Senaste kommentarerna i forumet

-

Inte blev julen helt vit och idag har jag träffat vänner som dricker en del. Utomhus med brasa, mysigt men jag valde glögg med alkohol.
Har under kvällen fått ett jobbigt besked då yngsta dottern berättat för äldsta om ett beteende som är klockrent anorexia. Jag har anat och sett men hon är svår att prata med. Detta är nog ett rop på hjälp då hon vet att storasyster alltid agerar. Men jag känner bara sådan ångest och kvällen slutar ensam hemma med vin och även gin tonic. Förbannar mig själv och tänker samtidigt att jag behöver detta. Blir så trött. Nu måste jag resa mig och stödja min dotter. Hon kommer hit från sin pappa imorgon. Hon vill inte prata mycket men jag ska känna lite och tassa fram, finnas där. Men hennes problem räcker. Hennes pappa har också högt intag av alkohol så här känner jag ett ansvar.

Och just det! Var ju en vit julafton i år. Ingen drack. Alla var nyktra. Mamma ska vara nykter nu med berättade hon igår. Sympatinykter med mig. Hon har inga problem med alkoholen men vill bli friskare med.

Igår var nog en av de bästa julaftonar jag haft på väldigt länge. Vi åt gått, hade det mysigt. Min son som inte visat känslor så mycket med tanke på sina diagnoser. Ja han skrattade massor. Log åt presenten jag köpte till honom och var helt farsinerad av en annan present.

Ja det var helt enkelt underbart och jag får komma ihåg allt då jag var nykter. Fler nyktra dagar kommer det bli och fler nyktra erfarenheter.

Tack. Ja det kan mycket väl vara så att han inte vet sin roll i det hela.

Sen har han haft en svår uppväxt själv. Fosterfamilj som behandlade honom illa. En mamma som slog honom och hans bröder osv. Så han har svårt att utrycka känslor. Vi har känt varandra i flera år dock. Jag tar inte så illa vid mig längre när han säger något dumt. Vet att han inte menar det och han har lärt sig att be om ursäkt och inse när han gjort fel.

Älskar honom massor och vi jobbar oss igenom allt tillsammans. Även om jag måste smsa för att tala om hur jag känner. ?

Idag har varit en bra dag annars. Fick lite tvångstankat på alkohol även fast jag inte vill dricka men hjärnan kan jag inte alltid styra över. Men jag kan välja att inte åka och köpa något.

Är fortfarande extremt trött och har ångest av och till. Men det blir bättre och bättre. Varit ute på en långpromenad med killen och hundarna idag och det var sååå skönt. Ska försöka rycka upp mig imorgon och jogga en vända. Älskar att lyssna på någon bok och jogga i lugn takt.

Välkommen hit Daniel_70! Det är så jobbigt med ångesten men från och med nu ska den bort. Försök att inte vara så hård mot dig själv utan koncentrera dig på det du kan förändra. Var någon klok som sa till mig en gång i tiden.

Wow andrahalvlek, bra jobbat ?? Längtar när jag är där och kan visa för mig själv att jag är värd att må bra. Såklart 2021 är vårt år! Har även jag börjat träna och bortsett från igår så mår jag bättre än på länge.
Kram på er

Lider med dig ? Fy så jobbigt

Ja bättre sent än aldrig är rätt..Det finns många ordspråk här på Forumet..En del nytt också..??..Tex Man ångrar aldrig en nykter kväll..Kram..✨?✨

Så glad för din skull, att du hittat ett bra sätt att hantera alkoholen. Jag är inte ett dugg avundsjuk dock, min jul var helt vit som snö men jag hade verkligen en toppenjulafton ?

Hade jag tagit itu med det här för tio år sedan så hade jag kanske kunnat lära mig dricka ”normalt”, men jag är ändå tveksam. Det som talar emot att det skulle ha kunnat fungera var mitt ständiga tänkande på alkohol, att jag alltid i tanken var inriktad på när jag skulle fylla på mitt glas nästa gång. Det tänket har jag haft så länge jag kan minnas tror jag. Att det tänket nu är helt raderat ur mitt medvetande är bara så skönt - så mycket energi som kan frigöras för annat ??

Kram ?

Starta en egen tråd uppe till höger på forumet, så ska vi peppa och stötta dig! Tre nyktra månader är bra att börja med, då hinner man läka hjärnan och börja tänka helt annorlunda.

Kram ?

