Senaste kommentarerna i forumet

Någon som har nån pos. erfarenhet från VC vad gäller att hjälpa oss A-beroende?
Känner viss tveksamhet att ring dit och säga "vill ha hjälp sluta dricka..."

Visst är jag sugen på lite vin, men än så är det inga problem att stå emot suget alls. Idag är jag irriterad bara, känns som allt går emot mig och jag är trött. Det får nog bli en tidig kväll. Heja alla kämpar! ??❤️??

Tack för pepp och fina ord. På fredag morgon är det första mötet med samtalsstöd.... hoppas det ger energi!
Att gå på AA eller till alkoholterapeut kan bli aktuellt senare men i nuläget känns det som om jag får ordning på "livet" blir alkoholen mindre viktig.... kanske har fel men det är så jag tänker.....

Så har mitt värdelösa liv sett ut i 5 år, sen skilsmässan. Endast 2 lägen, full eller abstinent..aldrig "normal". Måste ta tag i livet nu. Bl.a. med tanke på sonen. Har nu hittat detta forum, och det känns bra läsa o skriva här.

Hej! Jag vet inte vad jag ska göra längre och är nära på att ge upp hela min relation med främst min pappa. Min pappa dricker varje dag och då och då(främst på helgerna) har det gått duktigt över styr. Tex nu är det 10år sen men jag har fått ringa polisen för att han slagit min mamma, han har även varit aggressiv mot mig och andra och man måste tippa på tår när han dricker för att han inte ska snea. Senast för 2år sen(när vi inte hade så bra kontakt) ringde han mig jätte full mitt i natten när jag var på tävling och han sa att han kastat ut mamma och att hon slagit sönder honom osv.. Efter många om och men var detta ett skämt som jag tyckte var lagom roligt. Han blir också väldigt provocerad av just mig att säger jag fel saker så blir det alltid stora bråk. Hans egen bror har varit nära att också säga upp kontakten efter en annan incident.

Jag själv är 3e generationens alkoholist men har nu snart varit nykter i 3år och var då tvungen att bryta alla kontakter med vänner och jag tog även avstånd från min familj då dom inte förstod att jag inte kunde hålla mig till ett glas och gärna bjöd fast jag sa nej. Hela mitt liv vände efter att jag blev nykter och jag träffade min blivande man som själv är absolutist och inte uppvuxen alls med alkohol. När jag kände mig redo för att bygga upp en relation med min familj igen sa jag att dom gånger jag kommer upp till dom vill jag ska vara alkoholfria.. Vissa gånger har jag fått åka därifrån i tårar för att dom tyckt jag varit löjlig och "till denna maten måste vi ha vin.. Öl etc". Jag har bestämt mig iaf att inte tumma på det och därför lämnat.

Nu har vi precis börjat kunna träffas igen även om dom oftast fortfarande pikar mig om att "en öl är väl okej" och jag har bara sagt "drick ni men då åker jag" och dom har bara suckat men ändå avstått. Nu bjöd dom med oss på en skidresa vi blev jätte glada för vi väntar nu vårt första barn och hoppas att vi kan hinna att bättra på vår relation ytterligare. Men då tar mamma upp att "ja du förstår ju att det är Semester och vi kommer att dricka.. Du kan väl ge pappa en andra chans att visa att han kan hålla sig till en öl ngn gång till maten så vi alla kan vara tillsammmans" jag sa "nej." Och då blev det ett jävla liv.. Hur löjlig jag är osv. Mitt förslag var att pappa och jag går till en psykolog och frågar öppet om det är jag som kanske oroar mig i onödan och borde ge honom en andra(10000)chans eller om min rädsla att det som vanligt går över styr är befogad. Jag känner inte mig rädd för att dricka själv även om jag ibland saknar festandet men min sambo är ett jätte bra stöd. Detta tyckte min pappa var en riktig idiotisk idé för han har inga problem utan det är jag, så då kan jag gå själv. Jag skrev till båda mina föräldrar att "om ni tvunget vill riskera vår relation en gång för alla så hänger vi med och dom får"bevisa" att han klarar det. Men går det över styr så kommer jag helt att bryta kontakten". Ingen har sagt rakt ut än att dom vill ta den risken men pappa skrev att "vi kommer dricka för så lever vi, vill ni följa med är det på de premisser och vill ni inte dricka är det upp till er". Vi valde att avstå. Både min mamma och syster vill inte ta någons parti och mamma vill försöka hitta en kompromiss så dom får dricka och pappa vill inte diskutera detta utan det är his way or the high way. Jag känner mig så ensam i detta och börjar känna mig paranoid.. Förstorar jag upp det eller är det befogat? Jag skäms så himla mycket när pappa skämt ut sig och vår familj inför vänner, pojkvänner och släkt och vill inte att min blivande man ska få uppleva det. Är rätt att pappa lätt hade kunnat säga både det ena och andra vad han tycker om oss att vi förstört familjen osv. Jag vill heller inte att vårt barn ska växa upp bland människor som dricker(jag vet jag inte ska skydda det för alltid) men vill iaf att han/hon ska få en trygg och alkoholfri uppväxt. Där kommer mina föräldrar också få välja om dom vill offra den kommande relationen för alkohol.. Jag känner mig så utesluten från familjen och känner verkligen att jag blivit bortvald pga alkoholen.. Någon med egna erfarenheter? Vad har ni för tips? Ska jag ge upp? Ska jag låta dom dricka i mitt sällskap tills det går över gränsen? Ska jag fortsätta med 0tolerans och hoppas att dom saknar mig? Tacksam för alla svar och stöd! Kram

