Senaste kommentarerna i forumet

Jo, det är ju många som klarar av det och kanske är du en av dom. Det bästa är väl att du kör med en plan där du testar det för att se om det fungerar för dig. Ett sätt är ju att börja med en vit period för att sedan sakta introducera en måttlig konsumtion.

Alla är vi ju olika och därför fungerar olika saker för oss och det enda vi kan göra är ju att försöka själva.

Han åkte iväg idag. Förklarade ej varför för barnen, det fick jag göra. Förmildrat såklart. Vart minimal reaktion. Jag har gråtit en gång i tvättstugan och en gång på övervåningen. Jag blir ledsen när han åker. Jag vill inte vara ensam. Men vill inte leva med honom som det är, jag vet inte heller om allt kommer att blir bättre utan alkoholen eller om alla svek sitter för djupt. Kan tillit och respekt komma tillbaka? Kan känslor komma tillbaka? Fyfan för detta. Ända trösten i misären är att veta att man faktiskt inte är ensam.

Ja precis så är det.?
Man måste lära sig av sina egna misstag!
Kvittar hur många som säger att man inte skall göra si eller så.
Man behöver få det bevisat. Få egna erfarenheter.

Vet inte hur ofta är jag blivit sur på mina barn eller irriterad på en anställd för att de inte lyssnar när jag säger att det inte kommer att fungera eller gå bra.
För jag vet!
Men då detta händer brukar jag tänka att - Ja de måste få testa, lära sig, få egna erfarenheter.
Och det har faktiskt hänt att de har fått saker att fungera som jag med all min erfarenhet dömt ut.

Och vi gör likadant☺. Våra egna resor.

PS: Kollar Cobra Kai☺

Kram⚘

Viktig reflektion som jag ska ha med mig - tack!

Är så van att lyckas med allt jag gör, på en gång. Men detta känns svårt... imorse tänkte jag ”jag går inte in på forumet igen”, skämdes...

Men ska inte ge upp!

Det blev liiite bubbel igår ändå. Hade ju handlat hem innan jag bestämde mig för att sluta. Dömt att misslyckas, eller hur?! Nåja, bara ett glas till maten, för kl ett skulle jag hämta dottern. Men tog såklart ett glas till innan jag gick o la mig. Helt onödigt, kände ju inte ens av det? Men känner mig ändå lite nöjd, för så lite har jag inte druckit på länge...

Börjar om imorgon igen. Nya tag!

Bra du är nykter idag, Soffi! Snart är dag 1 slut ?

Dina 2 senaste inlägg är verkligen härliga Ensam!? Du har upptäckt hur det är att att bli fri. Vill inte dricka, slipper dricka. Grattis!

Kram

Hej och Tusen Tack för ditt svar :)

Hej och Tusen Tack för ditt svar :)

Förstår vad du menar.
Jag har också svårt för att göra saker ”lite grann”.
Jag vill ju helst tänka aldrig. För jag vill aldrig mer ha ångest, uppföra mig illa eller risker att förstöra min lever.
Men jag vill ju kunna dricka gott vin och en kall öl med måtta.
Jag vet inte om det går att kombinera?!?! Om JAG kan kombinera det, för det kan ju andra.

Hej, låter som en hemsk situation du hamnat i. Jag skulle ha ringt socialtjänsten och sökt hjälp, med rätt person så kan det bli jättebra för sådär kan du ju inte ha det ❤ Al-anon är också ett forum jag rekommenderar, jag har träffat på flera föräldrar där med beroende sjuka barn

Bra att du har börjat skriva här! Dels är det bra för man kan följa sig själv och så finns det mycket att lära och ta del av här inne. Jag har en mamma som lider av en psykisk sjukdom, hon har även perioder när hon dricker. Så jag känner igen mig mycket i det du skriver om dig själv. Jag går också i KBT, tycker det gör mycket nytta. I början när jag gick i KBT kände jag att jag gick där på grund av människor jag hade omkring mig (ett supande ex, mamma) men numera känner jag att jag går i KBT för MIN skull. Att börja fokusera på sig själv/jobba med sig själv gör i sin tur att en sund distans till andra skapas tycker jag. Ha tålamod med dig själv för det tar sin tid att skapa nya mönster och förhållningssätt. I min KBT fick jag en jättebra manual/övning att använda när det uppstår jobbiga situationer. Man tar en time-out innan man gör något och går igenom:
Vad tänker jag nu?
Vad känner jag inför detta?
Vad vill jag spontant göra?
Finns det ett bättre eller annat sätt att göra på?
I början skrev jag ner och jag upptäckte då att jag hade jättesvårt att fokusera på mig själv. Visste knappt vad jag kände eller tänkte. Men övningen gjorde att jag tränade upp förmågan. Det har också lärt mig att FÖRST måste jag känna in mig själv SEDAN den andra personen. Då började jag också på djupet känna och veta vad som är mitt ansvar och inte. Det är mycket man vet med hjärnan men det gäller att få ihop det med sina känslor. Typ du vet med hjärnan att du inte kan få din mamma att sluta dricka men i hjärtat känner man ett ansvar för det. Fortsätt skriva och läs runt härinne. Finns mycket kunskap att hämta. Kram

