Senaste kommentarerna i forumet

Och att inte känna sig värdefull och sedd, stor trigger, iallafall för mig. Ensamhet i ett förhållande är värre än att vara singel, tror jag. Avvisande sker ju bara i relation till en annan och att bli avvisad, känslomässigt eller fysiskt, lämnad utan kontakt, skapar ett tomrum i själen. Så lätt att vilja fylla det med något. Låt sorgen få finnas, för det är ledsamt att befinna sig i ett sådant förhållande. Kanske kan tillåtelse till den egna upplevelsen hjälpa dig att få kraft att lyssna på dina behov och förmedla dem.
Känner med dig❤

Idag är det 7 veckor sen jag bestämde mig för att sluta dricka.

Under den tiden har jag tagit 3 återfall. Första gången blev det en kväll och andra gången blev det 2 kvällar i rad.

Det som är annorlunda mot när jag försökt sluta tidigare är att jag snabbt tagit mig ur återfallen och hoppat upp på hästen igen! Tidigare har ett återfall inte varit bara ett återfall utan då har jag börjat dricka på som förr igen.

Varför har jag lyckats bryta den här gången?

Tror dels att det beror på att jag nu kommit längre i min tankeprocess, jag tål inte alkohol! Dels tror jag att detta forum har ett finger med i spelet.

Jag har genom forumet lärt mig att ett återfall inte betyder att allt är förstört utan att det bara är att gå tillbaka till den stig jag bestämt mig för att ta!

En bra och vit måndag önskar jag er alla ❤

Att vara fri från alkoholen är ett naturtillstånd och gör inget väsen av sig. Det är motsatsen – a – som bråkar, ställer till det. Håll garden uppe nu och låt livet återvända till dig, sakta men säkert. Finns det något du känner att du behöver just nu, eller ska du bara stanna i din tomhet idag?

Vaknade och mådde ok, men någonting sa mig att jag inte borde göra det och - BAM! så var ångesten där. Märkligt nog så kändes det nästan bra, så välbekant i all sin hemskhet. Visste ju varför jag hade ångest, det var ju på grund av mitt beteende i lördags. Är det månne därför jag väljer att dricka med ungefär åtta veckors mellanrum, för att ha en konkret anledning för ångest? Att ångesten blir lättare att acceptera när den har en konkret anledning? Jag vet inte, för jag har aldrig tänkt tanken innan.
Är det så att jag måste köra i diket för att sakta ner farten, för att jag aldrig lärt mig bromsa något i tid? (Symboliskt menat)
Jag vet att jag förra veckan kände ett behov av att "rasa ut" och när allt det hemska hände, först bussolyckan med skolbarn och sen terrorattacken, så kändes några glas vin inte som en stor grej. Men det ÄR en stor grej! För mig och mina närmaste.
Jag har så stora känslor och alla intryck tröttar ut mig, vinet släcker ner intrycken och det får mig att uppleva avslappning.
Men med sanningens ögon så ser det inte ut så. En i min familj sa "Du vill slappna av - men det blir kaos"

Jag har alltid haft ett stort behov av att fly från verkligheten. Som barn flydde jag in i fantasin och dagdrömmar (det gör jag fortfarande). Som vuxen finns det andra "krockkuddar" att ta till, som A. Det finns hälsosammare sätt att hantera verkligheten på, men inte enklare. Och ibland följer man minsta motstånds lag. Problemet är att när jag tagit återfall så tycker jag inte att jag är värd att må bra alls, varför jag skippar träning och andra bra vanor ett tag som ett slags straff.
Hade önskat att jag kunde konservera ångest i en burk och varje gång jag känner suget efter A. kunde jag öppna locket och sniffa på bakisångesten som en påminnelse om var jag inte vill vara.

