& du Adde, jag gillar att du lånar lite ord från mej... känns bra!

Jag försöker komma ihåg att jag & barnen är viktiga & att vi måste gå först... jobbar på det varje dag.
Jag vet att vi är värda ett liv i lycka & harmoni.
Det är bara så svårt att uppnå... när det är så många höga trösklar som man måste kliva över hela tiden...

En dag i taget... / Mie

God fredagskväll !
Vi har ett antal gånger haft delningar och diskussioner efteråt om relationen till barnen i AA gruppen. Eftersom ett nyktert liv kräver en omutlig ärlighet så kommer åsikterna fram i obarmhärtig dager. En bra relation till sina barn är ingen självklarhet. Det gäller i stort sett båda könen. Det är uppenbart ingen självklarhet att älska sina barn. Varför ? Inte en susning !
Frågan är hur det är hos sk "normala" människor som inte är i närheten av den ärlighet som en tillfrisknande alkoholist besitter ?
Det är ingen rolig kunskap men det är RL (Real Life).
Jag har själv en mycket bra relation med mitt yngsta barn idag och jag tackar speciellt för att hon KRÄVDE en ungdomsvecka på samma behandlingshem som jag gjorde min behandling. När hon hade träff med killar så gjorde hon en regelrätt test om de var i riskzonen eller kom från missbrukarhem. Jag lovar att det var många som föll bort i första svepet! Hon hade lärt sig att risken att skaffa sig en alldeles egen alkis var överhängande typ "kaka söker maka". Idag har hon en stadig och ärlig relation med en lugn kille.
Mitt äldsta barn är fortfarande i total förnekelse och mår djävligt dåligt i sin relation men det går inte att nå fram.
Det mest otäcka är att som nykter alkoholist och även för min fru och dotter så ser vi alla tecken hos andra som är i den sits vi var i för några år sedan utan att kunna göra något. Det är så fruktansvärt utbrett så man blir mörkrädd.
Idag har jag ett mycket rikt och bra liv och jag anser att jag har en djävla skyldighet att leva det så bra det bara går. Och jag gör det !!!
Och det funkar om jag inte tar det första glaset !
Lycka till Mie i kväll och ta ingen skit !

Hej igen...

Idag är det fredag... för mej innebär det att jag & barnen ska träffa deras pappa. Den här gången hos oss. Jag ska laga lite mat & vi ska äta ihop.

Går med en oroskänsla i magen & ett lätt illamående, man vet som aldrig hur dessa träffar blir. Ibland går det bra, ibland sämre & ibland rent ut sagt riktigt dåligt.
Det att man inte vet vad som väntar är jobbigt.
Just nu är han mest trött... sitter & somnar i soffan då vi ses... & ser allmänt mosig & utryckslös ut i ansiktet.
Tycker allt som oftast att han inte känns helt "ren"...

Jag försöker att vara neutral då vi ses... Det är för att barnen ska få ha en relation till sin pappa, men jag känner mer & mer att det känns skumt att ses, ibland får jag intrycket av att det är mej han kommer för att träffa & inte barnen.
Jag tror absolut att han älskar sina barn, men har inte förmågan att visa det, orkar inte med mer än sig själv.

Jag vill ha enkelt, men det verkar inte xistera...
Nu hoppas jag bara på att det blir en lugn & sansad träff.
& att han snart ska komma till insikt om att det finns ett problem & att han behöver hjälp för att gå vidare i sitt liv..
Så att han kan bli den pappan som hans barn förtjänar.

Till er alla där ute som kämpar skickar jag lite styrka att låta bli det där första glaset...

Livet är till för att levas... / Mie

Hej igen, alla!

Jag tycker du skriver stora och fina ord Mie, det gör vi allihopa men vi har alla lika olika grad att med bokstäver kunna formulera en känsla, det är svårt, jo jag vet det...

Men det här som många av oss just nu går igenom är svårare, mycket svårare...
Det är inte självklart att man vågar ventilera en sådan sak som att man har det svårt att kontrollera drickandet med sina närmaste, fru, man, kollega, chef...osv..

Men det skulle ju bli så mycket enklare egentligen, om alla visste, men är en svår tröskel av orka kliva över, och komma ut ur garberoben (ja jag vet att bögarna har norpat det ordvalet, men men..)

Förståelsen skulle ju öka, och vänner runt omkring en skulle inte "tvinga" på en drickat på samma sätt, och det skulle säkert bidra till att dina vänner drog ner på drickandet också..

