Senaste kommentarerna i forumet

GBP verkar ställa till det för många. Tag din Antabus så fort du vet att du inte har någon alkohol i kroppen! Du behöver bara vara beslutsam de få minuter det tar att lösa upp tabletten och dricka lösningen. Ett par gånger i veckan är allt som krävs. Det smakar apa, men är så j..la värt det! Been there, done that, ett par gånger tyvärr. Trillar dit igen hela tiden.
Ge Antabus en chans! Den får dig inte att sluta dricka, men hjälper dig att låta bli. Använd tiden till att tänka ut strategier för att undvika att börja dricka igen.

Lycka till!

Kan man lite på en alkoholiserad som lovar söka hjälp / vård ? Hur många gångar ska man låta sig bli lurad ?

Håll ut.. Måste vara jättetufft, men jag tror att du kommer få det bättre när ni väl flyttat isär och du får landa i det. Länkarna låter som en bra idé, både för nykterhet och för att träffa nya människor. Så fortsätt framåt, en dag i taget. Kanske kan du om en tid också se nya möjligheter öppna sig. Styrka till dig!

H

M

Blev lite fel när jag postade här...

Ok härligt. Nä de är en kamp just nu, men idag tog jag tag i min enna kontaktperson och snackade lite och berättade hur jag mår. Till och med bakat en kaka och hängt med grabbarna el grabbar och grabbar de är typ 45-55 år ?

Min man dricker periodvis enorma mängder alkohol inte enligt honom själv (utan enligt mig) han har inget problem säger han. Nu sedan i onsdags har han druckit 21 st 50 cl starköl och 4 flaskor starkvinsglögg. I dag fanns det 3 öl kvar och nu ska han iväg och dricka på annat håll finns inget kvar hemma. Han blir dyngrak,får ett hemskt beteende gentemot mig. Han slår inte blir väldigt stöddig o dryg. På julafton somnade han pga att han däckade kl 19.
Jag måste ta upp detta med honom hur gör jag det på bästa sätt? Han betyder jättemycket för mig och jag är orolig för honom.
Är det normalt att dricka de där mängderna? Överreagerar jag? Han får mig att tro det. Känner mig medberoende...

Hej!
Tack för välkomnandet!
Jag har en psykologkontakt via företaget och läkarkontakt. Mina två äldsta stöttar (bor inte hemma längre) men dem vill jag inte tynga så mycket.

Hej, det finns väl minst en solskenshistoria här och det är Berras. Jag har bara läst en del och förstod att Berra inspirerar massor med människor här. Läs hans tråd. För mig var det glädjande att läsa hur han beskriver livet som nykter där han uppskattar sin familj.
Och jag hittade hit för ett år sedan. Jag minns att jag blev upplyst om att mitt medberoende fortsatte trots att jag separerat från mitt ex. Det har varit ett år där många insikter har landat en efter en. Om mig själv och den roll jag hade till mitt ex. Jag prövade och övade länge att få en hållbar kontakt då det finns ett par särskilda band mellan oss, där vi har hjälpt varandra när ingen annan har kunnat förstå, velat förstå eller ens prövat förstå. Att leva mellan stolar och att leva bakom fasader och kulisser. Hur hanterar en det. Jag var tvungen att meditera, mer och mer. Och jag vill bara fortsätta. Jag möter livet idag som jag vill möta det och det är inte alltid det passar omgivningen, men så länge jag har det bra och landar i att det är som det är så är det ok. Jag ser fler och fler i min omgivning som sliter som jag har gjort. De är medberoende, de lever med psykisk ohälsa och de lever bakom fasader och tar på sig en mask. Är det inte så överallt, i perioder i livet och beroende på vem en träffar. Jag tror på riktigt att allt handlar om att möta sig själv och landa i det som är. Och det behöver inte vara bäst och kanske inte bra så ofta, men ibland och så kan det bli bättre. Jag tror att det är landningen som är viktigast. Att det är som det är. Att acceptera, släppa taget, ha tålamod och ha tillit till att livet kan bli som en vill. Genom att öva på medkänsla med sig själv. Och vara i det som är just nu. Och att förändra det som behöver förändras. Och när en är där en vill vara, tillåta sig att landa i det och vara i det. Det är vad jag säger till mig själv. Jag vill bara vara i mitt liv som det är just nu. Det är enkelt och jag trivs så bra med mig själv. Och då har jag arbetat länge på att bli fri från mitt medberoende. Och detta forum har betytt mycket för att jag skulle se att jag dansade djävulsdansen länge. Och den dansen har jag satt stopp för. God fortsättning till dig och ta hand om dig!

