Senaste kommentarerna i forumet

Ja vilka viktiga frågor. Är det en plikt att vilja leva? Har plikten ett slut? Hur svag får isen vara och under hur lång tid? Vad måste människor orka?
Ofta läser jag om människor som varit med om ofattbara ledsamheter och kriser, olyckor. De säger att de fortsätter leva för att det inte finns något val. Ofta finns då små barn med. Så länge barn är små är plikten oerhört stark, så är vi programmerade.
Jag kan inte ge några svar men dela med mig av erfarenheten som jag hade när mina barn alla flyttade hemifrån. Det var bottenlöst grått och inte dramatisk sorg men så svårt att finna mening. Under lång tid.
Jag tänkte mycket på att ”förr i tiden dog människor i min ålder, det verkar logiskt för varför ska man leva så mycket längre?”
Att återvinna lusten att leva. Hitta mening och reason of being har varit tufft och det har tagit tid. Jag har haft hjälp av min man, av terapeut men allra mest har jag haft hjälp av tid som på något för mig förunderligt vis har förflyttat mig från frågan om ifall livet är värt att leva.
Jag har inte hittat en ersättning värdig den som det innebar att ha sina små barn nära, att ha en konkret uppgift. På så vis är kanske meningen inte lika stark, jag behövs inte för att andra ska överleva.
Men jag har också funnit att det finns en massa njut i livet som kommer av att gå igenom svåra passager, att få finnas till.
Att bli nykter har inneburit att mitt liv blommar istället för vissnar. Alla fördelar kring ett nyktert liv kan du läsa massor om här i forumet. Det är, tycker jag, en icke-fråga numera för en grubblare och känslig person som jag är. Rutiner, motion, noll alkohol. Det ger mig förutsättningar. Alkoholen är sällan den enda lösningen. Men alkoholen skymmer möjligheten att hitta lösningar.
Skriv gärna mer om vilket stöd du önskar hitta här. Läs och skriv.
Kram.

Känner igen mig i dina ord.
Den här tröttheten. Att man har gett upp.
Man känner att det kvittar.
Mina barn behöver mig ett tag till annars hade jag nog inte orkat hit..
Jag har fått 2 utmattningsdiagnoser men aldrig vart sjukskriven. Kämpat på, bitit ihop, aldrig känt efter. Ner med skiten i ryggsäcken och trava på bara!
Jag reagerar särskilt på dina ord "jag har alltid varit duktig" som jag känner igen mig väldigt i.
Förra året gick jag och mina man på terapi tillsammans och det var något vi återkom till, att jag alltid varit DUKTIG. Vill alltid vara duktig.
Det här är något jag reflekterat över mycket sedan vi satte fingret på det och jag har kommit fram till att jag nog alltid levt mer för andra än mig själv.
Kanske finns det något där du också kan reflektera över?
Du skriver själv att alkoholen är det enda som hjälper mot oro, ångest och ledsenhet. Och jag förstår exakt hur du menar.
MEN. Jag hoppas du kan få hjälp/kraft att söka hjälp. För livet ska innehålla annat än oro, ångest och alkohol.
Jag har precis börjat min resa. Längtar efter att få känna mig glad. Längtar efter att få må bra.
Tror det är möjligt men man måste vara öppen för hjälp. -något som är väldigt svårt just om man är sådär DUKTIG.
Om jag fick veta att min mamma kände sådär som du skriver hade jag gått sönder inuti och jag kan inte ens tänka mig hur livet kommer se ut den dagen jag inte har en mamma längre. Och du är ju någons mamma. Så jag hoppas du kan försöka starta någonstans och kunna få hjälp ur det här. För jag är helt övertygad om att det är både din hjärna och alkoholen som just nu inte låter dig känna hopp.

PS. Jag tröttnade och slutade dricka för 3-4 veckor sen nånting och kan hälsa här från andra sidan att dom svarta tankarna lättare hålls på avstånd när hjärnan är klar. Det är en lång bit kvar men jag har slängt mig ut och bett om hjälp.

Vad är det för en utredning du väntar på ska börja? Du nämner det inte men jag antar att du är fortsatt nykter då? Det låter ju bra i så fall, måste jag säga. I så fall är du väl på 10 månader nu? Har du funderat vidare på vad som händer vid 12 månader?

