Senaste kommentarerna i forumet

tack för att du delgav! Har en fråga om du har lust att svara?! Om man bortser från att hantera själva beroendet, vad är svårast när det nyktra livet börjar? Man har ju hört här att det svåra är inte att sluta utan det svåra är att låta bli att börja! Den grejen antar jag har med själva beroendet att göra! Men mer praktiskt i den vanliga vardagen, vad är då svårast?

en nykter alkoholist som kan känna igen många av funderingarna om hur jag kan hjälpa andra som dricker.

Och jag har "förmånen" att kunna relatera till mig själv och hur jag en gång var.

Först : Det var aldrig någonsin nån annans fel att jag drack ! Det klarade jag av så kanonbra själv så nån hjälp behövdes aldrig.
Däremot : Jag var helt underbart duktig på att manipulera dåvarande äkta hälften om att det var hennes tjat som gjorde att jag drack.

Jag gick på ett antal möten på olika kommunala alkoholmottagningar, åt antabus och Campral, testade kbt.....fullständigt verkningslöst. Jag var tvungen att löpa linan ut tills jag hade 2 val : Bårhus eller dårhus. När den insikten infann sig blev jag mogen att ta emot hjälp och den insikten var min egen, iofs livligt påhejad av exet, men jag ägde problemet.

När jag idag möter folk som är aktiva i missbruket så ger jag förslag på egna åtgärder som en väg ut men i 99% av fallen så får jag noll respons direkt. Och då är vi ändå på samma plan, de vet att jag vet och att de inte kan ljuga för mig. Men deras insikt har inte mognat fram än. När jag var ny som nykter var det en fruktansvärt jobbig situation att jag visste hur man skulle göra men inte få med mig missbrukaren på den vägen. Men "Di Gamle" hade präntat in i min skalle att jag måste ta ett steg tillbaka för att skydda mig själv så mitt engagemang för andra inte åt upp min egen sinnesro. Och det är en tuff uppgift som anhöriga och vänner till aktiva alkoholister har svårt för då de enbart vill väl. Men det är ett måste !! Att vara medberoende är en heltidsuppgift som snarast möjligt måste brytas innan det äter upp en själv.

Jag har tappat räkning på hur många jag varit tvungen att släppa taget och sakta se när de super sönder sig. En del har dött en alkoholrelaterad död medan andra har tagit livet av sig. Och då är det ännu viktigare att inse att jag inte kan förändra det utan måste acceptera !

Ni som anhöriga kan inte ändra på er alkis. Beslutet måste komma från den aktive själv. Att visa närvaro och ge kärlek under den första tiden är fint men glöm aldrig någonsin att arbetet med nykterheten måste göras av alkisen självt ! Gå gärna på Al-anon, ta del av deras hemsida och fundera över om inte ni själva är värda en familjevecka på behandling. Jag fick själv gå på en familjevecka under min behandling och det var en helt omvälvande, underbar, vecka ! Rekommenderas !!

Ta hand om er och kom ihåg att ni själva är det viktigaste som finns i era liv !

opps! felpost

Lägg av ett tag. 2 veckor kan kännas totalt omöjligt när man är på fel sida nykterheten men gör det bara!

Min 4 dagar blev en vecka som blev två tre fyra. Jag firade nykterheten med ännu mera nykterhet, så att säga.

Den där famösa A-jävulen släpper greppet efter ett tag och du kan tänka klarare. Eller inte, då har du ju testat.

Min man dricker jag dricker numera inte ( mer om det i min tråd ) . Vet inte hur det kommer att se ut i framtiden men just nu är det så och det är ok.

funkar såhär i vår kommun: Missbruksbehandlarna har skyldighet att anmäla oro om de misstänker att barn far illa i hemmet. Om inte missbruksbehandlarna har anledning till misstanke blir det ingen orosanmälan. OM det blir en orosanmälan har socialtjänsten skyldighet att utreda. De brukar anse att "lite fylla i hemmet är normalt" och om barnet inte liden (!!) av det så händer ingenting. Om föräldern dessutom är sammarbetsvillig med socialtjänsten och dessutom tagit tag i sina problem och går i behandling (behöver alltså inte vara färdig eller ens fungera) så gör de ingenting. Det kostar massa pengar för kommunen att omhänderta barn, fosterhem är dyra och svåra att hitta, så långt det är möjligt försöker soc hjälpa familjerna att reda upp sina problem. Dessutom anses det nästan alltid bäst för barn att fortsätta bo med sina föräldrar, det ör inte bra för barnen att placeras. Om det inte råder direkt misär eller förekommer våld brukar de inrikta sig på att familjen reder upp sina problem.