Angående att ta den nu eller på nyårsdagen så brukar jag säga att det är aldrig försent att sluta dricka, men börja nu. Jag känner ingen som ångrar att de slutade för tidigt. Tvärtom vet jag många, inklusive mig själv, som önskar att vi hade slutat tidigare. Jag vet, det är inte enkelt. Jag har varit precis där du är.

Med det sagt, härligt att du har tagit dig hit. Jag tror det är en lättnad att ha forumet att kunna skriva i. När man skriver så blir ju ens tankar till meningar som man hör högt för sig själv och genom det så förstår man bättre själv hur man tänker, samt att det känns lättande när man vet att det finns de som förstår hur man känner.

Har du någon annan plan än antabus och att skriva här?

Hej alla!

Jag är ny här inne på sidan och tekniskt som Agda 85 år så jag lyckades skapa en rubrik men ingen text ?

Jag lever med en man sedan 17 år tillbaka. Vi har två tonårsbarn ihop.
Han är en driftig egen företagare. Har troligen en lättare Aspergers. Han kan kommunicera i sin yrkesroll men usel på det privat. Han har nästan inget behov av vänner och socialt liv. Han går sin väg i det mesta och än idag har jag många gånger svårt att förstå honom. Han är mycket snäll, pedantisk och ”laglydig”. Han har ett arbete som kräver 100% nykterhet och han har aldrig riskerar detta. Jag har aldrig varit med om att han tagit en återställare eller ens druckit på en söndag.
Men just detta gör det så svårt för att han platsar inte riktigt in på en ”alkoholist” men.....
Jul, nyår, semestrar, midsommar eller vanliga helger... oj så många han har förstört. Oftast har han ”bara” hamnat ännu mer inne i sin bubbla. Okontaktbar, dimmig blick och gapande mun. Som ett pucko om jag får vara ärlig. Många gånger så har jag blivit så överrumplad över fyllan då han tagit den själv. Jag dricker i princip inget alls. Men de senare 7-8 åren har han blivit allt mer lynnig. Delvis även nykter men framförallt som full. Hans humör kan svänga snabbt, bli väldigt gränslöst och obehagligt och han ger sig inte. Går inte att tala han till rätta utan driver det vidare.
På senare tid har jag vågat mig på o frågat någon gång om han är onykter istället för att gå o undra om han bara är sådär ”autistiskt inkapslad” eller full. Några gånger har han erkänt att han varit påverkad och på nåt vis har det känts lite skönt för mig.
Så var det julafton 2020... han har inte druckit sprit på flera månader då han haft lite problem med rusningar av hjärtat/panikångest. Men nu var det ju jul som han sa.... han drack nubbe till maten och whiskey efteråt. Sen kom det där fågelholks utseendet. Han var inte i det rum vi andra var i.... jag frågade då lite försiktigt om det var whiskeyn som slagit till.
Han blev skitsur! Började gapa och blev sådär obehagligt lynnig. Påstod att jag a t t a c k e r a t honom.
Jag försökte backa bandet för barnens skull. Bad om ursäkt och ville släta över det. Men han gick på. Jag skulle svara på varför! Varför jag sa så. Jag försökte ta det lugnt o förklara men han nöjde sig inte. Sonen försökte försvara mig och då vände han sig mot honom och blev hånfull och elak. Då tappade jag det. Började gråta och blev så arg. Barnen gick upp ihop till deras rum. Sökte trygghet hos varandra. Medan jag gick ut med hunden och grät. Tänkte på alla gånger.... trodde dom åren var förbi men så kom det igen.när jag kom hem satt han upp i soffan o sov som en fullgubbe. Jag gick upp och pratade med barnen.
Vi hade en kväll i sonens lilla rum ihop. Jag försökte skapa en trygg och mysigt atmosfär trots det som hänt. Dagen efter fick jag ett sms med ordet förlåt. Inget samtal, inget alls har han kommenterat. Han bara låtsas att allt är som vanligt.
Lite extra trevlig. Jag gråter inombords...

