Senaste kommentarerna i forumet

Oj kära du vilken jobbig situation! Du är nog supermamman som sitter och kör eller åker buss för att sonen ska få träffa dem! I den sitsen att farmor nu också beter sig illa skulle jag på riktigt fundera om det är värt det? Klart det är viktigt för sonen med besöken men du ska ju inte behöva känna dig påhoppad och utskälld vid lämnandet. Jag skulle tagit sonen med mig och åkt hem igen, sagt åt pappan att dethär arrangemanget slutar här och han får återkomma med nåt annat sätt han kan ordna sina träffat med sonen! Ge honom ansvaret, inte ska du göra allt för att han inte klarar av att ha sonen själv. Du har sträckt dig långt nog, jag tycker du skulle prata med dem som har hand om din orosanmälan och förklara att det övervakade umgänget hos farmor inte längre funkar och be att de kräver pappan ordnat nåt annat övervakat om han vill träffa sin son. Nån måtta på servicen till fyllon!

Förlåt om det låter argt, men jag blir vansinnig när den beroende och systemet skuldbelägger oss anhöriga att gå igenom än mer skit fär att den beroende alls ska träffa sina barn och vi låter folk trampa på oss, hoppa jämfota på oss, för bi tror det är i barnets bästa. Men några rättigheter har väl vi också?

Bra jobbat med tre månader!
Ville mest säga att du inte behöver känna dig ensam, här har du åtminstone en till av de "gamla" som kämpar fortfarande.
Trots incitament som borde få vilken människa som helst, som är vid sina sinnens fulla bruk, att sluta "tanka", så har det inte gått något vidare.
Men jag tänker att, om man slutar försöka så är det ju garanterat kört...
Vecka 3 för mig idag.

Ha det gott.
//Buzzz

God kväll allihop!

Ja månsken, visst är det märkligt hur det är... Hoppas du har det trevligt på festen ikväll med en god läsk ?

Ikväll när klockan var efter 18 hade jag sådan lust att gå ut på en promenad, hitta nån kul lekpark till barnen eller gå och köpa kakor... Vad som helst. Men det var mörkt ute och dessutom kallt. Jag känner mig orolig i kroppen. Min man är inte hemma och jag anar att han dricker... ikväll igen. Jag avskyr den här känslan. Det förstör så oerhört för mig. Hade jag vetat det här hade jag tagit med mig barnen hem till min mamma eller nåt ikväll. Inte suttit här med magont.

Jag måste prata med honom om hur jag känner igen. Oron och nervositeten som växer i mig.

Jag hatar alkohol.

Lätt som en plätt .. Stort Grattis Ikaros till ett års dagen .. även om jag vet att det har varit en Kamp ? Blir känslomässigt engagerad , då även jag har ett år nu i dagarna .. även om jag har valt att förtränga den där dagen .. Dagen som började så bra med beröm av chefen .. som jag valde jag att fira med A , slappnade av för en minut .. A slog till direkt !! Allt jobb o kamp till splllo .. tillbaka på ruta ett .. Där o då tog jag ett val .. ett Farväl till Alkoholen , även en kamp för mig , men som jag inte har ångrat .. Ett nytt liv har börjat .. Tack Ikaros för dina kloka ord ❤️Stor kram Lerigen

Jag målar upp mina vidrigaste bakfyllor, stinka fylla, svettas, darrningar, ångest osv.
Jag målar upp riktigt vidriga konsekvenser som kan inträffa om jag skulle supa.
Så inställer på att surfa på den romantiska delen av a så plockar jag fram det fula och äckliga.

Ha en fin och vit lördag vänner! ???

men tillsammans ska vi fronta rädslan och skammen!

Känner igen mig där kan också dricka obhindrat på antabusen. Vet inte vad man ska ta till för att kunna sluta med sitt beroende.

Hej, finns det någon fler som vill dela med sig av sina erfarenheter av bra/dåliga mediciner mot denna sjukdomen som vi här inne har drabbats av?
Eller är det jag som inte är stark nog för att kämpa mot alkoholen utan medicin?
Några andra tips hur man kan programmera om sin hjärna för att inte dricka varje kväll?
Trevlig helg önskar jag er!