Och det är märkligt ibland när man läser saker andra skrivit men man får tänka över om det handlar om en själv!
Du står inför en stor förändring i livet läser jag.
Jag ska svara IDAG faktiskt på om jag ska hyra ett hus eller inte. Efter 20 år och 3 barn.
Jag uppfattade aldrig vad er orsak var men här är det mannen som ställt ett ultimatum. Ingen mer alkohol någonsin mer eller flytta.
Jag känner att jag bara kan börja i ena änden men att resten av livet är en lång period vi inget vet någonting om. Jag kan bara vilja göra en förändring och erbjuda det.. Och min fasta övertygelse är att mycket kommer komma i balans utan alkohol, med träning och kanske lite samtalshjälp.. Men jag kan inte erbjuda en spåkula som svarar på hur livet ser ut om 10 år.
Och därför står jag alltså inför en ev skilsmässa och flytt när jag hade behövt den här tryggheten som allra mest kan man säga.

Förra året sökte jag VC för att få hjälp med ångest, depression, stress och mitt drickande. Läkaren frågade då om jag någonsin funderat över om jag är bipolär. Nej svarade jag och hon sa inget mer heller... Såhär i efterhand borde hon kanske frågat mig mer frågor och grävt lite djupare... För jag kan till viss del känna igen mig i det jag läser kring sjukdomen. Resultatet blev utskrivna anitdepressiva som jag aldrig hämtade ut och att jag kände att jag (återigen) inte fått den hjälp jag sökte för att få.

Du verkar klok och jag tänker på många sätt precis som du.
Tack för svar!

Hej Viola. Givetvis är det bra att söka kunskap och förståelse.
Det tror jag vi alla strävar efter genom att söka hos till forumet, samt den fina gemenskapen med andra i samma situation.
Jag hänger inte riktigt med på vad du söker/vill här. Jag svarade på dina sista rader på förra meddelandet om ditt resonemang kring hur du själv kunde gjort annorlunda.
Jag kan tipsa dig om videos på Youtube om alkoholism men även om medberoende.
Må väl/ Nora

...den där alkoholen, ta död på den bästa glädjen i det mesta. Härlig att du ändå har en bra men kanske vilande relation till träning. Det kan ju annars vara det första svåra steget att hitta nått som blir ens "grej"

Du har absolut helt rätt i att det har en viss nytta men jag skulle nog vilja kalla det "upp eller ner" då istället för allt eller inget, för jag tror inte att nån känner nytta av att vara i "inget" läget ;-)
Jag har nyss fått diagnosen bipolär typ 2 så jag vet hur det är att vara upp eller ner... Jag har verkligen älskat mina upp-perioder. Den där känslan av att vara ostoppbar, hög på livet. NU ska allting bli bra.
För min del som sagt, så höll det aldrig och allt förändrades när jag, dels minskade mitt drickande drastiskt och lärde mig koppla av på riktigt, utan alkohol. Men även att lära mig koppla av när jag var uppe, annars kraschar jag och fallet blir enormt långt ner. I mina nere perioder har min nya rutin med träningen hjälp mig enormt också och att jag sakta steg för steg byggt upp bra rutiner av kost och annat men först senare.
Förutsättningen är att man får bukt med sitt drickande och det jag menar är att det är en så pass stor grej i sig så man bör hejda sig till för många andra sidoprojekt utan nöja sig med ett som t.ex träning och bygga på långsiktigt. Sen tror jag å andra sidan att det är av avgörande betydelse att man har NÅTT sidoprojekt att fokusera på för om man bara har "förändra mitt drickande" som projekt så är det nog lätt att livet känns väldigt tungt efter ett tag.

Så helt klart! Använd styrkan i dina upp-perioder men träna på att gasa och bromsa när det behövs. Det kan ju vara det första steget också att lära sig känna ingen när man närmar sig nått av stadien och sätta in små åtgärder.

Kram

Hej!
Både ja och nej på frågan om jag provat det förr.
Jag var förr den som hade träning som en självklar del av mitt liv.
Jag var kreativ, aktiv, pigg och glad.
Men alkohol kan ta död på många saker när den blir en dålig ovana och handen häller upp glaset utan att ens koppla ihop sig med hjärnan om man egentligen ens vill HA nåt vin... Men det är ju fredag... eller lördag... eller semester,,, eller tjejmys... eller stressigt... eller nystädat...