Låter som en otroligt bra dröm att nära, jag tror att du skulle klara det galant. Börja i liten skala och utöka efterhand. Att du har egen erfarenhet, kunskap och dessutom har erfarenhet av att ha jobbat med dessa ungdomar gör helheten oerhört intressant i skolans värld tror jag.

Tänker lite som du vad det gäller pedagoger/annan personal i skolan. Pedagogerna ska lära ut. ”Någon annan” borde kunna sköta allt annat. I särskolans värld, i alla fall i de klasser som min dotter har gått brukar det vara ungefär en vuxen per elev. Inte så många pedagoger, men desto fler elevassistenter som tillhör hela gruppen, och med tiden blir de också duktiga på att lära ut.

Jag håller med om att de som jag brukar kalla ”gråzonsbarnen” är det allra mest synd om. De vill ju dessutom vara som ”alla andra” och riskerar att bli utnyttjade och lurade i alla möjliga sammanhang. Till skillnad från min dotter, som dels lever i en rätt så ”skyddad värld” med mycket tillsyn, och hon identifierar sig dessutom med det ”annorlunda”. Det är hennes hemmaplan, hennes gäng.

Hon är så fin med sina jobbarkompisar på daglig verksamhet. Män 50+ som har betydligt större besvär än hon har, som hon hjälper till och tar hand om. Häromdagen när jag hämtade henne mötte jag en man tex som glatt hejade på mig. ”Hej, kul och se dig” och sen drog han iväg som en avlöning. När vi gick till bilen frågade jag henne om han fick gå iväg så där. Jag tänkte att han kanske rymt. ”Jadå, han får gå. Hans personal möter honom.” Och jag litar på henne, sannolikt bor han på ett boende hyfsat i närheten och han fick gå en bit själv och sen mötte personalen på boendet honom halvvägs. Det är så viktigt att de faktiskt får förtroende att göra sådant som de klarar av, under kontrollerande former.

Tillbaka till skolans värld. Genom att idiotspara i skolan får samhället ändå ta kostnaderna senare när ungdomarna spårar ur i form av missbruk eller kriminalitet, plus att det mänskliga lidandet är oerhört stort. Det är något systemfel någonstans ?

Kram ?

Förstår nog inte riktigt hur der här fungerar. Blev bara en rubrik. Jaja, som rubriken löd - julen förstörd. Jag och min Alkoholist är särbos (olika städer) och vi har en son tillsammans. Det har varit mycket fram och tillbaka och jag vet inte hur många gånger jag har sagt "nu får det vara nog". Eftersom vi inte bor tillsammans så har sonen sluppit fyllan, men det han har lidigt av är att jag blir upprörd, besviken och ledsen när A inte klarar av att ta sig till oss pga av onykterhet. Jag har ställt krav att han bara får komma när han är nykter och det gör att det ibland kan ta honom flera dagar att ta sig hit. När han väl är här dricker han inte men kan vara bakis och allmänt tråkig någon dag. Jag kan aldrig planera in något för egen del eftersom jag inte kan lita på honom. Jag tar allt ansvar för sonen och har knappt något eget liv. Iaf, nu till jul så hade vi avtalat att han skulle komma den 21:a så vi skulle hinna få lite mysigt. Det funkade inte alls. Han valde att dricka istället. Dan före julafton bestämde vi att vi skulle åka och hämta honom (1 timme enkel resa). När vi kom fram fick jag ingen kontakt. Ringde och ringde. Så vi fick snällt åka hem igen. På julafton tyckte han att han kunde komma onykter. Jag pratade inte med honom och skrev åter igen att nu får det vara nog. Jag orkade hålla humöret uppe alla dagar före jul och på julafton (som jag och sonen firade helt ensamma pga corona). Idag är jag helt slut. Dåligt humör och kort stubin. Och dåligt samvete för att jag låtit sonen spela TV-spel hela dagen trots snöväder. Det är så himla frustrerande att någon annan har så mycket makt över hur man mår. Jag hatar alkohol och vad det gör med människor.

