Senaste kommentarerna i forumet

Stor igenkänning.
Jag tror inte jag skadar någon heller.. mest mig själv. Jag lägger mycket tid på barnen och deras intressen, jobbet, familjen, vänner, huset, träning, Mm Mm. ( ja jag är nära den berömda väggen ofta men klarar vända precis innan jag kraschar)
Men kanske skadas de mer än vad vi tror? Jag ska fundera över hur det påverkar dem en annan dag. Kanske är en bra grej för oss att diskutera? Kanske kan det ge en extra push i att låta bli?

Ja det låter ju faktiskt som den där medicinen inte är till någon nytta alls. Jag har iofs aldrig tagit någon sömnmedicin eller ångestdämpande medicin i hela mitt liv. Däremot tog det exakt 14 dagar av nykterhet innan jag kunde sova bra. De första 13 dygnen sov jag riktigt dåligt pga alla tankar som snurrade i skallen.

Hoppas du mår bättre snart.❤️

Jag sammanfattade lite kring mitt sista år som alkis, riskdrickare, vinpimplare, vet inte vad jag var, men vet vad jag är, nykter.
Tacksam för det! Ta en dag i taget!
Nyår brukar inte ha nån jättestor innebörd för mig, däremot har jag de senaste åren presentat mig själv med en vit månad i januari, och i samband med det letat efter forum, bloggar, hälsoartiklar etc. Inte blivit så mkt klokare men hit hittade jag för några år sedan, kanske fyra-fem, och blev nästan besatt av allas berättelser men även av den gemenskap jag kunde se fanns här.
Nästan efter varje vit januari kände jag att ”jag borde testa längre” för att jag mådde bra, samtidigt var ett skäl till att jag klarade det relativt enkelt- att jag visste att jag kunde dricka igen.
Jag drack mindre under våren, mer på sommaren. Drink varje kväll, vin till lagad middag lika så, ibland mycket, men det märktes allt mindre på mig. Inser i efterhand att detta var ett tydligt varningstecken. Eftersom jag ofta själv ”fyllde på” ur box sommartid (har enbart druckits flaskvin här) så hade jag också dålig koll på hur mycket. Mer än att när jag hade börjat så var det svårt att sluta. Min man har alltid varit tvärtom. Middag- ett glas eller två- sen STÄLLER MAN UNDAN... men inte jag då...
Förra sommaren tycker jag att jag drack mycket. Till hösten var jag något som aldrig hänt innan/ alkoholmätt. Jag hade knappt något sug och september/oktober drack jag väldigt sparsamt, på vardagarna.
Men sen hände något som jag i efterhand tycker var som ett urspårat tåg som inte kunde stanna. Jag blev för full i alla sammanhang. Jag hade jättesvårt att vara måttlig. Jag gick på systemet och handlade ”till mig”, jag slängde flaskor och köpte igen. Jag drack ur hemskt sprit som stod långt inne i skåpen, glögg var väl det enda som lämnades orört,
Jag hade några hemska fyllor faktisk, en vid en familjesammankomst då jag fick gå och lägga mig. En vid en middag då jag försov mig så nästa dag att jag missade ett barnkalas. Det var inte det värsta jag kan tänka mig men det var spärrar på spärrar som släppte. Jag hade haft både sämre och många bättre perioder med alkohol. Men just i det här läget sammanföll det med någon otrolig trötthet över vad jag trodde att alkoholen skulle ge mig- och vad jag faktiskt fick,
Det var som en relation i mitt tidigare liv där jag hela tiden- önskade hoppades och trodde. Men det blev aldrig verklighet.
Jag började bli less och jag var väldigt trött. Efter julen förra året var jag utmattad, sov dåligt.
Nyår firade vi med dunder och roligt brak ihop med vänner. Det var alkoholen från sin bästa sida, och konstigt nog är jag glad att vi skiljdes som nån sorts - inte vänner - men med värdigt adjö.

