Senaste kommentarerna i forumet

Var inte för hård mot dig själv, men använd känslorna för att förändra din relation till alkoholen så att du slipper känna dig så fler gånger.
Oavsett hur det går i morgon är det inte för sent att styra rätt.
Hoppas på det bästa i morgon!

Räkna på och sluta inte :)

Om en nykter alkoholist som lyckas stöta sig med alla (trailer):
https://m.youtube.com/watch?v=soHhYqXyUlY
Går på HBO Nordic. Ger mig lite ljus under mörka stunder. :)

usch det låter jobbigt det du går igenom. Du har säkert hört det flera gånger men jag säger det ändå igen. Det att han dricker eller ej är helt oberoende av dig. Han är maktlös inför alkoholen. Du kan inte få honom att sluta dricka. Han måste sluta själv.

Sä även om det känns hemskt att han fortfarande drickar trots allt du gjort så är det för att alkoholen har makten i hans liv. Han skadar inte medvetet. Och han skadar sig själv också.

Hoppas att han hitttar den hjälp han behöver och du den du behöver. Kram

Vilken otur du haft!
Men nu måste du se till att komma på fötter igen. Du får gå till vårdcentralen imorgon och visa såret så det inte blir ännu värre.
Sedan måste du släppa det som hänt för det kan du inte ändra på ändå....
Se framåt istället och ta en dag i sänder, du minns ju hur bra du mådde när du inte drack.
Jag tror du fixar detta????

Jag kan inte bara "hänga på" och sluta för alltid, allt jag kan göra är att ta en dag i taget just nu. Jag förstår absolut hur du menar men det är inte så lätt, uppenbarligen, eftersom jag inte klarar av det mer än ett par veckor åt gången. Det enda jag kan göra är att lova att inte dricka idag... men bara just idag.

Tack mulletant jag är också väldigt tacksam för 12 stegsprogrammet, det har verkligen hjälpt mig mycket. Det finns någonting att gå tillbaka till då saker känns svåra. Låter bra att ni båda har kunnat växa genom era program och fint att det gick så bra med er.

Jag tror att min man vet vad han måste göra. Han vet att jag kommer läman honom i något skede ifall han inta tar tag i det. Men han vill samtigt inte sluta. Så han drar ut på det så länge han kan nu. Får se hur sommaren går.

Tösabiten:
För några år sen skulle min man ALDRIG erkännt, det var först då jag lämnade och han fick klara sig på egenhand. Det enda jag svarade då på hans textmeddelanden var att om han vill sluta dricka kan jag hjälpa honom med att hitta ett program. Tillslut erkände han sig maktlös. Pågrund av mitt eget tillfrisknande som även innebär att försöka att inte straffa och döma så har han fortsatt att erkänna sin sjukdom. Även om en alkoholist också alltid emallanåt förnekar och ljuger, det gör de ju även för sig själva, annars kunde de ju inte fortsätta dricka.

Du skriver alltid så kloka saker och ger mig så bra tips och råd. Dina frågor du ställer idag är så bra! Du förstår hur jag mår och om det beror på alkoholen eller inte det spelar ingen roll. Nu har mitt avståndstagande till honom börjat på grund av drickandet. Men hans beteende mot mig kan jag inte rå över eller styra. Jag måste bara göra mina val utefter det.
Mina barn är så pass vuxna att de förstår vad jag säger och menar när vi pratar om situationen. Jag hoppas att de lär sig att jag aldrig överger dem även om jag måste sätta mina egna problem åt sidan. Att jag älskar dem villkorslöst. Att jag alltid finns där för dem.
Jag ska nog kolla upp med vårdcentralen och se vad de säger. Låter som en bra plan.

Jag skriver inte att mina barn tycker hans beteende är normalt. Det stör dem inte och de bryr sig inte så mycket. De bor hemma men spenderar inte så mycket tid med oss. Jag är deras mamma och vet hur de mår. Som jag skrev pratar vi jätteofta om detta. Min ena son dricker inte alls och den andre dricker vid enstaka tillfällen. Om jag ser till deras jämngamla kompisar så hanterar de alkohol på ett bra sätt. Avskräckta av sin pappa? Ja kanske det eller så har de mig, sin mamma, som förebild som knappt aldrig drcker, men det händer. Så nej de tycker inte hans beteende är normalt, men de är vana vid det. Jag blev nog lite ledsen av det du skrev.

för en med beroendeproblematik är gräs absolut inget bättre. Min kombinerar båda två och har delirium i stället.