Hej!
Jag är en kvinna, ensamstående med fyra barn. Varannanvecka hos mig.
Bra jobb osv.
För nio år sedan gjorde jag en GBP operation. Innan det hade jag inga som helst problem med alkohol. Till och med att jag inte kunde förstå vem som köpte lådvin? När skulle man hinna dricka upp det utan att vinet hann bli vinäger???
Ja, nu vet jag... sedan sex - sju år tillbaka vet jag....
Läst en tid på forumet och stärkts av era berättelser, hur ni peppar utan att dömma... Ni har fått mig att våga skriva.
Jag har fått antabus utskrivet och hämtat ut idag... Just nu vet jag inte om jag ska ta första i morgon eller på nyårsdagen....
Vin är min last... har lätt blivit två flaskor per kväll....
Tack för att du tagit dig tid att läsa
Med vänlig hälsning,

Då jag inte klarat en vecka ens. Men jag börjar om idag, steg för steg nu 30 dagar som första mål.

Förstår att det känns tufft, ensamhet och svåra känslor gör det inte lätt. Men tänk vad strongt gjort med två månader i det du sitter i. Vi får peppa varandra här?

Kram

att upplägget känns bra. Jag har kikat på introduktionsfilmerna plus dag 1. Rimligt och sund idé. Sen har ju jag lallat fram och tillbaka i flera år med lite överkonsumtion för det mesta, minskat under perioder men tror inte 30 dagar helt utan har hänt sedan mina graviditeter.
Men detta år med hemmakontoret och mer ensamhet än vanligt har väjt något som blir mer och mer högljutt. Att det är dags. Men jag har inte satt ner foten och slutat. Men nu känner jag mig mer bestämd och motiverad än tidigare. Gillar idén om att skippa förbud även om jag vill avstå helt nu.
Jag är 46 år och borde ha gjort detta för många år sedan men som du säger det har väl inte varit dags.

Så himla starkt jobbat med ett år!!! Det är verkligen häftigt ?
Kram

Efter år av dåligt äktenskap ville inte min man ha mig här längre, jag måste flytta. Sista gången jag drack var för två månader sedan och julen är ett helvete. Jag kämpar på och ska flytta i januari. Min man har ingen förståelse för min abstinens. Jag får inte visa känslor och det känns ensamt. Funderar på Länkarna i stan men det är ju det här med corona. Jag behöver pepp för att jag ska stå ut.

Det var inte meningen att skrämmas, men nu ser jag hur det kan se ut så. Rubriken var "Återfall" eftersom mitt inlägg handlade om det.

Jag gick en promenad in till staun och tillbaka. Är nu uppe i 17277 steg efter den nätta promenaden. Funderade på det där med just hans fall av återfall.

Saken är ju den att med tanke på den situation han varit i så borde han vara väl medveten om att om han tar tillbaka alkoholen så är det en utdragen och plågsam död han har att se fram emot. Ändå så dricker han. Så stark kan alkoholen vara.

Själv är jag inte heller nära till ett återfall och det känns som att du inte är det heller. Kanske är det som du har sagt tidigare för att vi helt enkelt är färdiga med alkoholen. Hade vi slutat något år tidigare så hade återfall varit en större risk.

Sen är det väl som Craig Beck säger att man får låta intellektet ta över om det skulle hända. Ett återfall skulle ju, inte i mitt fall i alla fall, vara ett noga övervägt rationellt beslut. Men jag söker ändå efter något att alltid ha med mig om olyckan skulle vara framme. Som att man har med sig ett reservhjul i bilen om man får punktering, ett motsvarande kit att ta fram om man är på väg att dricka alkohol eller om man redan gjort det. För det känns som att nu är tiden att planera för det. Om jag redan har iscensatt återfallet så kan jag inte tänka mig att jag kommer vara i stånd att göra upp en plan för att ta mig ur det igen.

Nu vet jag ju inte hur den här mannen har tänkt. Har han kanske haft funderingar länge? Kanske aldrig ville sluta dricka men var tvungen för att han blev sjuk.