På Nyårsdagen hände något som jag är evigt tacksam över. Middag med vänner (vi var i fjällen) och minimalt med vin kvar eftersom vi druckit massor). Jag kände oron hovra i bröstet. Men när det gick upp för mig att det var slut, fanns inget mer att uppbringa, infann sig ett lugn som jag ofta haft anledning att återvända till. ”Såhär kan det vara”. En frid. Stilla inombords.
Jag känner inte så varje dag, har inte gjort för jämnan. Men det är en plats jag kan återvända till, ett minne som är levande. Och som jag tror var min chans, lucka att slinka ut ur det som allt mer började likna ett fängelse.
Sen har det som för precis alla här varit upp och ner, det här året: det har jag skrivit så mycket om att energin kunde driva ett mindre kärnkraftverk. Men repetition är någons moder- osäker på vems- och det behöver jag, varje dag,
Jag lovar mig själv inte varje dag och högtidligt att jag ska vara nykter, utveckling måste ju finnas också i det vita livet. Men det är den grund jag vilar mitt ibland skrangliga liv emot, men ofta står det stadigt.
Viktigast av allt, jämte mina egna dagliga beslut har varit gemenskapen här, stöd och igenkänning. Att få glädjas åt andra, att kunna ha betydelse för andra, att höra ihop, att inte skämmas mer.
Att räkna upp fördelarna med nykterhet räcker inte dagen till för, det mörknar snart igen och jag har läst, vilat, druckit kaffe idag. Inget mer. Det räcker.
Önskar er alla om någon orkat läsa så här långt - ett år att, ja både att utmanas och att vila i.
Önskar er gemenskap, hur den än ser ut. Önskar er som inte gjort det än men som funderar. Modet att kliva in här och berätta! Allt börjar där. Kramar till medkämpar, rookies och ”gamlingar” alla behövs här.

Hej
Ja det är nog klokt att inte tänka ”aldrig”. Som jag skrev, önskan är ju att ha en hälsosam konsumtion.
Min omgivning har inte sagt något till mig. Men jag vet inte om det pratas. Min man dricker mindre än mig men även han uppskattar livsstilen som inkluderar gott vin och god öl. ( box-vinet är bara jag) Vi har båda jobb med mycket ansvar, ( jag jobbar som verksamhetschef med många anställda) och vi lever ett aktivt liv. Vi har 3 barn (2 vuxna utflugna ett halvstort) och många intressen. MEN Vi öppnar gärna ett gott vin tillsammans... ofta. Och jag dricker på kvällen själv ofta..Det får mig att varva ner och må bra. Det började som lyx i vardagen. Som kom oftare och oftare och blev mer och mer. Sen kom ångesten. Svårt att sova. Sms:en som jag skickar på fyllan som är helt logiska i stunden?. Sakerna jag säger när jag pratar i telefonen.. ( Coronan gör att vi inte träffar så mycket folk - men i somras vet jag att jag druckit för mycket vid flera grill-tillfällen då vi träffat folk). Ångesten ”vad har jag sagt” ”VAD har jag textat” ”vad tänker folk.”” Uppfattade barnen mig som full ?. ” MEN ändå har jag aldrig tänkt att jag har problem. Snuddat vid tanken men slagit bort den.
Just nu säger mitt inte ” en kall IPA när jag kollar Ivanhoe kan väl inte skada, det är semester och fredag” Första dagen och jag vet inte om jag klarar stå emot. Snart kommer maken att säga ”ska vi bada badtunnan ute och ta några öl” eller så tänder han en brasa, luftar mitt favoritvin och bjuder mig på det... ni hör?!? JAG vill dricka. ?

...att jag vågade vara mer tydlig här på forumet. Men så är det ju det här med anonymiteten...
Vill inte blotta mig för mycket, det känns läskigt att lämna ut för mycket ifall ifall...man vet ju inte om man blir igenkänd ?

