Senaste kommentarerna i forumet

Berättelser som dina behövs verkligen här på forumet! Varmt lycka till med ditt fortsatta nyktra liv ❤️

är vi bortbjudna till vänner och hon sa att de kommer och hämtar oss, så vi slipper köra.
Jag ska ringa henne i dag och säga att jag kör för att jag måste åka iväg tidigt lördag morgon
och kan inte ha alko i kroppen.
Jag vet att den här vännen, är lite glapp i munnen så jag kommer inte att berätta varför jag avstår,
så jag är glad att ha en orsak varför jag inte kan dricka.
Jag börjar lära mig strategier hur jag ska undvika situationer som blir svåra för mig.
Men det här är början och jag ska klara det!!

Imorgon kan du skriva 4 veckor utan A. De först 4 är ju onekligen de värsta att ta sig igenom med A. Nu har du gjort dom och jag är glad att du inte tänker dra till Spanien igen utan att du är här och att du sätter ditt mående först. Kör på nu och ha dessa 4 veckor med dig. Nu är du på rätt väg.

Jag måste fylla på med lite kolhydrater i bra form, nu har jag ju gått nästan på svältgränsen och det kan man inte göra hur länge som helst. Kroppen mår inte bra av det. Men jag blir glad att du tänker en månad till.

Kramar om dig min medkämpe

Det har gått hur bra som helst :-)

helgen har gått bra och att vi tar oss över 00.00 strecket inatt.
Sen är vi hamn :D

Kram
MM

Vi kan vara stolt över oss och absolut det är jag, nu är det en till månad framför mig
som ska vara vit.
Helgen har varit rätt påfrestande, men det har gått bra. Jag berättade ju för väninnan
och det ångrar jag inte.
sen 21.8 ska jag ta nya prover, jag hoppas att de har förbättrats en hel del.
Härlig att du ska belöna dig med smoothie aparaten, det är så jätte gott med nyttiga matiga
smoothies man kan göra.
Nu går vi vidare och ser till att vi har en socker och alkoholfritt liv.
Kram vännen

Till 64 dagar eller 9 veckor. Grymt bra jobbat!
Frihet i en liten ask. Så jäkla skönt är det.

Jag brukar tänka så här:
Har jag någonsin ångrat en nykter dag? Nej. Vakna utan bakfylla är den bästa känslan man kan ha.
Har jag någonsin ångrat en dag/kväll med fylla? Ja i princip alla.

Kram kram kram

....Eller exakt 64 dagar.
När jag gick med här på forumet kommer jag ihåg någon som hade varit nykter 63 dagar. För mig lät det som en hel evighet
( jag tror att jag var på dag 3 då).?

Nu är det jag som är där, det här gått fortare än jag trodde det skulle göra.
Det är INTE ofta jag tänker på alkohol längre, och i så fall är det mest negativt....Alla de gånger jag blev för full, gjorde bort mig, minnesluckor och bakisångest.

Mitt liv har INTE blivit tråkigare utan alkohol. Det har blivit "lugnare", jag är inte ute och festar varje helg längre. Jag har fått ett inre lugn och jag har börjat meditera, helt underbart!
Jag träffar fortfarande mina "festkompisar" men dricker bara alkoholfritt vin vid dessa tillfällen.
Jag har sagt att jag har haft en vit månad och mådde så bra av det att jag fortsätter.
Vi har jättekul med massor av skratt och skoj. (Jag tror att några andra också börjar fundera på att dra ner sitt drickande...)
Detta är ju något som var och en måste få göra som man vill med. Och om någon ska sluta helt måste man själv vilja det.
MEN man måste få stöd i denna process, man klarar (oftast) inte att genomföra det helt ensam tror jag.
Jag var så fruktansvärt trött på vad alkoholen gjorde med mig och fick mig att göra...
Jag har fått enormt mycket stöd här på forumet, både i min tråd och genom att läsa allas trådar där man får ta del av andras resor mot nykterhet.
För min egen del hjälpte det mig att bestämma mig för att låta bli alkoholen helt.
Det blev för mycket tankar annars på OM jag skulle köpa, dricka och NÄR jag skulle.... sen blev det ju ändå oftast ALLDELES för mycket som medförde (allt som jag tror att alla som läser här vet...) pinsamma samtal, minnesluckor, ångest, bakfylla m.m.