Tackar så mycket för uppvaktningen=). Det värmer. Ni vet ju hur tufft det kan vara. Ja, man börjar ju fundera lite på framtiden. Jag trodde ju aldrig ens att jag skulle klara 30 dagar, så jag har liksom bara tänkt "en dag i taget". Att dricka i min ensamhet har varit min svaga punkt. Det vet jag att jag aldrig mer kan göra. Det är direkt livsfarligt för mig.
Jag fortsätter att ta en dag i taget, ett tag till.

Var inte för hård mot dig själv.
Alkoholen kan få den bäste att göra de dummaste saker.
Lycka till imorgon, och kämpa på!

läpparna vid ett antal tillfällen dagen efter. Men en dag efter kände jag att den här gången var sista. Nu är jag färdig. Nu är jag en sån person som inte dricker. Aldrig mer dricker. Min deptession och ångest får lösas med annan medicin och terapi än öl. Vet inte vart gränsen går för att ha lyckats men jag har långt kvar. Jag känner dock att jag aldrig mer vill, precis som dagen efter. Kroppen vill men inte jag. Slutade med nikotin under några år och fallet tillbaka var ”jag kan ta bara en” sen ”bara idag” och slutligen ”på måndag slutar jag igen”. Så inga bara en öl för mig. Har provat att dricka mindre så många gånger att jag inte ens kan räkna dem. Varje gång?
Häng på att sluta för alltid i stället :)

Hej nordäng. Jag har fått tagit så mycket skit av folk det senaste för att jag inte gör som de vill längre. Till och med på min födelsedag nu i veckan . Ringer mitt ex som jag har min dotter ihop med. Han ringer och säger inte grattis utan maler om nån tjej . Alltså jag blev vansinnig. Vad tror folk . Att bara dom är prio ett . Att världen snurrar runt detas huvuden . Jag funderar på att byta mobilnummer och gallra ut. Folk ska sluta att vara så krävande .

Hej på er bästa forumvänner. Mitt senaste inlägg var 13 mars och mycket vatten har runnit under broarna. Just då kändes allting ganska bra och jag tyckte jag hade någorlunda koll på tillvaron. När det började närma sig hemresa fick min fru så akut ont i magen/ryggen att vi fick åka in akut till sjukhus. Det hela slutade med akut operation. Jag var tvungen att åka hem själv för att sköta om en del. Min fru var "borta" ytterligare tre veckor innan hon kom hem.

Det var så chockartat. Kom så plötsligt. Jag medicinerade någon dag med alkohol men inte mer än att jag fungerade. Jag "tordes" inte bli för berusad. Väl hemkommen följde en ganska lugn period och allt verkade gå åt rätt håll. Min fru blev bättre och bättre och vardagslivet fungerade bra. I mitten på maj åkte vi på en sedan länge planerad semestervecka till sydliga trakter. Först hade vi tänkt cancellera veckan men vi beslöt oss ändå för att åka.

Planet gick tidigt på morgonen och jag sov inte många minuter natten innan. Jag har tidigare delat med mig om hur dåligt jag hanterar stress nuförtiden och när det visade sig att planet var fullt av stojande barn, där alla verkade vara placerade runt mig kände jag att stressen blev alldeles för hög. Min fru satt på den andra ytterplatsen men bytte till fönsterplats med en spädbarnsfamilj. Plötsligt var det fritt fram att lugna ner sig med något och plötsligt "rann det ner" två små rödvinsflaskor och ett par drinkar (naturligtvis inget vatten). Väl framme och flygplansdörrarna öppnades möttes vi av en 35 gradig fuktig värme.

Jag kände mig inte så berusad. Satte kurs mot flygplansbussarna som skulle ta oss till terminalen men det bar sig inte bättre än att jag snubblade på trappan upp till bussen och skar upp ett djupt och långt sår på högerbenet med kraftigt blodflöde som följd. På något sätt kom ett bandage på och jag låtsades naturligtvis att allt var som vanligt. Iväg till hotellet, ca 30 minuter därifrån. Välkomstdrink, javiiiist.......Flaska skumpa på rummet..., javiiiist.

