Senaste kommentarerna i forumet

Ärligt talat förstår jag inte riktigt hur man skriver på det här forumet. Verkar knepigt värre för mig som inte är så teknisk..

Vad fint att du läst min tråd och tycker den bidrar. Skriven helt från hjärtat.

Här går livet lite kräftgång. Ställde mig på vågen, fick en chock och nu deppar jag. Mycket världsligt, jag vet men nu är det så. Jag väger som jag gjorde som gravid i 8:e månaden. Pratade med min mattant i dag. Hon uppfattade och fattade läget. Lite trösterikt var det att prata med henne.

Håller på att fylla min halvtid på jobbet efterhand. I går var väl första dagen jag kände att det tog stopp. Så fyller INTE på med mer där just nu.

Som vanligt inget vinsug men nikotinsuget håller i sig. Det senare avtar i styrka efter hand. Det gäller att hålla i och hålla ut. Jisses vad vi gnetar på här inne!!

Kram!

Ja, visst är det läskigt att tänka sig en sådan stor förändring som en separation innebär!
Även för mig är det så - trots att jag är helt säker på vad jag vill!
När man har varit tillsammans med någon så länge så är man ju liksom ... van ... och vad som kommer att hända sedan har man ju ingen aning om.
Det är kanske först när ens vardag har blivit alldeles outhärdlig som man känner sig redo, även om det nog hade varit bättre att ta steget och bryta långt tidigare.
Jag vet att jag själv har en tendens att förlåta för mycket och överanalysera vad jag själv har gjort som har bidragit till olika problem.
I bland skulle jag nog må bättre av att vara lite mer impulsiv och våga förändra saker.
Just nu, som ofrivillig sambo, kan jag däremot inte se att jag har något annat val än att fortsätta som förut.
Ofta ser man först långt efteråt alla chanser som man faktiskt hade kunnat ta.

Jag har inte heller känt till den här sidan så länge.
Det blir lätt så att man skriver lite osammanhängande när det handlar om ämnen som på något sätt berör en, i alla fall märker jag att jag själv skriver ganska virrigt i bland, men det är ju inga svenskuppsatser vi skriver, så det spelar nog ingen roll =)

Först och främst: Grattis till ett år, wow! ??

Jag förstår hur du menar, samtidigt tyckte jag att det kändes bra med 30 dagar när jag började. Det kändes inte helt överväldigande att ta sig an och just då behövde jag sätta en tidsgräns för att kunna hantera det.

Att ta en månad i taget låter bra men blir det inte lite samma? Men istället för att tänka att om x dagar är jag klar så tänker man att då ska jag utvärdera? Det tar iofs bort lite att det är förbjudet ?

Jag är lite emot att totalförbjuda saker i mitt liv, det brukar sällan bli bra, oavsett vad det gäller. Jag vill kunna vara nykter utan förbud, känna att jag kan dricka om jag vill men inte känna tvånget. Och för det är nog 30 dagar för kort tid. Om jag någonsin når dit.

Tomen, Torsdagar är luriga. Mitt jobb går i cykler vad det gäller arbetsbelastning. Jag har precis gjort klart leveransen i alla system. De senaste två veckorna har jag jobbat väldigt mycket och även övertid. Tidigare tog jag till alkohol för att orka igenom dessa perioder. Det är slut med sådana dumheter. Jag har hittat en bättre form av belöning. När jag jobbar hemifrån kan jag ta pauser och vandra omkring i naturen här hemma. Andas lugnt och känna in. Tänka igenom allt jag ska göra och kunna planera mitt arbete. Det är livskvalitet på hög nivå. Målet med min dag är att arbeta inte att åka till mitt arbete. Resa kommunalt 1 timme för att utföra mitt arbete känns som en dålig investering i min livskvalitet med tanke på att resan hem också tar 1 timme. Det blev många tankar som kom på pränt. Jag vill egentligen bara säga grattis till ditt super fina resultat 18-1. Jag ligger sämre till med mina 16-3. Kämpa ???

Torsdagar är min förrädiska dag. Vet inte varför det blivit så. Kanske för att helgen är nära och man tyckt man är värd ngn form av belöning. Tror iaf så har varit fallet för mig. Velat utöka helgen. Bättre att kröka 3 dagar i stället för två. Men inte idag. 17-1 och kommer vakna till 18-1 i morgon.. Kämpa !!!

