Senaste kommentarerna i forumet

@Ny dag Det finns kanske något du tycker är roligt som är träning? Finns ju hur mycket olika som helst. Om du till exempel tycker om att dansa så har du kul och tränar samtidigt. Gymmen har jättemycket olika gruppträningspass, testa olika och hitta dig grej, det finns något för alla❤️

Du är så otroligt grym! Du kämpar och du letar efter din lösning på beroendet, du kommer finna den! Du kommer inte behöva leva på vita knogar du har bara inte hittat dig stig ännu men du hittar den, det är jag säker på. Som att lösa gåtan, när man löser den då vet man, du kommer lösa gåtan❤️

@Varafrisk Stort grattis på 1års dagen! Fy fan va du är bra! Helt fantastiska, underbara, starka @varafrisk, som du kämpat! Vilket första år du haft och tagit dig igenom! Kram❤️

@vår2022 Jag älskar ditt sätt, när jag läser det du skrev nu senast känns det som det kunde varit jag som hade skrivit det❤️Kram världens bästa @vår! Som du guidat mig och så tacksam jag är över det!

@Se klart Kanske någon sorts undanträngda behov som fick fel utlopp?

Kikar in igen.

Söndagar innehåller sällan enheter för mig och inte heller idag. Har inte gjort mycket idag. Varit och handlat två vändor och ägnar resten av kvällen i vila framför serier och läsning. Jobbar imorgon och har en rätt lugn arbetsvecka med några lediga dagar men jobbar däremot långa pass kommande helg. Ska se till att inte förstöra återhämtning och energi med för många oönskade enhetstullfällen.

Hoppas ni har en skön söndag 💕

Dag 20: Sovit lite sämre igen. Trött och initiativlös. Känns lite som om en ny förkylning är på gång. Måste sluta bota suget med socker.

Imorgon har jag tre nyktra veckor!

Sitter med mina två gnäll-sillar (katterna alltså) i baksätet varannan gång sover de gott genom hela resan och varannan gång är det ett jäkla klagande.
Helgen har varit läkande men är fortfarande lite fransig i själens kanter. Låta tid gå och gå rakt fram nu bara. Samtidigt låta sig känna ånger. Jag ångrar mig. För första gången i den mycket ryckiga historia så känner jag INTE att det var värt det. Jag känner att det var dumt. Jag känner att jag borde avstått. Det är inte ett tecken på att jag är en rebellisk eller levande människa. Jag vet faktiskt inte vad det är ett tecken på men ångern känns just nu rimlig och rätt. ✅

Det har du verkligen rätt i @aeromagnus och jag tror nog inte man kan vara så kategorisk kring kvinnor och män i denna fråga. Det finns en del kvinnor som ät väldans bra på att babbla- inte säkert att det för utveckligen framåt 😊

Jag tror inte att du kanske förstår HUR stark du faktiskt är!

Men jag tror att för att du ska kunna gå vidare, är att kapa all kontakt med honom, även fast det tar emot. Men det är nog det enda sättet att få ett avslut och bli fri. Du har gjort ett enormt arbete med att börja frigöra dig och sätta dig själv och ditt mående först och det är första steget mot en sund framtid.

Har du något som behövs fixas i hemmet? Kanske måla om eller något som resulterar i en förändring. Om barnen är gamla nog kan ni göra det till en gemensam aktivitet. Ta varsin målarboste, fyll den med färg och skvätt färg på väggen. Det gör inte så mycket med lite prickar om man ändå ska måla om väggen.

Själv målar jag tavlor eller ritar när jag mår dåligt, jag ser alltid till att ha material hemma så att jag vet att det är bara att sätta igång när lusten, eller olusten kommer. Jag har nyligen börjat experimentera med flytande akryl eller acrylic pouring. Det är väldigt befriande att måla med den tekniken eftersom man inte riktigt kan styra över resultatet förutom färgval eller redskap. Jag använder hårtorken för att sprida ut färgen. Det finns en massa klipp på youtube att se. Det bästa med pouring är också att man inte håller på med en massa pill som när man tex; målar ett motiv. Det är lätt att bli självkritik och därmed tappa lusten om man inte är nöjd med resultatet. Det tog mig många år att lära mig att inte vara så hård mot mig själv när det kommer till att göra konst och att jag faktiskt kan måla över och börja om, om jag är missnöjd med resultatet.