Hej. Är ny här och har surfat runt och läst lite olika inlägg. Känner igen mig på alldeles för många ställen, och även i den här tråden. Har också problem med att känna min gräns, och igår - på självaste julafton - blev jag full och fick gå och lägga mig innan gästerna ens hade gått hem. Fin julklapp till mina barn, eller hur? Jag tänker att jag ska försöka hitta orsaken till varför jag dricker. Jag har egentligen inget sug (eller så bara lurar jag mig själv nu) men jag har smugit med alkoholen hemma och druckit även på vardagar den senaste tiden. Det har hänt vid fler tillfällen att jag har druckit för mycket och vaknat med minneslucka från gårdagen - en av de värsta känslorna som finns, och så vill jag inte ha det längre. Alkoholen gör att jag mår dåligt, så nu tänkte jag reflektera över min livssituation och passa på att ta en tre månader lång paus i mitt drickande. Ska försöka följa trådar här på hemsidan så mycket jag kan, och även skriva en del om det går. Vet inte om min fru kommer att försöka hjälpa mig - hon sa att hon tycker att vi redan har provat detta tidigare men att det inte har hjälpt, när jag berättade om att jag inte kan göra denna förändring själv utan behöver hjälp. Ringde Alkohollinjen innan idag men de har stängt röda dagar. Ringer igen på måndag och hoppas de har tips på hur jag kan hantera min alkoholkonsumtion. Hade gärna haft någon att prata med om detta, kanske någon man kunde ringa när det börjar bli jobbigt eller bara för att stämma av dagen som gick, dvs även när det går bra. I alla fall - många kramar till er alla som kämpar med alkoholproblemen.

År 2021 ska bli mitt år också. Mitt satsa-på-mig-själv-år. I februari har jag varit nykter ett år, i april flyttar min yngsta dotter hemifrån, och nu är det dags att komma igång med kondition, styrka, kost på ett hållbart sätt också. Nykterheten ger mig fler år att leva, nu vill jag må riktigt bra de extraåren också.

Skriv och läs mycket här på forumet. Här finns mycket samlad kunskap och hjärta på samma ställe ❤️

Kram ?

*

Tack Ensam1984 för meddelandet! Har egentligen alltid haft problem med alkohol, inte så att jag dricker ofta men när jag dricker så vet jag aldrig om det slår över. Känner inte själv när det är påväg att bli för mycket. Slår till ganska fort. Dessutom sover jag väldigt dåligt när jag dricker alkohol. Hade innan jul uppehåll på 3 månader och mår väldigt bra av det, men drack massa vin på julafton och såklart blev det för mycket. Känner mig laddad att testa en längre period utan alkohol. Men klart att ett år känns sjukt länge! Fast jag vill ge mig själv känslan av att rena kropp och själ. Har stora barn/unga vuxna och dom tycker det är ett bra beslut. Tänkte att det blir lättare att hålla om dom vet om det. Ingen vill ju göra sina barn besvikna! Snart kan jag bocka av en dag alla fall ?

Jag tänker så här, det finns inga dumma, konstiga sätt att göra saker på. Det är väl jättebra att du kan sms:a honom om det känns lättare. Så länge ni pratar om det och han vet om att du behöver göra så för att.... precis som han kanske har något som han måste göra när han blir arg...

Självklart är det aldrig ok att han skällde ut dig då det var hans fel med kaffekoppen. Jag tänker att detta kan nog vara jobbigt för honom också. När någon nära en slutar dricka så blir den andra oftast också påverkad. Det kan vara en ovisshet, då saker inte kommer vara som det har varit, att man kommer till andra insikter, att han känner att han måste lyfta dig nu kanske kan var för mycket för honom, att han inte vet hans roll osv... vad vet jag, jag har ju autism ;)

Men ändock, jag kan psykologi och jag tycker inte att du ska acceptera att han blir arg, men prata (eller sms:a) kommunicera med varandra. För det handlar ju aldrig om en kaffekopp :)

Tycker du är superduktig förövrigt och skriv av dig här. Det är bästa medicinen EVER, mycket bättre än A. Jag har tydligen ett jättebehov av att skriva just nu så gå inte in i min tråd om du inte har ett par timmar att slänga bort ;)

.

Berätta gärna lite mer hur du kom fram till detta beslut?

Tips på livets stig - ta en dag i taget. Till slut läggs dagarna ihop till ett helt år :)

Ååååå jag blir så glad och emotionell när jag läser vad ni har skrivit ovan. Tack för inflik hos mig.

Torn, det känns bra att veta att "musarna inte besvärar mer ;)

Blenda & Andrahalvlek. Ja, detta med NPF-diagnoser är inte enkelt. Världen är ju skapad utifrån majoriteten av befolkningen, det är ju helt förståeligt. Men iom. att samhället blir mer och mer individualistiskt och socialstaten försvinner mer och mer, besparingar delux osv. så märks det mer och mer att barn och ungdomar som befinner sig utanför normen, vare sig det är NP eller IF (eller båda) inte klarar sig. Det värsta är de elever som inte har IF, men ligger precis på gränsen, som inte är berättigade till LSS eller särskola.

