Senaste kommentarerna i forumet

Suget kommer verkligen fort och helt oväntat för mig också. Gå inte till baren eller till SB. Det är inte värt det, speciellt när du har kommit så långt. Men det vet du ju, jag bara påminner dig.
Kram!

Hej C,
Jag heter Ellan och är oxå en alkoholist. Nykter sådan mars förra året. Trodde aldrig det skulle gå att bryta det destruktiva mönster jag levde i. Känner smärtan och ångesten i det du skriver. Den är fruktansvärd. Du skriver att du känner att du inte klarar detta själv och jag kände precis likadant. Jag fick hjälp med internatbehandling via jobbet och den var fantastisk för mig. Det är ett sätt men det finns fler. Det jag dock tror är väldigt svårt är att klara det på egen hand. Det finns de som gör det men jag är inte en av dem. Ett alternativ är att söka upp en AA-grupp på din hemort. Det hjälper mig något enormt. Många drar sig för att gå dit pga uttryck kring Gud eller att det känns så definitivt på något vis. Men vill du ha till en ordentlig förändring i ditt liv så krävs det att vi aktivt gör något. Sjukdomen slår hårt och brutalt och den drabbar även våra anhöriga. Skammen är vidrig men ta ett beslut för din egen skull och ta tag i dina alkoholproblem på nytt. Vad har du egentligen att förlora på det? Du har allt att vinna och är värd att få må bra.
Ta hand om dig,
Kram
Ellan

Nu känns det lättare när jag hemma då känns det mer som att jag har kontroll. Men det som var så jäkla jobbigt var att jag inte under några omständigheter klarade att stå emot men nu kör vi igen i alla fall. Jag var nykter igår och jag är nykter idag punkt

Kram på er!

Ursäkta mig.. skulle skapa en ny tråd. Var inte meningen att "kapa" denna

Jag har också haft/har ryggproblem Tjalle, dubbla diskbråck. Jag sysslade med klättring och styrketräning och det var förr i tiden hela mitt liv. När jag hade som värst smärta och var som mest deprimerad så tog jag också ofta till spriten. Det kändes faktiskt mer som en självömkan med facit i hand. Eller ja, det var precis det som det var.
För inte fan hjälpte det mot smärtan. Smärtan blev bara värre när man låg där dagen efter med den enorma ångesten och klumpen i magen.

När vi har problem med allkoholen så söker vi febrilt efter anledningar och bortförklaringar för att få dricka igen. Vi lurar bara oss själva.
Detta är ingen kritik mot dig personligen, det är en kritik mot alla oss som missbrukar alkohol.
Jag känner igen dina resonemang så väl.
Vi måste lägga ned detta helt och hållet. Det är enda vägen ut. Varför har vi så låga tankar om oss själva? Vad är det att sakna med det livet som vi föraktar?

Hej
Jag är alkoholist.
Jag dricker inte särskilt ofta. jag föraktar alkohol och allt som det har med att göra...
Hur det gör oss till monster, hur vi sviker alla de som bryr sig om oss och oss själva.

Jag är så otroligt nöjd med mitt liv egentligen, men allt som jag kämpat för är så väldigt bräckligt när man har alkoholproblem.

Jag känner mig ofta som en passiv åskådare när jag tittar i backspegeln och försöker förstå mina resonemang och val.
När jag stänger av telefonen för att skjuta problemen framför mig... när jag bestämmer mig för att dricka en dag till utan att höra av mig till min sambo som lämnats hemma med MINA ansvar. Hur jag kan behandla henne så respektlöst, som att hon saknade värde...
Hur kan jag göra detta? Jag älskar ju henne så och hon betyder allt för mig. Ändå så är jag i mina maniska perioder beredd att offra allt...

Jag sökte hjälp för mina problem för 6 år sedan. Jag fick tala med en jättebra tjej som hjälpte mig genom kbt.
Det var mycket värre på den tiden. Jag var yngre, dummare och naiv.
Nu när jag skapat mig det liv som jag älskar tycker jag att dessa problem skulle försvinna. Men de består. Som en cancersjukdom som bara återkommer och vägrar släppa mig.