Ett litet steg men i rätt riktning är att vi alla kan mötas här, och berätta för varandra, ingen vet hur du ser ut eller vad du heter på riktigt, men vi vet hur du mår, är inte det viktigare, så säg?

Många skulle nog säga att de har inget liv utan sitt drickande, frågan jag skulle våga motställa är "..om du har något liv när du dricker.."
Om livet känns gråjolmigt utan några färgklickar, och det "enda" sättet att sätta lite sprutt på det är att utforska botten på en flaska, så säger jag "fel".
Du har kanske befunnit dig alltför länge i det gråjolmiga livet så pass länge att du inte längre ser färgklickarna som kanske finns där men du ser dom inte, tänk den tanken...
Du har inte varit vit på så länge att du vet hur känslan känns...

Kanske värt att våga sig på en test på det "verkliga livet", om du tycker det suger så kan du ju alltid återvända till ditt gamla "gråjolmiga liv" med flaskan som ende vän...
Det finns ett annat liv, kanske det enda som stämmer in på att det verkligen var bättre förr...

Vi har alla rätten till ett bättre liv, men för vissa av oss måste vi kämpa oss till det!
Bjud upp livet på en dans, och som Mie säger, "Livet är till för att levas", så sant så sant../Berra

Hej ...

Håller med Berra, man måste våga för att vinna. & här har vi all ngt att vinna. Alla har vi gemensamt att alkohol &/el droger förstör våra liv på ett el annat sätt, antingen som missbrukare el som anhörig.

Vi har alla ett behov att ngn ser oss för den vi är, utan att bli dömda. Att kunna berätta om när vi lyckas el misslyckas & att alltid kunna få stöd är en otrolig kick för våra egon.
Det är otroligt skönt att kunna ventilera livet som varit & det som kommer. Saker som är skrämmande. El lyckliga med för den delen.

Här finns så många olika människor med så många otroligt kloka tankar...

Jag själv är oerhört glad att jag hittat detta forum, det har hjälpt mej börja förstå "den andra sidan"
men även att jobba med mej själv & de minnen & tankar som kommer upp hos mej själv.
Vissa dagar kan jag ärligt talat tycka att det är för mkt i mitt liv att jag inte fixar det här, jag skulle bara vilja ligga i sängen & gråta el sova.
Men det är bara att ta nya tag & försöka tänka possitivt, ta en minut,timme el dag i taget. Göra en lista på vad som måste göras & bocka av allteftersom orken infinner sig.

Ibland kan jag tänka : Att vad säger det här om mej? Att jag har låtit det fortgå så länge innan jag tog tag i mitt eget mående. Varför lät jag alkoholen/drogerna styra vårat liv så länge? Är jag en usel person & mamma?

Jag vet vid det här laget att det inte går att få en annan människa att komma till insikt, det kan man bara göra själv.Det jag kan göra är att inte acceptera & ställa krav, & säga att det blir konsekvenser. Att det inte är jag väljer utan att jag måste må bra & ta hand om mej & barnen för att vi ska överleva. Det är inte mitt ansvar att få alkoholen & drogerna att försvinna...

Alla måste ta ansvar för sina liv & att ta ett beslut i rätt riktning då man förstår är STORT! Att visa att man vill förändra är ett litet steg ut på den slingriga stigen mot ett liv i lycka.

Jag hoppas att fler vågar sig hit då det är befriande att få släppa ut lite av sina tankar...

Livet är till för att levas... / Mie.

Hej mina vänner!

Helgen närmar sig med stormsteg, och för många av oss så kommer stora skälvan.
Vi vet att vi kommer hälla i oss för mycket, bete' oss dåligt, och vi kommer att såra våra nära och kära, vi vet att det är fel men det kommer ändå att hända liksom...
Det har blivit en vana och vi har svårt att själva ta oss ur den, och vi blundar alldeles för mycket för verkligheten...

Men hallå vi är inte ensamma, den här tråden startade jag för 16 dagar sedan, under den tiden har (kolla nu!) 800 gånger har någon läst om oss, och dryga 60 ggr har någon velat skriva något, mig själv inkluderat, det är fantastiskt, håller ni inte med om att det finns någon form av kompisanda här på forumet, vi har alla samma problem och vi är massor av förlorade själar där ute.

Jag har ett litet förslag, alla ni som läser detta nu innan helgen....
Sätt upp ett eget mål, vad önskar du att du ville kunna förändra hos dig själv?