Och är det inte din grej, kanske finns det något annat kreativt du kan hitta och som du tycker är kul men det är viktigt att det inte blir ett projekt. Det ska vara något man tycker om att göra. Att man får en stund med sig själv och se framstegen i sitt skapande, vad det än må vara så ger det känslan av tillfredsställelse.

Att du känner dig låst kan bero på att du fortfarande är känslomässigt bunden till honom och som någon skrev ovan, att vi människor är flockdjur och vill ha någon att dela livet med och det är säkert skrämmande att helt plötsligt dels vara själv och samtidigt måste komma på vem man är som person, typ vad vill jag göra när jag blir stor (det låter kanske löjligt) men som individ förändras man hela tiden. Ibland är man glad, ibland arg, ibland stark, ibland svag, rädd osv man ställs hela tiden inför diverse utmaningar om det är något positivt eller negativt så lär man sig något tror jag.

Försök att hitta något litet som du kan hitta intresse för eller som ger dig positiv energi och börja där.

Som jag skrev ovan, så tror jag inte riktigt att du fattar hur stark du faktiskt är. Skulle du bestämma dig för att kapa all kontakt (även fast det kan kännas omvälvande) så kommer det vara första steget till att tillåta dig gå vidare på riktigt och med tiden kommer förhoppningsvis även känslorna dö ut.

Du är mitt i en sorgeprocess och det gör ont. Men med tanke på vad du faktiskt redan gjort för att sätta dig själv först så är du inte långt ifrån att komma till mållinjen.

Jag önskar dig all lycka!

@X-Strong Förmodligen är det den ökade toleransen som gör att du upplevde dig som nästan nykter när du somnade igår, mindre än vanligtvis men oavsett ändå ett intag av alkohol som påverkar hjärnan. Tänker att hjärnan går igång och triggas av alkohol oavsett mängd om man har alkoholproblem. Så en längre sammanhållen nykterhet är det som rekommenderas för att få återhämtning i hjärnan och mindre triggande.

Skönt att bakfyllan lättat i alla fall😁. Sköt om dig!

@Flarran Ja, det där har jag också varit med om, att alkoholdjävulen poppar upp från ingenstans, trots längre tids nykterhet. Och att man tror man är säker, så det är bra att hänga kvar här ett bra tag för att inte glömma men även för att dela sina upplevelser och erfarenheter med andra.

Kom att tänka på Anders Hansén, som i sitt program om hjärnan på tv berättade om plasticitet. Att det man lär hjärnan och tränar på desto bättre blir man på det. Baksidan med plasticiteten är droger och alkohol. Dopaminet i hjärnan, det som skapar kickar och välbehag när man dricker, det vill hjärnan att vi ska göra mer av och om och om igen. Hjärnan minns detta, och förknippar bla tid, rum och musik med det som skapar kickar och ju mer man tränar på att dricka desto bättre blir man på det och plasticiteten gör det möjligt att man blir skitbra på det. Det är också plasticiteten som gör det svårt att sluta dricka.

Men ju mer man tränar på att vara nykter desto bättre blir man även på det. Att hålla sig borta från alkohol så att hjärnan inte kopplar på just de nervbanorna som är förknippade med det. Att använda vår plasticitet i hjärnan till att lära om, för det går hela livet. Så plasticiteten kan göra det svårt att sluta dricka, men å andra sidan kan vi som nyktra använda plasticiteten till att skapa nya nyktra vanor och nya alkoholfria kopplingar i hjärnan😁

Ha det fint!

Stryk det där med ingen bakfylla. Den smög sig på senare under dagen och har varit rätt jobbig men börjar lätta nu. Det är lustigt hur olika det kan vara, ibland får jag ingen och ibland är den ohygglig. Trodde att idag var en lättare sådan med tanke på att jag var i princip nykter när jag somnade igår. Men även med måttligare intag kan det tydligen bli för mycket.