Medicinen är inte mot depression alls, men tack i all fall för stöd och pepp bedrövadsambo och Morgondag.

..över att det jag delat här ska läsas av personer som känner mig eller pappan. Så jag funderar på att ta bort några poster som känns för avslöjande. Hoppas att inte admin har nått emot det?
Jag känner mig för tillfället alldeles tom och uppgiven dessutom sedan jag igår blev utskälld av min sons farmor, framför honom, där hon bl.a sa att jag är en vidrig människa och andra arga saker.

Har ju haft för avsikt att åka med sonen till henne varannan helg tills pappan visar att han har kontroll över alkoholen. Hon bor ganska långt bort och fram till nu har jag kört bilen dit fredag, hämtat hämtat söndag. Totalt c.a 5 timmas resa per helg, men det har känts ok, särskilt som hon gjorde samma resa på helgerna förra hösten. Men nu var jag tvungen att sälja bilen,av ekonomiska skäl, och tänkte resa kommunalt. Bussarna går sällan dit hon bor, så jag bad om att hon skulle köra en mil till en mer frekvent trafikerad linje. Hon blev skitarg, och sa hånfullt att jag "väl kan ta taxi nu när jag sålt bilen och blivit rik" (är ensamstående student med två barn...). Sen tyckte hon att jag skulle ta en bussen till henne 1tim 20 min och sedan vänt 1 tim 40 min på att resa hem igen, 1 tim 20min. Eller att jag skulle lämna sonen med pappan tills hon kom hem efter en kvart, vilket jag inte gör tills jag är säker på att han klarar att hålla sig nykter. Jag föreslog att jag skulle lämna på hennes jobb eller ta senare bussen, vilken jag skulle kunna åka direkt tillbaka med. Det var så tydligt att hon inte ville samarbeta, och att hon är förbittrad över att hon körde förra hösten och minsann inte tänkte göra livet lätt för mig. Hon sa även att hon kände sig personligt anklagad över att jag skrivit en orosanmälan och var övertygad om att jag försökte förhindra sonen att träffa dem överhuvudtaget, vilket jag försökte förklara att så inte var fallet, att jag gärna lämnar sonen till henne, för jag litar på att hon ser till att sonen är trygg även om pappa skulle börja dricka. Försökte förklara för henne att jag gör resan för att de tre ska kunna träffas och att det vore bra om vi kunde samarbeta för sonens skull.

Till slut messade pappan att vi kunde ses vid en annan hållplats som var lite närmare henne med där jag ändå skulle kunna ta bussen tillbaka inom en rimlig tid. När jag kom fram efter 1 timme 10min resa, så säger jag hej till dem och önskar dem en trevlig helg , varpå farmor argt säger att jag ska hjälpa till att spänna fast bilstolen eftersom hon var tvungen att ta bilen, vilket jag säger att det kan jag absolut göra, men när jag närmar mig börjar om skälla på mig att.
Sonen sitter i vagnen och tittar på oss, jag försöker hålla god min när hon säger att jag är en vidrig människa och jag säger "Inte framför sonen" säger att hon kan ringa mig sen om hon vill skälla. Men hon går på och på och jag säger att jag inte kommer göra den här resan om hon inte kan uppföra sig framför sonen, hon fortsätter gorma. T.om pappan går emellan och försöker få henne att dämpa sig för sonens skull, vilket jag är tacksam att han gjorde. Insåg att det enda jag kunde göra var att gå därifrån, så jag satte mig ner vid sonen kramade honom och sa som jag brukar "ha det så mysigt med pappa och farmor, så ses vi snart" sen gick jag till bussen med mycket sorg i hjärtat.
Jag förstår att jag har brutit medberoendekontraktet för tystnad när jag orosanmälde till soc. och att hon tog det personligt. Kan inte tänka mig att det har med de extra kilometerna att göra. Men även om jag var beredd att göra den långa resan så de ska kunna ses, så kan jag inte personligen lämna över min 2,5åriga son till en person som står och gormar att jag är en vidrig människa. Inte mest för att jag mår dåligt av det utan för hur det påverkar sonen. Känner sån sorg för sonen som älskar att åka till dem, och för pappan också vars enda sätt just nu att vara med sonen är att jag kan lämna till farmor. Jag förstår att hennes ilska säkert grundar sig i hemska saker han sagt om mig, så på nått sätt så har han väl lagt grunden för hennes ilska, men det är ändå så sorgligt för alla inblandade. Mitt hjärta går sönder snart.