Kanske bara dricka en viss mängd, eller en viss sort, eller vid en viss tidpunkt, eller ingenting alls, det bestämmer du själv...

Skriv ner hur det blev, hur många glas det blev, eller hur du tänkte när det "sprack".
Och sedan ta dig mod och skriv här på forumet om hur det gick på t.ex Söndagen.
Berätta ditt "innersta", jag vågar påstå att alla känner igen sig..
Det är inget läskigt att "registrera" sig, hitta på ett namn och ett inloggningslösen bara.

Vi behöver alla någon att lyssna på, höra deras livserfarenheter för att öka vår egen förståelse.
Kan du var denna "någon", ta dig mod till att våga ta ett kanske livsavgörande steg...
Det hjälper t.om att läsa sina egna rader emellanåt, och det är världens kick att få ett svar av "någon" där ute i cyberrymden...

Vi är inte allihopa ensamma, vi är bara ett spridd gäng som inte har lärt känna varandra, ÄN!
Hörs vi på Söndag då?
/Berra

Hej igen Mie
Det berör mig väldigt mycket det du skriver om här Mie. Du har verkligen inte haft det lätt.
Bryr mig och tänker på dig

Det jag försökte säga var:

Att jag blir så förvånad över att alla tycks regera så starkt när jag berättar min historia.Man blir ju som normaliserad i en sådan här situation. & en mästare på att gömma & glömma saker som hänt, kasta det bakom sig & tycka att att nu är det ju bra. För att sen... PANG... bli nertagen på jorden igen. Men jag trodde nästan alltid efteråt att jag över reagerat & förstorat upp.
För det finns ju inget problem bara Mie som tror det...& tjatar om det.
När jag blev tillfrågad om jag ville delta i en anhörig grupp så trodde jag att mina problem/strul skulle vara små ( som en fjärt i rymden typ) i jämförelse med de andra deltagarnas, det visade sig vara tvärtom. Hur gick det till?

Jag har nästan alltid varit anklagad för ngt, antingen är jag otrogen & det med allt & alla ( även med mina tjej kompisar ) el så tar jag alla hans pengar.
Tog ju bara pengar till räkningar & mat, han bet mindre än mej trots att han tjänar mer. Jag handlade ju alla kläder till barnen & alla utöverkostnader oxå.
Men det är ju dyrt med alkohol & droger, läste att en tabl subutex kostar ett par hundra... så det är ju inte så konstigt att hans pengar försvinner. Amfetamin har jag ingen aning om vad det kostar... men inte är det billigt iaf skulle jag tro.

Det har ju inte alltid varit så här under våra år tillsammans ( 14 år ) Det har ju som kommit smygandes.
Men visst...jag borde kanske ha sett tecknen...är ju alltid lätt att vara efterklok då man står med facit i handen.
Hans drickande har ju som alltid varit osunt... men från början mest till fest då han drack upp allt han hade med sig.Det går ju inte att ta med sig ngt hem. Gud förbjude...
& frågar ngn om han vill ha en whiskey så svarar han att : det kan jag ta, & frågar ngn om han vill ha en snaps så svarar han att : det kan jag ta. Aldrig att han skulle säga att : Nej tack, jag har druckit tillräckligt. Han är känd för att "inte spotta i glaset"

Som han säger själv så har han druckit/drogat mer el mindre dagligen i ca 5 år. & jag tycker att det eskalerade när hans mamma dog i kol & lungcancer som spred sig i hela kroppen för ca 3 1/2 år sen. Efter det så började han röka på heltid oxå...kan ju tyckas lite märkligt tycker jag då det antagligen var det hans mamma dog av... men men...

Eftersom han inte fick röka innomhus hemma...inte ens på alltanen för att det luktade in så tog jag honom på bar gärning mitt i nätterna när han stod på badkaret & rökte under ventilen... men Nej han hade ju inte rökt...neka neka neka...Jag hittade fimparna där i ventilen när jag rensade.

Har även många ggr hittat honom sittandes naken & sovandes på toastolen, konstigt att han inte trillade av. Jag lät honom sitta...( elakt? )
Skönt att slippa honom i sängen.

