Senaste kommentarerna i forumet

Ikväll var det finmiddag med några bekanta. De drack fördrink. Jag drack cola. De drack vin och öl jag drack vatten och mer cola.

Vi pratade och skrattade och åt fantastisk mat. Plötsligt var livet tillbaka för en liten stund.

era kloka rader! Jag vet egentligen att mina nära och kära är oroliga för mitt drickande och jag väljer att utsätta dem för de konsekvenser det för med sig. Jag känner mig barnslig som blir irriterad av deras omsorger. Samtidigt rädd för hur högt jag värderar mitt drickande. Jag är ju beredd att låta det ta över mitt liv! Det vill jag inte och då lurar jag mig själv att tro att det inte är så farligt...

...tyvärr och tror det är svårt att fixa "nykterhet" om man inte gör det för sig själv... tanken finns alltid att det kanske funkar denna gång - bara testa och ingen kommer att märka...

SUCK!

Kram och kämpa på!

för mig är tyvärr något väldigt negativt. Jag har inte kommit till insikt att det är en sjukdom. Detta har jag åstadkommit själv.
Jag kan gå med på att vara beroende då jag använde alkohol som medicin när mina båda föräldrar gick bort inom ett par månader. Blev beroende men alkis?! Nja det har jag svårt för.... varför vet jag inte. Förutfattade meningar o uppfostran tror jag.
Tyvärr känns det som jag har gått med på att ta antabus för mina barn, man o jobb men har inte riktigt hittat den rätta känslan att VILJA SLUTA, för min egna skull. Så fort jag blir ensam kommer tanken, nu kanske det skulle funka att dricka?
Tragiskt.... ja vet!
Tack för dina tankar!

tar det längre tid. Det är en process men jag hoppas och tror att man så småningom hamnar rätt - dvs i nykterhet och välmående.

Kram på dig! <3

Jag hoppas allt är bra med dig!
Kramar
Pärlemor

Hej Lena72

Jag är en alkis som nu har läst hela din tråd. Först har jag en fråga. Vad är en alkis för dig?

Du kämpar tycker jag, men det är något som fattas. Har du funderat på hur ofta du har varit nykter för din egen skull? För mig är det mycket viktigt. Jag kan inte hålla mig nykter för någon annan. Detta trots att jag älskar min sambo, mina barn och barnbarn och att det känns svårt att jag skadar (skadat) dem genom mitt drickande.

Jag önskar dig lycka till i den fortsatta kampen och ett återfall är inget att förtvivla över. Det gäller "bara" att göra det bästa av det, dvs försöka se till att det blev det sista.

vänligen
Ikaros

Det här håller inte längre. Sakta men säkert dricker jag mig till döds – om inte kroppsligt, så själsligt. Jag har en sån otroligt låg självkänsla och känner alltid att jag måste prestera för att vara omtyckt. Vara en bra mamma, fru, syster, dotter, vän, kollega …
Det spelar ingen roll att mina nära och kära säger att jag är bra och att de älskar mig – jag behöver ändå döva mig med alkohol. Att min man inte har lämnat mig är ett under då jag sviker honom och barnen konstant – och framför allt mig själv.

Måste ta av denna j-a offerkofta och ta ansvar och fightas mot sjukdomen – inte skylla allt på att jag har den.

Detta skriver jag till mig själv för att gå tillbaka och titta på – TA INTE FÖRSTA GLASET…. Jag fixar inte att bara ta ett-två glas!!! Jag dricker tills jag somnar/däckar och missköter mina åtaganden mer och mer - det är INTE så här jag vill vara – det är inte den jag är ämnad att vara.
Idag ringde jag beroendemottagningen (påverkad) och har fått en telefontid imorgon och hoppas kunna få någon medicin – tål inte antabus men hoppas att Campral eller dylikt kan vara något för mig.
Det är inte så att jag njuter av att dricka – det är en total besatthet som upptar hela min tid att planera kring – jag vill bli helt fri från detta – alkohol ska bort från mitt liv och JAG ska äga det igen – för mig själv och för mina älskade barn och min man.

Sorry för klagolåt men måste skriva av mig och framför allt börja vara ärlig mot mig själv.