- dig villi jag gärna möta. //"Dionysa"

Så bra du hanterade det. Jag tror vi måste vara förberedda och förutsätta att det som borde vara självklart, t.e.x barnperspektivet inte ens är det hos de vars jobb det är att kunna sånt. Men kämpar gör man ju, för sina barn. Kärlek och styrka!

Tja, kanske är jag det, men i så fall inte specifikt för kvinnor, snarare är jag rädd för alltför nära relationer med andra människor. Jag har alltid en känsla av att jag förr eller senare kommer att bli avslöjad som den skrala representant för vår djurart som jag egentligen är. Visst finns det väl delar av min karaktär som inte är alltigenom usla, men på det stora hela tror jag nog att jag är en vemsomhelst, en medioker typ som sitter i ett hörn och studerar golvet i ett desperat försök att undvika ögonkontakt med alla som kan tänkas vilja söka kontakt.

Denna min sociala ängslan lägger hinder i vägen för mitt deltagande i aktiviteter som jag egentligen skulle vilja ägna mig åt, som till exempel träffen på Riddargatan i november. Det skulle vara kul att delta och jag har tid och möjlighet, som det ser ut nu i alla fall, men f.n vet om jag törs. Först och främst är det ju det här med anonymiteten, jag är rädd om den men hur kul blir det om jag inte kan träffa människorna bakom pseudonymerna? Jag skulle gärna gå som Heueh i en innerlig förhoppning att alla andra också dyker upp under sina forumnamn så jag kan sätta ansikten på alla de människor jag bryr mig så mycket om här inne.

Men då dyker å andra sidan spöket upp. Hur ska jag rimligen kunna leva upp till den bild av mig själv som jag byggt upp här inne? När jag skriver har jag tid, massor med tid, att formulera mig; i ett möte ansikte mot ansikte får jag tunghäfta. Jag ska erkänna att jag njuter av den uppmärksamhet jag får här inne; tänk om ingen längre läser vad jag skriver när de upptäcker hur medelmåttig jag egentligen är i verkligheten? Löjligt, jag vet, men faktum är att i verkliga livet är det sällan någon som lägger märke till mig, jag har ett sätt att ställa mig själv på livets sidolinje som jag själv inte alltid förstår. Allt jag vet är att jag trivs där. För det mesta.

Bra beslut sambo tror jag utan att vara insatt. Om jag inte skulle lyckas med detta skulle jag verkligen förstå om min fru lämnade (även om mitt problem inte ännu påverkat familjen i någon större utsträckning.) sköter alltid familj, barn, jobb etc så mest skadat mig själv hittills. Men är ju medveten om alla varningssignaler och sista månaderna har jag tagit ett par stadiga kliv mot helnyktert liv.

Just allt eller inget som både du o alkodhyperd är inne på är intressant och jag ska fundera på hur jag hittar mitt ”lagom” då jag drar åt det hållet absolut. Men kommer fortsätta ersätta beroendet med träning för jag vet att jag mår mkt bättre psykiskt av det nu på kort sikt sen vill jag ha in det som en positiv rutin och inte överdriva. Är en smula lat också så risk för överträning är inte överhängande :)

Mår riktigt bra idag, precis som alla andra gånger jag varit vit och sund 3-4 dagar.

Dina barn ser nog skillnaden. Tänk vad mycket det betyder för dem att ha en pappa som är sig själv. Oavsett hur du mår. Barn tar inte skada av att man är ledsen eller har ångest. Det hör livet till. En påverkad förälder däremot, kan vara hur glad och lekfull som helst men är ändå inte den "riktiga" föräldern. Så det du gör nu är sååå värdefullt!

