Senaste kommentarerna i forumet

Förmiddagsrpapport från "munterhuset". Trött, trött och åter trött. Sover inte som jag ska, trots hjälp. Jag ligger och ältar all världens problem, både aktuella och sådana som sopats under mattan under många, många år. Jag inser att jag är en mycket speciell människa på många vis. Dels präglad av en speciell uppväxt, dels helt självförvållat.

Ingen är ju felfri men just nu känns det som 99% av karaktärsbrister och felaktigt beteende ligger på mig och resterande på min fru. Jag vet att jag är en människa som ser allting i svart eller vitt så jag antar att sanningen kanske ändå är lite annorlunda. Jag är ju inte alltid "full". Jag har försökt att vara en "god och hjälpsam" människa genom åren men vad hjälper det när allting förstörs i ett nafs gång efter gång. Jag blir aldrig våldsam när jag dricker. Aningens jobbig skulle jag tro och sedan "däckar jag".

Det kan inte vara kul att leva med en sådan människa oavsett hur ofta eller sällan det sker. Osäkerheten om och när det sker måste nog vara det värsta.

Idag är det, vädermässigt, en vacker dag med solsken och många semesterfirande människor. Inuti mig (och förmodligen också min fru) är det isande vinter och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Försöker just nu att bara "hålla mig undan". Jag vet inte hennes exakta planer men skulle tro att hon förbereder en liten tripp härifrån i början på nästa vecka. Vi ser varann på håll stundtals och det är tungt, mycket tungt.

En del av mig vill gå fram och ta henne i famn. En annan del "törs inte" utan vänder om och går åt mitt håll. Oj, oj, hur ska detta sluta.......

Allt gott forumvänner/Tjalle

Verkligen behöva det nu, men är en omöjlighet, det är för mycket att göra och i helgen får vi besök. Vist Är det trevligt med besök men inte just nu, ser inte fram ent det alls.
Människor som alltid har vin o öl med sig så det blir ett eldprov.
Men jag ska se till att det är jag som sitter bakom ratten om vi ska göra utflykter och annat.
Men i går bokade jag in en meditations helg på ett ställe i Askersund, men det blir i oktober så det är långt dit. Men ändå nåt att se fram emot.

Just idag är jag i en tung verklighet, gamla trassligheter och sår gör sig påminda. En stor tröst är att mannen och jag numera finner styrka hos varandra, styrka och stöd. Ovärderligt. I största allmänhet känner också jag stor sorg över vad alkoholen ställer till med, gör med människor. Och så läser jag vad MM skriver till heueh, Dylancitatet.... "There is a crack in everything, that's how the light gets in." Och så klokt "Det är när verkligheten spricker och vi är brustna som ljuset kan leta sig in igen." Tack för de orden MM, de tröstar mig idag. / mt

ingen har hittills dött, eller ens mått illa (i längden) av att avstå från a, för mycket socker, eller andra livskryddor...

så riktigt.

Även om livet är tungt just nu så stampar vi på i leran upp till knäna, vi ska klara detta!!!
Kroppen reagerar lika verkar det som när man slutat med a eller s. Vi kommer i fallgropar men vi tar oss upp!!
Finns inget annat.

Skulle du kunna dra från vardag och tristess?
Besöka någon? Ta in på nått hotell (utan minibar)
Ta en liten minisemester helt ensam.....

Det är ju uppenbart att du reder ut de där "tillstånden". Jag förstår att de är jobbiga och obehagliga, men nu när du klarat av flera sådana så borde du väl ändå känna en säkerhet. Du vet att du fixar det.

Önskar dig en fin dag. Kram

Leonard Cohen sjunger: "There is a crack in everything,
thats how the lights gets in"

Det finns det som är trasigt och som aldrig kan bli helt igen
men det är först när verkligheten spricker och vi är brustna
som ljuset kan leta sig in igen.

Kanske är det därför livet måste
gå sönder gång på gång?

Tänker på dig med värme

MM

För stt du skriver här.
Ja jag ska klara det även om livet är tungt just nu.