Absolut, hälsan först!
Det är därför jag tvekar för att byta jobb, trots jag vill göra det efter tio år på samma företag i olika roller.
Samtidigt känner jag mig underbetalt och redo för nya utmaningar
Jag låter slumpen avgöra just nu, dom vill ha mig och ger mig en hög lön som jag suktar efter.
Då kör jag ?
Om inte så ska jag avvakta 4-6mnd och sköta om mig själv och kroppen.
För att sen byta i lugn och ro

Jag blir helt uppgiven när jag läser och jag vet ju att det är så! Tyvärr vet jag ingen väg att gå för att det med säkerhet ska lösa sig.

Tissla, det du skrivit är bra men försök att fokusera på fakta, det som faktiskt skett i första hand. att blicka framåt, visst men med detta i ryggsäcken så tycker man att pappan borde få bevisa först, tex. lämna prover och initialt ha ngn med, detta borde inte vara ngt konstigt!!! Faktiskt en självklarhet.

Barn från skolåldern brukar kunna tala ganska väl för sig, varför låter man dem inte göra det?

Får inte länka till min blogg, men skriv sökord som passar in på det vi diskuterat så tror jag du hittar!

All styrka till alla kämpande!!!!

Jag körde ett litet race igen. Fick hjälp att bryta - och jag besökte beroendeakuten för att "få något att sova på". Idag så skall jag för första gången träffa den terapeut (som jag borde ha träffat för ett par år sedan). Men idag så!!!! Bara en notis - jag återkommer! Men nu är jag nykter.

Tyvärr är det svårt att hjälpa någon som inte vill, ja inte bara svårt, omöjligt. Om det är en konfrontation-intervention du tänker dig så är det svårt att få till. Vården bygger på att missbrukaren själv vill ha hjälp och att hen aktivt söker hjälp.

Prata med socialtjänsten eller om ni har en öppen beroendemottagning där ni bor. Annars kan ni säkert söka hjälp privat tex. hos en psykolog som har kunskap om missbruk, det är nog inom det privata ni har störst chans att få hjälp om inte din pappa med fru vill söka hjälp själv.

Om det är en omedelbar fara för deras liv kan man alltid prova att göra en sk. orosanmälan till socialtjänsten, det brukar dock sällan bli så mycket av det.

Glöm inte det viktigaste, sök hjälp för dig själv, så att du orkar och kan må så bra som möjligt! Skönt att ni är många som står enade!!!

Lycka till och all styrka!

Ja total ärlighet mot både sig själv och omvärlden är nog en förutsättning för tillfrisknande. Tyvärr är jag inte där själv än.

Tack. Idag 2:a dagen nykter. Pallar inte visa mig offentligt idag. Men kommer inte dricka idag. Ska så fort jag klarar det ta mig till VC och/eller AA.

Kram Berra

Känner igen mig på det du skriver. Enda skillnaden är att jag har tagit till flaska så fort det varit bråk där hemma. Jag har själv försökt få hjälp på VC m.m. utan framgång. Men istället tog jag mig mod och berättade för chef och mina kollegor hur det låg till. Och vilket gensvar jag fick. De var glada att jag berättade för de märkte att jag kunde komma till jobbet och fortfarande vara lite onykter även om jag inte trodde att det märktes. Så att öppna upp sig för omgivningen och erkänna resulterade i mer hjälp än vad VC kunde bistå med. Efter det har jag tagit kontakt med KBT och lite forum. Känner mig starkare och mer benägen för att sluta helt nu!

Sitter nu och svettas, lite darrningar men känner ändå mig helt 100 på att det skall gå vägen.