Håll ut, ta en dag i taget, kämpa på, det är helt klart värt att kämpa för nykterhet!! ?

Kram till alla ?

Ja, du ska veta att jag förstår dig. Har också haft problem att avsluta för att man gör andra illa, men... jag är säkert dubbelt så gammal som du och då, efter mycket harvande hit och dit har insikten infunnit sig... Vikten av att sätta sig själv i första rummet. Men det vore bra om du inte väntade lika länge som jag med att komma till insikt. Du lever i ett förhållande där du mår dåligt. Du behöver bygga upp dig själv och det är svårt när man lever som du gör. Kanske Al-anon kan ge dig lite stöd? Känner så med dig! Kramar

Du kan göra som Madonna (eller är det Lady Gaga?) – ha stringen utanpå jägarbrallorna när du är ute och går med hunden!?

Låter mycket bra det där, med att skriva regelbundet! En positiv spiralbörjan på dagen, både hos dig och oss.

Vi får väl hjälpa varandra hörinne så gott det går ?. Känner väl igen det där med att förstärka sina egna tankar. Och vikten av att se positivt på saker. Inte alltid lätt. Avskyr när jag hamnar i en negativ spiral. Umgås helst med såna människor där man kan prata allvar och om dystra saker, men där man sen lyfter upp varandra ur hålet, med skoj och skämt och lite positivt. Det är därför jag är så förtjust i dina inlägg, tror jag. De beskriver och betraktar världen på ett humoristiskt sätt och med lite självironi. Stringtrosor? Vi får hoppas att du inte travar vilse på damavdelningen... och hur tror du att du och hunden skulle hantera en sån klädsel.

Det är svårt att ta sig ur och lämna, för den bild jag har i mitt huvud om en bättre framtid har gnagt sig fast. Jag har så lätt för att "nöja" mig med det här.. att jag till och med övervägt att aldrig få egna barn. Inte så länge jag är i ett förhållande med den här mannen iaf. Känns svårt att lämna, för jag går sönder vid bara tanken på hur ont jag gör honom då. Jag försöker intala mig att jag kan ändra på honom, få honom ur eländet.. Men innerst inne så vet jag att det är upp till honom själv. Det är min ångest som är värst.. När jag börjar koka inombords, när gråten biter sig fast i halsen och det gör så ont i bröstet att jag skulle behöva världens raseriutbrott för att lätta på allt. Men jag håller det inom mig, jämt.. ska läsa vidare i andra trådar och se. Rädd för att få höra sånt jag redan vet, men inte vågar ta tag i.

NEJ, det är inte ditt fel! Du vet det, eller hur?

En kanske obekväm fråga, men vid havet brukar det kanske inte dyka upp fyra liter rött, bara sådär... hur kommer det sig att du ens fick tag på vin?
Jag tror ju verkligen på att strypa tillgången om ambitionen är att vara nykter. Så handen på hjärtat, hur blev du överfallen av tetran?

Låter som en bra plan, tycker jag. Bara du gör som du skriver med boxen. Du behöver kanske lite mer stöd av maken? Han kan ju inte köpa hem boxar... nu verkade du klara det bra ändå, men det är så onödigt att behöva testa.

..läste din tråd och funderade...mest utifrån min egen situation.
Jag försöker också.
Jag är en känslomänniska ..... högproducerande tentakler utåt men inte inåt....vilket gör mej till en halv människa...om du fattar. Jag anser att vi lurar oss själv med detta fokus på andras mående och struntar i oss själva. Undanflykter för att få dricka finns det fler av än hela bolagets vinsorter. Har provat alkofria sorter men tänker...varför ? är inte det också att lura sig själv ?
Mitt mål är att inte dricka alls och jag känner ingen sorg eller förlust över det beslutet. Känner att min kontrollförlust när jag är onykter är obehaglig och pinsam...vilket leder till känslan av svaghet. Jag är inte svag. Jag är stark. Det finns inget positivt i ett glas öl eller vin. Det jag då häller i mej är dålig självkänsla och bedövningsmedel. Det är inte mitt mål med livet. Hoppas du kan hitta din väg. Allt gott.