Jag tänkte bara flika in angående det där med att ta en timme i taget istället för att tänka aldrig mer. Jag tror att det kan bero på personen. För mig känner jag mig trygg med att tänka att jag aldrig ska dricka mer. Jag tror att det är för att förhandlingsutrymmet är borta. Det finns ingen ingång tillbaka in. För mig fungerar det bättre än att tänka en viss tidsperiod i taget.

Det är kanske vanligare att tänka en viss tidsperiod i taget. Lite anekdotiskt tycks det ju vara så om man läser här på forumet. Men jag kan väl inte vara den enda att föredra att tänka "aldrig"?

Igår va det Nyår och min man valde att dricka alkohol. Jag ifrågasatte honom inte då jag kände att det är hans val. Det är han själv som ska vilja bli frisk! Det blev ändå okej kväll.
Idag va han ute på långa promenader och jag såg att han hade drukit vilket han neka.
Min dotter som är 12 år frågar honom då varför han har lånat 100 kronor av honom? Jag blir chockad och känner att där går gränsen. Man tar inte pengar av sina barn! Jag bad honom att gå och han gick. Efter det upptäcker min dotter att även hennes 900 i kontanter är borta ?. Så ja vi misstänker självklart honom.
Jag vet inte hur man ska göra i detta läge. Ska man slänga ut honom eller hur gör man. Jag kan inte tvinga honom till nykterhet det vet jag men?

Det verkar som att du har hamnat i en sits där du inte kommer någonstans. Jag kan nog inte hjälpa dig tyvärr, men jag kände att jag behövde säga något i alla fall.

Situationen du är i nu är inte hållbar. Som du ju redan har förstått så ska han inte dricka mer. Inte bara för sin egen hälsa skull, utan även för din. Som du beskriver det så låter det som att han behöver vård. Det finns inte någon chans att du kan få honom att ta sig till beroendemottagningen? Vad gjorde han sist för att hålla sig nykter? Hur fick han reda på att han hade problem med levern?

Nu är han ju vuxen så du kan såklart inte tvinga honom. Men han måste komma till vården. Jag förstår att det är väldigt annorlunda för dig. Om det hade varit någon annan som du inte kunde nå fram till så hade du ju varit tvungen att lämna, men det handlar om din son. Det känns dock som att det här situationen inte kommer att vara hållbar heller. På något sätt måste det få ett slut, inte bara så att din son får vård men så att du också kan få leva och må bra och inte gå omkring och oroa dig så hela tiden.

Tyvärr missade jag den digitala träffen. Har den annonserats här i forumet? Jag har totalt missat den.

Ja, det måste få ta tid.
Försöker lära av mina erfarenheter, och av er andra naturligtvis!
Önskar ju förstås att det bara var att "tända lyset och gå in". Dvs att skruva på korken och inte ta det första glaset.
Det vet jag ju att jag kan... upp till ett halvår...
Den här gången vet jag att arbetet måste inriktas på en djupare förändring, en förändring som gör att jag kan hantera den nyktra Soffi.
Och det lär ta tid!
Men jag börjar med att vara nykter idag. Det är gott nog :-).

Kom och tänka på en sak när jag skrev i en annan tråd.

Jag kommer ihåg 2019 när jag var nykter över 175 dagar. Då pratade alla "gamla stofiler" som nu främst hänger i "Det vidare livet" om man ska satsa på att aldrig mer dricka eller om man ska prova och dricka kontrollerat. Jag var en av de som hade en tanke om att jag kanske var den där 1% som kunde klara att dricka kontrollerat efter att jag har missbrukat alkoholen i flera år. Jag, precis som de allra flesta (utifrån min erfarenhet) fixar inte detta såklart. Det är ett önsketänkande. Kan man börja feströka efter att man rökt i 10 år - njae tror inte det.

