Senaste kommentarerna i forumet

Om människor kunde vara ärliga och säga, detta hade inte hänt om alkoholen inte hade funnits där.

Då hade jag inte ramlat handlöst framför porten o svimmat av,vilket medförde att jag fortsättningsvis drack hemma :/
Relationen till en kär gammal väninna hade inte tynat bort...den är efter två år fortfarande svår att komma ifatt......
Ja listan kan göras lång.

Nu är jag nykter sedan snart 2 år tillbaka.

Och mycket har hänt som inte skulle ha hänt om alkoholen hade funnits där.
Och den listan är väldigt lång o fylld av positiva saker o händelser.

Intressant synvinkel.

Ska grunna på detta en stund.
/R.

..finns det ingen sanning i...
Mitt liv har bara varit i dryga 17500 dagar..

Men det känns så, min nykterhet har varit lång, och jag har väl inte påstått att jag har räknat dagar, utan tid...
Dagarna spelar ingen roll, har inget mål jag måste uppnå, de bara tickar på...i all oändlighet...
men tiden som förflutit är inte kvantifierat på något sätt...

Tiden som en beroende person, att vara slav under alkoholen varje helg, och må dåligt och vill inte veta varför...
Sedan förändras kvalen till att gå in i en djupare fas, en närintill outhärdlig del av mitt liv...

Man förstår att detta inte kan fortsätta i all evighet, men fortfarande rädd för att man dels måste ta tag i det,
och dels att den KAN påverka ens alkoholkonsumtion, för ångesten kommer ju som en direkt anledning av sitt drickande,
man är väl inte dum i huvudet heller, eller...? så är det precis det man är, man vägrar inse' fakta..
Man vill ju behålla sin "trygghet" i sin alkoholkonsumtion, och man har väl försökt det mesta...
Ändra mängden, antal tillfällen, vid enbart speciella tillfällen och gud och hans moster vad man har försökt manipulerat...

Kontentan blir...att JA ångesten förblir kvar, oavsett hur man försöker...verkligen försöker... förändra sitt drickande...
Den är kvar som en växande cancersvulst i mitt sinne och bryter sakta ner mig, från helg till annan helg...
Det enda som kan få den att avstanna i sin tillväxt är att inte mata den alls med ångestframkallande näring...
Man vet att man inte har gjort något dumt, och den kan inte i sina tvivel ens finna en orsak till att skapa en sorts oro...

Ångesten är "död" och jag blir på ett sätt en mycket friare person, jag vet vad jag har sagt och gjort framledes...
Då är ETT stort problem borta, fram kommer andra...

Varför är och har alkoholen i Sverige ett sådant stort inflytande och fäste, trots att ingen vill erkänna det...
Nä jag är inte full...jag har bara druckigt EN öl (jo tjena!), jag dricker måttligt...(inte mer än 7-8% av Sveriges totala konsumtion)..
Man skrattar åt andras fyllgrejor som har hänt, man gör sketcher i TV och på teatrar, är det dråpligt??
Hur mycket av Sveriges misshandel sker inte under inflytande av alkoholen, hur mycket av skiljsmässorna är inte i grunden orsakade av alkoholen,
hur många av barns dåliga uppväxt är inte påverkad av alkoholen, otrohet, trafikoffer, självmord osv

Om människor kunde vara ärliga och säga, detta hade inte hänt om alkoholen inte hade funnits där...
När man då ser "kostnaden" av alkoholens inflytande, kan man ställa sig frågan, är det fortfarande värt det???
Troligen kommer de flesta att svara i allmänhet nej, okey då vänder vi på frågan, vad är kostanden för dig???
"Nejnejnej, absolut ingenting, jag har kontrollen, vi "findricker" bara, blir aldrig fulla..nejnejnej..."

När det kommer till det personliga planet, ingen vill ärligt svara att det visst medför "kostnader"...
Hur många gånger tog du inte taxi till/från middagen ni var bjudna på?
Restaurangnotan blev dyrare än vad du hade förväntat dig.
Din inköpta alkoholmängd räckte inte...
Du och din sambo blev oense om någonting (som hade ingen orsak i nyktert tillstånd egentligen..)
Du fyllstyrde eller var oviss om du var tillräckligt nykter för att framföra bilen (och utsatte dig och andra för livsfara)
m.m...m.m.

Allt detta är "omkostnader" du/jag/vi har för vårat alkoholdrickande,och ingen vill kännas vid dem, de ingår liksom...
Om bilen pajar och du tvingas ta en taxi ifrån stopplatsen och hemmet, ja då blir du förbannad minsann, trots att det händer...sällan?
Men att kalkylera in detta i en "festlighet" är helt OK, eller?
Vi sätter olika gränser för vad insatserna är, 500 spänn för en taxi kan man räkna in för en helkväll...
Men att ge bort 500 spänn i en morsdagpresent till sin fru, det är väl ändå för mycket?, eller?

Man låter gärna fyllan kosta, inte bara i pengar, utan även i relationer och vänskap, det får man räkna med, ...eller?