Ta hand om er alla fina <3

Jag är också op o mitt missbruk har gått fort! Från 0 till alkolist på ca 2 år. Skrämmande....
Skall försöka hitta din tråd.
Kram
Januari17, kämpa på! Ha inte a hemma! Ta en vit period, det är först då du kan tänka. Lätt va!? Detta kämpar jag med o lätt? Näääää
Kram

På mötet beslutades det att de gör en oros anmälan. De måste de göra enligt dem! De tyckte dock att jag hade varit duktig som nästan hade klarat 8 veckor med nått enstaka återfall.
De vill att vi skall vända oss till något som jag tror hette Belora, där barn till alkolister får hjälp.
Vi tycker inte det är nödvändigt då min dotter går redan på bup och när vi har pratat med de andra tycker de inte att det har varit SÅ jobbigt att de behöver psykolog. De tycker dock att det är jobbigt när jag har druckit.
Igår drack jag mig sket full, men som var planerat att jag skulle få en egendag på stan med hotellövernattning. Annars hade jag inte druckit. Detta var inte först planerat att jag skulle dricka utan detta var en "ta hand om mig" julklapp.
Jag kommer inte ihåg allt i går kväll. Blev till o med portad från en pub som klappade mig på axeln o tyckte att det var dags för "tant" att gå hem.
I morse fanns en halv flaska vin kvar som jag tog i morse. Smart..... NOT! ångesten blev dock lite mildare.
Nu får det vara slut! Tröstade mej och nu måste jag upp igen. Men vet inte om jag orkar?! Vill säga upp mig från livet!!!

Jag känner att hela min familjs lycka vilar på mina axlar o jag vet inte om jag har styrkan att bära.

Känner igen känslan när vi försökte få barn. Läkaren tittade på mig o sa: Gå ner 10 kg, då kan du ge din man o dig ett barn. Jag gick hem o tryckte i mig en chokladbit och grät....

Vill bara fly, vill dricka, vill fly..... från vad?

Tänk vad alla skall tycka som får anmälan! Jaha är hon en alkis, stackars barn.

Orkar inte......

Jag gick en 8 veckors gruppbehandling förut med ett års eftervård. Helt suverän behandling faktiskt. Lutar mig fortfarande mot den på något vis även fast jag trillat dit igen. Har ju mycket av svaren där.
Konstigt nog har jag ingen direkt abstinens. Räknade just ut att senaste månaderna har vi druckit ungefär 60-70 öl var varje vecka. Det är ganska mycket när man dessutom jobbar heltid... Usch, vältrar mig lite i hur jävla äckligt det är på något vis. Avsmak. Antar att det är bra att känna så.
Tack för era svar.

Ingen tröttnar här på någon. Bra att du kämpar. Nykterheten börjar alltid så. Jag undrar om du någon gång har sökt hjälp mot alkoholen förutom att vara aktiv här?
Lycka till och skriv här om hur det går för dig.
vänligen
Ikaros

Har sökt hjälp för att komma underfund med vad jag befinner mig i för typ av missbruk och för att få råd om hur jag ska gå vidare med detta. Vill höra av mig och säga att jag ångrat mig var femte minut, men jag kanske ska ge det en chans? Livrädd är bara förnamnet. Det blir ju på riktigt om man pratar om det med någon annan öga mot öga. Som att det är mindre på riktigt nu?

Det jag frågar mig är om jag ORKAR prata med någon om detta? Jag har ännu inte ställt in, det får ändå ses som en liten seger.

Jag vaknade med en minneslucka för någon vecka sedan. Middag hemma med vänner. Så extremt generande. Fina vänner som sa åt mig att skärpa mig när jag dagen efter sa att jag hade ångest. Fina vänner som jag var dryg mot på fyllan. Det är ju det värsta. Att man säger sånt man inte menar, eller så kanske man menar det man sagt? Men oavsett så förtjänar ingen att höra något av en onykter människa.

