Senaste kommentarerna i forumet

Läser dina inlägg och tänker att du är stark! Stark och klok. Jag har väldigt svårt att säga nej när det bjuds på vin i sociala sammanhang, typ när du blev hembjuden till din vän som ville dricka vin. Det var inspirerande att läsa om hur du tackade nej...

Hoppas du har haft en fin söndag kväll!

Visst är det fint när kärlek kan uppstå?

Heja sig du är stark som bara den! Ge inte upp!!! (Älskar autocorrect - Har svårt att föreställa mig någon med Simrishamn kring magen. )
Du är på rätt väg.
Vi fixar detta!

..av. Om man tar Antabus. Inga större biverkningar, första två dagarna trött, huvudvärk o dålig mage, men d ger sig fort. Vet inte hur länge ja ska ta? Går till en klinik måndag o fredag och tar, kan inte fuska då...

osv. Det är ju därför vi är här.
Därför vi inte dömer någon.
För att det är så jävla svårt.
För att beroende är svårt. Annars hade det inte varit beroende.
Och för att vi vill något annat och inte ger oss.
Genom att beskriva våra misstag och framgångar lär vi oss. Du hjälper andra genom att skriva och får hjälp genom att både läsa och skriva. Så fortsätt med det! ?

inte låta bli att skratta lite gott åt era små fina rader till varandra :) Tack för nöjet !

här på forumet som kravlat sig upp!

att det ska bli tråkigt utan a. Men så är det ju inte nödvändigtvis. Man får en andra chans! och med en bitter erfarenhet i bagaget som ger livet en extra dimension,

Starkt! Ta i från tårna nu. Bra steg att börja skriva här. Hejar på dig!

Fortsätt komma hit. Fortsätt skriva och fortsätt läs. Du får "misslyckas"! Bara du inte slutar försöka, för det är då du misslyckas på riktigt.
Jag tycker att du ska gå till läkaren. Känner mig som en skiva som hakat upp mig, men du kanske behöver något annat som hjälper dig? SSRI har varit min räddning.
Ge inte upp, ok?
❤️❤️❤️

Surkärring, du har förstås rätt. ?
Nu har jag ju tydligen druckit fem kilo rosévin i sommar som sitter som en inbyggd Simrishamn under huden, så den jobbar jag bort med träning och icke-frukost. På vardagar, på helgen njuter jag av låååååånhfrukost.
Men det vore ju smart att hoppa över alkoholen också nu, ja.
Jag jobbar på det.

Och ja, Jasmine. 6/36 är betydligt bättre än 36/36 som förr i tiden. Och två av mina sex dagar har jag bara druckit högst ett glas vin. Så för att vara jag är det fantastiskt.
Jag behöver bara fortsätta se upp hela tiden.
I dag mår jag toppen! Har sovit skönt, är inte bakis, ska träna ikväll... och nu ska jag ut och fixa i trädgården i det fina vädret.
☀️☀️☀️

är det nog när jag känner att jag inte måste:
Äta,äga ,kontrollera eller leva genom min partner

Tro att min partner bär ansvar för min lycka.
Tro att lyckan bara finns i viet.
När mitt jag fått en stor och viktig plats i mitt liv och bär själv.

För att så småningom bjuda in även mitt jag i viet om jag vet att hon får vara trygg

Möten som berikar en och gör att man känner att själen vidgas och får näring är gott.
Möten som dränerar och tynger är dåligt.
Svårare än så är det nog inte.

Jag saknar sans och balans. Han är bipolär. Klokare och mognare och mer självinsiktsfull än de flesta. Jag känner mig ung och omogen i jämförelse.
Lugnet kanske kommar av att det inte måste bli en kärleksrelation av detta. Att det räcker med att äntligen känna att man inte är ensam med all historia av galenskap och mörker som finns men ändå tillåter att livet fortsätter.
Som berikar samtidigt som det tynger.
Som gör själen gammal oavsett fysisk ålder.
Vittne till varandras liv. Ja.

Och inte allt eller inget ska jag nog fortsätta läsa och skriva här ett tag men kommer testa dra ner frekvensen. Just nu kretsar 90 procent av min tankeverksamhet på a och att sluta. Tack för era råd.

Så skönt med helvit helg i ryggen nu inför veckan.

till sitt liv.
Som inte bara är en själv är viktigt.
Att isolera sig i utanförskap,missbruk eller självvald ensamhet på fel grunder är förödande.
Men om man hittar lugnet i nuet, i ensamheten är det befriande.

Att känna att man är ett med allt och med sig själv på samma gång.
Inte ensam och utanför,utan just i ro med sig själv.

Kanske kan den "unge mannen" vara just det vittne du behöver.
En sorts förhoppning eller framtid.
Ett kanske som räcker för att du ska orka vara med dig själv och i dig själv i tillfrisknande en dag till.

Jag har i mitt eget liv förstått att jag måste vara i självvald isolering trots att jag levt i en typ av relation i 2.5 år.
Förstått att jag inte är hel nog för att kunna ta emot en annan människa fullt ut trots att mitt medberoende och relationsberoende skrikit åt mig att göra just det.