att han startade bråk med mig för att få en ursäkt att supa. Det är absolut inte ditt fel att han tar återfall. Fint att du finns som stöd, men om du läser runt lite här på forumet och på forumen för de som dricker själva så inser du kanske , precic som jag gjorde, vilken oerhört "stark" sjukdom alkoholism är och att den som har det verkligen behöver proffesionell hjälp. Jag jobbar med psykisk ohälsa och där är det inte helt ovanligt med alkoholism som extra diagnos, men den biten överlåter jag alltid till proffsen, och det har hjälpt mig i mitt förhållsningssätt till mitt ex, han har alkoholism och jag är inte utbildad i den behandlingen så jag kan inte "rädda" honom. Jag försöker inte heller bota honom från hans diabetes. ;) Däremot kan jag finnas där som stöd, som man gör för vem som helst som är sjuk.

Igårkväll. Vi har en nära vän på middag. Min man har lagat mat och nu korkar de upp Nebbiolon.

Jag öppnar min Jus de Poire ( inte för sött, lagom bubbligt, vuxenkork ) och häller upp till mig och barnen.

Pastan äts upp och de båda knorrar lite om att det var för lite mat. ”Det är så märkligt” säger jag ”att sen jag slutade dricka äter jag så mycket mindre. Som att jag slutar när jag är mätt, känner mig nöjd”.

De häller upp mer vin, och nu känner jag att vår vän får agera domare. Jag har redan känt av pikarna de senaste dagarna från min man ” Så du ska inte ens dricka när vi är på den och den restaurangen ( på semestern )?” Eller ” den och den vingården?”. Jag vet inte svarar jag, för att skjuta diskussionen på framtiden, men nej, jag vill inte dricka. Inte prova inte smaka.

Men nu har vi en domare och min man kör på ” Du har blivit så svensk, herregud, livrädd och förstorar upp allting. En liten last, kom igen, NJUT lite av livet... det börjar så här, jag känner dig, sen ska du sluta med än det ena än det andra...”

Vår vän flikar in att han inte dricker så ofta för han lever ensam, men ett gott vin till en god middag ska man väl kunna unna sig, det är ju inte crack vi pratar om.

” Ja, här hemma åt vi fin middag med fint vin varje dag” förklarar jag ” det är lite svårt då att avgöra exakt vilken middag som är värd ett vin, eller måste jag börja äta falukorv varannan dag?”

Vi grälar inte men det börjar kännas lite obehagligt. Har aldrig gillat när man drar in en tredje part i privat gnabb. För att avsluta vänder jag mig till vår vän. ” tycker inte du att det istället vore gulligt att ge mig lite uppmuntran om jag nu anser att jag fysiskt och psykiskt mår bättre utan alkohol? Om jag nu har druckit vareviga dag de senaste 20 åren kanske vi kan sluta prata om Laster och att Unna sig?”. Han nickar lite för att konfirmera utan att ta någons parti och samtalet går över i ett komplicerat förhållande till mat, vilket DE båda har.

”Jag kommer hem från jobbet efter en stressig dag och det enda jag vill är att ÄTA, spelar ingen roll vad, jag bara öppnar kylskåpet och tar vad som finns.”

”... och jag ör ALLTID hungrig, jag skulle kunna äta hela tiden det finns ingen botten så jag måste sätta regler annars skulle jag bli så fet.”

Ja, ni hör. Nebbiolon dracks ur, päronjuicen dracks upp, tallrikarna tömdes. Vi har alla våra demoner och våra kamper.

I’m gonna fight for my right to be sober ?

långt bak i tiden. Stor eller liten, viktig eller inte. Tänk va skönt om vi människor hade varit rationella. Skönt att du tar tag i det. Älskar du inte din man tänker jag att det inte är rättvist mot någon att ni binder upp varandra.

Men den här historien har nog två sidor. Kram

Jag läser din #8 och tänker 'Gud så dum jag är' .... så är det. Vi mänskor gör så gott vi kan i den situation vi är. Så har jag lärt mig tänka i mötet med mänskors obegripligheter 'hen kan inte bättre. Inte här och nu.' Hoppas du förstår hur jag menar.
Önskar dig en bra dag? / mt

ditt ”beteende” har inte med hans återfall att göra! Skamfyllt att supa och få återfall och han vill därför lägga över skuld och börda på någon annan/dig! Håller med Saris, du kan inte hjälpa bara vara ett stöd! MEN bara om Du känner att du orkar! Svårt och tungt att orka vara ett stöd om den som dricker inte vill sluta dricka helhjärtat! Och han behöver proffessionell hjälp. Mitt ex (alkoholist) ville heller aldrig söka hjälp! Han sa att det var pinsamt och precis som din man skyllde han på att myndigheter kunde bli inkopplad på hans barn! I efterhand har jag förstått att han inte ville söka hjälp för att han inte ville bli hjälpt/ sluta dricka! Klokt av dig att flytta och på så sätt skaffa perspektiv och distans! Var rädd om dig!