Tröttnat på den personen jag blivit.
Och ska hitta tillbaka till den energiska pigga människan som jag hoppas finns kvar någonstans inuti skalet.

Jag är helt övertygad om att bitarna behöver läggas på plats en i taget för att det ska lyckas.
Men jag tror att man kan ha en VISS nytta av att vara en "allt eller inget människa" här med! =)

För mig hände någonting, minns inte när, men just att varje enskild dag blev överblickbar och med nån sorts glädje. Hade saknat så länge att jag hade glömt hur det kändes. Att tänka på det ena eller andra som ska göras och veta att det blir helt okej, och ikväll blir mysigt av en eller annan anledning, och sen ska jag läsa en bra bok innan jag somnar. De ENKLASTE sakerna i världen, men att göra det med nån stilla liten glädje eller lust. Det är hela skillnaden. Grattis till dig och fina upptäckter!

Hej Ett bättre jag. Läste ditt inlägg i en annan tråd och fångades av din entusiasm till en ny förändring. "Allt eller inget" "Hela paketet" Jag ville bara dela med dig att detta är väldigt mycket jag också men min förändring kom först när jag tillslut insåg att jag måste hejda mig. Började om på noll och tog ett steg i taget.
Hörde ordet träning också och det har också varit min största del till min långsiktiga förändring. Det är en så kraftfull hjälp för att må bättre. Men prova att hejda dig där också!. Börja med steg 1, drick mindre, eller inget alls. Steg 2, skapa en LITEN rutin för träningen som du VET att du kommer klara av att hålla. Gör de här träningspassen till två lika självklara stunder i veckan som att du äter och sover. När du nötit dessa två steg i några veckor så rutinen sitter i bakhuvudet kanske du kan fundera på vidare steg som kost eller andra områden du är sugen på att förbättra. Men mitt allra största tips, som sagt, "allt eller inget" brukar nästan alltid vara en dålig lösning som inte håller. Skulle gissa att du har provat det förr?

Kram

Det är ömsesidigt, känner som du i processen och känner igen mig i det du beskriver.
Så fint att du lyssnar på dina egna signaler och ger dig själv det du behöver Morgonsol. Det är så klart din rätt, din rätt att må bra och ingen blir hjälp av något annat egentligen,

Idag lämnades alla mina saker utanför min port med önskan från hans sida om att vi inte skulle ses. Jag fick ett SMS om att jag kunde få praktisk hjälp med senare flytt och han underströk att det är sån han är. Tidigare i veckan ville han inte ha med mig att göra mer..
Jag kände efter ett tag och valde att svara att jag vill avsluta helt idag.
Jag är inte intresserad längre att hålla dörrar halvöppna, oklarheter kring vad kontakten handlar om osv. Ovissheten kostar bara och det brister i ärlighet, öppenhet och vilka intentioner som ligger bakom.
Jag väljer att göra det som känns bra för mig och det jag vill. Jag slår inte undan fötterna hos någon som behöver hjälp men jag vill ha respekt.
Respekt för min tid och engagemang, det förutsätter ärlighet och att man bär sina problem annars blir det trassel, kaos och sårade känslor som inte gynnar någon. Jag vill inte låta som en "von oben" men det är en sak att man har missbruksproblem och psykisk ohälsa, en helt annan sak att vara elak, ljuga och ta mig för givet.

Dagens insikt är att när jag själv sätter gränser och inte väntar på att människor ska respektera de utan jag respekterar mina gränser själv så behåller jag lugnet inom mig, har självkontroll.
Så var det inte tidigare, jag hade ingen självkontroll och jag började bete mig som han gjorde i sitt missbruk.
Jag är tacksam över att jag hittat det verktyget och förstår att det enda sättet att få friskhet i situationen är att hjälpa sig själv.

Har funderat över om jag ska outa mig som jag gör här på forumet men jag är inte bekymrad över om någon känner igen mig. Jag har inte outat någon annan och det är min sanning.

Hoppas det kommer fler insikter på vägen....Stor "må väl" kram till dig Morgonsol.