Vilken bra liknelse med diabetes 1! Precis så är det ju! Det vi har att jobba med är att acceptera det, inte att försöka lära oss dricka "normalt". Det är varken nödvändigt eller en mänsklig rättighet att dricka vin :)

Läste ditt inlägg #112 (symboliskt nr kanske) och du beskriver en väldigt jobbig situation. Bedrövad sambo gav dig några goda råd som säkert hjälper. Det som är viktigt i det tror jag är att du inte bara utsätter dig för situationen, utan att du jobbar med tankarna i situationen, annars förändras ju mycket lite. Finns säkert nån härinne som kan rekommendera nån bra självhjälpsbok.
Tycker att du verkar både stark och modig som befinner dig där du gör och som gör det du gör, trots känslorna. Och när man har kommit upp lite i åren så inser man att de allra flesta har nig med att bekymra sig om sig själva... de som fokuserar på andra har oftast sämst självförtroende ändå.
Bra jobbat förövrigt!

Sensitieringen i hjärnans nervsystem som beroende/substansmissbruk (när en viss gräns passerats) leder till är irreversibel.
Jämför med diabetes typ 1. När bukspottskörtelns insulinproduktion skadats/upphört återkommer den inte.
Att som alkoholist sträva efter att ha ett "normalt" dryckesbeteende för att "alla andra kan och jag borde också få leva så" är att plåga sig själv i onödan. Som att undvika ta insulin om man har diabetes i syfte att känna sig normal "för alla andra kan ju äta utan att ta en spruta så jag borde inte behöva..."
Livet blir lättare om vi accepterar verkligheten och gör så gott vi kan med de kort vi har.
Med det säger jag inte att vi inte får känna sorg. Helt ok att inte gilla läget, så länge vi förstår att anpassa oss efter det.
Kram

Allva, du kan välja bort semesterglaset med svärmor utan att det blir konstigt. Det händer andra saker i kropp och huvud när man dricker också, även om det inte är några stora mängder. Så om det går, kanske du ska tacka nej ändå? Du har kommit långt på vägen nu.

Prata med honom, tycker jag. Har han ambitionen att sluta? Hur kommer det sig att han drack? Det är ju inte så lätt att lägga av, det går inte spikrakt för alla och man har son egen resa att göra. Din resa, Lim, inkluderar en reflektion över triggers, över mående, över alkoholen i stort. Det tror jag är jättebra! Jag känner för övrigt väl igen måendet. De där tankarna om att inte vara nog bra. Hemskt! Att lösa såna tankar med a, är dessutom kontraproduktivt, men jag försöker ändå göra det ibland när jsg blir stressad.
Jag respekterar och förstår att du är arg och besviken, men våra resor ser olika ut härinne, vår problematik likaså. Du tvingar kanske in honom i din vagn, men det är inte alls säkert att han måste hela vägen ner för att börja om på en nykter resa. Du kommer inte att kunna tvinga honom, du kommer inte att kunna fatta besluten åt honom. Hans drickande handlar inte om dig alls, så mycket vet vi ju. Men om vi låtsas att han är nån sv oss härinne. Att han har ambitionen att vara nykter, men att det inte funkade igår... vad skulle vi skriva då? Hur skulle vi tänka? Jag menar inte att rakt av försvara honom, men innan man kan skriva lämna honom, han är svag etc, etc så kanske man behöver lite mer bakgrundsinformation. Och jag skulle själv bli oerhört störd över om hag skulle behöva ta hand om partnerns besvikelse och ilska också om jag föll trots ambitionen att vara nykter. Han kanske behöver stöd. Nu menar jag inte att du ska bära honom, ev sopar du redan och bär för mycket. Det låter lite så också. Du vet bäst själv vad som gäller, jag ville bara ge lite andra perspektiv.

