Senaste kommentarerna i forumet

Tack Andrahalvlek! Kloka ord. Ja, jag känner nog att jag gör det för min skull. Har börjat tänka att det är en spännande, men lite rädslig (finns det ordet?) resa framför mig.
Det tog mig 45 min att dricka upp ölen, detta medvetet för att inte känna något sug.

Och, jag är medveten att jag nu är euforisk över denna lilla seger. När vardagen sätter in så vet jag att risken finns för återfall. Ska tänka som du - aldrig ta första glaset.
Kram på dig min vän!

Förstår att kramen från sönerna var den bästa motivationen du kan få. Vilken lycka och seger ??

Men det är otroligt viktigt att du gör det här för DIN skull till hundra procent. För att du inte vill dricka mer eftersom alkoholen skadar dig. Då kommer resan att bli lättare. Inte lätt, men lättare.

Aldrig glömma. Aldrig ta första glaset. Viktigast först - vara nykter!

Kram ?

PS. Även en öl på 2,8% kan trigga igång suget. Men vi är olika känsliga. Jag dricker bara alkoholfri öl, max 0,4% och det går bra. En del fixar inte ens det utan måste ha 0% enbart.

Jag är ny här. Det är jobbigt att läsa trådarna och inse att jag säkerligen har stannat för länge redan.

Jag vill inte gå. Men jag vill inte må dåligt.
Han blir aldrig arg när han dricker, aldrig otrevlig mot mig utan mer glad, mer öm och kärleksfull och sen trött och tråkig för att sedan somna. Det har varit så sedan vi träffades för flera år sedan.
De stora konsekvenserna för honom med hans missbruk är att det får honom att stoppa huvudet i sanden så fort något jobbigt dyker upp vilket lett till ekonomiska problem, skulder, rattfylla mm.
Och vem är där och parerar- jo jag. Jag blir som en mamma åt honom och får ständigt hålla koll på alla vuxna måsten som det innebär att bo och leva i familj.
Det som sårar är lögnerna, de ständiga sveken efter löften om att berätta och vara ärlig.
Jag märker ju ändå ALLTID när han druckit, ser ju ändå till slut brev från kronofogden eller märker när de kommer och knackar på. Fy fan för den första upptäckten.

Hans kamp de senaste åren har gått bättre och bättre. Det är två steg fram och ett tillbaka så det finns en positiv utveckling som han ändå glädjer dig åt och pekar på när vi pratar om hans missbruk.
Men det bryter ändå ner mig. Sakta. Och nu är jag helt slut. Den ständiga kollen och den som alltid måste vara ”den vuxna” i relationen. Jag önskar så att jag kunde få vara svag och trött och känna mig trygg i det utan att oroas för att vardagen ska braka ihop.

Jag har så svårt med tanken att lämna honom eftersom han är en sån snäll person, även onykter, och han är den första som fått mig att känna att jag kan vara 100% mig själv och ändå vara älskad.
Vi har så himla kul ihop och trivs med varandra.
Och när jag ser på honom och hans kamp mot denna jävla alkoholen så ser jag en människa och en sjukdom.
Ska man inte stötta den man älskar i en sjukdom?
Jag stångar mig blodig och helt utmattad mot HANS sjukdom och är nu på bristningsgränsen.

Jag mår faktiskt toppenbra! Jobbet är roligt, jag känner mig trygg med kollegorna och jag känner att jag faktiskt kan ta till mig all ny information, det tror jag inte att jag hade gjort lika lätt för några veckor sedan. Jag har även fått in en bra rutin med en morgonpromenad innan jobbet för att väcka kroppen och huvudet ?

Jag märker verkligen skillnad i mitt sätt att vara jag känner mig lugnare, inte lika orolig i kroppen och sinnet, mer koncentrerad och framför allt så känner jag mig lycklig och närvarande ??

Hur går det för dig? Hur mår du? ?