Jag med Autism är ju också berättigad till LSS-stöd, vilket känns väldigt bra som en buffert, det är väldigt mycket hjälp man kan få därigenom om man "skulle sluta funka". Nyttjar inget i dag men det känns skönt att ha något externt om mina päron kolar, det är ju de som agerat LSS, habilitering och psykolog hela mitt liv.

Jag jobbar ju med både NPF, IF och neurotypiska elever samt elever med fysiska handikapp. Jag har funderat på detta mycket. Det är skillnad i bemötande mellan pedagoger och dessa elever. Generellt, inte i alla fall. Det är en väldigt stor skillnad ibland. Om man skulle gradera dem, där det ges mest förståelse, tid, anpassningar (utifrån min upplevelse) så är det 1. IF-elever (så länge de inte går integrerat) 2. Elever med fysiska handikapp (rullstolsburen, diabetes osv) 3. Autism-elever 4. ADHD & Touretts. Ju mindre det syns på utsidan ju mindre förståelse. Det är ju helt sjukt.

På min skola arbetas det aktivt med skolgemensamma anpassningar som det kallas, jag skulle önska att man inte ens kallade detta anpassningar, utan att dessa anpassningar skulle vara norm i skolan. Det är just sådana saker som struktur på lektioner med tydligt schema som visar vad eleverna ska lära sig, vad de ska göra under lektionen, extrauppgifter osv. Tydlig struktur, vilket man önskar att alla höll, men de flesta gör det ändå. Det finns även hjälpmedel (hörselkåpor, timetimer, skärmväggar, stressleksaker).

Så det görs en del, och säkerligen mycket mer, men det som jag ser fattas är heltidsmentorer (så pedagogerna fick hålla på med att lära ut - inte agera coach till elever som de inte förstår sig på) samt så fattas det socialpedagogerna för dessa ungar. Socialpedagoger skulle mycket väl kunna agera mentor/coach, men det finns ju inga resurser till sånt. Där jag jobbar finns ingen socialpedagog för högstadieeleverna (ca 350 elever), det finns en som jobbar i en mindre grupp på heltid. Men ingen som fångar upp eleverna som går i "vanlig klass" men ändå inte mår bra eller klarar sig. Deras riktiga mentorer, de finns aldrig tillgängliga - för de har lektioner, eller jobbar hemifrån.

Jag upplever att jag ofta får ta en roll av att vara en trygg person eller plats där elever kan komma och bara vara. För det är ofta raster som är jobbigast för dessa elever och behovet av att prata med någon vuxen, eller bara få sitta själv och ta det lugnt som behövs. Det finns inte möjlighet till det i den skola jag jobbar på, det finns inte några skrymslen att gömma sig i. Jag vet inte om jag hade fixat skolan i dagens samhälle, men när jag gick i skolan var det den bästa platsen i världen typ - jag älskade att vara i skolan, hade inte en sjukdag på hela högstadiet (förutom en gång då jag bröt ett ben). Men jag var ju duktig och fick frihet att sitta i grupprum själv och vara i biblioteket (vilket var min stategi har jag kommit på nu senare)

Jag jobbar med dessa barn mycket, de som har det svårt med/i skolan speciellt. Det är svårt, och det fattas resurser något maximalt, MEN mycket mer skulle kunna göras om pedagoger fick lära sig mer om dessa elever, och om pedagoger kunde få gå en kurs i lågaffektivt bemötande, om de kunde få sätta sig själv i elevernas sits. Jag upplever ofta att (en del) pedagoger inte tror på detta med NPF, att det är lite av ett påhitt och att eleverna använder det som en ursäkt. Speciellt elever med ADHD (särskild ADD). Det gäller självklart inte alla, men när en elev med NP gör något, så tas det inte i beaktning varför denna elev gör så.

Iof. kan detta appliceras på neurotypiska elever också, ex. de med dåliga familjeförhållanden. Eller odiagnostierade elever, för det finns många föräldrar som inte vill ha ett barn med psykiska besvär - de som vägrar utredning. Det avskyr jag, jag kan bara inte respektera det. Okej, om en elev "bara" har mindre problem och smälter in och ex. vill bli militär eller polis. Då kan jag förstå att man inte vill ha en ADHD-diagnos. Men annars så får jag väl bara acceptera det genom att tänka att alla människor inte innehar förmågan att fatta ett väl underbyggt beslut. Det behövs mer utbildning, information om funktionsvariationer i hela samhället. Alla är inte rainman, alla behöver inte en ledsagare, alla syns det inte på...