Just nu är det mycket sorg i min kropp, vet inte riktigt vad det står för, men det är så mycket som berör mig. Är en känslomänniska kanske överkänslig.
När alkoholen går ur så kommer verkligheten fram. Vi har ju fått våra roller i bemötandet av varandra under alkoholperioden. Så ska man hitta ett nytt sätt att agera. Mannen vet ju att mitt beroende är större än hans men vi pratar inte om det för att jag inte släppt in honom i mitt kämpande, så han fortsätter i gamla hjulspår och jag vill ju stt vi ska förändras mycket.
Jag klarar inte av att prata med honom om mig det bara går inte, jag tror att det är där sorgen infinner sig i min kropp.
Hur ska jag kunna förändra då han inte är med på tåget??? En omöjlighet!!!
Jag försöker hitta glädjeämnen i min vardag, vist har jag sånt också men ändå inte tillräckligt, just nu vill jag bara fly, fly från vardag och tristess.
Börjar undra om jag hamnat i en depression eller vad står detta för???
Just nu är det jobbigt men jag tänker inte ta till alkoholen!!!

Du vet, jag kommer alltid bry mig om dig hur vår situation än ser ut.
Du är saknad.

Kanske Du bara har fullt upp med barnbarn, spika tak och rensa jordgubbar......

Kram

MM

Jag tror faktiskt inte att det är envisheten som saknas. Du hade möjlighet att dricka. Det är svårt att låta bli då. Varför accepterar din man att du dricker? Pratar du om det nånsin? Hur gör du nu, kör du på nykter igen? Eftersom jag drack själv häromdagen så har jag full förståelse för vad som händer... men tänker att vi måste ha bättre planer. Nån strategi för att undvika att hamna där igen. Inte skylla på att vi är svaga, inte envisa nog, inte motiverade nog... för vi kan klara detta med bättre strategier. Kanske kan du ta hjälp av mannen istället? Så att du inte kan dricka hemma ensam - eller vill du fortfarande ha dörren öppen? Jag vet att den är otroligt svår att stänga den för man är rädd att bli av med säkerhetsventilen, men det är så mycket lättare när man har stängt. Du grejar det här!

Det är som att benen vill gå åt olika håll. Det ena benet vill åt höger, det andra åt vänster. Hjärnan får en alkohol magnet. Den drar som fasiken åt det ena hållet. Och allt skit är glömt och förlåtet. "äsch - det väl inte så farligt sist?" Det hjälper otroligt mycket att gå tillbaks i sin egen tråd och läsa. Jag skrev tyvärr inte de första veckorna. Då när jag vaknade upp med 7 liter starksprit tömda, i mina egna blodiga kräkor. Kanske lika bra. Kanske bara skulle bli ledsen att läsa det...

Min dos är inte så stor. Fick det av läkare på A-kliniken när jag började där. Det är ganska skönt att kunna ta det och att man slocknar bort istället.
Det har hjälpt mig ett par gånger när tanken blir överjävlig. Jag tar en halv tablett. Gillar inte att vara släpig på förmiddagen, vilket jag blir
på en hel.

Nu är jag pigg och hoppas på att min hjärna inte sticker iväg under dagen.
Ha ha ha

Härligt CarlJohan, kul när det går bra. Du ligger 2 dagar före mig men det är bara akademsikt nu när ingen dricker. Det gick bra igår, fick ett litet sug strax innan kvällsmaten då jag hällde upp det sista av min prosecco och gav till frugan (hon dricker ungefär lika mycket under 1 år som jag under 1 dag). Jag drack alkoholfritt vin,det smakar faktist inte så dumt. Lite lustigt att jag bestämde mig för att dricka hela flaskan, jag fick verklig jobba mot slutet för att få I mig den, hade det varit vanligt vin hade den enkelt kunnat tömmas under en timme.

Nu tar vi en dag till.

gjort sv dig!! Blev riktigt orolig över dig i går. Men kanon att du har medicin hemma som du kan ta då det blir riktig kris.
Hur mår du nu, är du trött av medicinen eller hur reagerar du av den?
Nu går vi mot en solig dag och det känns bra ?????

Anfallet är över. Tack för alla händer och stöttning, håller dessa mycket hårt. Kommer ALDRIG förstå hur denna positivt inställda tanke till A uppkommer. Från rent hat till paradiset. Det är ju samma tanke som tidigare när jag har gett efter (och det har blivit fylleslag) och nu försöker jag analysera skittanken.