Jag klarade av gårdagskvällen! Jag drack en 2.8% öl på hela kvällen. Fokuserade mig och tänkte på er.
Men, det som var det bästa var att mina söner var på en av festerna och kramade mig när de såg att jag på den festen drack citronvatten med hallonsmak. Den glädjen och värmelycka jag kände gjorde att jag har bestämt mig för att inte dricka alkohol mer. Dessutom träffade jag deras kompisar och jag tog tjuren vid hornen och sa att jag inte tåler alkohol och därför inte skulle dricka mer. Gissa om jag fick stålsätta mig!
Visst, jag kommer säkert att göra felsteg, men det känns liksom annorlunda i mig.
Men det där med sömnen är knasigt. Somnade kl. 23 och vaknade kl. 04. Efter en timmes kvarliggande gick jag upp och har läst tidningen.
Utan er hade jag aldrig kommit så här långt. Idag är det dag 13.

Tack!!!
?

Min sambo har länge haft problem med spriten längre tid innan vi blev ihop. Vi har alltid varit öppna o ärliga mot varandra vilket jag älskar ❤️

Under förra sommaren så levde jag nog lite i förnekelse.
Vi har alltid kunnat sitta o dricka någon öl tillsammans o ha skitkul o bara prata o skratta ihop.

När vi åkte iväg på fest så blev han ofta full som fan, men jag brydde mig inte om det för han är vuxen nog att ta ansvar o fortsatte ha kul med resten av folket.

Någon enstaka gång var han jävligt elak mot mig, blev såklart ledsen som fan. Varje gång det hände så trösta en kompis till honom mig o förklara att han inte menar det, det är spriten som pratar. Han älskar verkligen dig. Bry dig inte om honom, han blir så ibland när han fått för mycket, det blir lätt så när det är fest .... så jag lärde mig rätt snabbt hur jag skulle göra för att inte bli den som får smällen för hans ”fylla” för det var ju bara spriten som tala ....

Men kort tid därefter så kom den elaka sidan fram även när vi satt hemma ... o det är något av det jobbigaste jag har varit med om. För nu kunde jag inte gå ifrån det, jag försökte ignorera allt han sa o inte svara honom. Det blev bara värre .... jag satt bara tyst och försökte koncentrera mig på ”det är bara spriten”

Jag visste ju att han verkligen älskar mig, så jag lärde mig tillslut att även hemma kunna undvika den elaka sidan

Jag har aldrig tänkt tanken på att lämna honom, för jag älskar verkligen denna mannen. Jag har aldrig heller visat honom hur sårad jag blev av det han sa ... för det är ju faktiskt spriten som talar ...

I Januari detta året bröt jag ihop, jag försökte gå ifrån honom för att inte visa att jag blev ledsen. Han blev arg för att jag gick ifrån honom, arg för att jag inte svara honom ... jag fick riktig panik. Jag visste att t det bästa jag kan göra är att åka hemifrån. Det har jag gjort dom andra gångerna, Så jag tar min tar på mig jackan, tar med handväskan nycklar o går ut för att ringa ... men denna ingen kunde hämta mig ...

Jag satt flera timmar på trappan in till tvättstugan o bara vänta på att han skulle gå o lägga sig.

Det är första gången jag är ensam med mina känslor. Jag ensam, förkrossad o tårarna rann ner för kinderna.
Tankarna snurrar ... hur kan han göra så här mot mig gång på gång, varför ska jag få lida det är ju inte jag som har gjort fel ... det är ju faktiskt han som sårar mig gång på gång !! Det är han som är orsaken till att det blir såhär varje gång ...

Det är nu jag inser att han inte har en aning om att han faktiskt har sårat mig, för Jag har aldrig visat honom att jag blir ledsen eller sagt till honom att han har sårat mig ...

Dagen efter sätter jag mig ner o påbörjar mitt livs jobbigaste samtal .... jag berätta för min sambo att under ett års tid har han sårat mig pga spriten o att jag inte faktiskt inte orkar leva såhär längre, i ett år har jag gått o trott att jag gör det som är bäst för sambon genom att inte berätta det för honom, för jag ville inte han skulle må dåligt över något son han aldrig inte ens kommer ihåg ...

Jag berättar allt
O avslutar med att säga Jag vll verkligen dela mitt liv med dig, men inte när du dricker.

Min Sambo tittar på mig o tårarna börjar rinna gav mig en lång kram o sa Jag älskar dig, o jag är ledsen över att du gått igenom det ensam. Nu gör vi det tillsammans

Han har tagit de lugnt sen dess, men börjar se tecken igen, o jag är rädd att jag är en del av det ...

Jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Han har inte brytt sig om att jag dricker några öl när han kör. Men igår gav han ett ultimatum att jag skulle va nykter om jag ska med på lördag. För man behöver inte alltid dricka beer o bli full...

Jag vågar knappt reagera på det, men jag dricker inte för att bli full. Det vet han om oxå, varför denna reaktion helt plötsligt?

Jag vet inte hur jag ska tänka eller göra ?

Jag har alkoholism i släkten och har alltid blivit påmind om att jag inte tål sprit. Vilket har visat sig under min tidiga ungdom. Jag har haft problem med att när jag dricker kan jag inte kontrollera hur mycket jag dricker. Förr drack jag alkohol i mängder varje helg och det slutade aldrig bra. Nu dricker jag några glas vin i solen en-två gånger i månaden eller en öl till maten om vi går på restaurang vilket är sällan. Dricker mig full om det är fest(Max 3 gånger om året) men inte på samma sätt som förr.
Idag vet jag när jag druckit tillräckligt och undviker sprit. Både jag och min sambo tränar måttligt och försöker vara hälsosamma.
Nu till problemet. Min sambo har tidigare varit orolig för mig när jag druckit för mycket, och litar fortfarande inte på att jag kan hantera alkohol. Även fast det gått mer än två år utan problem och jag visat gång på gång att jag ”mognat till mig” och vet hur mycket jag klarar.
När han är sugen på en öl i solen köper han det och vi dricker ihop och det är inget mer med det, eller om han ska iväg med vänner så dricker han. Men nu när vi bjudit över några personer för midsommarfest så säger han att han inte vill dricka för att han vill inte påverka träningen, vilket jag tycker är helt okej. Medan jag vill dricka något. Och jag förstår inte ens varför vi ska dividera om det, tycker det är upp till var och en. Vid planeringen pratade vi allmänt och jag kom med ett förslag till ett spel vi kunde spela, varav han utbrister att allt alltid ska handla om alkohol. Det är svårt att beskriva vad jag menar men när vi diskuterar så ger han mig grov ångest över att han säger att han inte ska dricka något. Jag känner mig på något sätt skyldig, eller rent ut sagt dålig för jag vill dricka. Även fast jag vet att jag dricker måttligt och att jag sköter det. Jag får som ett tryck över bröstet och känner mig ledsen över att han inte litar på mig. Han gör så att jag känner att jag inte vill vara med på festen alls för jag får tankar om att han dömer mig om jag dricker två glas vin. Eller att han dömer mig ifall jag skulle bli lite lullig. Han får mig ofta att känna ångest om jag tar ett glas vin hemma spontant när han inte ”planerat det” och är väldigt snabb på att påpeka att jag tagit ett glas tex.
Jag förstår hans oro över ifall jag skulle dricka för mycket eller för ofta men jag känner att jag har sån kontroll nu och att jag lärt mig av mina misstag. Som jag skrev innan så är det väldigt sällan jag dricker alkohol.
Vill inte känna mig som en ”alkoholist” i hans ögon bara för att jag dricker två glas vin. Jag mår dåligt över detta och vet inte hur jag ska ta upp det med honom för han blir bara arg och irriterad.

Om det där livet jag trodde jag äntligen skulle få saknar jag så det gör ont ibland, smärtan han har givit mig de senaste åren vill jag inte heller ha. Hoppet finns kvar för oss, han kämpar med sitt tillfrisknande men fortfarande med vita knogar. Själv tog jag beslutet att ta time out, och som det känns nu så blir det så i framtiden, fast jag inte vill. Tror det är så vi alla har det ofta, det faktiska och det goda, en evig kamp med personen och beroendepersonligheten. Fortsätt kämpa, försök hitta hjälp att komma vidare ❤

Jag har sedan ett år tillbaka slutat prata om mitt förhållande eller problemen i dem. Tystnaden var jobbig i början, nu har den blivit min hemlighet.
Därför var det så skönt att äntligen få prata med terapeuten idag. Det kändes bra och jag har redan gjort min ”läxa”. Duktiga flicka syndromet igen. Nä men jag pratade med sambon när jag kom hem och han kan fortfarande inte erkänna fullt ut sitt alkholberoende men vi kunde iallafall prata och han lyssnade utan att bli sur. Det är hans tredje dag utan alkohol och nu kl 23 och fortfarande vaken.
Nu har min spända kropp slappnat av igen och jag vet så väl att det är nu jag är som mest mottaglig för mitt medberoende. Men jag ska kämpa på..

tack för svaren ni fina :)

Jo men jag kan skriva ner några trix och fix som jag har gjort och gör. Ska skriva ner lite och sen återkommer jag.