Såg nyss en gammal film från förr som man gillar och var nöjd och glad. Hade stängt av tv:n och ställt tillbaka filmen i hyllan. Tänkte då att nu är det ju dags att gå och handla lite mjölk medan lite av dagsljuset ännu är kvar. Var just på väg till skohyllan för att sätta på mig skorna. Då som från ingenstans dök alkoholspöket upp inom mig och en känsla blixtrade liksom till och sade - Men då kan man ju även passa på att köpa ett sex-pack med öl. Blev först lite förvånad över hur jag kunde tänka så där konstigt helt plötsligt när jag ju har bestämt mig för att inte dricka någon alkohol av något slag längre.

Det blev helt enkelt till att skjuta upp promenaden till matbutiken då det kändes alldeles för riskabelt. Gick istället ut här i köket och hällde upp ett glas med alkoholfri cider som jag i skrivande stund sitter och slurkar lite försiktigt på och funderar över alkoholanfallet som jag nyss drabbades av. Detta fast jag inte led av någon bokstav i ordet HALT eller hade något egentligt alkoholsug, eller ens minsta längtan av att berusa mig över huvud taget.

Jag bestämde mig på grund av uppkommen situation att helt enkelt andas lugnt en stund här vid datorn och bara skriva av mig och begrunda vad jag nyss hade varit med om. Fick alltså ett direkt anfall att handla alkohol fast jag inte vill och känner till riskerna med vad detta ju kan innebära. Det är då tydligt att man inte ska tro att man går säker från att ramla ned i alkoholträsket igen om man inte tar det väldigt försiktigt, och verkligen stannar upp och tänker efter noga innan man bara rusar iväg utan att veta vad man sysslar med.

Det var allt tur att inte det där anfallet drabbade mig i butiken om jag hade befunnit mig i den alltså. Känner mig nu lätt chockad och sitter och pustar ut. Nu är glaset med alkoholfri äppelcider snart tomt och man börjar känna sig någorlunda normal igen. Men tror faktiskt att jag hoppar över handlingen idag och går och vilar en stund i stället.

Vill inte somna på helt galen tid heller. Så har beslutat att använda min gamla väckarklocka som jag tänker ställa på ringning vid klockan 17:00. Sen så får man väl se hur man känner sig då och om man är i form för handling utan risk för att handla onyttigheter liksom.

Förresten, @Andrahalvlek @vår2022 @Se klart. Det var kul att ni tittade in och skrev några ord. Sånt inspirerar till att fokusera än mer på nykterhet och ger även mer energi till att klara av hålla fast vid beslutet att vara alkoholfri som är min målsättning som ni vet.

Ha det fint mina vänner!

Skrev här för några veckor sedan om att livet som sambo med en alkoholberoende kommit till en vändpunkt. Har stor oro för hur tillvaron ska bli för våra barn när vi väl flyttar isär. Hade ett (minst sagt) skarpt samtal med sambon om detta för ett par veckor sedan, och tro det eller ej, sedan dess har han hållit sig helt nykter! Halleluja, ta mig fan! Han har ändrat sina vardagsvanor och brygger kaffe på kvällarna istället för att göra sig en massa ”ärenden” till källaren eller garaget Nu sitter han istället och spelar dataspel all ledig tid … det blir man ju iofs lätt irriterad på men iaf mycket bättre än att han dricker sig full.

Tänker att han fattat att han måste sluta dricka om han ska få ha barnen boende hos sig varannan vecka. Men när jag försöker prata uppmuntrande med honom snäser han bara och säger att han aldrig har haft några problem med alkohol och att det inte är en big deal för honom att låta bli att dricka… Detta efter flera år med en vardagskonsumtion på 4-5 starköl som nån dag i veckan har spårat ur och han har druckit sig stupfull.
Kan det verkligen vara möjligt att han faktiskt kan bryta sitt drickande så lätt? Jag känner mig som värsta olyckskorpen men är helt inställd på att det när som helst kommer ett återfall. Sitter som på nålar i väntan på att höra pysandet från en ölburk som öppnas. Vill så gärna höra om era erfarenheter - tänker att jag är paranoid..