Tack alla! Jag blir verkligen jätteglad av era gratulationer och kommentarer ??!

I övrigt har i princip allt gått galet och fel både igår och idag och det får mig att må skit, både psykiskt och fysiskt.
Orkar inte skriva allt nu, men...
Jag började planera redan före elva på fm idag att jag skulle dricka nu ikväll, var så trött, arg, frustrerad, uppgiven, ont i huvudet och magen. Jag behöver en timeout! Det var ett beslut tom, som snurrat i huvudet hela dagen sedan dess.
På vägen hem från jobbet har jag tre möjligheter att göra endast små avstickare för att komma till olika Systembolag. Jag vet egentligen inte hur det gick till men på något vis lyckades jag skjuta upp handlandet "jag kan svänga av vid nästa"...

Hemma nu. Utan något alkoholhaltigt inhandlat.

Tekannan väntar vid soffan.
Måtte jag få sova i natt.

Vilka fantastiskt kloka svar.
Jag vet varför jag måste vara duktig. För att bli älskad. Man blir bara älskad om man är jätteduktig, jättetrevlig, jättesnäll etc. Fast det här gäller bara mig själv. Jag har stort överseende med andra människor.
Min omgivning behöver på intet sätt uppfylla de här kraven.
Har låtit bli att drick i två dagar men idag känns det tufft.
Problemet är litet att jag kan låta bli att dricka ett par veckor eller dricka i en vecka. Jag mår precis lika dåligt i vilket fall, så jag ser inte riktigt vitsen med att vara nykter. Utan att jag vet att man skall vara det. På samma sätt som att man skall vara duktig. Men jag försöker. Får ni återfall? En dag som det bara inte går att vara utan? Mår ni sämre igen då? eller är ni på banan kan låta bli att dricka igen sen.

Alltså vad knäppt det är att jag helt glömmer av att gå in här. Har inte funderat på A en enda gång denna vecka. Det är ju helt knäppt. Sunt, men knäppt.

Nu har det lugnat ner sig lite på jobbet och ett lov stundar för alla andra medan jag jobbar på i det tysta.

Tror snart jag flyr min kos till "Det vidare livet" då jag känner att det ju faktiskt är där jag är just nu. Hade ju tänkt att vänta tills efter 175 dagar (som är så långt jag tidigare som längst varit nykter) men jag känner att det inte spelar någon roll. Detta för att allt känns helt annorlunda än förra gången. Då ville jag vara en sån som kunde dricka, då ville jag innerst inne se om jag kunde dricka... denna gång vill jag aldrig mer dricka, från botten av mitt hjärta. Tanken på A ger mig nästan lite ångest i ärlighetens namn.

Jag har ju nu efter mycket reflektion kommit på att jag aldrig egentligen har gillat känslan av att vara full, jag har aldrig gillat smaken av A, som så många andra gör. Jag gillar att dricka öl, men bara smaken av öl - inte alkohol. Att tappa kontrollen när man blir full är läskigt, att jag ens har vågat det känns så otroligt nu. Jag tror det har att göra med mina mediciner, jag tror att med dem så dämpas min ADD, men min ASD förstärks en del. Och med insikten att jag har ASD så har jag nog i andras ögon blivit mer autistisk. Det har jag ju inte, men nu vill jag inte längre hålla tillbaka min personlighet, mitt äkta jag. Sen kan jag ju inte gå all in i alla situationer såklart.

Men åter till A. Jag har använt A för att försöka dämpa det äkta jaget, för att få det lättare att passa in och trycka ner panik, ångest, stress och depression. Utan A, med medicinerna och insikten i vem jag är så vill jag inte ha A. Jag ska inte ha A, jag väljer bort A i alla lägen - varje dag, varje minut!

Såg det framför mig att man under vigseln står och lämna över varsin "personlig användarmanual", det hade varit nått! :-)
Jo man undrar ju det, varför alla går runt och känner en sån skam över sina egna problem. En sån rädsla för att visa svaghet för nån annan. För när man väl börjar prata och får se in lite under alla människor lilla skal så märker man ju direkt att alla har sina lik i garderoben.