Men nu börjar mitt inre och yttre jag närma sig varann och jag håller sakta på att bli hel.
Kanske att jag så småningom kan gå in fullt ut i relation till den man jag nu älskar.
Kanske inte.

Men framför allt,i honom har jag också det vittne jag behöver till min resa.
Och han har samma sak i mig då han gör en liknande resa med sig själv.

Så sällan i livet vi är helt redo.
Och att då förhoppningsvis då möta någon som är på samma plan och samma fas är kanske dumt att önska.

Låt det vara som det är och hitta de stråk av lycka du kan i det.

Du stretar på i din ensamhet. För barnen och för dig. Skulle vilja ruska om din man riktigt ordentligt just nu, för jag kan riktigt känna sorgen som finns där tillsammans med den enorma styrkan. Har upplevt den i så många år. Min man var passiv av självömkan och handlingsförlamning och inte bakfylla.
Men ensamheten är likadan.
Jag drev mig själv till återfall.
Du skriver här istället, och jag önskar det var möjligt att skicka en riktig kram. Blir en cyberkram istället❤️

Vad bra du är! Grattis!
Jag vinglar av vägen ibland och funderar på antabus, hur tycker du det funkar och märker du några biverkningar?

Spännande.
När jag hör det från någon av mina patienter brukar jag tänka att det kommer att bli bra här.
En person som är nyfiken och finner förändring och utmaningar spännande oavsett hur svåra problemen är eller hur stora utmaningar det handlar om har redan de inneboende verktygen.
Och du ska ha stort tack för stöttning i min tråd förresten!

Ett lugn har infunnit sig.
Även idag skulle jag kunna dricka. Just nu. Jag har en helflaska vodka hemma. Jag är ensam. Träningen är avklarad. Inga barn hemma, ingen som ska hämtas, inget mer som ska göras idag. Hade det varit för en vecka sedan skulle halva flaskan redan varit uppdrucken.
Och jag är inte det minsta orolig för att mr Hyde ska vakna.
Trots att jag inte fått respons från min nyfunne vän, mer än sporadiska sms.
Inser att jag inte kan hänga upp mig på andra.
Det är jag som måste klara detta. Får jag draghjälp är det bara en bonus.
Just nu känner jag mig ensam, längtar efter närhet, är otålig och lite orolig för att ha gått för långt.
Ändå.
Jag är jag. Nöjd med mina val den senaste veckan. Uppfylld av en ny slags tillförsikt.
Egenterapi.
Arbetet jag gör med mig själv har ibland stått frustrerande stilla, ibland tagit flera steg bakåt, och rätt var det är känns det som ett stort kliv åt rätt håll. Någonting faller på plats.

som i början av ett tillfrisknande är på minus.
För att sen väga några ynka gram och så småningom närma sig någon sorts ursprungsform.
Men ursprungsformen är rätt ung,behöver byggas på med hela livet och hela bagaget men med mer sunda förtecken.
Det kan gå rätt snabbt.

Jag har fått höra att även om man fastnat i en viss fas pga missbruk eller dåligt mående så kan man med experthjälp reparera den utveckling som ändå liksom löpt parallellt i lönndom.

Det är där jag är nu.
Det poppar liksom upp dagar och en verklighet som är verklighet fullt ut.
Ibland handlar det om enstaka händelser som hjälper mig att nå Nirvana,andra gånger är det en allmän känsla som infinner sig.
Jag antar att det är sinnesron som gör sig påmind.

Vilken bra kompis det är.
En som håller en i handen och talar om att allt kommer att bli bra om du litar på mig.
Och man faktiskt känner att det är sant,på riktigt.

Idag är en sån dag.
Jag har tagit beslut som grundats i mig själv och för mig själv trots en rätt turbulent utanförhistoria.
Så behåller jag fokus på mig själv och är mig själv trogen.
Skönt,nytt och betryggande

Tack snälla gulliga Lerigen och miss lyckad. Det var så skönt att få svar ❤ Jag kände mig lite ynklig och ensam igår.

Min man sover givetvis fortfarande. Men jag har bjudit in barnens kompisar att leka. Och jag har dammsugit och hängt upp tavlor (spikat så det stått härliga till). Jag kan anpassa mig när han sover pga nattjobb. Då dämpar jag mig. Men bakissovande visar jag ingen extra hänsyn till. Detta är en av två lediga dagar i veckan jag har och då ska jag göra allt jag behöver och vill göra. Åtminstone det som går. Jag behöver saker ur sovrummet också men det kan jag gå med på att vänta med.

Ska snart ut till affären. Skönt att solen skiner.

Tänk vad allt känns lättare på dagen än på kvällen/natten. Idag är jag stark.

Kramar till er alla!