Hej alla fina som kämpar! Idag firar jag två månader som alkoholfri! Känns fantastiskt! Lite sug som kommer ibland men känns inte svårt att ignorera. Skrattar till lite rått åt a-djävulen, typ Haha där försökte du minsann, lycka till med det! Jag sätter siktet på tillsvidare med nästa milstolpe tre månader. Må detta lyckas den här gången! 🌸

@Åsa M
Hej, tack för omtanken. Jag kämpar på och för eller senare måste det bli bättre. Jag håller modet uppe för stunden:-)

@Såjävlatrött
Hej, tack för dina tankar.

Jag har försökt att berätta för både socialtjänsten till dem som fick orosanmälningarna om hur illa hennes missbruk faktiskt är och eftersom mamman gett hävt sekretessen, så har dem kunnat dela med sig av vilka vårdplaner dem gjort upp med mamman.

Hon fick ett rum på ett öppet boende eller vad man ska kalla det. Där hon hade ett eget rum och kraven var att hon skulle sova där på nätterna i en månad och samtidigt delta i öppenvården för missbrukare samt gå på regelbundna AA-möten.

Hon skötte sig bra och fick behålla rummet ytterligare en månad. Sedan verkar det som att hon faktiskt hade ett uppehåll från alkoholen i ytterligare någon månad.

Jag vet att hon lider av ångest. Vi har haft många samtal om det genom åren och hon har många gånger nämnt för mig att jag är den som verkligen förstår hur det känns att må dåligt och ångest eftersom jag själv har psykiska diagnoser.

Jag har förklarat för henne att, när jag har ångest, särskilt panikångest känns det som att jag ska dö och samtidigt vill jag dö för att känslan är så jobbig. Men att panikångesten inte tar död på en. Om man rider igenom den trots att man är livrädd i stunden så går den över. Man måste hitta bara hitta verktyg för att ta sig igenom den och för varje gång man lyckas, blir episoderna kortare och det går längre tid mellan dem.

Jag har berättat för henne att jag brukar ringa min bästa vän och spy ur mig alla tankar, hon lyssnar och när jag fått ur mig det värsta så pratar vi om annat. När vi lägger på mår jag bra.

Det är därför jag sagt åt mamman att ringa mig och framför allt ringa INNAN hon väljer gå till systemet. Jag har varit tydlig med att jag inte dömmer henne. Men att jag dömmer hennes drickande eller det är nog fel utryck, jag blir bara så besviken, ledsen och arg. Naturligtvis har hon inte ringt.
Jag har till och med erbjudit mig att följa med till läkaren eller på något av hennes möten hos beroendevården.

Jag har även sagt till henne att gällande hennes psykiska mående, är hon den enda som måste göra jobbet. Det är ingen annan som kan och även fast det är läskigt och jobbigt som fan, det kommer att ta tid så blir det bättre med tiden. Det kommer troligtvis aldrig bli helt bra men man kan ändå lära sig uppskatta livet och njuta av små saker som att det är fint väder ute osv.

Men för henne är det som att hon tappat allt sådant som de flesta andra får positiv energi från. För henne är det så att om det är fint ute, då super hon, är det dåligt väder, då super hon, har hon tråkigt, super hon, har hon ångest, super hon, åker hennes barn med familj på semester, super hon, ja lista är lång.

Hon har ett stort socialt nätverk med vänner och familj men hon väljer bort oss och tar till flaskan istället och när hon (som vi tror) hållit sig nykter en period säger hon att hon mår bättre och har mer energi och tycker att livet är ganska bra och att hon aldrig mer vill dricka. Men så väljer hon att rasera det.

Jag tror att hon är livrädd för att möta sina inre demoner och undviker dem till varje pris och därför väljer att bedöva sig. Hon får panik när hennes lugnande tabletter tar eller är på väg att ta slut och då går hon till bolaget innan för att gardera sig. Men att ta lugnande är precis som en fylla, fast den är torr och därför misstänker jag att hon egentligen inte är ”nykter” i den bemärkelsen av total avhållsamhet och därför så fortgår hennes beroende vilket jag för mitt liv inte kan begripa att beroendevården tillåter.
Visst dem ställer krav, men ändå inte och att hon tillåts välja bort vissa saker vården erbjuder.