Lustigt du nämner det. Min fru tog upp det igår, angående familjerådgivning. Vi har gått på det förr faktiskt, men då var det egentligen väldigt dålig tajming. Vi hade det riktigt kämpigt mellan oss men inte så långt tidigare hade också min frus bror gått bort tragiskt i en olycka. Det var inte lätt för henne att skilja på alla känslor och i det läget hade hon nog behövt prata med någon själv egentligen. Det var svårt att nysta i våra problem när allt blev en gröt blandat med sorgen för hennes bror. Allt jag sa kändes bara egoistiskt i det läget.
Men jag är absolut öppen för sånt igen, jag tror stenhårt på kraften i bra samtal och att få till det är så mycket mer komplicerat än man tror. Personer reagerar väldigt olika i samtal. Det är lätt att börja anklaga istället för att utgå från hur du själv upplever det. Om jag t.ex inte är extremt lugn i tonen och väljer orden med stor försiktighet så går min fru direkt in i försvarsläge och då låser sig allting. Hon har den förmågan att som en sköldpadda bara dra in allt i skalet. Jag har ju ganska nära till mina känslor också och grubblar en hel del så jag tror hon upplever det ibland att vad hon än säger så har jag ett svar på tal och hon känner sig lite trängd. Så en tredje part kan vara jättebra för att komma vidare.

för jag trodde det först var MIN olycklige make som skrev ;)
Tom en del datum stämde på ett ungefär för våran resa..
Även om jag inte verka har lika omfattande problem som din exfru så känner jag igen en del.
Skillnaden är kanske att jag själv tröttnat på mig själv med, -inte bara han!
Dock står vi ändå inför det stora valet fortsätta eller inte.
Min man ställer ultimatum: inte en droppe resten av livet om vi ska fortsätta.
Jag förstår att hans ultimatum bottnar i rädsla och omtanke men ogillar känslan av att inte få bestämma över mig själv och tror att det tyvärr skulle kunna orsaka att jag i framtiden dricker något i smyg istället.

Jag vill aldrig tillbaka till förra årets eskalerande konsumtion men min ambition just nu är att i framtiden (när den nu kan tänkas vara?) skulle kunna njuta av ett glas bubbel på 40årsdagen eller ett glas rött på en fin restaurang.
Däremot känner jag INTE att jag vill ha dom där slentrian-glasen och "det är ju fredag" osv i mitt liv längre. Jag är färdig med det. -vi pratar om något/några tillfällen över hela året framöver... kanske.. Jag kanske inte vill ha det heller sen för fördelarna utan alkohol märker man rätt snabbt =)

Precis som ditt ex har jag med haft kontakt med en annan kille (inte fysiskt jag heller) som väl -precis som alkohol fyllt någon slags tomhet.
Min man förknippar därför alkohol även med otrohet vilket säkerligen är en grund till hans ultimatum.

Jag har hittat ett perfekt boende att hyra. Måste bestämma mig här i dagarna.
Det är så kluvet.
Jag behöver ju tryggheten o familjen som mest nu egentligen. Samtidigt blir jag stressad och pressad.
Sen är det såklart den ekonomiska aspekten.
Och vad alla ska säga...
Sen måste inte separationen leda till en skilsmässa... utan en plats att andas på.
Jag har aldrig bott själv i hela mitt liv. Vem är jag?
Är lite rädd bara att vi ska stå på olika ställen känslomässigt av att göra resan var för sig...
Vi älskar varandra och kan inte se en framtid utan den andre men slitningarna är stora.

Så jag instämmer med ovanstående. Fortsätt gärna skriva för det är fint att läsa! =)

Hej allihopa. Jag har alltid haft en förkärlek för alkohol i alla dess former. Jag har fått svar nu från min företagsläkare och peth 0,9. Bra tänkte jag, dåligt tyckte han. ? Till saken hör att jag redan dragit ner på alkoholen och hade 1,2 i peth innan jul. Och för 1 år sedan 8,2! Men får väl vara nykter nu ett tag för att göra läkaren nöjd och självklart för min egen del. Dricker alltid något fredag och lördag. Kan ju nämna att jag haft det kämpigt privat och det har ju gjort att man druckit mer. Flera missfall och sånt skit. Men tycker ni att 0,9 är högt om man tänker att jag dricker på fredagar och lördagar i sammanhanget?