Hur mycket och hur ofta dricker du. När? Hur länge har det pågått?

Hej Nattugglan

Du läser min text väl, han kan och vill inte stötta mej (min tolkning) han lever sitt liv som han gjort sen urninnes tider.....
Han vill gärna göra saker utan våra (gemensamma) barn, jag vill inte det. Jag vill göra saker med våra barn, utan honom om han inte vill delta
"jag har försvunnit, jag har gjort grejer själv" Men kanske behöver jag göra det mer?
Jag är trött på karln....kanske mådde jag bättre utan?'
Trött-yes I am

Hej Hittavilse
Jag uppskattar din uppriktighet, jag är medveten om att det inte är min mans fel att jag dricker. Jag borde prata med honom, borde berätta.
Men jag vill inte belasta honom med mina problem...han har nog med sina egna, Men självklart är det det jag borde göra, jag förstår och jag fattar att det är ett helt logiskt resonemang.

Jag är glad att din kvinna är klok, att hon valt bort sprit, Håll hårt i henne, se till att hon förstår vad hon betyder för dej!
kram

Hej Mirabelle
Ditt inlägg är nog det sundaste jag fått! Såklart är det sällskap han söker......vi har ett långt och ovanligt tufft förflutet, pga detta är det svårt att lämna, svårt att sätta punkt. Han är min bästa vän, min soulmate....det gör det så smärtsamt men gå ändå vet jag att vi måste avsluta, om vi ska gå vidare

Så fint Mulletant!
Jag önskar såklart att det skulle bli så <3
Men vi har ju pratat missbruk/bruk innan, jag har verkligen berättat vad hans missbruk gör med mej.....
Jag ska testa dina råd, som jag uppfattar som rimliga och sunda, jag ska försöka men jag har ju tyvärr gjort det förr, jag har varit lycklig, jag har trott att saker ordnar sig.....jag har gjort resan forut, jag gör den igen, jag vill klara det!

Ja varför? det är både omoget och ett ovanligt korkat?

Jag levde i en situation då som gav mig den ideen, inte klokt, inte rimligt alls....men ändå valde jag den.
Att testa min man var att göra det jag kunde av en situationen jag inte kunde hantera.
Just då hade vi ett flertal missbrukande vänner, som jag inte förstod att han uppmärksammade, jag tolkade det som ignorans eller att han inte såg det, då och där ville jag vet om han "såg mej"
Jag tycker liksom dej idag att det är omoget, löjligt och omoget......men det är inget jag kan förändra idag.
Med vänlig hälsning A

Jag kan inte svara på alla dina frågor, men det med att man är den enda dom har och som de kan prata med om med sin missbruk kan jag relatera till. i mitt fall så tror jag det är avgörande för min missbrukare att jag är där och stöttar honom då han har ingen, och de personer han har vill inte han ska tillfriskna då de själva har ett missbruk. jag tror de behöver någon vid sin sida när de vill vända på allting som är där och stöttar och peppar när det är tufft. min missbrukare är fortfarande aktiv och har inte riktigt varit rent, men han tackar mig varje dag för jag har funnits där som ett stöd. men glöm inte att vi aldrig kan hjälpa dem, vi kan endast stötta dem när de själva vill sluta... tror det bästa du kan göra är att liksom kräva att han ska gå och försöka skaffa hjälp om han vill ha kvar dig som stöd...kan vara en ursäkt det med att socialen ska kolla upp honom men kan mycket väl stämma. kräv att han ska ta hjälp, antabus, möten, samtal osv

Hej jag har en sambo som dricker, han har en tvilling med samma problem och så fort han vill sluta övertalar hans tvliing honom om att han inte har något problem. han har försökt sluta flera gånger men det har inte gått. han säger hela tiden han vill bort från de livet o vill börja om..vill han sluta o är svag eller säger han bara det jag vill höra ? med tanke på att han fortsätter... men jag VET innerst inne att han inte vill dricka..han skriker efter hjälp

20 dagar. 20%. En femtedel. 20 hundradelar.

Jag är:
Piggare
Gladarr
“Beep”-are ???
Snyggare?
Lugnare
Trevligare
Tålmodigare

Maken märker skillnad. Jag drack inte otroliga mängder och det är svårt att säga vad som är vad när jag både slutat med alkohol och dragit ner på socker, koffein, mjölk och gluten men summan verkar stiga :-)

Jag kan inte fatta att 20 dagar gått så fort!