Hej
Jag har varit tyst ett tag vilket beror på att jag varit i slutfasen med vår badrumsrenovering. Jag har också känt mig relativt trött.
Tacka för att ni tänkt på mig.
vänligen
Ikaros

Hej MM
Jag vill bara skriva att jag tror mig förstå din känsla av likgiltighet och tomhet efter vad du varit med om. Säkert kommer det att släppa efter en tid. Viktigt är att i ett sådant utsatt läge inte sänka garden mot alkoholen. Det är så lätt att i ditt stämningsläge börja dricka av rent slarv. Jag vet givetvis inte hur det är för dig men jag har gjort det några gånger när mycket allvarliga händelser rubbat mig.
Sköt om dig
vänligen
Ikaros

Förresten...antabusen är tagen och gubben är informerad. Gubben talade jag med redan igår. Viktig del till ÄRLIGHET. Kram

Livet är skört, vi vet aldrig vad vi kan hamna i och vi vet inte när det är slut på vår saga.
Trauman efter detta kommer att ta tid att bearbeta, syner av människor överkörda, fruktansvärda
scener kommer för alltid att finnas på näthinnan.
Mina tankar går till länder där detta är vardag, att gå hel från det är nog nästintill är omöjligt.
Jag var inte där, jag var 20 mil bort, men jag har varit/är mycket berörd av detta.
Även vi som inte var där, gråter och är förtvivlade.
Ta hand om dig. Kram!

Jag är åter här och undrar vart du vår kloka vän är? Hoppas att allt är väl med dig!
/Mags

Jag tar omtag och fattar allvaret i sjukdomen. Man går aldrig säker. Och isolering är livsfarligt. Iallafall för mig, det är då tankarna på a börjar gro, det tar lite tid. En flyktig tanke här och en där. Våren , första grillningen, alla andra som tar ett glas....ja sen börjar beroendehjärnan förhandla, en gång bara. Jag har ju varit så duktig. Ingen behöver märka nåt. Nu har jag kontroll osv. Sen kommer tillfället som ett brev på posten. Det är otroligt lockande och för mig är det nog isoleringen som är farligast. Dvs att inte jobba med min nykterhet varje dag och att inte träffa andra, läsa, skriva här som gör att jag ovillkorligen glömmer bort hur det var. Ska försöka att inte gräva ner mig allt för mkt. För det hjälper inte mig heller, självömkan är väldigt förrädiskt för alla oss alkoholister tror jag. Denna gång kan jag ta upp tråden någorlunda lätt (tror jag) och återuppta min nykterhet, en dag i taget. Men vem vet, hur och om det blir en nästa gång, hur går det då??? Blir verkligen livrädd när jag tänker tanken. kämpa mot adjävulen är ett heltidsjobb...

Känner mej riktigt glad då jag läser.
Det där med trötthet verkar vanligt, och samtidigt får man kanske en helder gjort då inte A tar all tid. Men ofta har ju alkoholen användts för att orka eller för att bedöva andra känslor och jobbiga känslor. Och när man slutat kanske tröttheten och orsakerna till drickandet finns kvar. Det kan finnas mycket att tänka om, fast man skulle veta vad man vill tar omställningen på krafterna, helt oavsett hur mycketproblem själva avvänjningen orsakar.
Vi har här så mycket otalt. Så många bråk vi inte bråkat. Allt har bara sopats undan i väntan på "bättre tider". Och inte så mycket tid har lagts undan för oss. Så nu då vi försöker hitta tillbaka bräkar i som aldrig förr, och det känns ju rätt hemskt. Hittar tillbaka emellanåt, men har liksom inga rutiner för det. Han tror mer på man gör som man känner, jag skulle mer vilja pricka in gemensam tid, oberoende om detsen alla gånger blir så lyckat. Hellre detän att igen väntapå den ideala stunden som aldrig kommer.

Men jo, folk kan sura och vara arga som nyktra också. Och jag är inte bättre själv trots här varit a-fritt. Jag hoppas ändå vi orkar jobba vidare, för jobb krävs det för att det ska lyckas. Har nu halft fått tala ut med ett proffs, via ett annat sammanhang där vi gått och diskuterat barnen, men inte just om parförhållandet. Och kommer att båda gå dit skilt nu och sen kolla hur vi jobbar vidare.

Hoppas ni orkar vidare en dag i sänder. :) Tycker alltså det är bra om han kan vila ut och ni verkar ju ha gemensamma mål och sysselsättningar.

För ett sådant trauma som du var med om i helgen, sätter sina spår.
Tror att likgiltigheten kan bestå av att psyket vill skydda mot detta hemska
du varit med om. Sånt här tar nog sin tid, minnet kommer att sitta i och bearbetningstiden
fortskrider långt framöver.
Ta hand om dig, kram

om att jag idag har 180 dagar nykter. Om hur jag mår och hur mitt liv ser ut idag.
För att inspirera andra.
Men inte ens det bryr jag mig om. Jag får skriva om det en annan gång.
För det finns ingen glädje kring det. Det finns ingenting kring det.

