Senaste kommentarerna i forumet

Jag ska faktiskt läsa lite mer på beroendesidorna.
Det vore faktiskt intressant att lära sig mer om hur "motparten" resonerar.
Själv har jag ju bara erfarenheter av att vara sambo med missbrukare, vilket har gjort mig själv till någon sorts ofrivillig nykterist.
Ja, att det tar ett år av nykterhet kan jag tänka mig stämmer.
Enligt böcker jag har läst om spelmissbruk skulle det ta minst ett halvår innan hjärnan hade återhämtat sig från beroende av spel, shopping och andra problembeteenden.
Jag kan tänka mig att alkohol tar längre tid att återhämta sig från eftersom det ju är en riktig kemikalie (eller hur man nu ska uttrycka det) som man tillför kroppen utifrån.
Går det att bli helt "frisk" - eller är hjärnan förändrad permanent efter till exempel ett decennium av mer eller mindre konstant alkoholtillförsel?
Det är förstås svårt att säga med tanke på att man på tio år hinner förändras ganska mycket som person även om man inte dricker ...

Kan bara bekräfta Se klarts både sylvasst ärliga men knivskarpa svar. Tänkte också på början av en bok, en riktig storsäljare. Titeln är kort och gott "17:40".
Ja, vi kan stötta varandra starkt här inne och finner trösten att vi inte är ensamma i detta, men trösten kan aldrig göra jobbet.
Man har dagar där motivationen kommer, dagar när den inte finns alls. Att vänta till den dagen kommer nästa gång behöver inte vara helt fel. För det gör den nog för alla med jämna mellanrum, när man fått nog igen och den lilla knutna näven kommer. Den som ger dig en första push framåt för att starta. Men motivation kan inte fortsätta göra jobbet utan precis som Se klart skriver så måste den snabbt flätas ihop med en plan och det är dags att "get dirt on your hands"

"no muscle can replace the power of the human mind"

Tack Soffi.

Jag behöver dra ner på drickandet ytterliggare, det är jag väl medveten om. Men nu har jag iallafall slutat med starksprit, det är ett första steg. Nästa steg tror jag inte jag klarar ordentligt förrens jag är fri, jag är inte där än men jag närmar mig.

Igår, äntligen, kom första orden ur honom men jag blev så besviken (fast det var väntat :(
...jag är introvert, ledsen att jag inte lever upp till vad du vill, det är ett beteende, normalt att dricka några folköl, du överdriver, visst blir det lite för mycket ibland...
Men det som har hänt är gammalt, jag kan ändra det nu, behöver inte dricka alkohol, jag har kontroll på mig, är INTE alkoholist...
Så lät det igår, jag känner mig likadan idag - ledsen, låg, arg, besviken och förvirrad. Han ljög rakt i ansiktet på mig igår också angående besök på Systembolaget.
Kommer detta kunna bli bra?
?

Allt är under någorlunda kontroll vad gäller mig. Och det är det jag kan styra över.
Alltså ingen idé att oroa sig över andras problem.
Kan jag stötta i vissa lägen är det ok men jag ska inte ta på mig huvudansvaret...
Mina pluspoäng hittills idag ?...
Att tänka rätt

Kram
???

Förstår dig så väl om hur du tänker. Har varit där själv ett flertal gånger och du har också svarat i min tråd när jag varit så neråt.

Ibland måste man bara ta den där tiden att spotta upp sig och samla kraft. Och då är det svårt att avstå alkoholen i samma veva.
Men när tiden är inne och hela ens jag är med på noterna då brukar det gå bra.
Så jag hejar på dig Blenda! ?

Kram ???

Fantastiskt bra inlägg av Se klart!???
Bättre än så kan det inte skrivas, det går rakt in i mig och känns så sant!
Läs det om och om igen Varafrisk,
Nöt in det! Jag tror på dig och din vilja som bara måste sätta sig och fästa ordentligt.

Kram ???

Ja denna platsen är så mäktig på det sättet, man hittar många själsfränder. <3

Vården är knepig att få rätt hjälp av i dessa fall. Jag fick 3:dje gången gillt kan man säga. Efter en total krasch skrev jag till sist ett desperat rop på hjälp till min VC och fick träffa en vanlig allmänläkare som kanske räddade mitt liv. Efter det har en kedja av händelser lett mig till där jag är idag och t.ex den diagnos jag fått.