Men tusen tack för era omtankar och goda råd!
Jag har ju kämpat för min sambos rätt till assistans enligt LSS och vann för några år sedan.
Annars hade inte jag levt idag tror jag...
Så det finns ett antal timmar som räcker till en dryg heltidstjänst. Tyvärr går det inte att få flera assistanttimmar nu på grund av hans ålder.
Att få utökad hjälp av hemtjänsten är möjligt, det prövade vi i våras. Men det blev inget bra då det var så många olika personer som kom. Och jag kände mig inte trygg med detta.
Men ett dygn består ju inte av bara 9 timmar så det blir extra mycket för mig.
Corona har ju ställt till det också såklart. Min plan är iallafall att släppa en del av mina timmar till en annan assistent och på så vis få lite mer ledigt. Och att jobba lite med mitt andra jobb.

Sisyfos, jag känner inte alls att du klampar in, jag blir bara rörd av din omtanke ? Och jag pratar med min sambo som har stor förståelse för min situation.
Men det är svårt att hålla distans när vi är så tajta och nära varandra känslomässigt. Samtidigt så har ju hans sjukdom kommit i vägen för vår relation som man och kvinna och det känns svårt att ändra det nu.
Det är som det är på något vis. Det är väl också det som gör att jag känner mig så uppgiven.

Psykologen jag fick på vårdcentralen blev ju sjuk så henne träffade jag bara en gång men hon är på bättringsvägen så jag tror jag får träffa henne nästa vecka.

Ni som har följt mig vet ju att jag är en medberoende person och det är en stor orsak till min inre ångest och oro. Mina vuxna söners mående påverkar mig mycket och det är också något som jag kämpar med.
Men de är åtminstone fysiskt friska så de kan ju klara av sina egna liv och vara självgående kan man väl tycka...

Önskar er alla ett Gott Nytt År och ja Vinäger, vill gärna ses till sommaren!?☀️
Bara att säga och tänka ordet Sommar får mig att bli hoppfull!!?

Kram ???

Ullabulla, sisyfos och miss lyckad ❤️ Tack för era ord.

Läste ditt svar långsamt Ullabulla och försökte verkligen tänka efter noga.

Jag tror att jag absolut är "bereoende" av min exman. Säkert på flera sätt. Jag märker ju hur jag känner ett ständigt behov av att ha nån form av koll på honom. Det räcker att jag får veta att han ska göra nåt så är jag avslappnad sedan. Samtidigt tror jag att om jag fick en ordentlig detox så skulle jag må jättebra att av slippa den där kontrollen jag känner att jag behöver ha. Men kontrollen bottnar så mycket i att se till att han är nöjd. För är han nöjd kan jag vara lugn inbillar jag mig. Är han det minsta missnöjd är jag nervös. Egentligen behöver jag ju inte vara det. Vi bor ju inte ens ihop. När vi bodde ihop var det ju logiskt på nåt sätt eftersom att hans humör påverkade oss hemma. Varför jag lägger kraft på det nu är så skumt.

Ofta förut innan vår separation och i början av den så hotade han mig ofta med att ta barnen. Att han skulle göra mig galen. Han sa ju att jag skulle få ångra mig. Att jag skulle bli knäpp och hata mitt liv. Jag tror de hoten på riktigt lagt en rädsla i djupet av mig att han skulle ställa till med nåt. Nåt som rör barnen. Men EGENTLIGEN borde jag kunna släppa den rädslan för han gör inte nåt av de där hoten. Det var bara förut mitt i brinnande separation och strax innan. Men det har satt sig i mig ändå.

Du skriver verkligen klokt också sisyfos. Jag har ärligt talat inte tänkt så långt som till att barnen också kanske spelar med. Jag som tänker så mycket på barnen borde ju verkligen tänkt på det mer.

Nu när jag tänker på det så får jag helt färska minnen från händelser där jag slätar över deras pappas beteende får att de ska vilja träffa honom. Jag tänker ju att jag hjälper dem men det kanske jag inte gör. Jag kanske måste passa över bollen till deras pappa istället. Jag blir ju den som godkänner hans svek mot barnen på nåt sätt kanske? Ahhh det är så svårt att göra rätt.

Nu känns det så idioiskt att jag grät så mycket när han träffade en ny ? Hade varit perfekt nu om han hade fullföljt det. Det hade gett mig en perfekt chans att detoxa.

