Senaste kommentarerna i forumet

Hej igen! :)

Att jag inte har något sug eller inte tänker på A stämmer delvis. Jag har fortfarande kvar rutinen på att dricka. Men sugen, nej det är jag inte, trots en förhållandevis låg dos på Baklofen.

Förstår din poäng, att jag gör allting bakvänt, men enligt utländska läkare så är det precis så det ska gå till. Om det fungerar i längden kan jag inte svara på, det får denna tråd utvisa!

Se vidare i min nästa dagboksanteckning.

Du har inte skrivit själv i din tråd på jättelänge, det är bara vi andra som tjattrat på här. Hur har ni det?

Jag är precis 30 år fyllda och när jag var yngre så drack jag på det här viset 2-3 gånger i veckan.
Jag dök inte upp på mitt arbete flertalet gånger och jag gjorde sådant som jag fick ångra bittert efteråt.
Under mina tonår fram till att jag var 24 så har jag hamnat i fyllecellen ett dussintal gånger.
Jag har blivit dömd för skadegörelse när jag i fyllan blivit så arg på mig själv att jag gick lös på en bil.
Som tur är har jag aldrig skadat någon annan människa eller djur. Inte fysiskt i alla fall.
Men mina nära och kära, dom som verkligen bryr sig om mig har fått lida något kopiöst pga mig.

Jag lever mitt drömliv. Jag har köpt ett torp med min sambo som vi ska flytta till om bara några veckor. Men får jag inte ett stopp på detta så kommer jag förlora allt.
Jag tycker så synd om min fina, underbara sambo som fått lida så mycket för min skull..
att hon orkar stanna kvar.
Det är en psykiskt misshandel jag utsätter henne för... Hade hon bara vett om att sluta älska mig hade hon dragit för längesedan.

Jag har gått en kbt behandling för 6 år sedan. Jag upplevde att det hjälpte mycket att få tala om problemen och ha återkommande möten. Tyvärr så är det bara en kortidsbehandling som var över efter några månader.
Samma sommar bröt jag foten och var tvungen att avbryta min planerade långresa som jag hade drömt om så länge... detta blev för mycket för mig och jag satte igång med mitt supande igen... friskt. Det var inte många dagar den sommaren som jag var nykter.
Jag träffade min sambo för 4 år sedan och det har sedan dess blivit bättre. Ganska så mycket bättre med tanke på att jag är väl medveten om mitt problem och att jag VILL sluta. På riktigt.
Tyvärr så räcker inte bara viljan som det verkar utan jag lurar mig själv gång på gång... även om det är mycket mer sällan nu, jag kan hålla uppe i 3-4 veckor men sedan lyckas en sida av mig övertala mig att dricka igen. Det känns som en personlighetsklyvning.
Du förstår säkert vad jag menar.
Det känns bra att skriva av sig, har aldrig prövat detta förut. Tack för att du svarade på min tråd. Det känns jätteskönt att tala med någon annan helt okänd som förstår mig.
Jag har nu ikväll även kontaktat en god väns morbror och hans fru som slutade dricka för 15 år sedan i hopp om att dom vill samtala med mig. AA har jag också tänkt på, men det känns skrämmande och man hittar på ursäkter för att ta kontakt..
För mig är tanken om att ge upp alkoholen för gott inte skrämmande. Det är en befriande tanke. Men att det ska vara så svårt att låta bli.
Att 12 stegsmetoden, Minnesota modellen och AA råkar vara kristet, och att man vänder sig mot det spirituella är inte heller något problem.
Jag är själv inte troende, men det är inte viktigt här. Att ta hjälp av något som är större än sig själv är viktigt. Jag vet inte om jag kommer ta kontakt med AA men jag ska definitivt tänka på det. Att detta forum finns är nog guld värt då det alltid finns till hands och är mer praktiskt.
Tack än en gång för att du svarade, och det är väldigt inspirerande att du hållt dig från skiten så länge!
Jag ska också lyckas med det här

Idag har han varit ganska glad & trevlig. Men nu på kvällen är han kort i tonen, vill inte engagera sig i sina barn, suckar om han behöver göra något annat än att ligga i soffan.
Jag har förklarat på sms att jag inte klarar av närhet med honom just nu då han har sagt mycket sårande & taskiga grejor. Inte ett förlåt. Inte ett försök till ursäkt. Inte ett försök till att ge upp spriten( han säger själv efter semestern men jag har bott med en alkis innan)
Sonen börjar bli mer sur,irriterad. Han sa igår att detta är fan en kass barndom ?
Han är 8 år.
Det är något mer som tynger han men han vill inte säga vad... hur når jag fram?

