Senaste kommentarerna i forumet

Jag har en son som är 12 år nu. Jag har haft ensam vårdnad av honom sedan han var 2.5 år. Hans pappa är alkoholiserad i perioder och tar droger, piller. Det har varit perioder då de inte träffats alls. Ibland någon timma. Ett tag tvingade familjerätten oss/mig till sammarbets samtal om att min pojk skulle vara där mer dvs många dagar i veckan utan övernattning han har ingen bil så jag körde som en skottspole för att göra rätt. Han misslyckandes även med detta engagemang. Jag har alltid varit "snäll". Han är manipulerande och talför. Kan inte behålla jobb eller bostad pga sina problem. Listan är lång på allt han ställt till med. Men vad jag skulle komma till var att jag är glad att den dag kom när han skrev på papper om att jag skulle ha vårdnad. Han hade precis kommit från psyk och darrade.
Min pojk var 2.5 år som jag skrev.
Det bästa jag gjort för honom och glad att det gick igenom. För han har sluppit se sin pappa i värsta skick. Det är så ofattbart att när det är så öppenbart att barn far illa och soc går emot.
Jag kanske hade tur?
Eller en bra handläggare som såg vad som kunde ske.
Min pojk skuldbelägger ofta mig som deb onda. Men jag vet ju bättre. Hindrar aldrig honom att träffa sin pappa osv.
Men jag har hökögonen med mig.
Får eller fick rätt ofta psyk/hotfulla sms och otrevliga samtal från hans pappa...
kämpa kämpa kämpa.

Jo det handlar om ett förhållande till alkoholen som inte sunt. Jag måste bestämma mig för vad jag vill och hur jag vill h det resten av mitt liv.
Jag har haft ett bra liv tidigare också. Men även gått ner i depression då och då och ibland trott att jag hittat en vän i vinet. Men kravlat mig upp och mått ganska bra igen. Har haft många att finnas där för och därför varit tvungen att rycka upp mig. Mdn efter en närståendes olycka så har livet blivit grått. Har väl aldrig varit nån optimist utan är en tråkig pessimist som oroar mig gör allt. Och nu så finns det inte så mycket alls att se framemot i livet känns det som. Men jag vill må bättre och ska komma på fötter igen utan vinet, för jag vet att det inte gör något bättre egentligen. Bara för stunden.

Även om jag skulle få ett återfall nån gång så betyder inte det att jag kommer fortsätta dricka efter det. Men som jag sagt tidigare själv, det är ju helt sjukt att jag ens tänker tanken att kanske dricka senare med tanke på hur jag mår när jag dricker.

Jag har först NU erkänt för mig själv och andra att jag inte klarar av att dricka. Jag vill inte lova min man saker jag kanske inte kan hålla, som att jag ALDRIG ska dricka mer. Jag är inte riktigt redo att lämna ut mig själv helt till honom än, eftersom han inte alltid varit så bra på att förvalta det när har gjort det i andra situationer innan så litar jag inte fullt på honom.

Hårresande att man ska tvinga barn att vara med personer de själva inte vill vara med. Kan inte förstå var argumentet ska vara. Är det handläggare på soc som säger det? Eller en rättslig instans?

Blir glad av att se att du verkar vara på gång att lyckas på riktigt! Heja!

Vad vill du? Och varför vill du det?
Vill du sluta dricka? Eller vill du kunna dricka bara lite men upptäcker att det slutar med mer än du tänkt och du blir besviken på dig själv?
Borde är ett ord som uttrycker en önskan men också missnöje med att verkligheten inte stämmer med önskemålet. "Borde" leder inte till förändring utan att man fortsätter som förut men med ett missnöje med sina handlingar.
För att bryta "borde"-spiralen behöver du utforska vad du innerst inne vill och sedan försöka komma fram till realistiska och konkreta sätt att uppnå det.
Du kan till och med använda ordet vill när du väljer att dricka. Nu vill jag dricka för att...
Då kommer du att behöva vara ärlig mot dig själv och motivera dina handlingar.
Får du reda på varför du vill dricka genom att fråga dig själv kan du sedan gå ett steg till och fråga dig själv om du även vill ha konsekvenserna, och om inte, om det finns något annat sätt att uppnå det du vill ha som ger lindrigare konsekvenser.
Kram

Vet inte så mycket om din situation men min svägerska har kämpat i 1.5 år för att få ut pappan till hennes barn. Hon har bytt lås två gånger men han utövar psykisk misshandel och nästlar sig med barnen som ursäkt tillbaka in gång på gång. Du behöver ha en nära vän som förstår situationen. En som kan finnas som ett bollplank när släkten bearbetar dig, nån du kan ringa när du vacklar och inte vet varken ut eller in. Kanske t.o.m bo hos dig en tid. Har du någon? Om inte så är såklart ett forum som detta ett alternativ. Stå på dig, var stark men var snäll mot dig själv: det är sällan en spikrak väg när man jobbar sig ur en knepig livssituation.

Närmar mig tre veckor, det är väl så lång tid det tar att bryta ett mönster.
Enligt experter, som räknad på det.
Jag ska kämpa vidare och bryta alla gamla mönster, om,det tar 21 dagar eller 121 spelar ingen roll.
Ha en fin dag alla, nu ska jag åka till jobbet ?

Du måste ju ha folk i din omgivning som står på din sida i detta? Vänner, föräldrar? Låt dem hjälpa dig att bråka om det behövs. Och det kanske inte ens behövs. Jag tror din man har en övertro på hur mkt stöd han har egentligen. Oavsett så är det DITT beslut, så låt dig inte övertalas. Byt lås!