Men jag ska verkligen jobba på det här nu. Inte vara för hård mot mig själv om jag faller in i gamla spår men jag ska i alla fall verkligen försöka förändra mitt beteende.

Gott nytt år allihopa ❤️ och tack ❤️

Theralen är fan värre än alkohol. Är skakig, mår illa, är trött, har sjukt mycket ångest. Allt utan att ha fått ha druckit dagen innan. Vilken jäkla skitmedicin. Den hjälper dessutom inte mot ångest när jag tar den. Idag har tankarna på alkohol varit många då jag mår fruktansvärt dåligt. Tur att systemet är stängt.

Jag började med boendet, men ägde som väl var en annan fastighet som jag tömde och började iordningställa tillsammans med barnet. Hon har fått välja grejor och känner sig nöjd. Så vi har tillbringat mycket tid här sista året. När jag bestämde mig för att skriva mig här på riktigt var barnet redan vant och älskade sitt rum.
Vet din mamma om situationen?
Kan ni hyra ett rum av henne tills du får en lägenhet?

Åh vad bra gjort av dig!

Jag läste nyss igenom tråden och jag vet vad du hår igenom, jag är exakt där också men har "bara" en 10-åring. Jag har inte riktigt kommit lika långt som dig men ska försöka ha det samtalet imorgon.

Mycket starkt jobbat..Nu fortsätter vi så....Kram..?

Härligt JoYo, det går ju tydligen att fixa 1 år. Så skönt att slippa den där eländiga alkoholen. ?

p.s Andrahalvlek, du får allt vänta en månad till efter mig och Se klart., inte en vecka. ?

Kram

Så jävla grymma är vi! Kommande vecka blir Se klart och Torn också nyktra ettåringar, och sen följer jag efter veckan därpå, och veckan efter mig är det Feminas tur. Och inte allt för långt bort är det dags för Jullan65. Och innan dig har Pilla och VaraVacker nyligen blivit nyktra ettåringar. Har jag glömt någon? Vilket gäng vi är ? Som ett helt gäng som slutar förskolan och nu det är dags att börja skolan!

Kram ?

Välkommen!
Jag vet inte hur det är med motion men ett flåsigt pass frisätter en massa må bra- och slappna av- hormoner.
När vi slutar mata kroppen med alkohol återfår kroppen så småningom förmågan att koppla av sig själv, men just att växla mellan aktivitet och vila är ett bra sätt.
Ofta ligger kanske stress eller andra saker i botten av den där sjön som vi fyller med öl, vin, sprit. Efter en tid som nykter brukar det klarna och man kan börja fokusera på rätt saker. Lycka till!

Och bra att ni krokar arm, det finns otroligt mycket att vinna på att hitta som Andra halvlek beskriver det, en flock. Då är man aldrig ensam, och ofta kan man dra varandra lite.
Ett råd i välmening är att strunta i aldrig mer- perspektivet precis i början. Det är svårt nog att välja nykterhet dag för dag, med ett längre perspektiv av kanske 3 månader (rekommenderas bland annat här) i botten.
För mig har det varit ny dag, nytt beslut, säkert 7-8 månader. Jag passerar ständigt viktiga tillfällen som tidigare känts omöjliga att hålla nyktra men det går bra med en dag i taget då med.
I början kunde det handla om en timme, en kvart i taget.
Tålamod är en god egenskap i sammanhanget: de flesta av oss får öva upp det! Heja er! Kram ?

Hej, ville bara säga GRATTIS till dina 90 nyktra dagar ⭐️ Det är en stor pepp för såna som mig, som står och skakar på dag 1. God fortsättning/ A ?

Jag har inte druckit en enda droppe alkohol på 1 år idag!
Jag klarare det!
Helt ärligt trodde jag aldrig att jag skulle ta mig ur det, jag var så djupt nere i helvetet av ångest och alkoholmissbruk.

Alla kan klara det!

Nytt löfte: sunda val!
Heja oss alla!
Gott nytt år!?