Självklart måste viljan komma ifrån henne själv, men när det gått så långt att hon faktiskt inte kan ta hand om sig själv när hon dricker borde hon få komma till ett behandlingshem om det så krävs med tvång. Jag är inte helt bekväm med det men det känns som att det är sista utvägen. Om vården inte fortsätter skriva ut lugnande till henne då vill säga hur fel det än är. Men då är det enklare för oss övriga eftersom vi slipper oroa oss för att hon skadar sig genom att ramla eller något annat som kan hända och vi slipper hitta henne liggandes i soffan eller någon annanstans i sin avföring eller spya.

Frivården skall göra ett nytt försök nästa vecka med att sätta fotboja på henne och jag hoppas, hoppas att hon avstår från att dricka så att det inte blir som förra gången.

Jag glömde att svara på din fråga om varför hon undviker att gå på läkarbesök och jag frågade faktiskt henne om det. Om det är för att hon är rädd för att få ett besked om att hon är fysiskt sjuk eller att hon ska få reda på något hon inte vill. Hon svarade då att hon är hypokondriker och det är orsaken. Jag försökte då förklara för henne att det är väll bättre att gå dit och om det nu skulle visa sig att det är något allvarligt, är det bättre att veta om det för då kan man förhoppningsvis göra något åt saken. Det är ju hundra gånger jobbigare att ”tro” att man har en allvarlig sjukdom och gå runt med onödig oro och ångest och må dåligt.

Hennes man (min svärfar) var sjuk i cancer i många år och när han gick bort var hela familjen samlad. Jag vet inte om hon fått någon slags trauma från det för när han slutade andas försökte hon väcka honom genom att slå handflatan på hans kind. Det hände att han började andas lite vagt igen men sedan sade jag åt henne att sluta och att vi alla skulle ta farväl och säga att det var okej för honom att gå vidare, att vi skulle klara oss.

Pga; min Aspbergers hade jag varit i kontakt med personalen hos cancervården och fick en broschyr om livets slutskede som jag läst och nästan allt som stod i den stämde överens med händelseförloppet. Jag vet att några familjemedlemmar blev arga på mig och kanske även mamman trots att hon inte visade det då eller har sagt något om det efteråt. Men för mig var det viktigt att vi pratade med honom, även fast han inte var vid medvetande, men att vi ändå fick säga farväl och ett avslut.

Och med tanke på att pappan hade ärftlig cancer som båda hans och hennes söner har ärvt trots att dem bara är strax över 50, så går dem på regelbundna kontroller och sjukdomen är under kontroll. Sönerna oroar sig inte för det och dem har pratat med mamman om det och att det inte är samma sak som med pappan där cancern upptäcktes försent.

Jag och maken har iallafall bestämt att vi behöver prata med någon utomstående, om än att han inte känner lika stort behov av det som jag. Men om jag ska kunna stötta honom måste han ha förståelse och även jag själv varför jag reagerar så starkt och att det triggar igång gång mig på ett negativt sätt. Samt att han kanske kan få verktyg till om hur han ska hantera situationer där mamman spårar och när det är dags för honom att sätta gränser.

Någon ovan i tråden nämnde familjerådgivningen och jag har ringt dem men jag har inte fått någon återkoppling ännu.

@Nilla24
Jag också tycker du gjorde rätt i den situation som var.
Man ska helt enkelt inte dricka och köra, allt möjligt kan hända både en själv och andra.
Du hade omdömet, inte han.

💜

Att prata om sina relation är nog väldigt viktigt. Något jag är helt kass på. Kan väl knappast skylla på att jag är man. :)

@Flarran jag önskar verkligen att vi ska kunna prata om det på ett ärligt och öppet sätt. Och det är just de tillfällena när han öppnade sig och kändes ärlig som hoppet alltid tändes hos mig om att det kan bli bra. Att han är värd att få en chans. Min känsla är att ingen i hans omgivning fattar hur illa det är. De kanske fattar men har givit upp? Låtsas om att det inte är så farligt?