Jag vet inte hur, jag vet inte när... men jag är en bra talare, jag är bra på scen, på något sätt.. om några år när jag lärt mig mer om mig själv och NPF - då ska jag ta mej tusan föreläsa om sånt här. Kanske ska jag ta några distanskurser i psykologi också - för jag har ju inte tillräckligt med högskolepoäng (lite över 500)

Det ovan är bara en liten dröm, jag har nog alltid velat föreläsa, inspirera. Detta med samtalets konst, "spela teater", retorik, kroppsspråk - det har ju alltid intresserat mig jättemycket. Det är nog därför jag är så bra på att fakea arabiska ;) (har läst och lyssnat på boken, och vi är väldigt lika i mycket - fast hon har haft det mycket tuffare med måendet än mig, jag har levt mer i en bubbla ovetandes om mitt eget mående. Bl.a. genom att reglera det med A).

Tänk att någon gång få inspirera och dela med mig om just detta - som jag kan och har förmågan att förmedla i tal och skrift. Men ingen stress, just nu finns det andra saker som får ta fokus - som att hålla mig nykter. Krafttaget kommer vid nyår - det känner jag i kroppen. Har bunkrat upp med A-fria öl. Melleruds - älskar den ölen.

Å nu kom jag på en sak... jag kommer ihåg det som att det var i går. Jag var 13 år och gick i åk 7. Då frågade en lärare oss elever olika frågor, man skulle räcka upp handen om man trodde att man skulle göra påståendet någon gång. En av frågorna var "Tror du att du kommer dricka alkohol" "Tror du att du kommer röka". Jag var den enda i hela min ÅRSKURS (vi var 100 st) som sa NEJ på de frågorna, alla andra svarade JA på alkohol, inte alla på rökningen. Det är så knäppt på flera plan, dels att jag började dricka (var 14 första gången fast det var inte förrän jag var 18 som jag drack varje helg när vi gick ut med kompisarna och ca 25-årsåldern som jag drack ensam och drack i smyg i sällskap), men dels att jag gick emot alla andra (vilket jag jämt gjorde - det var alltid roligt då man kunde reta gallfeber på någon). Jag vet ju i dag att detta är min Autism som snackade. För personer med bara Autism dricker väldigt sällan, enligt undersökningar. Men finns "samsjuklighet" även om jag nu inte är sjuk, såsom ADHD så stämmer det inte längre. ADHD och alkohol är bästa vänner liksom.

NU måste ag sluta skriva, tusan jag fastnar här i 1 timma... min hjärna...

Citadell, tack. Ja men så är det! I alla fall ta mina behov på större allvar än ja gjort. Ja ska hjälpa mig själv först. Hoppas du har en bra jul! Mvh

Har druckit för ofta i flera år nu, dricker för att jag är rastlös,ledsen,stressad. Märkligaste av allt kan jag även dricka när jag är " för" glad..
Dricker mig inte redlös, men orkar inte hantera alla tankar som snurrar i mitt huvud. Tänker försöka att inte dricka alls, vad gör man istället?

God fortsättning önskar jag er alla här inne.
Jag har gjort en riktigt bra jul, ingen fylla eller dåligt mående.
Drack ett par glas vin och har haft en riktigt fin jul.

Inte bara sett till att andra fått det, utan även jag har haft det bra.... ingen ångest och inget smygande.

Det har hjälpt mig mycket att skriva och läsa här.
Någon skrev att
” kan vi så kan du.”
- Ja, det stämde & jag blev peppad och stärkt.

Vill bara sända er som kämpar och har det tufft nu, omtanke, styrka och tro!
Du kan! Vi kan!
Kramar!

Önskar verkligen jag hade haft en nykter jul men tänker även att det aldrig är försent att ta ett bra beslut! 2021 ska bli ett nyktert år för mig.

Men det betyder ju bara att det är rätt. Jag ska vara nykter hela nästa år och kanske för alltid, men börjar redan nu. Idag är det dag ☝️
Är en medelålders kvinna som tycker alkoholen bara förstör, vill inte mer och mår bäst nykter!

Fint att höra att det går bra!