Låter som ett hårt ultimatum av din man men kanske har han sina belägg, jag vet inte hur länge du har haft problemen och oftast har man väl lovat en förbättring en gång för mycket?

Det är en väldigt bra inställning du har där tycker jag att jobba vidare på; man kan bara se där man är nu som början på ett nytt liv. Släppa det bakom sig och se positivt på framtiden. Du har ju onekligen mycket som står på spel nu.
Har du någon gång sagt till mannen din att ni behöver göra detta tillsammans? Om han vill att du ska klara detta och kriga för er kanske han också behöver göra vissa uppoffringar. Inte dricka själv i ditt sällskap. Stötta dig på tillställningar som kalas och fest. Om du visar sårbarheten för honom kanske han kan förstå din kamp mer. Nog inte alla partners som går att nå på det sättet, vet inte om min fru hade det. Tänker i alla fall att om kärleken finns borde partnern då kunna känna en annan vilja, av omhändertagande och stöd. I den bästa värld.

Inte så konstigt. Min totala krasch skedde just strax efter en 30 dagars nykterhet. Provat det förr också och det känns som att just efter de där 4-5 veckorna kommer ett extra skov av sug också. De första två veckorna brukade vara ganska lätta, lite stundens förtjusning av sin framgång och de första fördelarna börjar kännas. Sen börjar precis de där tankarna du upplever nu. "Herregud, detta var ju inte så svårt. Bara 30 dagar, sen kan jag leva normal igen"
Nä, antingen kortare mål, kanske vecka för vecka. Eller längre. Tror personligen inte så mycket på nått av det utan istället börja nysta i orsaken varför man dricker för mycket. Att bara blunda och bita ihop för att vara nykter kallas för att vara "nykter på vita knogar". Brukar inte vara mycket framgång.

Ah men bra! Ja det går ju över. Det är nog att vara vaksam på sådana sug ett tag - jag tycker själv just det här med perioder med huvudvärk har varit småjobbigast.

förresten, känner mig jättefräsch i munnen mot tidigare - och tänkte häromdagen på hur mycket trassel det var köpa dosor, hålla på med dem, det är ju jätteofräscht! :-)

Jag har kört halv tablett större delen av tiden, men senaste dagarna - som jag sa till sköterskan, jag har inte *orkat* hålla på dela tabletter varje dag, så då har det blivit hela tabletter. rörigt men har inte gjort extremt stor skillnad. antagligen är största skillnaden när man väl har noll medicin i sig. och det märks nog inte förrän efter någon dag eller ett par dagar.

Kan vara så jag inte kör lika mkt cold-turkey som jag tänkt, men ..... ska testa den vägen något först innan gör helt som hon tyckte ;-)

Jag lyckades få bukt med ilskan igår tillslut men den hann göra små ordlösa utpysningar utan att förklaras. Såg att mitt helt omvända beteende från dagen innan gjorde henne väldigt förvirrad, då hade vi ju pratat lugnt och sansat, känt att vi kommit en liten bit på väg och visat ödmjukhet.
Vi pratade inte med varandra på hela kvällen igår. Hon kom ut med mina sängkläder till soffan och gick in och la sig. Då kände jag att det här går inte, vi måste vara överens om vad som gäller nu. Jag knackade på sovrumsdörren.
Äntligen började ett riktigt konstruktivt samtal. Jag började samtalet med att jag ville klargöra en grej. Jag har aldrig sagt ordagrant att jag VILL lämna henne. Jag skrev att jag inte ser några lösningar längre, att nått måste hända nu men jag vet inte vad, jag ville att hon skulle fundera och att vi skulle prata sedan. Det var HENNES första reaktion att hon ville flytta omg.
Efter det klargörandet lossnade mycket. Hon hade ju läst mitt brev mitt i natten, när hon var uppe och drack vatten. På morgonen var det mycket tolkningar som byggts upp under sömnlöshet. Tolkningen hade blivit tydlig för henne, om än mellan raderna, att MITT fasta beslut var att lämna. Hon hade under dessa dagar försökt stålsätta sig för att klara av det.
Det är fortfarande väldigt kritiskt men jag är glad för vårt samtal mynnade inte ut i en simpel försoning. Vi enades om två saker; ingen av oss vill detta men vårt problem är otroligt komplicerat. Vi kan vi inte gå tillbaka till som det varit.
Båda kände också, skönt nog, att vi ville sova enskilt även igår efter samtalet. För att landa i det vi sagt, smälta hur en fortsättning skall gå till.