+1 på allt du skriver.
Det saktar ner och tar ny fart, det här livet. Vi blir inte andra eller nya över en natt. Men långsamt återfår vi självrespekt och klarhet.
Ibland kan det komma en längtan över mig att få glömma och försvinna bort. Sen tänker jag att vi inte har fått livet för att glömma det, utan för att leva! Kram min goda kupévän på det här tåget. ?

Var inne här igår och kikade efter ett livstecken men tänkte också; låt människan vara ifred! Skönt att läsa att allt rullar på och att vi står så klara i våra beslut! Kram ?

Nyår brukar inte ha nån jättestor innebörd för mig, däremot har jag de senaste åren presentat mig själv med en vit månad i januari, och i samband med det letat efter forum, bloggar, hälsoartiklar etc. Inte blivit så mkt klokare men hit hittade jag för några år sedan, kanske fyra-fem, och blev nästan besatt av allas berättelser men även av den gemenskap jag kunde se fanns här.
Nästan efter varje vit januari kände jag att ”jag borde testa längre” för att jag mådde bra, samtidigt var ett skäl till att jag klarade det relativt enkelt- att jag visste att jag kunde dricka igen.
Jag drack mindre under våren, mer på sommaren. Drink varje kväll, vin till lagad middag lika så, ibland mycket, men det märktes allt mindre på mig. Inser i efterhand att detta var ett tydligt varningstecken. Eftersom jag ofta själv ”fyllde på” ur box sommartid (har enbart druckits flaskvin här) så hade jag också dålig koll på hur mycket. Mer än att när jag hade börjat så var det svårt att sluta. Min man har alltid varit tvärtom. Middag- ett glas eller två- sen STÄLLER MAN UNDAN... men inte jag då...
Förra sommaren tycker jag att jag drack mycket. Till hösten var jag något som aldrig hänt innan/ alkoholmätt. Jag hade knappt något sug och september/oktober drack jag väldigt sparsamt, på vardagarna.
Men sen hände något som jag i efterhand tycker var som ett urspårat tåg som inte kunde stanna. Jag blev för full i alla sammanhang. Jag hade jättesvårt att vara måttlig. Jag gick på systemet och handlade ”till mig”, jag slängde flaskor och köpte igen. Jag drack ur hemskt sprit som stod långt inne i skåpen, glögg var väl det enda som lämnades orört,
Jag hade några hemska fyllor faktisk, en vid en familjesammankomst då jag fick gå och lägga mig. En vid en middag då jag försov mig så nästa dag att jag missade ett barnkalas. Det var inte det värsta jag kan tänka mig men det var spärrar på spärrar som släppte. Jag hade haft både sämre och många bättre perioder med alkohol. Men just i det här läget sammanföll det med någon otrolig trötthet över vad jag trodde att alkoholen skulle ge mig- och vad jag faktiskt fick,
Det var som en relation i mitt tidigare liv där jag hela tiden- önskade hoppades och trodde. Men det blev aldrig verklighet.
Jag började bli less och jag var väldigt trött. Efter julen förra året var jag utmattad, sov dåligt.
Nyår firade vi med dunder och roligt brak ihop med vänner. Det var alkoholen från sin bästa sida, och konstigt nog är jag glad att vi skiljdes som nån sorts - inte vänner - men med värdigt adjö.