Jag tror att tre månader är ett bra första kbrervall, men vi är olika. Men då hinner man upptäcka lite mer av vad nykterheten innebär.
Jag ska ju vara nykter hela livet, men det tog tid att komma fram till. 3 månader + 3 månader till att börja med. Men alltid en dag i taget!

Här är det som en gammal film på något vis- man kan alltid slå på den, komma tillbaka, känna igen sig. Vi är helt säker här och hissar flagg när det är dags. Skriv och läs när du vill och orkar. Vill skicka med en massa kraft, en dag i taget funkar i alla lägen. Det blir bättre. Snart. Kram!

Även i det här soffhörnet där jag landat för att andas lite. Veckan har varit så bra, så här långt. Rejäla dagar. Känns som jag har sån kraft i stegen. Det händer att jag står liksom lite utanför mig själv och tänker; var det där jag? Som bara gjorde och drev på och fick till.
Krångliga saker har jag gott om att hantera. Samtal och beslut och processande. Men på något märkligt vis så ägnar jag noll komma noll tankar åt hur jobbigt det är/kommer att bli/har varit. Det är en mental förflyttning som jag faktiskt inte känner att jag själv rår över på ett medvetet sätt. Utan som att nån vänlig själ möblerat om när jag har varit upptagen med annat.
Där snackar vi mirakulösa små händelser i ett litet liv.
Har ni läst den boken, Ett litet liv?
Om inte så är det så nära en order som ni nånsin kommer höra från mig. Nu promenad. Kram på er!

Det är hela grejen Fina Lisa!
Dit knoppen går, dit går kroppen brukar min pilatesfröken säga.
Ha en fin dag! ?

Morgonsol: du beskriver din situation precis som om det vore min situation. Uppvaknandet! Som du säger är jag så innerligt tacksam över och så glad att vi fått "uppvaknandet".
Jag har inga ord för för när jag tänker på det som varit. Det kanske inte behövs längre men det är ju en otrolig utveckling att reflektera över sina egna reaktionsmönster, gränssättningsförmåga och att hitta sitt friska jag i allt det sjuka. Du skriver att man inte vet vad som är sjukdomen eller personligheten hos de och så känner jag också.
Just nu känner jag bara att jag är glad att jag valt att lämna, jag trodde på hans ord och lägger ingen skuld på mig och han verkligen inte varit en god partner eller vad man nu ska kalla det.
Fint att vi har hittat tillbaka till vår känsla av värde igen och fokus på oss själva. För det är vårt ansvar, inget annat.
Tröttiz: vad skönt att höra att det ger dig kraft. Fortsätt göra saker som ger dig kraft. Det är det friska att växa, utvecklas och hitta vertyg till att hantera sig själv och det känner du allra bäst själv! Ingen blir hjälpt att dras ner och må dåligt.
Må väl och ta hand om er.

över hur många människor det är i vårt instagramvänliga samhälle som ändå har fnurror på trådarna och olika problem. Psykisk ohälsa, otrohet, alkohol, ekonomi... Det kan vara så mycket olika men detta är inget vi pratar om!
Om man gjorde det hade säkert erfarenheter och lösningar ploppat upp som svampar.
Jag undrar bara @Pianisten om ni kanske kan ta hjälp av en parrådgivare/familjerådgivning?
Vi hade ett hemskt år förra rået där allt kom upp till ytan men MYCKET av det kom vi igenom tack vare dessa samtal. Hur vi än väljer att gå vidare nu har vi iallafall städat undan en del gamla grejer som låg o tog plats i våra mentala byrålådor.

Du skriver själv: "ingen av oss vill detta men vårt problem är otroligt komplicerat".
Exakt där står vi med. Man vill helst snabbspola... Jag tror det är värt att diskutera, reflektera och känna igenom om man vill hjälpas åt och satsa eller om energin ska läggas på en fin avslutning istället.