Imorse han vi bara se varandra kort, hon börjar jobba tidigare än mig. Stämning var lite märklig, vi har ju ingen plan än. Vi skall fortsätta prata, det vet vi men idag var vi nog båda mentalt slut, såna här samtal är utmattande. Fortsättning följer.

Jag följer dig fortsatt. Mitt värsta andravågensug tycks ha lagt sig något efter en vecka av till synes konstant och kraftigt sug (utom då jag promenerade).
Jag har ju några veckor kvar. Oklart hur många men kommer nog köra en långsammare uttrappning än du men du har kört på en halv tablett ett tag nu, eller hur?

Delar helt din uppfattning gällande beroendepersoner i allmänhet. Finns som alltid undantag. Var på en anhörigvecka tillsammans med personer som hade ett beroende. Från dom fick jag de bästa råden och mest förståelse. Kan nog säga även mest kärlek. Det jag framför allt minns och som jag haft mest nytta av, förutom fantastiska terapeuter. Har även varit på anhörigvecka uten beroendepersoner. Så intetsägande om jag jämför. När vi inte längre bär på alla jobbiga känslor som väcks när man har en relation (om man nu kan kalla det för en relation) med en beroendeperson då kan man se klart tycker jag.

Jag hade samtal med sköterskan häromdagen, och nu är det dags att börja trappa ut champixen helt och bli helt fri :-D

Hennes förslag var 3-4 dagar med halv dos, och 3-4 dagar med bara en halv tablett på morgonen.

Nu är jag ganska less på att ta tabletter och klyva dem och hålla på så.. jag kör lite mer brutalt tror jag. Jag har med mig tabletter i ryggsäcken till jobbet, men har inte tagit någon alls än ; tänker att det är bättre lida lite granna och få tillbaka god sömn och slippa en del av drömmarna så snart som möjligt.

Så är det här. Det är bra i övrigt, inget dumt inköp på bolaget.

Ha en fin dag.

Se klarts inlägg 17:40 är ett av de bästa (bland många) inlägg som skrivits här på forumet.

Jag har inget ytterligare klokt att säga mer än det som sägs av andra här Varafrisk. Du vet att jag tror på dig och vet att du kan bli nykter.

Kram!

Hej!
Har läst till och från i din tråd men inte skrivit. Jag tycker "Se klart" beskriver väldigt väl hur det är. Jag är ett exempel på hur svårt det är. Blev medlem 2015. Försökt till och från sedan dess. I höstas kände jag att "nu går det bara inte längre". Det tog ändå flera veckor innan jag slutade. Och inget har varit lätt. Det ÄR verkligen ett hårt arbete. Men, det blir lättare med tiden. Min krycka är medicin (naltrexon), som jag tror har varit stor del i att det inte finns något 17.40 längre.
Ibland får jag en hisnande känsla "vad har jag gjort???!!!", i den bemärkelsen att ju längre tid jag har varit nykter, desto mer stänger jag dörren till att någonsin dricka igen. Så visst är det läskigt att sluta. Men det är värt det.
All styrka till dig!

TappadIgen: Står nog i min andra tråd, väntar på neuropsykiatrisk utredning (ADD / ADHD, mm).
Alkohol tänker jag inte på alls, 10 månader 24:e februari och målet 12 månader kvarstår.
:)

Just därför är det vanskligt att sätta ett så tydligt tidsmål. Då bidar alkoholdjävulen sin tid och slår till med full kraft på dag 30. ”Nu har du ju varit så duktig”. Generellt brukar man säga att 30 dagar är för kort tid för att på riktigt märka av fördelarna med nykterheten. Själv har jag bestämt en månad i taget och ”inom överskådlig framtid”. Varje månadsdag tänker jag ”Hmm, hur känns det? Bra. Okej, jag kör en månad till.” Passerat ett år nu som nykter, tjoho!