Ja. Nu räcker det.
Förra året startade jag liknande. Med stora visioner. Men mycket hände som gjorde att jag istället föll längre ner i flaskan än vad jag var innan. Verkligen i ett problemdrickande. Riskbruk. Troligen början på ett beroende.
Nu får det räcka. Har ringt till alkohollinjen idag och väntar på att dom ska ringa tillbaka. Vet inte riktigt vad jag ska säga men tänker att det vet dom!
Jag behöver samtalshjälp. Är helt klart en koppling mellan vin och dåligt mående här.
Nu längtar jag efter en klar, nykter hjärna. En hjärna som jag behöver mer än någonsin framöver när pluggandet snart är färdigt och jag ska ut i arbetslivet.
Man kan inte göra allt på en gång. Men jag börjar här.

Ibland förstår man ingenting. Igår var den sämsta dagen på länge. Vaknade efter 4,5 timmars sömn och kan inte somna om. Vaknar med ett ryck, precis som jag kan göra när jag druckit och alkoholen går ur kroppen mitt i natten. Det kvittar vad jag än försöker med. Ljudbok brukar hjälpa men jag ligger och ältar saker och är orolig. Det tar ända fram till sena eftermiddagen innan jag mår bättre mentalt. Jag vet inte vad som orsakade detta men även idag så känner jag mig lite nere.
Nåväl det är bara att gå vidare och se om det upprepas och man i så fall kan hitta någon orsak och sedan justera det. Jag kanske bara jinxade mitt välmående genom mitt förra positiva inlägg?
Eftersom jag skriver detta som en dagbok som jag kan läsa vid ett senare tillfälle så får man ta med både bra och dåliga dagar.

See you. / N.

Får säga att det är lite skönt att får höra någons åsikt på det hållet också. Idag känns det som att det nya "Carpe Diem" är utbytt till "Stå upp för dig själv" "Var bara dig själv" Tror det missuppfattas många gånger, jag menar, det handlar ju inte om att låsa fast sitt sinne och stänga ute alla andra åsikter. Man kan vara den man är men ändå vara öppen för utveckling. Det kräver förstås att man inser det, att man kan bli öppen för det och här är väl vårt problem.
Min fru är så låst i det stadiet att hon nog inte själv vet om det. Så låst att hon nog är beredd att ge upp vår relation om inte all förändring sker hos mig.
Vägen känns så lång nu, även om den insikten på nått vis skulle kunna nå henne så börjar ju ett lika stort jobb sen att enas om en väg till förändring. I en relation är ju det ännu svårare att förändras tillsammans än det är att "bara" förändra sig själv, och det är ju otroligt komplicerat bara det, det vet vi ju alla här vilket jobb det innebär. För man är två som måste jobba tillsammans, båda måste jobba åt samma håll, hålla ut. Vara införstådd med att förändringen är nödvändig om man vill fortsätta tillsammans, fortsätta utanför sin comfort zone en längre tid för att saker ska ta kraft. Men så fort ena parten glider ur igen så misslyckas ju båda. En förutsättning för att en sån här förändring över huvud taget skall kunna starta är ju dock att båda är införstådda med att det går att förändras.

Att nå fram med det budskapet att ditt beteende kanske inte heller är ett normaltillstånd känns riktigt svårt utan att anklaga. Jag kanske är för mesig där också nu, jag kanske måste våga ta upp delar av problemet jag tycker ligger på henne. Vill bara verkligen inte komma in i den där meningslösa gränden av "Du då. Ja men du då!" som bara leder till bråk och inget konstruktivt och det går så fort.

Förr i tiden när vi bråkat så har jag sagt liknande saker. Jag söker ju det djupet av henne där hon själv börjar fundera på vad hon kan göra för egen del. Har tyvärr aldrig nått ditt utan det som händer är att >jag< får frågan tillbaka "men vad vill >du< att jag skall göra då!?" Det är väl där jag måste hejda mig att svara. Jag kan svara på vad jag behöver för att detta skall funka och det har jag redan gjort väldigt tydligt i mitt brev men jag kan ju aldrig svara på vilka förändringar det innebär att hon måste göra inom sig själv för att kunna möta det eller om det ens är möjligt. I vilket fall måste hon ju först nå till det stadiet när hon börjar ställa den frågan till sig själv.