Om du utgår från dig själv och säger typ "Mamma, jag är orolig för att du har börjat dricka igen. Är det så? Hur kan jag hjälpa dig?" Tror du hon ljuger då? I så fall kan du säga "Du behöver inte svara ja eller nej just nu, fundera först på vad du ska svara. Jag ringer imorgon kl xx igen. Jag vill verkligen att du ska må bra." Ibland kan reflexen vara att ljuga, ibland kan man behöva fundera på sitt svar. Och om du säger att du är orolig är det inte lika anklagande som att säga "Du har börjat dricka igen."

har jag inte färdats under semestern, men väl över fjäll och längs fjordar, genom tunnlar och över broar, på breda europavägar, landsvägar och även små grusvägar. Jag har promenerat i städer, längs stränder och på öar, ja jag har även vandrat i fjällen.
Överallt har jag burit med mig nykterheten. Den är lätt att bära då den inte väger något. Däremot är den svår att påbörja när man kört ner sig i alkoträsket och är trasig och söndrig. Men, det går att nå nykterheten med vilja och beslutsamhet. Sedan gäller det att bevara nykterheten. Med uthållighet, tålamod och målmedvetenhet går det faktiskt att nå en trygg och hållbar nykterhet.

En liten glimt från min pågående semesterresa, som bl.a. visar på alkoholens onödiga tillgänglighet på de mest oväntade ställena:

Jag kom åkande uppe på ett fjällmassiv någonstans i Norge där jag befinner mig, när jag såg en skylt som hänvisade till ett matställe längre fram och en bit från landsvägen. Jag rådfrågade magen om det var matdags, och den knorrade hungrigt till svar. Så jag svängde in på den lilla smala och gropiga grusvägen in till det aktuella matstället. Det visade sig vara en vacker timrad byggnad, omgiven av dvärgbjörkar, några turister och myskoxar. De sistnämnda behagade dock inte visa sig.

Det fanns några snabbmatsalternativ, och några norska specialrätter. Man kunde också välja till extra tilltugg i form av en träbricka med olika sorters rökta, torkade och/eller saltade korv- och köttskivor. Det såg lovande ut. Sedan skulle det ju vara något att dricka. Sökte på menyn och fann en rad med drycker. Öl, öl och öl, av olika sorter och styrkor. Jaha, tänkte jag småleende, det passar säkert väldigt bra till det salta och rökta, men det skulle vara idiotiskt av mig att köpa en öl och ha den stående orörd bredvid maten, eftersom jag aldrig sträcker ut handen efter det första glaset.
Jag såg i ögonvrån hur den unga tjejen i kassan diskret och fundersamt betraktade mig. Hon tänkte säkert att det var en stollig gubbe, som står där och ler när han betraktar och väljer från menyn. Ja, ja, tänkte jag, må jag verka småstollig, men jag är ju åtminstone nykter och skötsam. Hade jag istället varit kraftigt berusad hade tjejen haft betydligt mer att fundera på när det gäller (o)mänskliga beteenden.
Hursomhelst, längst ner i raden med drycker fanns det åtminstone några lämpliga sådana utan alkohol för mig. Maten smakade utsökt och stillade hungern, och den alkoholfria drycken släckte törsten.

Men det som störde mig var detta att det skulle finnas en fasligt massa olika ölsorter på en restaurang långt uppe på fjället. Det finns ju ingen vettig logik i det. Låg- och normalkonsumenter av alkohol borde klara sig utmärkt utan alkoholhaltiga drycker på ett sånt ställe. Och storkonsumenter söker sig väl knappast upp i ödemarker för att dricka.
Kan det möjligen vara så att det ska vara möjligt för de som vill fota maten med ett ölglas bredvid och kunna lägga ut på facebook, "Titta, här käkar jag gott och tar en öl på en fjällrestaurang"?

Jag hade hellre fått se myskoxarna, än ölglas på borden. Det hade varit naturligare i den vackra fjällmiljön.

Min semester fortsätter ett tag till. Min nykterhet har däremot inget bortre slutdatum. Den bevaras fortlöpande. Trygg och stabil.

Känner mig stark och lugn idag. Beslutskraften och det stora målet hjälper mig att hålla fast i något. Känns bra. Det var extremt länge sedan jag inte drack på 4 dagar.
Skaffade en räknarapp idag till mobilen, så jag kan se hur dagarna flyter iväg. Rekommenderas.