Under 2016 upptäckte jag att vin faktiskt kan drickas själv. Att gå till systembolaget och köpa vin för att dricka själv hade aldrig hänt tidigare. Nu började jag se fram emot det. Hade jag vin kvar efter en middag var det jackpot, något som tidigare aldrig rördes förens nästa middag med vänner. Jag tror inte att det kommer vara ett bekymmer att sluta med det vinet, det blev inte allt för ofta. Men vem fan vet egentligen. Men minnesluckorna. De som jag lovade mig själv att aldrig uppleva. Det är en sorg att jag återigen hamnade där.

trötta på någon, eller dömer någon. Du har precis som så många andra här inne "under yllefilten" upptäckt hur förrädisk alkoholen är, och hur svårt det är att bryta med den.
Men nu är du redo för ett omtag, med fler erfarenheter och ny förhoppning.
Så från mig får du allt stöd och all förståelse. Kämpa på!

Styrkekramar!

i taget och det viktigaste först :-)

Ha en bra fortsättning !

Jag är med på banan, dock bara på dag 6. Men jag ser på det nya året med tillförsikt. Mår ju också så mycket bättre utan A. Nu ska jag sluta sitta och älta gamla saker (med vinet som "tröst"), jag ska ta hand om mej bättre, leva sundare och tänka mer positivt. Vi kämpar vidare :) !

På frågan hur man orkar hålla fasaden uppe så är svaret (mitt) att det tar otrolig energi, tankeverksamhet och planering! Det är otroligt jobbigt att i allt man gör tänka: syns det, luktar det, märks det. Att i alla samtal och sociala sammanhang tänka på hur jag beter mig för att verka "normal". Utmattande. Tror inte jag heller orkar hur länge som helst och det är då spärren kommer släppa...

Tack Anna, Mags och Börjaom!

Visst är det förvånande hur många vi är som lyckats dölja detta! Kanske inte alla gånger så bra som vi tycks tro visserligen, någon MÅSTE väl sett igenom ytan? Eller blir vi så bra på att hålla skenet uppe?
Jag blir förvånad varje gång jag tex får en flaska vin som tack för tex vattning av blommor hos grannen eller som födelsedagspresent på jobb...SER de inte, hur kan de ge MIG vin! Jag tackar och ser glad ut och inte blir den fina flaskan vin stående tills bra tillfälle...den öppnas och dricks upp av mig samma kväll.

Att det går olika fort utför för olika människor beror säkert på medfödda förutsättningar. Tydligen har jag bra skåpsupargener ;).
Jag har även än så länge någon slags sista spärr som räddar mig från att göra bort mig totalt, som varnar mig om jag börjar bli för full. Lyckas hålla mig på lullstadiet, det är som mitt vanliga jag numera. Bedövad. Men den spärren är det bara en tidsfråga innan den försvinner.

Konstig nog känner jag inte något fysiskt obehag, förutom mentalt sug, när jag slutar. Och det är iof inte så bara, ett KONSTANT köpslående med mig själv! Känner så för andra jag läser om som verkligen lider :(. Med mitt ständiga vinintag i flera år "borde" jag ha abstinens kan man tycka.

Jag har en teori om att mitt missbruk är mer mentalt än fysiskt. Det är mentalt jag är beroende (än så länge). Det låter kanske lättare att sluta då, vilket det såklart är på många vis, men att programmera om hjärnan är så svårt. Det är så lätt att lura mig själv...har jag inga kroppsliga besvär kan jag väl inte vara beroende? Då handlar det väl om att bara sätta gränser för sig själv? Att helt enkelt bestämma sig för "2 glas vin på fre"? Men det går inte! Min hjärna lurar mig varje gång och så är jag tillbaks i garderoben.

Längtar framåt, då hjärnan "läkt" lite. Då jag kanske på riktigt kan känna mig lugn, glad, nöjd en kväll utan vin. Nu känns det bara tråkigt och meningslöst.

Många skriver om sin "botten". Jag har inte nått den, inget har varit tillräckligt hemskt för att få mig att bli så skrämd att jag tänkt att "nu jävlar har det gått för långt!". Visst har jag gjort saker som för andra (icke beroende) vore fruktansvärda, men dessa har jag kunnat försvara för mig själv för att kunna fortsätta. Vill inte behöva nå botten för att sluta! Tänker sluta innan den är nådd. Och när hjärnan "läkt" kommer jag säkert vrida mig i plågor och ångest vid tanken på vad jag faktiskt hållt på med i så många år :(.