Jag tog en propavan, vilket händer väldigt sällan, men ibland är det bättre att bara somna bort istället för att ledas in i frestelsen.
Igår var det nära. Helt utan anledning. Lycklig, glad, sprallig, lite nykär, målar om hemma och där och då kommer det.

Ja men tänk om man skulle ta och supa till lite på lyckokänslorna och ge kroppen lite ångest istället?

Kram alla

MM

Ibland även utan a, men tusen gånger svårare med a.
Starkt att du häller ut vinet det är en milstolpe, jag vet att förra gången jag bestämde mig för att sluta så var just det startskottet för nykterhet. Så heja dig i kväll är du nykter.
Kram.

Du verkar ha en bra strategi. Fortsätt kämpa på även om det känns marigt.

Utan nikotinplåster hade jag inte ens kunnat motivera mig att försöka. Trots att jag har det starkaste är det nätt och jämt att det räcker, men tar udden av abstinensen. Tänkte inte dra ut på det allt för länge utan börja dela plåstren mitt itu nästa vecka. Lika bra att köra på. Kroppen behöver bara 48 timmar för att bli kvitt det fysiska beroendet av nikotin.

Jag har ramlat tillbaka igen. Igår drack jag tills jag somnade. Jag har inte envisheten som krävs för att låta bli. Ångesten och sömnsvårigheterna försvann då semestern började så det är inte därför jag dricker. Jag är lycklig men håller på att förstöra allt det som håller mig lycklig och jag oroar min man. Han säger inget men jag ser att han oroas.

Första steget idag blir att hälla ut resten av vinet jag har hemma. Jag ska börja äta mina tabletter igen.

Ett roligt mål ska man ha. Det får bli glassfika med barnen ikväll och försöka förstå mig på ett nytt brädspel...

Eller gå till SB och köpa hur mycket sprit du vill.
Men det gjorde du inte.
För du vill leva.
Inte schizofren - men hjärnan har så många vägar att minnas genom. Känsohjärnan är snabb, reptilhjärnan blixtsnabb och den tänkande hjärnan "chefen" tar hos oss med ADHD semester vid de mest olämpliga tillfällen.
Väck chefen! Chefen vet att det finns en hemsk fortsättning på den ljuvliga inledningen som är det enda reptil- och känslohjärnan tar fasta på. Omedelbar njutning och ångestlindring, skit samma hur det blir sedan, det är chefens jobb att hålla reda på...
Tror på dig, MM!
Kram

Det är så svårt att veta vad som är det rätta att göra. Speciellt när man vill att sina barns förälder ska må bra och just kunna vara förälder.

Jag har ju fortsatt att hjälpa med pengar till hyror och annat. Eller till droger. Vad vet jag?

Och eftersom jag har flyttat så långt har han fått bo hos oss i kortare perioder för att få träffa barnen. Då har han varit nykter. Men näst intill varje gång han lämnat oss för att resa hem har han återgått i sitt aktiva beroende. Vilket såklart har lett till mer skuld hos mig.

Nu har han iaf kommit in på en skola i den här staden jag och barnen bor i. Han har inte kunnat få någon bostad ännu på grund av hans många skulder. Och soc hjälper inte till eftersom han står skriven i en annan kommun.

Men jag ska inte ansvara för att det löser sig. Och när det väl gör det kommer jag att stå för alla beslut gällande hur han får vara med barnen.

Det kommer bli svårt att ha honom så nära igen. Men jag är så jäkla mycket starkare nu.

Och jag tror du är stark med! Jag vet det! Det hörs i din beslutsamhet! Fan vad vi är värda världen! Och vi har rätt att vara arga.

Och vi gör så gott vi kan! Vi har redan tagit de svåraste besluten och valt att sätta oss själva och barnen i våra liv först!

Stor kram till dig!

Få stabilitet! Just nu är du inne i en förändring och det är inte konstigt att alla känslor kommer!
Ta hand om dig på bästa sätt så länge!
Kram?

Vi faller, vi reser oss! En vacker dag med en dag i taget som sedan blir fler, är vi fria! Tror på dig! Du ger dig inte! Du vill något mer! Är värd att må bra och leva ett liv så som du vill! Förvänta dig det bästa och agera på det!
Kram!

De orden värmer!!
Kram?