Därefter skulle jag på "ett ärende". Talade om att jag skulle ner till apoteket och skaffa bättre och flera bandage. Därefter har jag bara svaga minnen av att jag tog mig ner till affärsgatan, köpte två stora öl som jag hävde i mig. Tog mig mödosamt tillbaka till hotellet, lyckades hitta rätt hiss och våning till vårt rum men tog till vänster istället för höger. Till vänster var det en glasdörr till något vilorum med en hög dörrkant och stengolv.

Jag måste ha snubblat, ramlat handlöst rätt ner med ansiktet på stengolvet och svimmat av. Uppenbarligen har någon annan hotellgäst hittat mig avsvimmad i en hög av blod och larmat hotellpersonalen. Ambulans kom och hämtade mig. In till sjukhus. Näringsdropp, sydd haka och lite annan rengöring av sår. Såret på benet brydde de sig inte om att titta på ens. Man kan inte säga att det var den mest kvalificerade vården.

Hem i taxi. Dagen efter öppnade jag bandaget på benet. Det såg inte alls bra ut. Iväg till den lokale doktorn som konstaterade att detta sår skulle ha sytts pronto. Rengöring av bensår, två olika sorters megastarka antibiotika, preparat för att magen inte skulle " gå sönder" och en förfärlig massa bandage.

Jag behöver inte tala om för er hur jag kände mig efteråt. Jag vet att ni förstår. Det blev inga bad under semesterveckan då jag inte fick ha såret i vattnet. Dock höll jag mig till enbart vatten när det gäller dryck men skadan var ju redan skydd.

Hemma igen sedan någon dag. Såret på benet läker mycket långsamt eftersom det inte sytts. Jag går lite som i dvala. Så ledsen och arg för att jag mådde så pass bra under lång tid i senvinter/förvår och att en katastrofdag kan ödelägga allt.

Just nu gräver jag ner mig i min skyttegrav, tar timme för timme. Ingen i min närhet vet om detta utom min stackars fru och nu också ni. Men ni är ju vana att höra det mesta.

Jag har inte ork att skriva mer. Tack för att ni finns.
Kram/Tjalle

...När du säger att barnen tycker att pappans drickande är normalt; det var (så vitt jag fått fram) så det började för min partner...först var han bara en vanlig pojke, sedan drabbade ett trauma hela familjen, mamma började dricka VÄLDIGT mycket, och nu tycker han att en BiB om dagen är normalt. Skitförbannad blir han om jag ifrågasätter mamman också. Trots att hon själv pratar om vita månader hon inte "kan" ta, och att hon "måste" ta en drink för att laga mat, och att det ALLTID står ett glas vin i slasken hos henne.

Nå. Det skulle inte handla om mig nu - men är du Säker på att dina barn är ok, om de tycker att alkoholmissbruk är "normalt"?

Inte mycket du kan göra åt det, såklart :(

Att livet är värt att leva. Gemenskap och tillhörighet är livsviktigt, vi är ju flockdjur. Och hur relationen till en själv är. Förmågan att bara vara. Insikten att det ibland kan räcka med att finnas till.
Jag känner ofta en existentiell ensamhet trots flera barn, ett stort socialt nätverk och en fartfylld vardag. Den är en riskfaktor som jag försöker minska genom att bli vän med den. Ensamhet kan kännas sorglig och överväldigande och det är en känsla bland andra känslor. När den kommer över mig nu kan jag låta den f8nnas, kanske till och med gråta en skvätt och tänker att det är en gåva att äntligen ha tillgång till tårar.

Även om man tänker att det inte blir något konkret gjort, så är ju den enkla samvaron värdefull i sig
Kram

Hur går det för dig? ❤

...kan jag lätt medge att det har gått med den här planen. Så fort jag dricker ett glas vin så vill jag ett till, och ett till, och ett till och sen går det över till sprit. Detta är 99% av fallen. Om jag är extremt trött så kan jag lägga av efter ett par och om jag måste upp tidigt nästa morgon (ibland inte dock). Jag har haft en del extrema black-outs den senaste månaden och det brukar jag aldrig få... stukade foten vid ett tillfälle. Ringde en massa människor, skrev skit överallt på social media osv. Inte det värsta man kan göra men det är likväl skämmigt och pinsamt. Ibland undrar jag om jag gör det med flit. Eller ja, alkoholen kan nog vara en grej för mig att självskada. Typ försök drick så mycket som möjligt nu för du förtjänar ändå inte att må bra imorgon, men också ett sätt att slappna av, inte tänka på morgonen, få det första ruset, för att slippa ångesten för ett tag, för att kunna umgås med människor (även om jag oftast dricker hemma?). Jag dricker för så många saker, det är svårt att sätta fingret på just varför.