Jag tycker om att tro att det är en mening i det som sker, så jag tror inte att det är en slump att just 17e är en viktig dag för dig!! Grattis!!!?‍♀️???⚘

Hej!
Det skulle kunnat vara jag som skrivit flera av inläggen här.
Allt eller inget. Hela paketet med träning o kost. Nu eller aldrig.
Ångesten. Härliga känslan när man levt utan A några veckor och frågar sig vad ens problem är?
Just nu känns det tuffast vad man ska säga till folk framöver? För det ÄR ju normaliserat dethär drickandet i vårt samhälle... Instagramflödet fredagkvällar undviker jag numera.
Jag hänger gärna med på den här resan!
Hejja oss!

Starkt jobbat ?????

Tack för din omtanke och tack för rekommendationen av dokumentären, behöver dock inte lyssna då jag redan tagit mig förbi det stadiet. Jag vet vad hon är och jag vet vad jag behöver göra. Det går åt rätt håll med drickandet, är inte nere på noll dock. Vill inte skriva mer just nu men återigen, tack för att du bryr dig.

Kram.

Var hos systern igår och nu är beskedet att utredningen startar inom fyra veckor.
Har något motvilligt tagit emot en lugnande medicin (vid behov) som faktiskt hjälpt
mycket. I kombination med löpning och viss islossning kreativt så mår jag fint,
trots utmaningar i det privata.
Och stundande flytt gör tillvaron ännu lite bättre.

Ta inte första glaset, vänner. Ni vet ju - ett glas är för mycket,
tusen är inte tillräckligt.

Precis som du säger tar nog den mentala biten längre tid att bli kvitt och jag tror att man aktivt måste arbeta med den för att bli just kvitt den. Den kommer sannolikt finnas kvar för alltid i din nykterhet om du inte bearbetar/arbetar med den :)
Lycka till!

Intensiv dag igår hör jag. Skönt att kunna ta en sån match för att sedan komma hem och koppla av på riktigt, ladda batterierna. Förr när man trodde att lite a var det man behövde för koppla av när man i själva verket hamnade på ännu mer minus i sin bägare...
Tänkte svarat på diskussionen häromdagen ang alkohol i jobbet. Den tråkiga sanningen är väl tyvärr att många av oss (svenskar?) är lite svåra att komma in på livet. Kanske ovanligt introverta?, eller bara högre integritet kanske, men de tysta betraktarna är ganska många. Som jag själv, men skillnaden är att i jobbet, i min roll har jag lärt mig vara social när det krävs. Tyvärr har inte alla kommit dit och då finns ju den här jättesnabba lösningen.. och i säljbranschen utnyttjar man den. Som lite försvar utnyttjar man egentligen en redan befintlig situation. Företag som är våra kunder anordnar t.ex en frivillig personalfest där det ju tyvärr fortfarande nästan alltid innefattar alkohol och det är den största orsaken till att den finns i sammanhanget. De efterfrågar då sponsring av oss för det gör att företaget kan ha en större fest. I de fallen där det är stora viktiga kunder handlar det om stora belopp, utlandsresor m.m. I gengäld får vi delta, i bästa fall köra en liten presentation, i värsta fall bara vara där för att synas och socialisera så mycket man orkar. Pengar används för att ta sig in i kundernas innersta kärna och det går inte att bortse från att nästa gång man ses eller pratar i telefon har man något att prata om, en start att bygga vidare på. Nog inte många som vet att detta fortfarande är en gigantisk del av säljbranschen fortfarande idag. Ett fult spel som även här handlar om pengar och makt och individers enskilda måenden har ingen betydelse...