Tack för dina tankar AlkoDHyperD. Jag ska involvera nära och kära inom kort, det kommer helt säkert att hjälpa. Att involvera fler vettiga människor som vill mig väl kan bara bli bra.

Kram på er, ses imorgon

Vaknar på morgonen och allt känns jättebra, tacksam över att inte må dåligt och vakna nykter. Detta håller i sig ganska länge till typ 1. Sen efter lunch så börjar det smyga sig på... Vid 3-4. Blir som värst när min man ringer och säger att han är på väg hem från jobbet. Då frågar han alltid : "Behöver vi något?"
Sen kommer han hem och jag är lite smått irriterad och ledsen för att min man är en trigger för att dricka. Sen håller det i sig till typ 7-8. Sen går jag och lägger mig, eller i alla fall till sovrummet för jag pallar inte.

Härligt, nu kör vi! Hoppas din dag har varit bra. Ta en dag i taget
Kram

Kram ❤️

Det har verkligen varit en kamp.

Största kampen har varit att nå fram till beslutet att lämna. Det tog så många år.
Det är ju den där striden mellan hopp och förtvivlan som kämpade i mig så länge.
För hoppet vann alltid.

För han var ju så jäkla fin.
Och allt skulle ju bli bättre.

Det var alltid något annat som inträffade som gjorde att allt gick åt helvete.

Och så var allt så bra igen.
Vi var så fina. Hade så många gemensamma drömmar.
Vi skrattade så mycket. Älskade så mycket.

Men så plötsligt var allt det där borta. Som avlägsna drömmar.
Och då kom tankarna på att det måste vara jag som är sjuk.
Om jag bara gjorde annorlunda så skulle allt bli bra.

Men det blev inte bra. I stunder blev det bra.
Månader av hopp. Gemensamma skimrande drömmar.

Han fick sin bipolära diagnos. Ok. Tänkte jag.
Nu kommer allt att bli bra. Med medicinering. Läkarinsatser. Och förståelse.

Men det blev inte bättre. Bara svårare för mig att lämna.
För nu borde det ju bli bra. Och alla bara frågade hur han mådde.
Och ingen frågade mig. Jag blev bara ensam.

Nu ska jag i alla fall ta mig tid att känna efter hur jag mår.
Och jag ska sluta att känna skuld för att jag inte förmådde att lämna tidigare.

Och sluta att hjälpa honom när det gör att jag mår sämre.
För även om jag har lämnat honom och flyttat så många långa mil
är han barnens pappa. Och det kommer han alltid att vara.
Och jag vill att de ska ha honom i sina liv. Ibland.

Förra veckan gjorde jag ju en anhörigbehandling och det har verkligen fått igång nya krafter i mig.
Jag vägrar att låta honom stå i vägen för mitt liv längre!

Jag vill inte vakna upp en dag och känna bitterhet.
Jag vill känna mig fri. Jag är trettiotre år. Och fan vad mycket kul jag har framför mig!

För det här är mitt liv!

Jag har läst din tråd och känner sorgen, ville så gärna skriva till dig men fick inte fram orden kände bara sorgen.
Varför ska livet vara så svårt, varför ska alkohol jävulen styra våra liv till katastrof???
Hoppas det reder sig för dig, jag önskar för din skull att du tar hand om dig, det kanske är hjälp utifrån som du behöver??
Jag bet huvet av skammen och signalerade till vården, hemskt i den här lilla skvallerhålan jag bor i, men nu är det gjort. Just nu struntar jag i vem och om det sprids hur jag har det, nu gäller det mig, jag ska må bra och jag ska komma ut hel en dag, allt annat är oviktigt. Jag önskar att även du kommer ut på andra sidan helare än du är nu.
Kram

Här finns många kloka människor som går igenom samma sak :) jätteskönt att skriva ner sina tankar och funderingar.

Det är precis vad det är. Så alldeles väldigt sorgligt. Att göra sig själv och alla som står i ens närhet så otroligt illa och allting bara för att döva alkoholbegäret (för stunden). Trots att man vet hur djävlig perioden blir när man väl slutat dricka kan i praktiken inget få en att sluta där och då. Det där med att inte ta första glaset är så klart själva huvudpoängen. Varför riskera något som kan sluta i fullständig katastrof.