Det finns ingenting värre en fullfumliga händer på min kropp... jag säger nej & så somnar man om för att sen vakna av att han "håller på" iaf... jag stöter bort & snurrar hårt in mej i mitt täcke för att få en fristad...men återigen kommer det händer el mer som tar på mej lirkar sig in fast jag har sagt nej... Jag ligger & fäktar & drar täcket flera om mej, men han bänder & vill ha det han inte kan få...Ibland lät jag det ske trots att det är fel för att slippa mer bråk... innombords så rinner det tusen & en tårar.

Han säger att du vill ju aldrig & jag tänker att du vill ju aldrig vara nykter... / Mie

Hej alla som stöttar mej...

skrev ett långt inlägg som jag lyckades klicka bort totalt... suck... ska försöka återskapa mina tankar...

Mors everyhopa!

Vísst, självklart förlåt Ilvurten, jag blev så berörd av Mie's berättelse...

Här kommer en dunk i ryggen..."-dunk!", bra jobbat!!
Stå på dig nu och jobba på att inte tänka dricka, nej du är inte sugen...

Tänk på att detta är början på något nytt, ditt "nya" liv...
Lite motigt i början med mycket uppförsbacke, men det är bara att bita ihop...
Bryt alla traditioner, om du blir sugen ta en promenad på en kvart en halvtimme, eller köp dig en alldeles egen 200 gram chokladkaka, hyr en spännande rulle, ta en dusch, ät en skål med flingor,
peta öronen, snyt dig, kläm en finne, eller vad som helst, bara du inte tar...härligt ordval som hägrar här på forumet...INTE TAR FÖRSTA GLASET!!!
Skippar du det så blir det inget andra, tredje, fjärde, fämhyndrashuttiofjärde heller...

Tänk dig att hjärnan är chefen och kroppsdelarna dina arbetande undersåtar...
Om kroppen har varit ute och storkrökat och kommer hem rökig som ett ägg, så skulle man kunna tänka så här precis som chefen på jobbet, hjärnan frågar, OK ni har varit ute och härjat igen ser jag, kom det någonting gott ur det??
Fick ni några nya kontakter, tjänande ni några nya pengar, kom det någonting positivt ur det.
Om det blev något positivt så varsågoda fortsätt kröka, om inte ber jag er alla att sluta...

Eller en riktigt gammal historia som min gamle far drog när jag var väldigt liten (han var absolutist)
Jag ser framför mig ett gammalt torp på ängen och det utspelar sig säkert runt sekelskiftet.
Bonden kommer hem efter ett dagsverke ute på åkrarna, bondfrugan har ställt fram stekt fläsk och potäter på bordet, brevid tallriken står en stadig sup upphälld ända upp till kanten.
Han vet att någonting är lurt, för det är bara Onsdag och han vet att kärringen hans tycker att han är lite väl glad i spriten, så detta är nog en frestelse-test, men han tänker "va f-n", och sveper den i ett drag utan att säga ett knyst, sedan äter han upp maten.
Nästa dag när han kommer hem efter att ha slitit dagen lång så står det TVÅ stadiga supar brevid det stekta salta sillen, men den här gången kunde inte kärringen hålla tyst.
Hon sade att gårdagens nubbe mycket riktigt hade varit en test, och han hade fallit för törsten, och att ikväll stod det här två supar, men det skulle bara gå honom väl om han kunde välja den rätta supen, för en av dem var utrörd med två små korn av råttgift, alltså inte tillräckligt för att döda honom, men väl skada honom för livet...

Det gick inte att urskilja vilken sup som var förgiftat, och det skulle ju vara fördärvat att slå ut dem.
Och frågan min far ställde mig, skulle ha ta den vänstra, eller den högra, eller borde han skippa dem båda???

Nu stod han där och hånflina åt mig, och han hade nog ett svar som var mycket fiffigt, men jag hade ju fått alternativen,så jag gissade på ett, och det var ju naturtligtvis fel...
Svaret han gav mig, var att bonden kunde svepa båda, båda var ju farliga för honom...
Och skulle ju naturligvis skada honom för livet...

Jaja, det var sensmoralen av den, gammalt skrock kanske, men jag tyckte den var lite ball att berätta...
Hörni, låta pavan vila ikväll, så vaknar ni fräscha som en nyponros imorgon...
Förvåna jobbarkompisarna, och lukta inte som ett medeltida kloaksystem ur munnen..
Mors Berra

Hej Mie
Håller med Berra.