Jag analyserar gärna det som har varit för att kanske få reda på någonting som jag i framtiden kan göra annorlunda.
Det är nämligen så att jag har haft inte bara en sådan relation utan två.
Med andra ord borde det vara någonting i mitt beteende som, även om jag inte kan komma på vad, lockar fram folks sämre sidor.
I vilket fall som helst vill jag inte ha några fler förhållanden.
Jag lärde mig tydligen inte nog mycket av det första, men av det andra ...
Ändå skulle jag vilja veta varför människor beter sig som de gör.
Hur alkohol påverkar hjärnan har jag någorlunda koll på efter att ha studerat ganska mycket biologi och kemi, men däremot har jag inte så bra koll på psykologi och liknande.
Vi människor påverkar ju varandra.
Man beter sig olika i olika sällskap.
Jag tror att man faktiskt väljer att dricka, och då tänker jag att det måste finnas en utlösande faktor.
Det förekommer ju att folk slutar röka/snusa/spela/shoppa trots att olika beroenden i mångt och mycket fungerar likadant.
Att bara acceptera att det föreligger ett beroende känns som ett sätt att ignorera eventuella bakomliggande orsaker.
Kanske har jag fel ...

Hej!

Jag har problem att hantera alkohol.

Mitt problem (enligt mig) är inte att jag dricker särskilt ofta eller att jag blir agresiv eller liknande när jag dricker.
Mitt problem är att jag blir för full.

Det har nog alltid varit så när jag tänker tillbaka.
Det har inte alltid varit ett problem dock (även om jag förstår att det inte är bra) men när jag var yngre så drabbade det iallafall ingen annan än mig själv och då brukade det oftast sluta med att jag bara blev väldigt trött och somnade tillslut, då oftast på "roliga ställen" om det t.ex. var en fest kunde jag somna i ett badkar eller en garderob eller liknande och nästan alltid påvägen hem på tunnelbanan.
Som sagt det var alltid harmlöst för andra än mig själv iallafall.

Men nu är jag vuxen och strax över 30.
Jag har fått 2 underbara döttrar och har en underbar fru.

Det blir inte så mycket festande längre och aldrig mera krogen eller liknande, det finns varken tid eller intresse för det.
Men det förekommer däremot fortfarande alkohol i mitt liv.
Ibland blir det middagar och liknande och då förekommer det ju alltid alkohol.

Det går ofta bra, speciellt om jag bara dricker öl.
Öl är ett verktyg jag själv börjat använda för att inte bli för full, jag har märkt att dricker jag vin och framförallt sprit så går det alldeles för fort och när jag väl är så full så finns det inget stopp.

Det är tråkigt på ett sätt då jag verkligen kan uppskatta ett gott rödvin till en god köttbit eller att smutta på en god rom med lite isbitar i.
Men jag vet också att det aldrig blir så med mig, det där vinglaset eller rommen tar slut på några sekunder och fylls sen upp och upp och upp igen tills jag inte kommer ihåg vad som hänt.

Så jag håller mig till ölen, något som faktiskt har fungerat bra för mig.
Men några gånger om året så går inte det ändå, kanske 3-6 gånger om året.
Här hemma hos mig finns ingen sprit men hemma hos andra finns den.

Var hemma hos en bekant för några månader sen och kvällen flöt på bra.
Efter middagen ville han att vi skulle provsmaka gin.
Jag gillar smaken av gin och önskar att jag kunde provsmaka lite men nej jag hade inte omdömmet att tacka nej och sen var den kvällen förstörd.

För 2 veckor sedan så fyllde en bekant år och vi åt middag.
Efter middagen bjöds det på rom och cola och sen var den kvällen försörd.
Jag hann nog dricka 4 glas rom och cola innan dom andra var klara med sitt första, och dom senare glasen blandade jag själv så dom var säkert 50/50 rom/cola.

Vad händer sen då?

Ja min fru får ta mycket skit från mig då jag på fyllan kan säga sakaer som att hon ”är tråkig” som vill åka hem (fast hon kanske egentligen hade velat stanna men inser att jag håller på att bli alldeles för full och måste vara den som tar ansvar).
Sen åker vi hem och när vi kommer hem så spyr jag i toaletten och vaknar nästa morgon med minnesluckor på soffan.

Min älsta dotter frågar mig om jag fortfarande ”är sjuk” då det är det mamma har sagt kvällen innan när hon frågat varför jag spyr på toaletten.

Det känns hemskt.

Jag vill inte att mina barn ser mig så och framförallt så vill jag inte att dom när dom blir äldre hanterar alkohol på samma sätt som mig och blir så fulla.