Ha en fin kväll Gunda och ett jättegrattis till dina tre veckor. Själv är jag ju på dag 3 som du kan läsa i min evinnerliga tråd. Det känns som med alla tv-serier nu för tiden, i mitt fall Tjalle, säsong 25. Dock är inte innehållet något vidare och borde ha lagts ner för lite över 20 år sedan.
Kram/Tjalle

Tack snälla för dina värmande ord. Mycket tänkvärt inlägg som jag nu läst flera gånger. Liksom för dig funkade inte Antabus för mig. Inte så att jag drack på det utan jag mådde inte bra av medicinen. Just nu är jag så otroligt glad att jag har detta forum men du kan nog ha helt rätt i att jag skulle behöva "ytterligare hjälp". Jag har en gång, för länge sedan, gått på en behandling men jag var inte mogen för budskapet då. Kanske skulle det kunna fungera annorlunda idag.

AA finns tyvärr inte i min närhet. Måste då åka väldigt långt men jag vet ju samtidigt vad AA-medlemmar brukar säga, "det är aldrig för långt till ett AA-möte"...

Jag tillhör ju verkligen"veteranerna" här på forumet och jag får verkligen skämmas att jag inte har nått längre än vad jag gjort. Även om ni kanske har svårt att tro det har jag aldrig vågat läsa igenom hela min tråd. Jag är nog ganska övertygad om att jag måste ta mod till mig att göra det men inser också att det kommer att vara förenat med mycket ångest.
Kram/Tjalle

så väl! Sånt man normalt sett gör i förbifarten på väg till tvättstugan typ är helt plötsligt något man bara inte orkar! Man ägnar mycket tid åt att ligga och stirra i taket och fundera fast man brukade vara en sån som har tusen järn i elden samtidigt! Tror också att du kanske blivit deprimerad! Åh kan du inte komma iväg utan honom några dagar med nån som GER dig energi? Lider med dig!

Jag bara en stor sorg över hur livet är så jäkla hårt för många. Denna förbannade alkohol vad den ställer till för oss alla här. En del har kommit länge andra har nyss hittat hit. En del har kommit ur greppet andra har varit ur men faller tillbaka, det ser olika ut men i botten är det lika varför vi sökt oss hit.
Nu har tre veckor gott sedan jag luktade på korken jag känner absolut ingen längtan till att lukta igen. Men det är så fruktansvärt skört, från en minut till nästa minut så slår sug helvete till igen.
Ber till högre makt att den ska hjälpa oss att lyfta detta ok från våra axlar och vi fick leva ett beroendefritt liv i glädje med våra nära och kära.
Sorgen slog till som ett klubbslag i mellangärdet på mig.
Fina, fina vänner här häng i och låt oss vakna nyktra i morgon.

Typ varannan/tredje dag kommer suget.
"Åh, jag ska aldrig dricka mer. Jag älskar att vara nykter. Ska säga till familj och vänner att jag har en alkoholfri sommar."
"Åh, vad skönt det ska bli i augusti när jag kan börja dricka igen. Ex många dagar kvar."

Blir trött på mig själv.

Ta Pi:s hand och håll i den hårt. Jag sträcker ut min också ta den!
Du har fixat så länge låt oss klara veckan ut. Förstår hur jävligt det kan vara vi är ju i samma båt fast du har fixat mycket längre än mig. Lägg dig på vågen guppa åvanpå tills jävulskspet är över.
Styrka skickar jag till dig i massor.
Kram ❤️❤️?

Tack fina du!

Ja, det är något häftigt i den kraften som uppstår i de mötena.

Jag ser det som en av de viktigaste veckorna i mitt liv. Det är verkligen något man gör för sin egen skull.

Skam och skuld kan äta upp oss alla. Men nu förändrar vi det vi kan. För det är allt vi kan göra.

Fortsätt i din kamp! Jag hejar på dig och din relation!

Cyklat 3 mil i skogen, spelat nio hål på golfbanan och varit på gymmet.
Inget sug idag, ser fram emot morgondagens träningspass.
Kämpa alla där ute!