Du ställer viktiga frågor. Vad innebär en relation för mig? Ömsesidighet antar jag. Och jag förstår att han är inte kapabel till det på grund av den här hemska sjukdomen. Jag har varit ovetande om hur mycket elände alkoholen ställer till med. Jag har varit ovetande om att, precis som vid obotlig cancer, kan man bara se på hur en annan människa förtvinar. Den maktlösheten är så otroligt svår att stå ut med.
Jag har förstått att jag behöver hjälp själv. Hela mitt liv handlar om att vara medberoende. Det är en tung insikt att bära vid 58 års ålder.

Jag har ansökt om att få hjälp av kommunens beroendeenhet och jag hoppas att så småningom bli helare än vad jag känner mig just nu.

Jag kommer att göra allt jag kan för att jag inte ska sluta som en bitter människa som har varit offer hela sitt liv. Tack för dina värdefulla tankar!❤️

Förtydligar; GODmiddag och inget annat skulle det stå!

Hallå i stugan!

@Flarran, det är himla bra av dig att helt avstå då alternativet tenderar att landa i ett sånt träsk. Det låter lite som jag och narkotikaklassade tabletter. Det är ingen idé att ens ta en. Det slutar aldrig bra. Det är heller inget jag saknar. Mår så mycket bättre utan.
Men precis som för dig och alkohol blir det samma sak för mig och tabletter, tar jag en spårar jag ur och tar många fler, varpå jag helt tappar rationellt tänkande och tycker då att även andra drogsubstanser upplevs vara en bra idé. Tablett och drogträsket blir som att leva i en annan dimension och jag uppskattar att leva mitt liv närvarande och veta att mina tankar och känslor är rationella.

Just nu jobbar jag lite extra på just återhämtning och sömn. Har fått nån sorts hals och ögonsymton och känner mig inte på top. Tror dock inte jag har nån feber. Är iaf ledig idag och det är skönt.

Önskar en skön söndag ❤

Den här helgen har varit väldigt bra. Lappa (tankar och känslor) och laga (mat och bak).
Jag har längtat efter att vara med min man, för de senaste månadens har varit så mycket- förbereda för jul- (tar några helger), jul och nyår. Mycket umgänge även om vi såklart är mycket tillsammans på vardagarna, men ibland blir det just väldigt mycket vardag.
Vi gick en ok-lång promenad igår, hann prata. Jag funderar mycket över åldrandet- och att de senaste 6-7 åren har gått så fort. Från 50-nånting till snart 60. Tidens takt alltså. Jag har inte så mycket problem med att håret blir grått eller ens att häftena antagit nya proportioner. Jag är nöjd med hur jag ser ut de flesta dagar- men det är processen på insidan som jag ägnar mycket tid åt. (Processen på utsidan är mer kostsam med tanke på kläder, frisör, naglar och rynkor dock…)

Iallafall fick vi en stund att prata om sånt, om vår relation och hur vi vill ha det ihop. Vi har helt slutat med våra resor av flera skäl, men kanske ska vi försöka återuppta. Jag gillar vardagen, men man blir ju lite som en maskin-människa med rutiner och en hel del jobb.
På något vis gäller det väl att bända upp de där plankorna av måndag, tisdag, onsdag, repeat- och let the light in.
Men helgen var bra för mig och för oss. Tid att faktiskt bara vara tillsammans, in i riktiga livet igen. Kram på er alla kämpar- tänker extra mycket på dig @sattva ❤️

En bra strategi @sattva och tids nog blir det dagar som kräver annat av oss, tänker på dig! 🥰

@hoppfull2024 tack för dina stärkande ord. Det är så smärtsamt och sorligt, men jag börjar förstå att inte ens detta kommer att bli en vändpunkt i hans liv. Jag träffade honom efter en tuff period i mitt liv, efter mycket kämpande och sorg, när jag äntligen kom i balans igen. Och jag var på väg att ge upp otaliga gånger när dalarna i förhållandet kom. När jag blev trött på lögner, att alltid ge och kämpa och leva på hoppet att det kan bli bra. Jag förstår nu att det är med mig själv jag måste jobba med, men det känns tufft och ganska ensamt.
Tack för att ni finns här och ger stöd. Det betyder otroligt mycket att veta att man inte är ensam. ❤️