Det låter som det ständig suget, längtan efter alkohol, är mycket energikrävande för dig. Jag undrar om du funderat på vad det är du upplever att du missar?
Det kan vara bra att utforska den upplevda belöningen som gör att man väljer något långsiktigt destruktivt. Vad är det för känsla eller upplevelse du får eller slipper när du dricker?
Alla beteenden fyller en funktion. Även om man kan tycka att ett beteende är negativt finns det alltid en anledning till det.
Av vilken anledning brukade du dricka?
Och sedan, hur kan du uppnå detta på annat sätt? Eller om du inte kan hitta något annat sätt, är det möjligt att behovet kan förebyggas?
Jag menar så här: jag dricker t ex för att släcka ner i en överhettad hjärna, fly från mig själv eller dämpa oron i kroppen. Träning fyller en liknande funktion. Träna hårt räddar mig och har räddat mig i åratal. Sliter dessvärre på kroppen och ökar risk för överhettning..
Men om jag skulle gå till förebyggande handlar det om att se till att minska riskerna för att hjärnan blir överhettad och kroppen uppvarvad samtidigt som den är för trött för träning. Flykten från mig själv handlar förmodligen om ett långt arbete för att öka självmedkänslan. Och att söka mig till annat som fyller själen med ro.

..fokusera på annat i livet. Men så fort det börjar bli svårt tycker jag du genast ska gå in och skriva några rader innan tankarna fångar dig i labyrinter du inte kan ta dig ur.

Jag har tänkt mycket på vad vi kan göra rent konkret, Tess. Man vill ju ha konkreta förslag, eller hur? En plan att följa... Men jag misstänker att det inte finns.
Jag tänker på mina föräldrar. Min pappa som drack och drack när jag och min bror var små. Min mamma turnerade stora delar av året och när hon inte gjorde det arbetade hon extremt intensivt, alltid med deadline. Min pappa pendlade långa sträckor och jag kan bara föreställa mig hur det var för honom. Speciellt vintertid att att pulsa i snön tidiga mornar, gamla bilar som var opålitliga, komma hem sent och försöka ta hand om oss i ett hus som kylts ner under dagen, det behövdes eldas i pannan, laga mat osv. Att jag och min bror var skitiga och med omaka strumpor när min mamma kom hem är inte så konstigt...
Men så flyttade vi in till småstaden och allt blev ju lättare. Allt utom hans missbruk som blev värre. Katastrofen inträffade och min mor tog över rodret. Hon hällde ut sprit, rasade, skrek och skällde. Reglerade och kontrollerade. Det är det enda sättet hon kunde komma på antar jag. Som jag ser det har han varit nykter med vita knogar i nästan 30 år. Och ok, han kommer ju inte dö av alkoholism men har det varit rätt sätt att hantera hans beroende? Vet inte. När han dricker nu, de få gånger min mor tillåter det vill säga, bubblar ett hat upp i honom. Mot henne. Trots att han älskar henne mest av allt tror jag. Han sa för inte så längesen att han fortfarande är kär i henne. Dock finns det även ett hat som jag tror grundar sig i att han känner sig omyndigförklarad och kontrollerad av henne. Det är otäckt att se hans ögon bli svarta och i samtalet letar han efter sätt att trycka till henne.
Nu kan jag se att det är hans alkoholdjävul som härjar därinne, eldar på med oförminskad styrka. Den kontrollerar honom och den ser henne som en konkurrent. Det är en kraftmätning som heter duga...
Vad jag vill fråga oss, dig och mig Tess men även alla andra i vår situation, är det så vi vill ha det? Nej jag tror inte det. Min mamma hade ingen annan lösning för det är helt enkelt det enda sätt hon vet om. Jag älskar min mor men vi har alla varit rädda för henne. Hennes ord slår hårdare än ett basebollträ. Vad har vi inte gjort för att undvika hennes vrede? Ja, det fanns inte mycket vi INTE gjorde... Så tentan av detta blir väl: man kan tvinga men till vilket pris?
Inget jag vill betala. Jag kommer fortsätta leta en lösning, det måste ju finnas en!! Eller?
Kramar❤️❤️❤️

Ja Tess, det är ju det: livsfarligt. Om det som hände igår hade hänt under tiden då jag drack hade jag hällt upp ett stort glas innan jag ens hunnit hänga av mig ytterkläderna efter jag kommit hem... Det gjorde jag inte igår dock men det var otäckt. Jag har känt mig så stark och fantastisk när jag insett att jag faktiskt kan klara att leva nykter. Men att inse att jag kan klanta till det utan alkohol skrämde mig även om jag VET att ingen är perfekt...
Men va fan, shit happens känner jag idag. Och jag är ju faktiskt lite flummig ibland...
Jag gör som du, tänker på hur mycket värre det skulle bli om jag drack. Det skulle bli katastrof av allt. Då skulle ingenting bra finnas kvar längre... Det gör mitt val enkelt: jag fortsätter att INTE dricka.
Idag firar jag 107 dagar? Känns förbannat bra!!
Kram till dig Tess❤️ Vi har gjort ETT bra val iallafall och det kan vi vara stolta över!! Men det ska gudarna veta: det är inte lätt att vara människa....