Är det jag själv som är så rubbad att jag inte kan tillåta mig att vara lycklig?
Varför repeterar jag samma misstag om och om igen?
Skammen och ångesten jag känner är fruktansvärd. Det känns så oerhört patetiskt att gång på gång krypa till korset.
Jag känner mig så osjälvständig, jag vill ha kontroll, jag vill verkligen aldrig mer dricka och det är ett mantra jag försöker repetera dagligen... men efter en månad, eller i bästa fall 6-9 veckor så får jag för mig att "testa" igen
Kan jag dricka 2-3 öl på en uteservering en gång utan att fortsätta så lurar jag mig själv... då får jag för mig att jag är "botad", att jag kan dricka med måtta...
helvete heller. Veckan efter super jag skallen av mig och vet inte vad som hänt dagen innan... sen blir det återställare och en heldag för att sedan ha dödlig ångest i en veckas tid.... då reser jag mig ur askan och tar nya tag... bara för att en månad senare eller mindre trilla dit igen på en sådan galenskaps helg..
Att detta inte händer "ofta" är en relativ beskrivning... det får inte hända.

Det här blev långt... men det känns bättre att skriva av sig.

Vad ska jag göra? Jag måste sluta... jag hatar detta.. jag vill bli fri... hur tar jag tillbaka kontrollen över mitt liv?
Efter mitt senaste återfall har jag igen insett att jag inte klarar det här själv. Jag behöver hjälp.
Jag vill inte offra mitt liv för den här skiten.

Svarade Pi i en annan tråd att jag stark och medvetet joggar mot min ett årsdag.
Ja det var ju på den gamla goda tiden. D.v.s för en timme sedan. Nu kryper jag.
Det där jäkla suget kommer som en smäll på käften ibland och nu småtjattrar det
inte. Nått i mig talar högt och tydligt om att jag inte alls har några A-problem och att
jag visst kan gå och ta mig en 6:a whisky på en bar. Att det skulle funka utmärkt.
Eller kanske en liten kvarting på SB?

Ibland undrar jag om min förmodade ADHD är schizofreni...
Jag blir så arg när jag inte fattar min egen hjärna.
Den sitter ju i mitt huvud. Hur kan den leva sitt eget liv?

Min barndom kan jag inte göra något åt. Men min nutid och framtid kan jag göra något åt. Det känns som jag behöver stå upp för mitt barndomsjag. Om oron består så måste jag ta initiativ till separation. Men jag avvaktar lite till, just nu känns bara oron lite överhettad. Det fanns inget fog för några misstankar igår egentligen, jag kunde inte härleda ljuden riktigt bara. Har fått en förklaring idag. Men det var just lyssnandet som tog mig så hårt, att jag tog upp ett beteende som jag trodde var glömt och begravt.

Ja, jo jag förstår det innerst inne också.. Men man frågar ju sig själv om de e så att problemen ligger hos en själv... O att få höra förlåt konstant upprepas som en trasig lp skiva har blivit så uttjatat också... Varför be om ursäkt för nåt man ändå inte minns.. De blir så fel i mina ögon...

Jag känner också igen "ljudvaktandet" från barndomen och har insett jag gör detsamma med mannen nu också. Jag är också uppvuxen med fyllebråk och lyssnande till hur många gånger mamma gick i frysen efter den iskalla vodkan per kväll. Lyssnande efter i vilket skåp det hämtades glas, om det skulle drickas starkt eller bara öl eller vin. Det är en helt egen form av ljudkänslighet tror jag att vara uppvuxen med vuxna som druckit, man kan signalen av varje knarr i dörren eller golvet, klick i skåpdörrar eller ljudet av skruvkork i källartrappen. Och det tvingas man återuppleva nu själv gift med en som dricker. Obehagligt och inget man kan leva med, förminskar ju en som vuxen tillbaka till ett barns orosnivåer och förvirrar ens normala rationalitet med att förminska den vuxna mänskans styrka till ett barns trygghetsönskan. Man går tillbaka till en svagare känsla, och det känns som man bor med spöken från det förflutna, sånt man helst velat glömma och förtränga,trott man kommit över men vips finns obehaget där av ett enda litet ljud.

Vilken kämpe du är! Härligt att du kommit ur din jobbiga situation nu. Kram!