Å det är då du behöver någon mer hjälp. Att lyssna till vår egen beroendehjärna just då är inte så smart. Vi vet ju redan slutet på den filmen... Så kan du söka upp ett möte idag alt ringa beroendeenheten alt VC? Du har allt att vinna. Håll huvudet högt och försök låta bli att umgås med hjärnan som säger att "allt är ok".
Kram
Ellan

Oron nu kommer nog tyvärr bara från alkoholsug. När vi började för tre år sedan var det pga av saker som hänt men jag kan inte skylla på det längre och jag klarar ju mig när jag jobbar men när jag är ledig kommer vanan och suget. Tänkte på ditt mantra. När jag vaknade i morse så började jag fundera på hur man skulle kunna behålla den här bestämda känslan att INTE dricka som man har varje morgon men som flyger sin väg som en liten fågel på eftermiddagarna. Kanske genom att envist tänka saker som "va skönt det ska bli att inte dricka" eller som ditt "det är meningslöst att dricka" Kanske kan man överlista ens hjärntvättade hjärna som är så inställd på att det är så fantastiskt och romantiskt med alkohol. Tankarna kommer från en bok jag läste för länge sen om att sluta röka " äntligen ickerökare", där han pratar just om hjärntvätten med rökromantiseringen. Det är ju samma sak faktiskt.
Jag hällde ut mellanölen igår men lyckades hälla i mig fyra lättöl på två timmar på kvällen...knäppt knäppt. Men men idag är en ny dag och jag jobbar kväll för första gången på länge utan något hemma mer än två lättöl så idag kanske blir den första nyktra dagen på evigheter och jag ska försöka jobba på mina överlistande mantran till helgen för att se om jag kanske klarar den första nyktra helgen på evigheter. Börjar inse ju mer man läser här att har man väl nått överkonsumtion så är det ingen mening att sträva efter måttfullhet. Det verkar vara en omöjlighet. Och så fantastiskt skönt det låter som du har det. Att slippa dricka alkohol, orka städa och vara pigg!
Det blev visst långt härmed. Ha en underbar pigg och klar dag!

Kan dela med mig av hur det är att "sluta", gör ju det varje vecka (!?)...
Efter 4 dagars drickande:
Dag 1: fruktansvärd ångest o oro, darrar, svettas, livsleda, ostadig gång, mest sängläge, kan ej sova.
Dag 2: ångest, darrar mindre, svettas, sömnlöshet, sitter upp framför tv, läser med förskräckelse sms jag skickat på fyllan, städar undan tomburkar.
Dag 3: slutat skaka, svettas mindre, börjar äta igen, fortfarande sömnlös, bättre med ångesten, tv hela dan.
Dag 4: I stort sett fri från fysisk abstinens, sömnen börjar återvända, fortfarande förhöjd ångest.
Dag 5: Ganska återhämtad! Börjar gå ut etc. Men här är problemet: min twistade hjärna säger åt mig "unna dig några öl.." , och allt börjar om (suck)

Vaknar dag 9 och känner mig ännu mer nedstämd... Men, Jojo, får lita på att nästa dag blir bättre.... Har gjort en operation så kan inte heller träna för en endorfinkick.

Det har du rätt i !

Ja, vi "alkisar" är ofta högpresterande människor som förtjänar hög lön. Vi förtjänar också att ta hand om oss bättre, som du nu bevisligen börjat göra. Hälsan i första rummet..!

Sök hjälp, – det viktiga är att du får vara frisk och leva vidare. Så småningom står det kanske dessutom ett f.d. / nykter alkoholist, i dina papir...

Kämpa på! Jag stod emot hela dagen igår för första gången på länge, och idag känns det bättre! Du kan också klara det!

Ja, jag har för mig själv erkänt för länge sedan att jag är alkis. Kanske måste jag morska till mig och söka hjälp på vårdcentralen nu, samt skita i vad de skriver i journalen.
Ha det gott alla systrar o bröder!

Jag är jävligt rätt för att det blir en knasreaktion och jag blir tvärsjuk.
Jag har ett beslut som jag inte vågar öppna utan Antabus nämligen.
Är beslutet ett avslag så är risken stor att jag hinkar i mig A.
Min stackars kropp är jävligt less på mig.

Igår kändes det skönt att får erkänna sina problem. Jag kände mig starkare under dagen. Jag satt och läste på en hel del och precis som det skrivs. Börja med att sluta med A. När jag kom hem igår blev det genast bråk om allt möjligt. Kände direkt för att gå ner på puben och sätta mig.

Men.. Istället gick jag och lade mig, vaknade upp utvilad idag! Så man får väl räkna detta som dag 1 och ett stort framsteg.
Har sökt hjälp lokalt med. För jag är verkligen trött på detta.

En stöl tar ca 3 tim att bryta ned, så du borde kunna börja med antabusen vid lunch ungefär. Sedan tar det ju ett par dygn innan medicinen får full effekt. Rejält lycka till nu!!

Tack!? Det värmer!!

Idag bara kom gamla minnen upp hur jag har betett mig på fyllan. Hur dumt jag betett mig! När jag drack kämpade jag med ångest över att minska och sluta och ingen tanke på vad jag egentligen ställt till med, det kommer nu!
Då jag även slutat snusa så finns inga filter kvar. Inser medans jag skriver att det är nödvändigt att komma ihåg! Känna och minnas. Jag kan inte trycka undan mer!

Önskar er alla en fin dag❤️