Jag är likgiltig.
Det är en skrämmande känsla.
Jag bryr mig inte.

Jag förstår. Jag var också där. Ett par meter, några sekunder att hamna under lastbilen.
Den skräcken går inte att få ner i ord. Jag är tom på känslor. Jag är likgiltig.
Inte arg, inte rädd, inte ledsen, jag är ingenting. Bara helt jävla dränerad på känslor.

Jag läste någonstans att drickandet var att döva känslan, just nu kan jag nog skriva under på det.
Jag vet inte hur jag egentligen har det i mitt förhållande, blev så otroligt besviken på mannen i går, så
det blev inte en bra kväll. Jag tog till vinet igen, inte så mycket så jag tappade bort mig helt, men det blev
två glas i smyg.
Att vara i ett förhållande där man kanske inte känner sig så älskad som man skulle vilja är nog min lott.
Jag vet inte om jag älskar så mycket som han vill heller.
Men att när min väninna kommer och hälsar på mig, vi sitter ute i solen då kommer han och tar sin stol, ställer den mellan oss
och vänder den så att jag har hans ryggtavla i ansiktet, sen pratar han bara med henne och där sitter jag.
Jag vet inte om jag överreagerar men jag kände mig totalt ensam, kände att han bryr sig inte om mig, är detta ett sätt av
härskarteknik eller vad??
Jag konfronterade honom när hon gått, då slår han ut med händerna och säger "men oj det var absolut inte min mening, inte vill
jag såra dig, förlåt mig" Det där förlåtet kände jag var slentrian så det tog jag inte.
Jag är fortfarande ledsen och så är jag samtidigt besviken på mig att jag inte kunde stå emot.
En timme i taget.

En del människors ondska och empatibrist är omöjlig att förstå.

Hoppas du kan komma över denna händelse. Sköt om dig.

bearbeta och komma över det värsta av det du var med om.
Önskar dig en bra dag.

Kramar

Allt väl med dig?
/E

Sisyfos, tack för ditt svar. Det finns mkt likheter i de du beskriver med min mamma och bra tips. Jag hoppas att vi snart hittar ett sett att nå ut till henne och att hon får hjälp.

med att vara nykter låter som ett långsiktigt hållbart att kunna fortsäta utan energikrävande "kamp". Dina noteringar "vilken tur att jag är nykter, vad bra!" är ju något vi alla behöver träna in att rutinmässigt uppmärksamma. Tack för att du delar med dig av det!

Är en bra bok också. Eller läs på om spegelneuroner, anknytningsteorier och känslomässig försummelse. Ett par böcker om hur anknytningen påverkar relationer senare i livet är Kom närmare och Hemligheten

Känner också igen mig otroligt mycket i din beskrivning lillper. Håll ut nu så bryter vi mönstren!

Själv har jag kallat den tomhetsångest. En djup rastlöshet som inte går att sätta fingret på och driver mig att göra vad som helst för att fly känslan, eller rättare sagt avsaknad av känsla. Har förstått att det är sorg och rädsla som aldrig fått uttryckas (förvanskade gensvar på dessa känslor i uppväxten) och som jag inte kan få kontakt med även om jag försöker.
För egen del är ADHD en försvårande omständighet och vad som är hönan eller ägget är svårt att veta.
Att träna upp självmedkänsla, stanna upp och utforska grundkänslan i olika situationer utan att döma eller värdera och att träna medveten närvaro är ett sätt att komma närmare någon slags sinnesro. Kanske du skulle vara hjälpt av terapi?

Visste ju om att det kommer dippar. Utan att jag kanske har full koll på begreppen så känns det som jag är lite "manodepressiv". Det är väldigt högt när det är högt och lågt när det är lågt?

Idag känner jag mig urholkad, deppig, stressad. Typ den mixen av känslor jag gärna botar med a och vet att det (kortsiktigt!!) hjälper.

Har flera "chanser/risker" denna vecka där jag är själv.

Men till skillnad från tidigare försök sista året där jag bara håller upp två veckor i sträck ska jag komma över den här kullen för att se vad som väntar efter längre uppehåll.

Såg en till sak som jag lägger till i mina försvarsknep - bilder på alkoholister före och efter dom slutade dricka.