Hej Tomen
Jag känner igen känslan....
Det fysiska välmående när man slutar märker man snabbt.
Men det psykiska tar tid......
Tror att de som kommer igång med träningen och får lite endorfiner från den mår bättre.
Sedan kan det vara så att det man gömt i alkoholdimman kommer fram och helt plötsligt måste man ta tag i varför man mår dåligt.
Som de vise säger:
Alkohol är lösningen man tagit till för att slippa ta itu med problem.

Bra att du är uppmärksam på dina symptom.
Tror alla skulle behöva lite terapi.
God fortsättning
⚘

Han drack nog under de senaste dagarna, men drack sig inte berusad.
Mycket lugna och trevliga dagar. ❤️
Jag var i förväg orolig hur det skulle bli. Glad och lättad även för hans skull.
God fortsättning,
och sköt om er. ✨

Jag har varit inne här några veckor och läst och konstaterat att det är väldigt mycket elände runt missbruk. Jag kan också konstatera att det är väldigt många kvinnor som sliter och väldigt många män som är i missbruk. Och jag undrar ifall det finns någon solskens historia att berätta, alltså att det har gått bra någon gång med någons att försöka sluta. Eller om missbruk är någonting som är livsvarigt. Till oss medberoende sägs det ju ofta att vi bara ska dra och ta hand om oss själva eftersom den som är i missbruk då kanske lättare ska inse att de faktiskt måste ta hand om sig själva och att ingen annan kan göra det åt dem. Med egen erfarenhet är att sedan missbruket upptäcktes blev det bara värre och värre och värre och värre och den ena saken efter den andra uppdagades som hade med missbruket att göra. Det var ingen ände på eländet så att säga. Nu har jag ingen relation med den personen längre och han är fortfarande i missbruk. Rättare sagt så vill han inte sluta trots att livet runt honom är kaos. Så därför undrar jag finns det någon solskenshistoria här och hur lyckades personen ifråga sluta och vad hände med partnern, alternativt den medberoende? God fortsättning på julen allihopa! ?❤️

Detta året behövde jag inte drömma, det blev en vit jul för mig (utan snö)

Julen snart förbi för detta år, vit var den för mig... inte i naturen utan för mig som person... skönt!

God fortsättning på er alla

Alkoholromantiker.
Kulturutövare och dessutom verksam inom mat och dryck.
Skapat under rus och utbildat inom alkoholhaltiga drycker.
I barndomshemmet kunde man vinet och spriten.
Helgdrickande och högtidsdrickande i överkant, men aldrig urspårning. Alkoholkultur med finess.
Lägg därtill vurm för litteratur, musik och konst där alkohol och droger ofta glorifieras.

Min alkoholism tog tid att utveckla. Stark motståndare till alkohol tom sista terminen i 9:an, sedan hittade jag hem.
Hem - Ja, det känns ju så.
Sedan dess har vänner och umgängesform alltid åtminstone haft alkohol som beståndsdel. Ofta varit centralt.
Blev ordentlig periodare först runt 35 års ålder efter en svår separation.

Är detta då förklaringen till varför jag supit som jag gjort?
Det kan lika väl vara en förmodad diagnos (troligt ADD och / eller bipolär, möjligen ADHD, väntar på utredning) eller ytterligare nät av sociala / kulturella sammanhang, egna val, mm.

Men. Även om allt detta kan påverka min nykterhet, så fokuserar jag denna gång på strategier som håller mig nykter oavsett.
Har 8 månader och siktet är 365 dagar (sedan utvärdering). Senaste nyktra perioden varade i just 8 månader, så är record breaker varje dag nu ;)

I min tidigare tråd har jag skrivit kortfattade stolpar om min tillnyktring, här kommer jag skriva lite annat, längre när andan faller på.

En botbar alkoholist med intakt romantiskt perspektiv.

Än så länge funkar det. Julmust och sodavatten . Men,, ångesten förbättras ju med nykterheten. Men blir lite skrämd av mörkret och tomheten jag känner. En likgiltighet för allt jag kämpat för.. Får nog ta tag i det efter helgerna och prata med någon utbildad i depression. Sköt om er alla. En dag i taget ??

Jättebra gjort.
Jag ska också ta nya tag med löpningen, men efter nyår.
Just nu blir det raska promenader ?
Kram⚘