Det är bara att gratulera till att du tog tag i din situation och lämnade honom. Fy vilket elakt och märkligt beteende du beskriver. Och farligt. Man vet ju inte vad som skulle kunna ha hänt med de tendenser som han har visat. Usch och fy.
Men det är väl inte alldeles enkelt när man har barn tillsammans förstår jag.
Hoppas att du träffar någon framöver som du kan lita på.

Ilvurten-Nu är du ju på rätt spår. Håller tummarna för dig.

Hej Mie!
Usch vilket hemskt liv du verkar ha fått genomlida, ditt ex verkade sjuk på mer än ett sätt, jag har inga som helst erfarenheter av knark eller den tunga ligan...
Men det föklarar ju lite för mig varför du som ex anhörig finns här, du söker nog lite av svaren på just "varför" han betedde sig på sitt sätt...
Men som sagt hur man fastnar i alko eller nikotinträsket kan jag nog förstå, men han verkar ha en paranoid sjukdom i bakgrunden, och den blev nog inte bättre av att trycka i sig det tunga artelleriet, man har ju hört att de skapar mer kroniska tillstånd än vad enbart alkoholen gör.

Men jag är glad för din del och dina barns skull att du har lyckats ta dig ur ditt förhållande.
Jag har full förståelse att du är livrädd för all sorts droger framöver, men alla män är inte födda elaka, och jag hoppas att du finner den rätta snart som kan få dig att känna dig trygg i ditt förhållande, och att du får en "sund" inställning till alkoholen.
Ladda järnet på att skapa en trygg uppväxt för dina barn, de kan behöva en mansgestalt som inte sårar dem, och jag vet att du gör ditt bästa som mamma...

Tänk på att alla blommor inte bär taggar, det kanske duger med en prästkrage och inte bara en ros, många personer är vackra i själen, men det syns ju inte på en gång, man måste lära känna dem först...
Lycka till, vi finns här och lyssnar gärna på dig.../Berra

Hej mie! Laste ditt inlagg om hur du haft det .. o kan arligt saga att jag aldrig sjalv varit svartsjuk aven om jag strulademkt nar jag var gift.... kan saga att du inte haft det latt.... och jag kan forsta att du satt mkt vid datan....ditt satt o fly undan en stund.....Bamsekram I

Hej ilvurten...

Grattis till dej... vad du är duktig!!!!
Kändes det bra?
Jag är glad för din skull!

Keep up the goo work....

Du har ju kommit hur långt som hälst...

Dimman har skingrats... / Mie

Hej..

Håller med om att det är trist när man ser folk som dricker enbart för att bli fulla & det snabbt... & sen söker konflikter.

Jag har aldrig blivit misshandlad fysiskt men väl psykiskt. & har aldrig varit tillsammans med ngn missbrukare föut...
Men jag har många ggr kännt mej rädd att han ska slå... Han har slagit sönder många saker i vårat hem, bordsfläktar, stolar, klockradio, min mobil, en barnstol, lampor webcamera(för att jag enligt honom satt & visade upp mej på nätet för alla) dörrar osv... han har dragit näven genom sovrummsdörren då jag & minsta låg där inne... Då mådde vi inte så bra.

Han har tagit stryptag en gång precis innan vi sep, han var helt svart i ögonen & fortf hög på ngt
sen dagen innan, & helt övertygad om att jag hade tagit alla hans betalkort(han hade glömt de på macken då han var askalas)Sa att jag skulle ta fram dem...men eftersom jag inte hade tagit dem kunde jag inte göra det... tyvärr så såg min minsta det ( en mkt obehaglig sit. ) Han hade ju förut berättat i skolan om att hans pappa drack & tittade på nakna tanter på datorn. & nu berättade han att pappa är elak mot mamma.

Han har även gjort märkliga saker med mina kläder... vet inte om jag berättat det... när vi bodde växelvis hemma så typ besudlade han mina kläder. Först kunde jag inte fatta vad det var för vita konstiga fläckar på mina helt oanvända nya kläder... sen insåg jag att det var på typ alla mina kläder...( jag gissar på att det är sperma ) vet inte varför han gjorde så...tog aldrig upp det med honom.
Han har även letat bevis i mina använda trosor på att jag vargit otrogen. (vilket jag aldrig varit)

Han kunde framför barnen säga att jag knullat med X...
Skriva på alla tänkbara ställen i lägenheten att Mie har knullat med X...helt vrickat...

Har läst ngnstans läst att när missbrukaren är supersvartsjuk så har han till 99,9 % varit el är otrogen själv...

Ja ja... en liten inblick i mitt förra liv... / Mie