Men jag lyssnade på samma snack om att inte testa "om man är en sån som kan dricka lite". Jag dividerade under den tiden om jag var en av de få som kunde dricka kontrollerat, man vill ju i en drömvärld vara som alla andra och inte vara begränsad. Jag var typ rädd för att jag var den där som kunde kontrollera det och att jag skulle gå miste om så mycket om jag inte testade att försöka dricka kontrollerat. För tänk om det skulle funka? Då skulle jag ju kunna vara som alla andra. Det gick ganska bra en månad, eller två. Men sen blev det mycket värre än innan jag slutade. Det gick ju såklart åt fanders.

Det komiska i denna inre debatt om att testa/inte testa har sitt svar i mitt första trådinlägg här på Alkoholhjälpen, det hela var att i mitt allra första inlägg i min gamla tråd. Där beskrev jag mig som en "allt eller inget"-människa. Det är en sån person som inte klarar av att dricka kontrollerat om man redan har doppat tån i träsket.

Men på ett sätt är jag glad att jag testade. Om jag inte testade så hade jag inte varit lika säker i dag. Jag var tvungen att se om det var så för mig, att få det på papper. Jag var tvungen att få bevis, fakta som jag kunde gå tillbaka till. För konstigt nog hade jag aldrig innan försökt minska eller sluta dricka, aldrig. Först efter det var jag redo att ställa om - och inse att jag är en "allt eller inget"-människa.

För det gjorde att jag nu efter mitt återfall vågade ta en ny nykterhetsperiod, som just nu känns som en ny livsstil. Jag behöver inte längre dividera om att dricka kontrollerat - tar jag ett återfall så är det inte för att jag vill det.

Med detta tänker jag att man måste kämpa för att lyckas, men man måste också våga misslyckas. Det är bara genom misstag som vi kan dra lärdom (och med detta uppmanar jag såklart ingen att ta ett återfall, det är bara min historia)

Ventileramera tycker du agerar helt rätt. För allas skull. Han förstår inte allvaret verkar det som o du o barnen får lida pga det. Hejar på dig ❤

Tack för allas svar. Jag hoppas det är bättre imorgon.

Basta, så himla skönt!

Det är många av oss här inne som är allt eller inget, svart eller vit, 0 eller 100... det finns många ord för det. Det är också många av oss som har dålig impulskontroll och har det genetiskt svårare att stå emot. Man kan ha en beroendepersonlighet, depression, utmattningssyndrom, funktionsvariation såsom ADHD (som jag fick reda på var anledningen för mig när jag gjorde en utredning efter mitt första uppvaknande i nykterheten).

Jag tänker så här. I detta sammanhanget är det ändå bra att vara svart/vit, 0/100, allt eller inget - för har man kommit dit vi är. Då man missbrukar alkohol, och troligen är beroende (även om beroendet "endast" är mentalt) så blir det lättare - i längden att avstå helt. Man vet att om man bara tar ett glas så slutar det inte där - för man har en sån personlighet. Man kan använda det som motivation i svåra stunder. Aldrig ta första glaset.

Så.... så länge jag inte tar första glaset så är det lugnt. Då är jag en "inget"-människa :)

Ja ni hör ju vilket härligt gäng ni redan är, jag hejar på och flikar in en mini-reflektion.
Att inreda LÅNGSAMT i nya rummen. Sådär som de säger i alla inredningsreportage ”vi lät det ta tid” fast man själv (iaf jag) är en sån som vill rolla och köpa nya kuddar NU.
Att sluta dricka har för min del varit mycket omvälvande och ett arbete som fortgår.
Det har snart gått ett år och jag har just börjat gråta igen. Så lång tid tog det att lära mig hitta i mitt nya rum.
Jag säger inte det här för att ta ner lust och energi, utan tvärtom. För att ge lite exempel på att allt kan man inte själv styra och planera/möblera, och det är också det som gör det fint och skönt att vara nykter. Hitta tillit, släppa taget, och samtidigt hålla hårt i beslutet. Paradoxalt tycker jag att det är, men en så stor frihet. En dag i taget! Kram ?

Jag fick den bästa av alla nyårsaftnar som jag kunde få!!!

Tja, en normal människa skulle kanske inte tycka det, men vem är väl normal?

Skriver ned så att jag inte tappar bort minnet av den.