Mitt sug försvann med tiden. Säkert gör tankeverksamheten en del mot sug. Jag tänker mycket på hur mitt liv varit och hur jag vill ha det. För mig känns livet mer värt att leva nu än tidigare. Kram <3

Kommer osökt att tänka på hundgårdarna däruppe i mitt sommarhus. Många av grannarna har hundgård, fler än förr, och de innehåller inte de vanliga stormskällarna, de evigt jäxande älghundarna, utan ras-dito. Fina rashundar har man släpat dit, kastat in i rastgården och satt hänglås på. Faan – om man kunde få ta några på en promenad! tänkte jag. Tänkt och sagt, men något promenerande blev det inte den här sommaren. På ett ställe, undanskymt i skogen, höll ett gäng sådana här på att skrämma skiten ur mig när dom poppade ut ur sina kojor, storm...skällande. Inramade, som tur var. Dom var inte vana vid att någon passerade där till fots. Det var deras uppgift att skrämma bort den som till äventyrs hade något fuffens i faggorna, antar jag. Jag talade lugnande med dom och skällandet förbyttes till svansviftningar och ett gladare vovvande! när jag gick där på returen. Husmor kom ut och tittade på stockholmsåbäket (=jag) och visste nog inte vad hon skulle tro. – Jamen, jag pratar med alla hundar om jag kan! säger att dom är fina och så. Det begriper dom tydligen.

Det svåra är inte att sluta med alkohol utan att inte börja igen. Börjar närma mig en månad utan A och efter strider mot både ångest, demoner och spökröster så kan livet emellanåt se ganska enkelt ut. Och man känner sig stark. Så pass stark att man, på riktigt, funderar på om man faktiskt kan få börja dricka igen. Inte som förr, inte alls, men lite grann och som en del av att finnas med i det sociala och det som så många andra faktiskt behärskar. Ett glas vin till god mat, en öl på puben eller en liten whiskypinne på fredagskvällen. Skillnaden är att för mig skulle det handla om att behärska mig, för de som dricker det där glaset till maten eller ölen på puben så görs det valet utan ansträngning och utan att prövas. För dom har det inte i sig. För dem är det normala det normala och för mig är det normala det onormala.

Innerst inne drömmer jag ändå om det där. Men så länge jag tvekar och ser det som en prövning så är jag nog inte på något sätt redo. Kanske kommer jag aldrig bli det. Och i det känner jag faktiskt både saknad och sorg. Och med de känslorna så är det ganska lätt att fortsätta att avstå.
Cashar för varje dag in vinsterna med att inte dricka. Gör plus- och minuslistor över hur jag har det nu då jämfört med innan. Tittar på mina vackra motivationsbilder på kylskåpet och mår bra. Vaknar pigg och har energi. Kroppen börjar komma ikapp och spegelbilden på morgonen visar en helt annan person nu.

Så länge det finns sorg och saknad är jag inte redo för det normala. Så jag fortsätter att se det normala som onormalt för min del. Och jag fortsätter att avstå.

Hej LP, hur mår du? Kram

Välkommen i klubben kära LN. Sockerklubben. Du vet ju att jag är sockermissbrukare. Den grovkalibriga sorten. Men det går att bryta. Själva poängen är att behandla sockerberoende på SAMMA sätt som alkoholen. När jag i februari förra året insåg att jag var beroende och totalt gav upp, så trillade poletten ner för mig också. Jag måste behandla sockret på samma sätt som alkoholen. Och det är också första gången i HELA mitt liv som det har funkat (dvs. jag har börjat komma ur missbruket). Men tyvärr LN... tyvärr är sockret faktiskt svårare än alkoholen. Men nu har vi ju lärt oss, vi har verktygen, så därför funkar det också.

Åh, nu kan vi skriva spaltmeter om detta också! :-)

Pusspuss

Du har inget att be om ursäkt för. Du är inte ensam. Inte på långa vägar.
Vi finns här för dig!
♥♥♥