Det är inte kul, jag vill också kunna dricka måttligt som alla andra, blir lite ”salongsberusad” och sen va nöjd med det. Jag vill inte dricka så mycket att jag inte kommer ihåg vad jag sagt eller gjort.
Men det blir som en ond spiral, där jag bara blir fullare och fullare.

Det känns som jag behöver verktyg för att få kontroll när jag dricker?

Det är det jag gör, ordnar saker själv, i alla fall de saker som är möjliga att ordna.
Jag är inte tillsammans med min sambo och hoppas inte på någonting beträffande honom.
Det stadiet har jag för länge sedan passerat.
På den tiden då vi var ett par firade vi emellertid inte heller varandras födelsedagar eller i princip någonting annat.
Kanske beror det på hur man har vuxit upp, för i min familj har födelsedagar alltid varit viktiga.
Min fundering gällde huruvida det är vanligt, att inte ens uppmärksamma sina barns födelsedagar, eller om det också beror på alkoholen eller någonting annat som eventuella depressioner, hur man är som person eller vad som helst.
Du missuppfattar helt mina avsikt med inlägget ovan.
Jag har för mig att du även tidigare har missuppfattat mig.
Provocerad blir jag i alla fall inte, för jag känner inte att det stämmer in på min situation - "offerkofta" - haha, om du kände mig skulle du knappast välja det ordet ...
Säkert är det jag som uttrycker mig så otydligt att du missförstår mig.
Jag skriver inte så strukturerat utan mer om de tankar som dyker upp.
Det gäller ofta livet i allmänhet, inte just om mina egna känslor.
Mitt inlägg handlade inte om hur jag känner inför min sambo i nuläget utan mer om att jag är intresserad av att förstå hur människor tänker och fungerar (vi är ju så olika).
Sedan undrade jag bara, rent allmänt, hur andra har det.
Ursäkta att jag återigen har lett in dig på fel spår.
Vi verkar inte riktigt tala samma språk, du och jag.

Medicinerat för bipolaritet i 30 år. Nu hittar de ingen medicin som hjälper. Jag ORKAR inte byta medicin igen.
Är bara ledsen. Fungerar bra utåt. Men mitt grundläge är olycklig. Nej, man ska inte dricka, men det är det enda som gör mig glad. Jag får en stunds, i bästa fall ett par timmars, glädje.
Jag dricker inte jämnt men för mycket när jag dricker och för ofta ändå.
Det enda som möjligen kan hjälpa mig är att hålla fast vid mina rutiner. Men många dagar är jag för svag för att orka göra det.

Jag kommer inte att begå självmord. Jag har ofta tänkt på det, men bara som en taktik att orka ett tag. En väg som går att ta om jag inte förmår,men
som jag inte kommer att ta. Fast jag har tänkt ut det optimala sättet.
Men om jag gjorde det skulle ju allt jag gjort för pojkarna vara helt bortkastat. Det skulle ju vara det optimala sveket.
Men om man dör på naturlig väg så kan man ju inte rå för det. Därför hoppas jag att jag inte lever så länge.
Jag minns när jag var 9 år och gick på isen på vattenpölarna. Att det var så jag måste leva mitt liv. Att gå försiktigt, försiktigt för att inte isen skall brista.
Sen blev det inte så. Jag tog inga enkla vägar. Men det har ändå alltid känts så. Har aldrig varit sjukskriven trots tjat om detta från läkare. Jag har en jättebra läkare. Jag har en jättebra man ( har arbetat som mentalskötare tidigare i livet, bra va?).
Ett av mina problem är att jag är alldeles för duktig på låtsas att allt är bra. Ingen kan ana hur det egentligen är. Men det gör mig totalt utmattad.
Jag vet att jag inte skall dricka. Vet att det kommer förvärra. Idag har jag inte druckit något. Men det är det enda som hjälper mot ångesten och det enda som gör mig glad.
Jag har provat alla antidepressiva läkemedel som finns tror jag.
Jag äter maxdos av Venlaflaxin, Quetapin och Lamotrigin. Ingen effekt.
Jag orkar INTE prova fler mediciner. Jag kommer inte att göra det.
Jag lever ett väldigt bra liv. Jag är bara väldigt olycklig och ledsen.
Jag tror inte att alla människor vill leva för evigt. Känns litet som det är plikt att vilja det. Men det vill inte jag.