Du skriver att din sambo vill att du ska ta antabus ist för campral för att "slippa engagera sig" så mycket... Tror du tänker fel där, hans fokus är nog mycket mer på dig än vad du tror, förmodligen påverkar det hela hans liv på sätt som du inte ser... Och jag förstår verkligen hans känsla av maktlöshet, den har vi alla som närstående till någon med alkoholproblem. Jag får en känsla av att du vill att han ska hjälpa dig (hur oklart) men också att du "väljer" att dricka i din ensamhet. Du hör ju vilken omöjlig situation det är för er båda? Jag tycker att du (och han?) ska inse att endast du äger ditt problem och kan göra något åt det. Lycka till!

gjorde en skarpsinnig observation tidigare som jag har funderat mycket på, och som jag tror är helt korrekt. Där fanns en indikation på att ett återfall var på gång; det var när mitt fokus skiftade från de positiva sidorna med nykterheten till de negativa sidorna av drickandet. En himmelsvid skillnad, åtminstone för mig. Jag har alltid försökt se positivt på livet, att hitta en liten guldkant även i den dystraste av gråa dagar. Det här kommer inte av sig själv, jag måste aktivt jobba med det. Jag har en tendens att förstärka mina egna känslor, så om dagen börjar dåligt så kommer den bara att bli sämre, enbart för att jag ser till att den blir det.

Om jag i stället ägnar min morgonpromenad åt att tänka positiva tankar, att hitta något som gör mig glad och rofylld, om det så bara är hur solens strålar bryts när de skiner genom lövverket, så blir dagen bra. Den där lilla grodden av positivt tänkande kommer att växa och hjälpa mig att ta livet med ro, att inte jaga upp mig i onödan över småsaker. Ta till exempel det här strulet med hunden; efter några dagars grubblande var jag helt övertygad om att jag skulle bli tvungen att döda min hund, i stället för att se det som det är: Han kan vara hur folkilsken som helst, om jag bara ser till att han inte under några omständigheter kan lämna tomten så är det ju inget problem. Vi har bott i lägenhet i fyra år, vad spelar det för roll om han får hålla sig inomhus i någon månad till?

Jag är lättlurad, en duktig säljare skulle kunna pracka på mig stringtrosor trots att jag bara gått vilse i köpcentrat, men det innebär att jag kan också lura mig själv. Om jag bara övertygar mig själv om att det finns något positivt i allt som händer så kommer jag att tro det. Som när jag fick fortkörningsböter för inte så länge sedan, det är ju trist men om jag tar det lite lugnare framöver så kommer jag ju att spara en massa pengar på bensin.

Däri vill jag nog påstå att en av de stora fördelarna med det här forumet ligger; om jag skriver ofta så kan jag följa mitt eget mående och kanske i framtiden undvika att en negativ känslospiral leder till ett återfall.

Ha en bra start på veckan!

Jo, hade till och med några hemma så jag tog två igår kväll, skall hämta en sista omgång som jag har recept på. Min sambo vill att jag tar antabus men jag känner mig livrädd för det, både för att behöva gå och lämna prover och också att det känns kränkande, vet inte riktigt varför. Han säger att han inte litar på campralen för den gör det ju möjligt att dricka men jag känner att det är mig han inte litar på, och i och för sig med all rätt, men det känns som om han tycker att antabus är den enkla vägen, då behöver i te han engagera sig så mycket. Han säger att han kommer hem om jag vill det när jag känner för att dricka men ibland känns det mer som fina ord, inte ifrån hjärtat. Det har hänt att jag bett honom och han har kommit men det har skett mycket oftare att han inte vill/kan komma. Då säger han att han hör att jag redan har druckit och därför kommer han inte. Då har jag till 90% inte druckit och då känner jag mig sviken och hjälplös. Visst borde jag klara det själv, och i långa perioder gör jag det men man är ju bara människa.