Det började på morgonen, eller kanske snarare på natten, jag vaknade som så ofta nu redan vid två-tre-tiden. Sömnen förstörd av alkoholen. Mådde skit och var ledsen, så in i bänken trött.
Satt vid datorn i timma efter timma för att hitta ork att städa av lite inför kvällens nyårsmiddag, huvudet brukar ju klarna lite efter frukost och massor av kaffe.
Min älskade gubbe och jag skulle ju ha en mysig nyårsmiddag tillsammans och jag hade bestämt att jag fick dricka vin även nyårskvällen, en sista myskväll i mitt gamla varma sköna rum. Ville verkligen göra fint, ja, tom fixa mig själv lite extra fin.
Klockan blev 12. Fy vad jag är hängig! Kanske bättre att försöka sova en stund?
Nä, går inte.
Ok, jag vet medicinen som får fart på mig. Korkade upp en flaska vin och tog två snabba glas.
Ingen effekt!?!
Nehej, men kan jag kanske koppla av och vila lite ändå?
Nej.
Ett glas till och en dusch.
Äh, orkar verkligen inte städa, klarar inte att höra dammsugaren. Och mer vin kan jag inte dricka innan gubben kommer, då märks det...
Dags att laga mat. Ja den blev faktiskt god!!
Nu var det ju dessutom tillåtet att dricka mera vin tillsammans med gubben. Lyckades ändå hålla skenet uppe skapligt, allt fint :-D. Ett par glas till ska väl ändå få ordning på mig? Det har ju ALLTID funkat.
Nej, inte den här gången.
Bästa vännen vinet svek mig!!!
Gick och la mig redan strax efter 21, småfull och med huvudvärk. Kul brud, eller hur?
Vaknade vid fyra, om möjligt tröttare än någonsin - men sömnlös.

Kan man få en mer perfekt start?
Måste bevara minnet av den här kvällen, köra filmen om och om igen.

Nu har jag stängt dörren till mitt gamla varma mysiga dryckesrum, det enda jag tar med mig ut är filmen.
Hoppas jag kommer ihåg att sätta på den om jag skulle börja längta tillbaka.

Sitter nu i mitt nya rum. Det är tomt och kalt än så länge. Men det ska inredas och bli vänligt ombonat under året.

Dag ett.

Alltid den djävligaste dagen för mig.

Mår skit. Men jag SKA vara nykter idag.

Min son som är 44 år är alkoholist, har Aspergers och panikångest. I cirka 15 års tid har han druckit ofta och mycket. För 3 år sedan blev det konstaterat att han har lite skrumplever och efter det även små bråck i matstrupen. Efter en lång nykter period tillät han sig att dricka ibland och sedan blev det mer och mer och perioderna längre och längre. P g a Asperger är han väldigt svår att komma till tals med och kan få utbrott om det är något som går honom emot. Det kan pendla mellan en arg och nästan obehaglig person till en liten pojke som behöver sin mamma. Jag har burit upp mat, jag har fixat och jag tar nästan allt ansvar för att hålla honom på gott humör. Till det hör att jag köpt, betalat och burit dit alkohol. Han lindrar sin ångest med alkoholen och även tror jag känslan av misslyckande när inga relationer fungerar. Jag tycker synd om honom, jag vill lindra ångesten, jag vill göra honom nöjd. Så jag bär dit alkohol och det gör att jag är så rädd hela tiden och får kämpa med min egen ångest, han har ju alkoholskador och ska inte dricka alls. Nu har han haft en lång period när han druckit starköl och vin varje dag och knappt ätit något. Igår försökte han äta och började må illa så han har inte druckit sedan dess. Nu har han kraftig ångest och mår illa och idag hade han kräkts tills han, som han skrev till mig, hostade lite blod. Jag vet varken ut eller in, han skulle försöka sova skrev han och att han kräks av abstinens och ångest är väl inte så konstigt. Men med tanke på hans skador så blir jag så rädd så jag är helt förbi. Jag har inte kunnat ha telefonen påslagen på nätterna på ett par år på grund av hans tidigare ringande på nätterna om ångest, jag orkar helt enkelt inte för då kan jag inte sova. Men vad gör jag nu då, tänk om det händer något och jag inte kan nå mig. Jag är helt kluven och kan inte tänka klart. Och han har bara mig, ingen annan. Jag orkar inte, orkar inte. Jag vet att jag är en dålig människa och mamma som köpt alkoholen och jag känner mig så feg och svag som inte kan ha mobilen på på nätterna. Jag går mellan vardagsrummet och sovrummet där datorn står så jag kan kolla facebook hela tiden. På morgonen när jag ska sätta på facebook sitter jag nästan och skakar av skräck, vad ska det stå, vad har han skrivit. Vet inte var jag ska göra av alla känslor. Har två gånger förra året försökt få tid på vuxen psyk men de hänvisar till kommunen. Hade en kurator i 7 år förut som jag träffade regelbundet för stödsamtal men hon gick i pension. Känner mest för att packa en väska och rymma. Men går ju inte att åka till någon nu för coronan. Hur rädd ska jag vara, vad skulle ni gjort? Åh, behöver verkligen någon att prata med här.

Det var ju en digital träff förra veckan! Kommer säkert igen.