Andrahalvlek - Det kan säkert stämma, men har lite blandande känslor där för jag har mentalt byggt upp i mig själv nu när jag har varit nykter en tid att - Nu har jag ett ansvar och ett val, vare sig om jag har en sjukdom eller inte. För det är något som JAG har behövt att göra för att kunna gå framåt. Och på så sätt så har jag svårt att hitta ursäkter för att börja dricka igen. Men det är hur jag fungerar. Jag lägger inte så mycket energi på alkoholism eller att det är en sjukdom. Jag har ett beroende och beroendet förstör hela mitt liv, jag är "allergisk" mot alkoholen, jag älskar alkoholen men alkoholen hatar mig. Men det tråkiga är att om en människa tar ett återfall så blir den personen mer dömd än vad någon som slarvar med sin medicin mot någon annan sjukdom. och det med behandling och fortsatt hjälp ser nog många att man har chans till om man vill och det är AA. Men alla köper inte det programmet eller vill följa det av olika anledningar och då får man höra att man är inte villig nog eller man är fortfarande i förnekelse och det gillar jag absolut inte. Allt är inte för alla. Själv har jag inget emot AA för alla sätt är bra och om det hjälper folk så är det jätte bra men det skulle funnits andra möjligheter än 12 stegs programmet, för det är ändå 2020 nu. Jag själv har blandat och tagit bitar här och där men jag skriver det senare så inte detta blir för långt :)

FinaLina - Klart du inte ska ge dig och tids nog så kommer du lyckas. Tror att dom flesta som är här kommer göra det för annars vore vi inte här men ibland tar det tid. Du är värd allt gott och jag hoppas att allt löser sig i ditt liv med allt och du kommer hitta din inre frid :) och du, gudlös kan vara rätt så bra också hehe..
varma kramar på dig

Du är så välkommen att läsa, inspireras och motiveras när du behöver! Vi alla som är här har olika erfarenheter av nykterhet men en sak vi alla har gemensamt är att vi peppar varandra och inte dömmer! Jag tror på dig ?

Ja, det får jag på morgnarna, av att vakna grundglad. Inte som nån lärka, men inte ont nånstans, inte tung i huvudet, inga frågetecken.
Sån befrielse, precis Obstinat, i jämförelse med hur det var.
Även nån gång om dagen, eller när jag tar en paus från jobb, eller är och handlar eller drar kirskål.
Så kommer insikten- att jag är nykter nu. Det är fanimej stort.
Kom jag på ikväll.
Nykter idag, tål att sägas två gånger denna onsdag. Kämp och kämp med jobb och räcka till. Men jag är nykter och kommer så förbli.
Kram alla som tvekar, sover dåligt, tror att allt skoj är över. Det blir bättre! Kram alla fina vänner som är över på andra sidan, just idag. Imorrn kan det vara på något nytt sätt, så njut nu och nu. ❣️

Tack för tips! Känner att nu när jag inte kommer sitta disträ och dricka vin så kan en bok vara perfekt. Titeln känns även mycket igenkännande. ?⭐️

Tack ? Läst din berättelse och det känns skönt att kunna följas i detta!

Tusen tack för era svar! En dag i taget ska jag anamma. Jag är expert på att ställa höga krav och sätta upp orealistiska mål i det mesta (hets banta, överträna, plugga in en mattekurs på för kort tid osv).

Läst många inlägg i forumet och känner i igen mig i största delen. Vilket känns skönt. Har inte kunnat dela detta med någon innan. Tack ?