Min har ett alkoholmissbruk och drogmissbruk, mest cannabies och kokain. sker ofast i samband med alkoholen

Hej Mamma-San! Selincro (Nalmefen) är ett av de läkemedel, tillsammans med Naltrexon eller Campral (Nalmefen), som finns med i Socialstyrelsens riktlinjer för alkoholberoende. En del personer upplever att de får minskat sug efter alkohol eller lättare att hålla sig till mindre mängder då de dricker om de använder denna typ av läkemedel. Andra personer upplever inte någon effekt.

Det finns många behandlingsmetoder för alkoholproblem, både medicinska och psykologiska, som har goda effekter. Samtidigt är det ingen metod som har visat sig kunna hjälpa alla och inte heller någon som är mycket effektivare än alla de andra. Det är inte ovanligt att personer med alkoholproblem behöver pröva några olika innan de hittar en som fungerar bra för dem.

Vi har ingen egen sökfunktion eftersom sökmotorer oftast fungerar bättre för att hitta bland alla diskussioner. I sökfältet skriver du "site:alkoholhjalpen.se" och därefter det som du vill söka efter. T ex: https://www.ecosia.org/?q=site:alkoholhjalpen.se

/magnus
alkoholhjälpen och anhörigstödet

Nordäng67, ja visst är det så. Vi medberoende tenderar till att bli riktiga martyrer i tron att vi ska rädda allt och alla till höger och vänster. Lättare att rota i andra och andras skit än att ta hand om sig själv.

Jag känner mig fortfarande betydligt lugnare än vad jag i samma situation skulle ha varit innan jag tog hjälp. Då skulle jag varit ett nervvrak just nu, och försökt hejda och stoppa hans drickande med alla medel. Och jag skulle ha trott att jag skulle ha klarat av det.

För en timme sedan kom han hit. Stack ut vid elva i morse, och är rejält berusad. Inte aggressiv men oerhört larvig. Går jag in i sovrummet mitt så kommer han efter, naken och superäcklig. Skrattar och larvar sig. Trots att han måste må rejält dåligt i sitt svarta hål. Fruktansvärt jobbigt.

Men, precis som han lovat så ska han vara ute ifrån min lägenhet innan lunch imorgon. Jag bryr mig inte om var han tar vägen. Skulle han vägra så ringer jag polisen.

Just nu är jag iof väldigt nära att ringa polisen också.

Ja fy sjutton för denna soppa och detta destruktiva och dysfunktionella. Att en person (ja jag också för den delen i mitt medberoende i alla år) som är så klok nykter blir så himla förändrad. Känner inte den mannen som är här just nu. Eller jag har sett honom förr, många gånger i samma skick, men jag känner honom inte som den man jag en gång blev så in i bomben förälskad i.

Kramar!

Nordäng67, ja visst är det så. Vi medberoende tenderar till att bli riktiga martyrer i tron att vi ska rädda allt och alla till höger och vänster. Lättare att rota i andra och andras skit än att ta hand om sig själv.

Jag känner mig fortfarande betydligt lugnare än vad jag i samma situation skulle ha varit innan jag tog hjälp. Då skulle jag varit ett nervvrak just nu, och försökt hejda och stoppa hans drickande med alla medel. Och jag skulle ha trott att jag skulle ha klarat av det.

För en timme sedan kom han hit. Stack ut vid elva i morse, och är rejält berusad. Inte aggressiv men oerhört larvig. Går jag in i sovrummet mitt så kommer han efter, naken och superäcklig. Skrattar och larvar sig. Trots att han måste må rejält dåligt i sitt svarta hål. Fruktansvärt jobbigt.

Men, precis som han lovat så ska han vara ute ifrån min lägenhet innan lunch imorgon. Jag bryr mig inte om var han tar vägen. Skulle han vägra så ringer jag polisen.

Just nu är jag iof väldigt nära att ringa polisen också.

Ja fy sjutton för denna soppa och detta destruktiva och dysfunktionella. Att en person (ja jag också för den delen i mitt medberoende i alla år) som är så klok nykter blir så himla förändrad. Känner inte den mannen som är här just nu. Eller jag har sett honom förr, många gånger i samma skick, men jag känner honom inte som den man jag en gång blev så in i bomben förälskad i.

Kramar!

Ni är alla så fina. Nu ska jag titta på lägenhet i morgon. Dags att börja ett nytt liv. Kommer att bli svårt.,

Kloka ord. Men nu är det slut. Måste ta hand om mig själv.