Hej Tjalle,
Jag har hängt här ett tag nu men har inte "samtalat" med dig förrän nu. Läste igenom din tråd och känsla jag får av den är vilken kamp du har befunnit dig i under en väldigt lång tid. Det tär på oss alla både fysiskt och psykiskt. Att lista ut vad som är orsaken till vad i härvan med alkoholen känns oviktigt just nu. Ångest, magkatarr, vitaminbrist, stress, sömnsvårigheter, depressioner ja allt som vi brottas med plus alkoholen. Nummer ett måste vara alkoholen och prio vår nykterhet. Allt annat får lov att stå åt sidan under en längre period då vi behöver sätta nykterheten först. Sedan tror jag att det är enklare att reda ut alla andra härvor i våra liv.
Jag läste att du provat AA men att du slutade. Finns det fler grupper där du bor? Jag träffar oxå på människor som jag aldrig i mitt liv trodde jag skulle stöta på annars. Men en klok kvinna sa till mig en gång att bortse från olikheterna och leta efter likheter och det har hjälpt mig oerhört mycket i min nykterhet. Det är inte många i min ålder (40-45 åringar) och i början knappt några kvinnor... men vad fasen de som satt där var visserligen karlar men de var nyktra så jag hängde i. Nu betyder de mer än så för mig. Har du någon gång funderat på att ta ytterligare hjälp så som en behandling? Få lite distans till allt därhemma och ge dig själv 100 procent fokus? Jag gjorde en sådan förra våren och då hände det massor i mig som blev vändpunkten. Antabus och enstaka samtal fungerade inte på mig. Jag drack på antabus, dock inget jag rekommenderar. Tacksamt nog har jag familj och jobb kvar men det hade jag inte haft om jag hade fortsatt på "min" väg och på "mitt" sätt. Vill du ha en förändring så är den möjlig. Använd din drivkraft som jag tror du har tex i ditt arbete och lägg det på dig själv. Det är du värd!
Kram
Ellan?

Tänker jag ge dig nu i all välmening. Du måste prata med din fru om dina problem. Jag vet att du redan vet detta och förstår att det känns jobbigt och att du därför skjuter upp det men det är ohållbart att du ska lösa detta problem i hemlighet. Det är ett stort livsförändrande beslut att sluta dricka och det är inte bra att mörka detta för den som står dig närmast i livet. Hon har rätt att veta. Tänk dig själv om rollerna var ombytta och det var hon som kämpade med ett missbruk utan att säga något till dig. Visst hade du velat veta? Visst hade du velat stötta henne?
Jag tycker du har en jättebra inställning men detta hemlighetsmakeri måste få ett stopp!
Är helt övertygad om att hon kommer tycka det är jättebra att du vill sluta dricka. Och det kommer vara en stor lättnad för dig att inte vara ensam i detta.
Så ta dig i kragen karlslok och prata med din fru!

genom cyberrymden så kan du hålla i den när suget trilskas.
Om du både bestämt dig för att inte sträcka ut handen efter första glaset, och dessutom är upptagen med att hålla mig i handen, ja då är ju det lugnt.

Att din beroendehjärna orkar ödsla energi på ett omöjligt företag. Den kan ju inte få dig på villovägar.

Kram

Tack för era kommentarer. Sisyfos har jag följt sedan länge men C var en ny bekantskap. Ni är så värdefulla som vill/orkar kommentera. Den som löser alkoholdjävulens gåta ligger nog riktigt fint till för att kamma hem nobelpriset i medicin. Där verkar dock ingen vara nära än.....

Dag två har förlöpt och jag har tagit mig igenom timme för timme. Jag har i alla fall lyckats att få i mig både lunch och middag, vilket inte alltid hör till vanligheten efter en dryckesperiod, om än kort. Ni har så rätt både Sisyfos och C. Inte hjälper det mig, i något avseende, att stjälpa i mig A, vare sig mot fysiska eller psykiska smärtor.

Efter ett par, tre veckor när jag återigen har näsan över vattenytan och jag egentligen mår ganska prima dyker alkoholtankarna upp. Det är kanske så att jag inte velat innerst inne att tänka tanken att aldrig få ta en öl till. A är så glorifierat och vi som är lite äldre tror att det ska vara lika härligt och befriande som det var för sisådär 20-30 år sedan.

Jag har ingen aning just nu vad som kommer att hända med mitt långa äktenskap. Jag vet att beslutet inte är mitt. Jag kan bara vara nykter idag och fortsätta på den vägen. Ett stort misstag som jag trott mig göra är att jag skrivit och varit mest aktiv på forumet från tidpunkten då jag druckit tills dess att jag börjat må bättre. Det är förmodligen livsfarligt. Kanske är det för att jag tycker det jag har att skriva har noll intresse för många andra. Den här gången ska jag dock försöka skriva lite, mer eller mindre varje dag. För min egen skull. Så får ni väl ursäkta om ni får lite "skitsnack" på köpet.

Det känns märkligt att vara två personer i ett ganska stort hus men ändå vara som helt ensam. Det tär på psyket men samtidigt förstår jag ju varför.
Sköt om er bästa forumvänner från en mer eller mindre "golvad"Tjalle