Bra beslut, att sluta dricka och kunna njuta av det goda omkring dig. Har själv inte druckit på två månader, och känner mig väldigt fri, och mycket lugnare och gladare. Mindre och mer hanterbar ångest. Jag tror man har mycket att vinna på att söka sig till nån form av grupp, som tolvstegsprogrammet. Såg en intervju med Rebecka Åhlund hos Malou, finns på Youtube, hon sa mycket klokt. Gillar också hennes bok "Jag som var så rolig att dricka vin med", den beskriver så väl glädjen och lättnaden med att vara nykter. Och som Se klart skriver, en dag i taget. Ta hand om dig!

Hej Sophia2! Välkommen till oss! Här hittar du en jättefin och inspirerande grupp. Dem har hjälpt mig och motiverat mig, imorgon har jag varit nykter i en vecka och jag är inte säker på att det hade gått utan den här gruppen! Önskar dig all styrka ?

Här kom min efterlängtade uppdatering ? tack för den och underbart att läsa att du mår bra ??? duktiga du!

Tack fina du! Det känns så bra och skönt att ha det här forumet man kan gå in i och läsa och berätta för till mina nyvunna kompisar om hur det går!
Hur har det gått för dig? På jobbet?! Känner du av dina nyktra dagar? Kan du märka skillnad på dig själv? ?

Här kommer du aldrig vara ensam utan du kommer finna massa stöttning och kloka insikter ? Sänder dig all styrka ?

Jag lämnade för 1 år sedan. Ställde också ultimatum. Och han ville inte sluta dricka. Jag har väl kommit så långt att jag saknar den mannen jag blev kär i. Den glada, charmiga, skämtsamma romantiska man.
Men när vi gick isär var han konstant sur, jämt irriterad på mig, full, dum, ville inget göra (förutom att festa och dricka).
Han var inte snäll mot mig.
Tror det är lätt att glömma det jobbiga. Efter en tid bleknar det.
Så visst saknar jag honom, men den jag saknar finns inte längre.

Fullspäckad dag men inte på något sätt övermäktig. 15 dagar nykter nu och jag mår så bra! Halva veckan avklarad på nya jobbet och nu går jag till sängs med en enorm dos tacksamhet ??

Vad fint att du hittat hit med ditt stora och viktiga beslut under armen. Du kommer nog att känna igen dig hos många som skriver här, du är verkligen inte ensam om det du beskriver. Vi är många med bra liv, men som dricker för mycket. Det blir ju inte så bra då...
Mitt första tips är att läsa och skriva här, snart klarnar det hur forumet funkar (enklast nykter...) Vet för lite om dig för några konkreta råd.
Mina två bästa knep är En dag i taget: Samt tålamod.
Båda är rätt svåra grejer för oss otåliga typer (iaf de flesta jag känner här).
Snabbt kommer fördelarna.
Jag startade med ett mål på tre månader, nu har det gått drygt fem.
Kan få små rus nästan dagligen över lyckan att vara förbi detta. Som jag har längtat!
Dag ett imorgon, allt börjar där vet du. ?

Var stolt över dig själv, du är en riktig fighter ?Hoppas att du har haft en riktig härlig onsdag ???

Tack kära forumsmedlemmar ?

Det känns verkligen bra att ha blivit medlem här.
Jag firar 6 nyktra dagar nu sen den 4/6, inte druckit en droppe sen jag bestämde mig.
Det känns skönt att ha det här programmet, att gå in och läsa andras historier och resor.
Tusentack för att ni skrivit så långt och fint till mig, det är motiverande!

Jag vill verkligen vara nykter och det går bra när jag är ensam men svårigheterna för mig är när jag umgås med vänner eller kollegor som alla dricker, jag känner att jag alltid måste ha någonting att skylla på som att "jag kör bil" och det stressar mig då jag har ett rikt socialt liv och umgänge som dricker mycket. Ibland glömmer jag varför jag gör det här och känner att om jag inte har ett rimligt skäl som att köra bil är det lättare att ta ett glas än att behöva förklara mig, men ska försöka säga att jag inte dricker mer även till mina kollegor men vill inte göra en stor grej av det.

Men motivationen är på topp och imorgon har jag en vecka nykter :)

Tack för mejl och motivation, jag ska fortsätta kämpa! ?