På Nyårsdagen hände något som jag är evigt tacksam över. Middag med vänner (vi var i fjällen) och minimalt med vin kvar eftersom vi druckit massor). Jag kände oron hovra i bröstet. Men när det gick upp för mig att det var slut, fanns inget mer att uppbringa, infann sig ett lugn som jag ofta haft anledning att återvända till. ”Såhär kan det vara”. En frid. Stilla inombords.
Jag känner inte så varje dag, har inte gjort för jämnan. Men det är en plats jag kan återvända till, ett minne som är levande. Och som jag tror var min chans, lucka att slinka ut ur det som allt mer började likna ett fängelse.
Sen har det som för precis alla här varit upp och ner, det här året: det har jag skrivit så mycket om att energin kunde driva ett mindre kärnkraftverk. Men repetition är någons moder- osäker på vems- och det behöver jag, varje dag,
Jag lovar mig själv inte varje dag och högtidligt att jag ska vara nykter, utveckling måste ju finnas också i det vita livet. Men det är den grund jag vilar mitt ibland skrangliga liv emot, men ofta står det stadigt.
Viktigast av allt, jämte mina egna dagliga beslut har varit gemenskapen här, stöd och igenkänning. Att få glädjas åt andra, att kunna ha betydelse för andra, att höra ihop, att inte skämmas mer.
Att räkna upp fördelarna med nykterhet räcker inte dagen till för, det mörknar snart igen och jag har läst, vilat, druckit kaffe idag. Inget mer. Det räcker.
Önskar er alla om någon orkat läsa så här långt - ett år att, ja både att utmanas och att vila i.
Önskar er gemenskap, hur den än ser ut. Önskar er som inte gjort det än men som funderar. Modet att kliva in här och berätta! Allt börjar där. Kramar till medkämpar, rookies och ”gamlingar” alla behövs här.
❤️?❤️?❤️

... börjar bra med 90 nyktra dagar i ryggen! Är så glad och stolt över mig själv!
Drack alkoholfritt bubbel igår och sov gott och länge idag.
Har funderat mycket på det nya året och mina nyårslöften. Läste en klok sak att istället för nyårslöften ha nyårsövningar dvs. saker man arbetar och övar på att uppfylla kontinuerligt under året. Blir som en mer positiv underton istället för "löfte" som om man inte uppfyller leder till misslyckande.
Mitt främsta övningsområde för det nya året är iallafall att vara nykter hela året. De senaste 90 dagarna har det varit relativt lätt att vara nykter men just därför har jag en liten inneboende rädsla om att det kanske inte kommer vara såhär lätt hela tiden, och vad händer då när det blir svårt och jag prövas?
Jag hoppas ni alla har haft en fint nyår och skålat i alkoholfritt.
Tack för stödet 2020, ser fram emot gemensam fortsatt framgång 2021! <3

Hej, jag ville bara skicka en hälsning till dig som kämpar så hårt och säga att du är inte ensam. Så bra att du skriver här och berättar din historia. Förstår din smärta och ser att du är stark!!! Kram /A ?

Blev en blipp igår, var väl egentligen ganska väntat då jag varit inställd på att dricka upp några öl som jag hade öronmärkt för nyår. Nu slipper jag gå runt och undra hur de smakar, trots att de var väldigt dyra så var de inte såpass goda att de hade varit värda att tänka på. Jag satt för mig själv hela kvällen, klarade inte av att låtsas att allt var bra och fejka ett nyårsfirande. Scapegoat kom iallafall in till mig och höll mig sällskap, hen frågade mig när vi flyttar för hen vill ha lugn. Hen älskar att spela piano och håller på och lär sig en fin låt, men Golden och min fru hackar på henne att det låter illa, jag blir så arg så jag kokar men jag håller lugnet och ser på det stora priset - frihet.

2021 har börjat, och det ska bli mitt år. Jag har lovat mig själv att jag ska bli fri hennes klor och fri från att sitta i total likgiltighet och dricka och hoppas på ett mirakel. Jag kan se precis hur jag vill att det ska bli, det är bara jag som stoppar det. Det är värt vad priset nu blir, bara tanken på att få sitta i en egen soffa med barnen och bara ta det lugnt utan någon som helst drama på gång ger mig energi. Nu ska jag peppa mig själv och starta detta nästa vecka när allt är öppet igen.

Precis som tidigare inlägg sagt, du kommer inte att mista ditt barn. Nykterhet viktigare än pengar. Han får helt enkelt bidra med mer underhåll istället. Allt talar för dig i detta ärende, din situation. Lycka till! ??‍♀️❤️??

Känner mig deppig och har massa ångest idag. Imorgon är det 14 dagar nykter. Känner bara hur jag inte ser fram emot något. Alla krav ger mig ångest. Pga theralen så Känner jag mig som en zombie. Hoppas det vänder snart.

Gott nyktert år, det kändes bra att få den hälsningen. Ser t o m fram emot att jobba för detta! ?⭐️