Kram ?

Om någon här får för sig att skriva en bok om hur man kan bli nykter, och förbli nykter, med hjälp av ett digitalt forum så röstar jag för att Se Klarts inlägg ”17.40” ovan får bli ett förord i boken. Det inlägget är så spot on!

Kram ?

Det som jag tycker skaver så extra mycket när man läser dina inlägg är just det där. Känslan av ledsenhet, ensamhet, en stukad självbild. Usch vad alkohol hjälper till att förstärka just de där känslorna. Därför skaver det nåt fruktansvärt att lösningen på detta är att dricka. Jag har experimenterat så mycket fram och tillbaka med alkohol och för mig blir de där känslorna så mycket värre om jag dricker. Det är oftast då ältandet sätter igång om allt jag inte är. Därför skaver det extra mycket när du dricker som en lösning på de känslorna. Du kanske behöver stöd i att komma ur en depression? Sömnen kanske kommer att göra underverk. Men alkoholen förstör så jäkla mycket med ens självbild och mående, så du måste komma ur det. Det blir en så ond spiral. Drick A-fritt, gå med i studien jag tipsade om. Jag fick mina peppande sms kl 17:00 eller 18:00 nån dag, vilket kunde vara för sent. Du både vill och kan, VaraFrisk! Hitta lösningarna nu, inte hindren.
Jag är rätt övertygad om att det ganska snart känns bättre med ledsenheten.

En snabb uppdatering i en svår situation.
Nu är jag mitt i det svåraste.
Min separation blev ännu värre än vad jag trodde, lever i fullständig kaos.
Jag orkar inte låta bli att dricka just nu.
Mitt mål är för tillfället "enbart" att inte drunkna alltför djupt i flaskan.
Och det fungerar än så länge, verktygen finns där.
Min framtidstro är oändligt mycket större nu än när jag började denna tråd.
Och det beror på att jag nu vet att jag både vill och kan leva nykter.
Jag kommer snart att starta en helvit resa igen.
Den värsta stormen omkring mig måste bara lugna sig något.
Men det kommer den att göra.
Det ska bli en vår i vila och utan alkohol, och denna gången är jag inte det minsta tveksam eller rädd.
Jag har en stark längtan till det kommande livet, på egna ben, utan vare sig vin-krycka eller medberoende.
Tack alla som har hjälpt mig komma så här långt!

Väldigt mycket av att läsa inne på beroendesidorna.
Vissa trådar gav enormt mycket förståelse och insikter. Om vilken kamp det oftast är.

De flesta människor vill ju gott innerst inne oavsett beroende.
Som jag fått det beskrivet så blir man som anhörig i senare stadium av alkoholism mycket en oviktig person.
Man betyder lite eller inget.
Just för att alkoholen och begäret tagit över så stor del av personligheten.

Mitt ex beskrev det som att det tog honom ett år av nykterhet innan han blev nykter fullt ut och kunde se klart igen.

Men det är säkert individuellt.
Han var egentligen personen som såg till allas behov utom sina egna.
Det var först de sista åren han tappade omsorgen om de runt sig.
Lycka till med fortsatt letande efter kunskap.

Sisyfos, Se klart och Soffi...tack för era tänkvärda fina inlägg❣️

Ska iväg till jobbet och vill bara skriva lite kort...om jag kan?

Hälsohem vore verkligen något...kollade upp ett en gång ..har tappat bort namnet men en helg kostade ca 8000 kr. Så jag har inte råd.

Ganska tidigt när jag började skriva här i forumet så insåg jag att jag trodde inte forumet skulle hjälpa mig på min väg att bli nykter. Men forumet blev en form av bekräftelse och då menar jag inte att bli bekräftad i att ha en nykter dag utan mer att jag finns. För jag känner mig väldigt ensam fastän jag hae familj och ett arbete. Jag saknar kontakter med vänner. Har släkt men ingen kontakt. Jag har varit den som tagit kontakterna m vännerna ...man kan inte kräva vänskap då kvävs den. Behoven ser olika ut.