Jag kan helt klart relatera till din situation. Jag har också blivit utkörd mitt i natten av min sambo. Min sambo har också ett sånt skiftande humör, aggressiv, kärleksfull om vartannat. Sen minns han inte riktigt allt han sagt och gjort. Säger att det måste vara något jag retat upp honom för innan han blev arg, att jag ljuger, överdriver. Som att prata med en vägg. Ohyggligt jobbigt. Det enda råd jag kan ge är att försöka flytta därifrån. Kram

Min man o jag har vart gifta o tillsammans två år.. Allt du beskriver är hur han är.. Aggressiv, våldsam, extremt elak.. För att skifyäta på två röda till ledsen o glad..o sen tillbaks till aggressiv... I helgen som var så vart jag utslängd o nästan örfilad... Jag fick mitt i natten åka till min mamma min bort i pyjamas... O så har han mage att smsa mig o fråga vart jag är... O säga att han aldrig bett mig dra eller höjt handen åt mig... Anklaga mig för att ja e otrogen o be om bildbevis... Anklaga mig för att tagit hans pengar då de i själva verket va han som spendera dom på krogen... Ja e så psykiskt slut att ja vet inte va ja längre ska göra.. Ja vill bara ha nån som man kan prata med.. En som e i samma situation som kan relatera

Wow, vilken överlevnadshistoria! Vilken styrka och kamp du gått igenom! Kan bara önska dig lycka till framåt, allting härefter kan ju bara vara bättre än allt du upplevt hittills! Stor kram till dig!

Ja, riktigt jävla skitarg ska jag vara!

När jag bestämde mig för att lämna den destruktiva relation som jag då varit i i nästan tio år var min man djupt inne i sina beroenden. Vårt andra barn, vår dotter, närmade sig då fyra månader.

Samma dag som jag berättade för honom att jag skulle lämna ringde de från sjukhuset. De ville att jag skulle komma in akut.

Min man drog. Och jag fick ensam se till att jag kom iväg till sjukhuset medan jag ordnade barnvakt till det äldre barnet.

Det visade sig att de misstänkte livmoderhalscancer på mig.

Världen rämnade. Skulle jag dö nu också?

Hela hösten kämpade jag ensam tillsammans med mina två barn. Jag kunde inte för en sekund visa mig svag. Jag ville inte att mina barn skulle förlora tryggheten de hade i mig. Jag var på undersökningar och genomförde en mindre operation. Den visade sig inte vara tillräcklig. Det var cancer och jag skulle behöva ta bort livmodern. Och sen eventuellt genomgå behandling.

Jag tog bort min livmoder. Och en månad efter fick jag besked att det var tillräckligt.

Men jag var aldrig närvarande i den processen. Jag var medberoende under tiden och mitt fokus låg fortfarande på den man jag lämnade.

Under den perioden var han så djupt nere i sina missbruk. Han försökte bryta sig in hos oss. Stal våra saker. Barnens smycken. Spargrisar. Min bil. Men jag visste inte vad jag skulle göra. Jag fattar ju nu att jag borde ha ringt polisen. Det är det friska att göra. Men jag var sjuk.

Sedan fick jag till slut sålt huset. Vilket det var ett jobb i sig. Vi stod ju på det båda två och bär jag ville få till försäljning var han försvunnen. Jag packade ur huset. Jag sa upp mig. Och lämnade allt.

Då var han äntligen i behandling.

För ett år sedan genomförde jag flytten. Flytten som tog mig tillbaka till min uppväxtstad. Nära min familj.

Och nu när semestern har kommit. Har jag börjat känna. Och minnas. Och förstå. Hur jävligt det har varit.

Nu vill jag komma framåt. För inget av det här har tagit livet av mig.

Börjat mala i huvet och suget kommer. Men du har liksom jag fixat tre veckor trots att det blev en öl där emellan.
Du fixar en vit vecka till är helt säker.
Jag har klarat det dricker ju inte öl så just det är inget problem för mig men vin ? och jag kan inte säga stt det varit lätt men garden är uppe och jag har inte trillat dit.
Vi håller den uppe en dag, en vecka i taget.
Heja dig!!
??

Får tacka för att du orkade läsa Missty! Ja jag tror jag måste göra det. Var ju magkänslan som gjorde att jag förstod att hon är alkoholist från första början. Vill ju någonstans tro att hon ska erkänna till mig i och med att jag varit förstående och verkligen försökt trycka på att hon inte behöver skämmas men det kanske är för mycket begärt.

Bra jobbat! Ja, jag tror också att det går vägen. Snart har du skapat din vana.