Det hade vart nice om man fått ett facit ihop med sina löften när man gifte sig ;)

jag har sagt flera gånger att det känns tufft att göra denna resan själv när jag behöver familjen som mest. <3

angående mannens belägg:
Han ser det större och längre bak i tiden än jag.
Jag ser förra året som någon slags bottenpunkt Jag har aldrig druckit i smyg förut utan helt öppet fredag lördag kväll, middagar, tjejträffar osv osv. Men när han förbjöd mig blev det så. Jag kan ff inte förklara varför för jag känner aldrig nåt SUG som många här beskriver... Han väver in fester 20 år bakåt där jag druckit för mkt (vilket absolut har hänt men låååångt ifrån varje gång lixåm... jag var 20 när vi träffades kan tilläggas och mitt ex var mkt kontrollerande och förjudande så jag missade mkt i ungdomen pga honom, så kanske någon slags revansch på det?!)
Det största problemet är nog att jag en gång för 13 årsen var otrogen. Och att han förknippar alkohol med otrohet säger han. Troligen en grund till hans ultimatum. Men i det ligger det så mkt mer tänker jag.

Han har gått på lite anhörig-möten och då känns det som att han fått kraften till detta ultimatum hur mkt han än egentligen vill dela livet med mig.

Jag känner att jag läst så mkt om nervgiftet alkohol och de negativa inverkningar på stress, ångest och mående det har men ÄNDÅ känns det otäckt att skriva på ett långtidskontrakt. Jag kan bara börja här och vilja må bra. Jag behöver ta tag i allt trassligt inuti mig.
Jag har dragit ett tungt lass ensam i vår relation många år och alltid känt mig ensam.
Det lagas lika lite på en dag som alkholproblemet..

I all denna stress och press är jag rädd att mina känslor kvävs för honom.
För en vecka sedan hade jag fullständig panik för att vi skulle gå isär.
Idag känner jag någon slags tomhet inför framtiden då det känns som vi enbart drar ner varandra just nu.
Svårt att veta hur lång tid man ska fundera.
En separation behöver ju inte heller vara definitiv. Det kan vara en chans att andas.
Det jag är rädd för är bara att vi sedan kommer stå på två olika håll känslomässigt.

Kloka ord och ja, jag tror han tänker mycket men väldigt lite kommer ut.

Även fast det inte har varit mängder och inte varje dag så har jag haft en känsla i cirka 10 år nu, att jag ogillar hans alkoholdrickande. Han har ljugit om olika saker under åren (har jag märkt) och nu när jag själv 'vaknat upp' eller 'bägaren rann över-känslan' kom - så upptäcker jag att jag har starka tvivel på om jag kommer kunna lite på honom igen...

Känns som jag liksom vaknat upp och jag gillar inte världen jag bor i. Det måste bara landa i mig, tvivel blandat med säkerhet om vad jag måste göra. Allt blir läskigt och stort när jag tänker på det, tänker hur ska jag kunna backa nu - tycka om, förlåta, tillit och se en framtid men samtidigt känner jag paniken över att säga orden "separera"
Att läsa här och skriva av sig är så befriande, hade ingen aning om att den här sidan fanns tills jag upptäckte den häromdagen. Man lyckas sätta ord på vad man tänker och känner, att man inte är ensam, vad andra funderar på och hur livet ser ut.

Blev mycket nu och kanske inte så vettigt, mer ord som bara rinner ur mig.

Jag behöver nog framförallt samtalshjälp. Jag mår inte bra och sista året har jag tagit hand om min ångest med rödvin.
Just nu befinner jag mig i ett svart, tomt töcken. Vi diskuterar skilsmässa, jag ska prestera en C-uppsats, har tonåringar med allt det innebär. Förra rået gick vi på parrådgivning och nu är varenda sten vänd på och allt jag tidigare stoppat undan ligger och skvalpar.
Jag har nog EGENTLIGEN inga problem att helt enkelt bara sluta dricka. Jag har aldrig haft nåt "sug" utan det har bara blivit som en dålig vana.. slentrian.. för att få ner axlarna.
Men det som förut tog ner axlarna hjälper inte längre. Ångesten och stressen försvinner aldrig längre. Så jag har tröttnat. Bestämde mig för 3-4 veckor sen och känner numera ett annat lugn. MEN jag behöver ju fortfarande ta tag i mitt grundproblem!! ....annars finns det ju risk för att man tar till den där ångestdämparen igen.