Jag vet att det är jag och endast jag som kan hjälpa mig själv att bli nykter. Även om det kan kännas som om jag väntar på en universallösning för vad väntar jag på?? Jag kan få hur många råd som helst men till syvende och sist är det endast jag och ingen annan som kan hjälpa mig på vägen t nykterhet.

Jag känner mig som om jag befinner mig i en bubbla ..på jobbet är inget sig likt...och är jag inte där så är jag hemma och dagarna ser väldigt likadana ut.

Idag behöver jag komma över den där linjen som gör att jag fastnar i känslan av ensamhet, ledsenhet....

Har mycket att göra på jobbet...ska försöka stänga ute slkoholtankarna...och bara tänka på jobbet när jag är där..

???

Jag är en "återkomling", jag har varit här några gånger, forumet är viktigt för mig, jag söker bekräftelse, vill ha hejjarrop när det går bra för att de lyfter mig, då går det "lätt".
Så snubblar jag, tar återfall och skäms så mycket att jag försvinner härifrån.
Kämpar på egen hand. Kommer tillbaka hit när jag tror på att jag kan "få flyt".
Gång på gång.
Det ÄR inte lätt att jobba sig mot nykterhet. För precis som Se klart skriver, det krävs att man gör något, nykter är inget man blir. Tur ändå att de allra flesta av oss får många chanser att börja om och prova på ett nytt sätt innan hela livet totalkraschar.
Det gäller "bara" att inte ge upp!! Att ta lärdom av vad som gick fel, undvika det i fortsättningen. Nu går det ju inte att undvika att klockan blir 17:40 och att humöret är "fel" som att man är ledsen eller arg eller stressad eller .... och "inget" finns att göra. I början fick jag acceptera att ibland är det bästa jag kan göra att lägga mig i fosterställning och störtgråta, det är bättre än att åka till Systemet.
Jag tror också att jag kommit till en punkt att jag gör det här för MIN skull. Jag vill fortfarande ha bekräftelse från forumet, men det är inte för forumets, eller för någon annans, skull som jag kämpar.
Jag har börjat tillåta mig att räkna alla nyktra dagar, de behöver inte vara i sträck, de räknas ändå. Skulle aldrig ha fallit mig in för ett år sedan. Men nu tänker jag att alla nyktra dagar är bättre än onyktra dagar. Den rent kemiska påverkan på min hjärna som alkoholen har, den som gör att hjärnan känns kidnappad, minskar för varje nykter dag. Visst läkningen backar en aning varje gång jag dricker, men den backar INTE till ruta ett efter en dryckeskväll, så varför ska jag straffa mig med att backa till ruta ett? Det är alltså inte "skit samma, jag drack igår alltså kan jag lika gärna dricka idag också.."!
När jag jobbar mot nykterhet för min egen skull, för att kroppen och hjärnan ska få läka, när alla dagar räknas, då kan jag sakta men säkert fösa bort kidnapparen i hjärnan.

Jag har inte läst hela din tråd, jag har ju varit borta periodvis (:-S), men har du läst/tittat något på Annie Grace?
Hon är faktiskt till hjälp för mig.
Okej, jag erkänner, tidigare har jag tänkt "det var ett himla tjat om Annie G". Men efter senaste återfallet så tänkte jag "okej, ge det en chans".
Och nu: Pay it forward.

Traska på nu mot nykterheten, för DIN egen skull. För att DU är värd det!
(Tillåter mig att förekomma din eventuella invändning om att du "inte känner dig värd..". Fake it till you make it!! Jag lovar att du kommer att känna dig värd ett bra liv så snart du kommit en bit)

Kram!

Jag är ju på dag 25 nu ?

Och dumma tankar börjar dyka upp som att nu är det minsann bara 5 dagar kvar! Varför tänker jag så? Precis som att jag längtar till dag 30 för då är jag klar och allt kan bli som vanligt igen. Jag vill inte tillbaka till där jag var för 25 dagar sen. Men ändå dyker tankarna upp att efter dag 30 FÅR jag dricka igen. Ibland tänker jag t.o.m. att den dagen förtjänar jag minsann ett glas vin när jag varit så duktig. Slår bort dessa tankar men har börjat bli lite rädd för den dagen, att jag omedvetet ska gå till systemet igen.