Jag var nykter under två veckor för någon månad sen. Det var skönt, men såklart så förstör jag det också. För vad?
Senaste, värsta tillfället var för tre/två dagar sen eftersom jag fortsatte dricka på morgonen när jag vaknade upp. Jag mådde så så så dåligt men fortsatte ändå att klunka i mig. Jag vill inte vakna upp ur mardrömmen så lika bra att fortsätta dricka.
Igår var jag nykter och det var så skönt igen. Ni vet den känslan efter att ha druckit mycket och sen dagen när man är nykter och tänker "aldrig mer" och det är en sån skön, lugn känsla. Typ "det här är ju lätt, jag vill inte ens ha skiten". Den känslan håller i sig ett par dagar, kanske en vecka. Sen är man tillbaka. Hur kan man komma ihåg så mycket skit alkoholen har orsakat och hur mycket den förstör och hur det alltid blir samma sak men ändå ÄNDÅ sitter man där och tänker "men idag kan jag väl dricka". Det är helt otroligt.

Jag börjar bli orolig över att jag är beroende. Alltså att jag har gått över gränsen från grey area till addicted. När kommer man till punkten att "nu får det räcka". Jag har aldrig kommit dit, utan jag säger "jamen jag kan vara nykter ett tag och sen kan jag dricka". Inte ens nu när jag skriver detta kan jag tänka mig ett helnyktert liv, det är helt otroligt. Helt ofattbart att man utsätter sig själv för detta.
Vet inte riktigt vad någon ska få ut av detta inlägg men ville skriva av mig i alla fall...

Nu är de söndag och slut på helgen.. min sambo lovade förra helgen att söka på nätet efter hjälp hur man minskar alkoholen.. har hen gjort de? Nej.
6 öl & en halv vinflaska i fredag, 5öl & 2 vinglas, söndag 4öl, resten av vinflaskan plus 1 av minacider innan kl 15..
Hen sa 1 cider och vinet var åt mig och jag dricker väldigt sällan kanske 1cider i månaden och tänkte ja då lär de väl stå där tills jag vill ha någon gång framöver.. Tydligen hade jag fel och hen drack upp allt.
Fattar inte
Hur tar man sig ifrån? Känner mig så elak för jag inte orkar mera.. men de är så mycket jobb och kärleken verkar ha dött.. inte vart intima på 2månader och bara vart ihop 1,5år..

Hur gjorde ni för att lämna? Ska åka utomlands 1v nästa helg och då kan jag inte se hur mycket hen dricker o de gör mig orolig. Inser att när hen dricker så mycket så kan vi ju inte skaffa barn i framtiden och hens ekonomi försvinner på engång. Hen är även jätte sur över att jag ska åka utomlands och försöker få mig att stanna kvar hemma fattar inte varför..

Förr hade jag alltid projekt som jag ägnade kvällarna åt när jag var ensam. Det var helt underbart att få krypa in den där kreativa bubblan och skriva, programmera hemsidor, redigera bilder, skriva låtar eller göra musik. Kunde sitta i timmar och skulle aldrig dricka bort en kväll. Nuförtiden har jag lagt ner precis allt, det går inte att få till det längre. Antingen blir man avbruten eller så går det inte ens att börja.

Kvällen blev bra ändå, minstingen satt uppe länge så det blev inte aktuellt att göra någonting. Men äldsta kom upp också så han fick sitta i soffan med mig och titta på två Robinson- avsnitt jag missat pga jobb. Sen la vi oss och ja, självklart är det skönt att vakna utvilad och utan ångest. Pricken över i:et var nog att åka och hämta en riktig bakis sambo, haha!

???
Nu kör vi vidare!

Ja, bekräftelse och peptalk kan man inte få för mycket av??☀??
Själv är jag på dag 4 idag och det känns bra som attan! ?
Nu håller vi!

Varför bara vissa klarar sig..Tror ångest, depressioner har en del i det..Kan du bota psykiskt dåligt mående om du har det som alkoholist, på annat sätt, så finns det goda möjligheter att sluta..Förstår man varför man dricker och hur beroendehjärnan och psykiskt mående hänger ihop är prognosen bättre..Har du fortfarande nätverk som stöttar är det lättare..Finns det ingen som bryr sig, du har supit bort allt, är det jättetungt..