Ringde alkohollinjen häromdan och hon var jättebra att prata med men vet inte vad jag ska "göra med det" lixåm...
Det känns som jag behöver gå till någon som en gång för alla tar hand om mitt inre o lägger mig komma fram till vad som är så trasigt i mig.
Ska man ringa VC? Vad ska man säga?
Har sökt för så många olika saker innan men alltid hamnat mellan stolarna, eller hamnat fel så jag DRAR mig för det.

Egentligen tror jag att skulle jag hitta en balans i livet och en bra samtalshjälp så skulle mkt ramla på plats.
Men där hetsar mannen. Han ser alkoholen som vårt ENDA problem och inte att det är en del i något större som jag. Jag ser det som att det var där det landade efter många års slitande.. Kunde lika gärna blivit en ätstörning eller någon form av träningsmissbruk men hjärnan är ju ganska lat och bekväm av sig ;)
Det känns som att han mer vill att vi ska gå till någon form av beroendeenhet....
Vi bor i en liten stad och jag känner många.
Det känns jobbigt.
Men jag vill heller inte hamna hos en allmänläkare (som sist) som skriver ut antidepresseiva när jag äntligen tagit modet till mig o sitter där med mitt hjärta i knät och tårar på kinderna och BER om hjälp.

Min man har ställt ultimatumet -aldrig alkohol mer i resten av livet om vi ska fortsätta.
En enorm stress. Press. Ångest.
Jag kan bara börja i ena änden.

För mig har det inte blivit bra, och det är var just lögnerna som fick mig att sluta hoppas. I början var det små lögner om var han hade varit ("bilen gick sönder" när han inte kom hem förrän mitt i natten). Jag slutade fråga efter ett tag, accepterade bara att han hellre ville vara någon annanstans. Sedan kom de där helt absurda lögnerna om att han skulle gå ut och kolla om posten hade kommit (fast han då varje gång hoppade in i bilen och körde raka vägen till närmaste ställe där det gick att hitta öl eller sprit). Trodde han verkligen att jag inte märkte att han ofta stannade borta hela natten när han skulle kolla posten? Knappast. Han brydde sig bara inte. Numera gör inte jag heller det. Det är bättre att han dricker någon annanstans, för jag orkar inte ha honom hemma i det tillståndet. Jag tror inte att ett förhållande med så mycket lögner kan bli bra igen, för den som ljuger bryr sig inte. Om ett förhållande ska gå att fixa måste båda bry sig. Du skriver att din man inte dricker så jättemycket, så det kanske ännu finns hopp, men du bör nog inte acceptera att det håller på alltför länge till på samma sätt. Det blir nog lätt så att han vänjer sig vid att inte lyssna på vad du har att säga om hans drickande. Att släpa med honom till någon sorts professionell parrådgivare (om det är möjligt) kanske skulle hjälpa. Ofta har ju introverta personer egentligen mycket att säga, bara lite svårt att få ur sig det. Det kan också handla om tillit, att man går omkring och tänker på någonting som man inte törs berätta eftersom man inte vet hur den andre kommer att reagera. Finns det någonting som stressar honom i vardagen? Tror du att han själv någon gång har funderat på skilsmässa? Det kanske skulle gå lättare att prata om ni rent fysiskt förflyttade er någon annanstans, kanske utomhus eller i bilen på väg någonstans längre bort. Jag har märkt att många människor blir mer pratsamma i nya miljöer.

Har precis läst hela din tråd och det var mycket klokhet, sorglighet och värme som jag kommer ta med mig. HOppas du fortsätter skriva om hur era liv utspelar sig - mycket lärorikt och viktigt för många av oss här på forumet :)
Lycka till!

Börjar kännas som att det finns ett ljus i tunneln..Saknar allt som är vanligt..Mina barn med familjer, vänner, resor, att träffa min killes närstående..Och han mina. Sånt brukar ju gå snabbare än att vänta ett år, som vi nu har träffats..Måtte detta Pandemi-Helvette ta slut någon gång. Jag önskar alla en fortsatt fin februari..Och att Sommaren-21 ska bli skön och fin..⛱????