Eller er skull snarare! Och det är både okej och naturligt att sörja och sakna, även det som man vet inte är bra för en själv. Man får vara lite avis på andra, allt annat vore onaturligt. För varje dag som går bleknar sorgen och saknaden mer och mer. Antingen det är vin eller en ex-sambo det handlar om.

Keep up the good work!

Inga toppar men grundare dalar

1000 timmar!!
Eller 6 veckor avklarade.
42 dagar.
Det känns så bra! (Ni har väl läst Liftarens guide till galaxen, så ni vet att 42 är meningen med livet? Jag har inte läst den men min man är duktig på att påpeka det haha)

Detta är tredje försöket att vara nykter, som jag gör utan att vara gravid. Då var det självklart och ganska enkelt.

Första gången klarade jag 6 månader sen ville jag försöka festa igen och det gick ju åt pipan..

Andra gången var bara för ca ett år sedan och efter 6 veckor gav jag upp och trodde att jag skulle kunna dricka liiite. Det kunde jag inte såklart.

Nu har jag en annan inställning till vad jag kan och inte kan och min man har förstått det också. Igår när vi pratade om det och jag var rädd att han skulle se mig som en "party pooper " utan alkohol, tog han tag i mig, höll varsamt om mitt huvud och tittade mig allvarligt i ögonen och så "jag kommer aldrig att tycka du är en party pooper, tro inte det"!! Och så fick jag en puss å en kram.
Fina mannen...

Jag dricker te som en galning, och en massa annat gott. Ska träna på att tänka om men jag älskar ju smaken av vin och känslan av salongsberusning.. Eller en drink..
Problemet var ju bara att salongsberusningen var så kort. Eller aldrig infann sig. Det var noll noll noll ingenting o h sen booom! superfylla och ångest.

Så jag vet ju. Jag förstår ju. Och samtidigt som jag njuter av varje nykter morgon sörjer jag mitt vin. På ett bra sätt om ni förstår.

Ofta tror jag man bryr sig för mycket om vad andra ska tro och tycka. Man är rädd att andra ska tycka man har gjort fel! Detta är ditt beslut och ingen annans! Förklara det för den som har något att säga! Och prata med dig själv: jag har rätt att bestämma över mitt eget liv! Gör det till ditt mantra.

Bra jobbat? 63 dagar är så bra.

Nu har han flyttat på riktigt men vägrar ge mig nycklar tillbaka och har ringt alla släkten så att alla ska träffats och "lösa" problemet jag känner mig pressad och behöver stöd är det någon som har erfarenhet av hur man stå över för grupptryck ? Jag vet inte hur jag ska klara av detta ? De kommer ju att försöka övertala mig att ta tillbaka honom o han kommer säkert att lova att han ska förändra

Stort tack för peppen!

Jag känner igen det där med längtan efter den behagliga känsla som infinner sig efter några glas vin. Och hur man jagar alkohol på kvällarna... trots att man bestämt sig för att inte dricka. Jag kan gå på restsurang på söndagarna bara för att komma åt vin eller öl (har aldrig mer alkohol hemma än en dags förbrukning)

Jag tror som sagt att man kan begränsa sitt drickande till sociala sammanhang. Jag hoppas verkligen det i alla fall.

Hur går det för dig ikväll? Lyckats avstå?
Jag har snart klarat sju dygn utan A, ont i huvudet och deppig.

Varje gång då automatiskt tänker "jag vill ha viiiin" ska du bryta med en medveten tanke "jag kan INTE dricka vin". Prova! Tankens kraft är väldigt stark.

Men du får själv hålla ordning på alla trådar, och svara alla ? Kan du inte hitta ngn god lättdryck eller thesort? The är bra på kvällen, med lite honung stillar det sötsuget och fyller magen. Örtte förstås. Garants örtte med smak av pepparmynta kan jag rekommendera, med honung. Lite riven ingefära också så bränner det till och boostar immunförsvaret.

Så otroligt fint att ni bokstavligt talat gör den här resan ihop. Kärlek ❤️ Du är lyckligt lottad! Skit i kommunens beroendehandläggare, du har ju värsta stödet i din man! Bra kämpat ?????

Är det verkligen värt det med tanke på följderna? Att inte stänga dörren är som att bädda för ett återfall. Tyvärr.

Du har typ fått massa olika förslag nu. Jobbet måste du/ni göra själva.

och vem vet, när det gått 6 månader så kanske jag inte vill dricka mer alls. Min man är väl trött på brutna löften, har sagt många gånger tidigare att jag ska sluta dricka, men när helgen väl kommer så köper jag vin i alla fall. Ett par år med sånt så blir ju även den mest tålmodiga lite förbannad. Jag förstår honom faktiskt.

Han är stödjande och väldigt glad att jag inte dricker. Vi pratar om det varje dag just nu, det enda jag inte är helt ärlig med är att jag aldrig någonsin haft ett sånt här starkt sug efter alkohol som jag har just nu. Suget skrämmer mig.

Humöret går upp och ner, och JAG är medveten om att det är alkoholens fel. När jag hållit upp i 2-3 veckor så har ju humöret stabiliserat sig så jag låter motgångar i livet passera utan större problem. Men då kommer också suget. Visst ska jag väl klara att dricka nåt glas utan att det ska leda till en eller två flaskor. Fel fel fel tänkt. Jag borde veta bättre. Nu måste jag börja om från början igen. Puh...
Borde sluta röka också men jag klarar nog inte allt på en gång.