Eller rättare sagt med att låta bli att snusa. Tror nog att nikotinplåster kan vara en god hjälp. Jag slutade röka innan jag slutade snusa och det var inte svårt alls. Jag snusade ju.... Bestämde mig för att sluta med båda efter mitt första och enda repmöte. Det gick åt en dosa snus och ett paket cigaretter om dagen vid slutet av repmötet. Sluta snusa var dock betydligt värre och jag började om några gånger, om än kortvarigt.

Bra jobbat Manda :)

Så tråkigt att läsa om allt Heueh. Det blir mer och mer uppenbart att det kanske vore bra om man faktiskt kunde svartlista sig på Systembolaget. Det är så många som halkar tillbaka och varför? Hur? Hur skjutton funkar det och vad händer egentligen när man plötsligt tycker att det är en bra idé att bunkra upp och möjliggöra att dricka i dagar. Att man fortsätter när man väl börjat är en sak, men det där första steget. Hur kan man stoppa det? Och är det ett tecken här inne när du börjar skriva om alkohol tro. Var något på gång redan då?
Du är ju en fantastisk observatör och skribent och det gör mig ont att det blir så här. Och besviken..., ja, visst förstår jag känslan av att vara besviken på sig själv... men det är som det är, det är gjort, du har fått ditt straff. Ta nya tag igen. Jag vill läsa fler intressanta inlägg. Skulle så gärna vilja ha en lösning åt dig så att det aldrig går fel igen, men du kanske får hitta en åt oss andra istället.

Tjalle, vägra att ge upp som du skrev i inlägg #395. En fråga som poppar upp i mitt huvud är varför du överhuvudtaget dricker. Dock har jag ju inte själv heller gett upp a, så jag förstår ju, men varje gång som man ser facit så inser man ju att det är en oerhört dum idé att hålla den dörren öppen. Du är inte vek, du vill inte för lite, men a är en stark drivkraft och att ha det tillgängligt gör att det är mycket lättare att trilla dit,

Nu skriver du att det är för att sluta ha ont i magen, tidigare för att sluta ha ont i ryggen. Ryggen är lite lättare att förstå logiken i, men magen.., Handen på hjärtat så är ju det bara en ursäkt för att dricka.., magen tar ju skada. Nu gör jag exakt samma dumheter själv, så det är inte det att jag inte fattar. Men vi behöver bättre strategier både jag och du. Det finns ju alternativ smärtbehandling. Ska du inte prova det istället? Och försöka att helt lägga av med sprit och tabletter för att kurera magen. Om avslappning gör det bätte kanske du kan prova avslappningsmetoder eller spikmatta... då jäklar pratar vi akut smärta några minuter. Tar bort annan molande smärta. Men sen slappnar man av.
Jag vet inte om absolut avhållsamhet kan rädda ditt förhållande, men det känns inte riktigt som att du har försökt lägga av helt. Det är kanske värt ett försök och kanske kan hon ändra sig.
Önskar dig att allt ordnar sig, min olycksbroder.

Jag tror min klump/sår är mkt från år av stress och höga ansvarstjänster i olika jobb som har lett till utmattning/utbrändhet som aldrig åtgärdats utan jag självmedicinerade med a för att ta mig igenom veckorna och alla utmaningar.

Känns bra att jag sätter mig själv och hälsan först nu.

Fortfarande lite låg och grillning utan vin igår kändes trist och meningslöst.

Mer träning idag, börjar bli mitt nya gift?

(Råkade scanna av mina sociala medier idag och blir typ arg av alla bilder på drinkar i solljus med diverse olika bakgrunder. Vet inte om jag blir arg för jag blir sugen eller på den romantiserade bilden av alkohol?)

Tror du ska lita på magkänslan här. Nu är jag i andra änden av detta dvs dricker lite mycket men det du beskriver stämmer in på hur jag beter mig onykter. Nu behöver det ju inte vara så i detta fallet, men ring vid fler tillfällen o se hur hon beter sig kanske?

Veckan och helgen som varit har gått bra utan alkohol och missöden. Har nu klarat 3 veckor, förutom de där onödiga folkölen förra helgen igen. Kör en vit vecka till, känns som att det ska gå bra! ?

vad du talar om bedrövadsambo. Att bära sin barndoms oro med sig har sitt höga pris. Nu är du ju mitt i det du inte vill uppleva.... men så bra att du ser vad som händer inom dig! Så bra att du är klar över vad du inte vill vara en del av. Håll fast vid det!
Varmaste kramen / mt, också vuxet barn