Blev det inte mer än så? Vad skulle mer isåfall vara? Och om det handlar om att man kastat bort en massa tid på att vara full eller bakis kan ju tanken vändas till "då är det på tiden att leva nu". Tid är ju bara siffror, all tid är ju nu. Varje sekund. Livet pågår.
Varje gång jag hittar ett grått hår tänker jag "wow, snyggt, mer visdomstecken och åldersstatus" ☺️

Är knappast svaret på långvarig nykterhet.
Jag ringde själv och bad om antabus efter ett race.
Jag mådde så fruktansvärt dåligt och var totalt marinerad av äckel a.
Det var ett sätt att dra i nödbromsen.
Nu tar jag inte längre Antabus. Det är knappast ett läkemedel att stoppa i sig livet ut

Jag har fått rejäla käftsmällar utan Antabus i kroppen men har ändå hålltider mig från a.
Jag vet a gör allt svårare, mer ångest, dålig sömn, passivitet och inte ett skiten blir gjort utan att pimpla vin.
Jag vill inte hamna där igen.
Men Antabus hjälpte mig att bryta och det är jag tacksam för.

Något annat att bli "besatt" av kan fungera som substitut ett tag. Intensiv träning är mindre skadligt än alkohol, men sliter i längden på kroppen och kan, om den överdrivs så som jag har gjort, leda till stress som i sin tur kan leda till återfall. Svårt det där, särskilt om man inte gillar att göra saker lagom.
Med tiden behöver man även träna sig i att vara nöjd, alltså kunna finna tillräcklig njutning utan dopaminpåslag. Oxitycin-höjare som ersättning till dopamin/adrenalin-höjare.
Närhet, fysisk beröring, kontakt, samvaro.

Precis så är det. Just därför borde inte beslutet vara så svårt. Men sen ska allt praktiskt lösas också förstås. Min erfarenhet är dock att vägen till beslut är svårast, det kan ta många år. Men när man väl bestämt sig är det bara att köra på! Prylar är bara prylar, och status och pengar gör ingen lycklig på riktigt. Det är bara yta. Och det är vårt inre vi måste vårda, och våra relationer till barnen. För mig var det viktigt att inför mina barn visa att mina känslor och behov är viktiga, att jag stod upp för mig själv. Det är nämligen så jag vill att de gör om de någonsin hamnar i en liknande situation. Barn gör inte som vi säger - de gör som vi gör!

Du är nog adhd ?
Jag brukar bomba mina vänner på samma sätt. Tills jag allt för sent märker att de tröttnat för länge sedan. Själv skulle jag bli själaglad över att bli överdrivet kontakt-sökt ?

Det är tyvärr vanligt att det blir värre när man börjar med SSRI, som en biverkning. Men det går över! När kroppen vant sig vid substansen börjar den göra nytta. Otroligt bra gjort att stå emot att dricka. Och faktum är att alkohol hade förvärrat ditt mående ytterligare. Ångesten tar möjligen en paus, men kommer tillbaka etter värre. Som om ångesten kapslas in av alkoholen och sen fullkomligt exploderar. Jag dricker måttligt i vanliga fall men under mina depressioner har jag inte druckit någonting på flera månader. Bara för att inte förstärka ångesten ytterligare. Det är så jävla jobbigt ändå. Styrkekram ❤️

Får man skicka många kommentarer,,,?! Eller är jag ADHD?! automatiskt

Min alkoholiserade ex-sambo flyttade för 1,5 månad sedan. Jag tyckte att jag försökte stötta på alla sätt, men tydligen räckte inte det. Nu försöker jag bearbeta det som hänt och varför det blev som det blev. Jag satsade verkligen på ”oss” både praktiskt och känslomässigt. Men man måste våga för att vinna, och ibland förlorar man. Oftast kanske? Men en allt-eller-inget-person kan man vara även utan missbruk. Man går ”all in” i allt. Och sen blir man dödens trött och skiter i allt. Jag försöker hitta den viktiga balansen. Den rastlöshet du känner, att du måste aktivera dig, är helt normal. Men det är inte farligt att sitta still och ”rida ut” rastlösheten. Tvärtom. Yoga och mindfulness har hjälp mig massor.

Otroligt viktigt! Idag är det lördag och det ska bli skönt att avstå alkohol!
Behöver energin och vill inte ligga bakfull!!
Idag väljer jag att vara nykter!
Kram alla där ute?

du modige, kaxige – är du månne rädd (för kvinnor] ?