Jag tycker det låter dyrt, och jag är ändå inte en snåljåp, jag kan låta saker kosta om det har ett värde..

Många lägger pengar på upplevelser som ett minne, här pumpar man in cash där man inte får något minne, och får man det så vill man helst glömma det...
Jag finner ingen reson i det, men så är jag ju en som sticker ut lite ifrån mängden..

..för Berra han dricker ju inte alkohol längre..kan man lita på honom?

Och så kan man ju diskutera, vem är det som har mest rätt, den som faller in i gruppen, eller den som vägrar och ställer sig utanför den...
Om någon tar matchen med att våga stå ut, är de inte värda att lyssna på då?

Berra funderar på livets frågor...

jag en hälsning här till dig igen. Så att du hittar din tråd den dag du tar dig tid att gå in hit till forumet. Det är något av din kamp, att ta dig tid att ta hand om dig själv. Det kanske också har något att göra med det där kortet vi pratar om ibland (eller många gånger), som du har sen länge.... Tack för många fina dagar. När jag läser här blir jag varm och glad inombords över att jag har kvar kärleken och lusten till dig! Att den finns där på ett alldeles självklart sätt nu när du är nykter - och livet känns äkta. Kram, vi ses som vanligt efter arbetsdagen ifall du inte får ett infall och går in och möter mig här före det:) / mt

ditt tänk båtar gott, som det heter:-)
/Fenix

Småsaker jag kommer att tänka på i min vardag. Vi har sjösatt vår båt nu, och när man ska ner till den parkerar man på samma parkering som systembolagets parkering. Det slog mig idag att jag har inte svängt runt det hörnet på jättelänge. Och jag har inte ens saknat det. Jag har inget ärende dit längre.

Samtidigt var det inget svårt att köra dit och parkera, men gå åt helt motsatt håll. Mot hamnen. Jag behöver inte gå in på systemet längre. Jag kan gå in där, jag har pengar, jag vet vad som finns där. Men jag gör ett val. Jag väljer att gå till båten. Den ger så mycket mer glädje än en flaska i en butik.

Jag behöver inte dricka. En härlig känsla!

sånna kommentarer hjälper mig att känna att jag tillför forumet något, och att jag får en bekräftelse..

Jag har väl sett i historiken att jag som oftast väljer att kommentera tjejers inlägg, varför vet jag inte...
Kanske för att mitt hjärta klappar lite extra för det kvinnliga könet, det betyder dock inte att jag inte bryr mig om killarnas...
Jag läser ju allt, men med den stereotypa könsrollen man har fått sig intutad, så blir det mest lite "ryggdunkar" mellan killar...
och jag känner mig ju mera öppen och sårbar än så, tyvärr ...tror jag..
Det finns vissa i min närhet där jag "visar allt" och det är ju min familj, jag vill att mina barn inte ska få samma typ av uppfostran som jag fick,
och den var nog helt riktigt i den tidsandan när jag växte upp...

Grabben min som är inne på sitt femtonde år... vet i stort sett allt om hur "manlighet" ser ut och låter, men är ändå inte det minsta av det,
han är mer av den känsliga karaktären och vet exakt hur den passar eller inte, bland kompisar och bland riktiga vänner...
Han spelar sin roll väl, och kan linda sin mamma runt sitt lillfinger, han har all kapacitet att få henne på fall, jag
som delar hälften av hans gener vet precis vad som är på gång, något nytt spel som bara "måste" inhandlas till playstation t.ex...
Jag kan bli lite arg på honom, för jag känner igen så mycket i mig själv, och min uppväxt...
Men samtidigt så måste han ju också få göra sina misstag, men jag har svårt för att låta honom ta dem, en curlingförälder, eller?

På samma gång är det precis tvärsom med min dotter, jag faller för hennes önskemål direkt, hämtar henne på nätterna osv..
Inga köp är för onödiga där inte...
Hon är ju en inre kopia av min käre hustru och påminner så mycket om henne i hennes sätt...
Samtidigt så är det frugan som ställer kraven på dottern, jag på grabben osv..

I mångt och mycket så tänker jag på hur är vi som förälder, och hur kommer barnen bli som vuxna..
Jag "tror" att jag har givit dem av det bästa jag kan ge, tron på sig själva utan högmod, och vara förberedda på livet så långt det går...

Jag vet ju att jag har givit dem en genetiskt "skada", de har ju anlag för att få ett beroende från min sida..
Ser deras "lyckokickar" vara lika mina egna, och hoppas på att de inte får samma inför den analkande alkoholdebuten, hoppas...hoppas..!
Jag har berättat så långt det bara går om mitt alkoholberoende, och på ett språk som jag hoppas de förstår för deras ålder..
Kan inte göra mer än att inte uppmuntra dem till att glorifiera sitt drickande, utan se följderna direkt,".. förstår du?, ångesten är ett dåligt omen..!"

Varje dag funderar jag på vad som är rätt eller fel, lika mycket som den dagen de föddes...
Ska de ligga på rygg eller mage??? (för att minska risken för plötslig spädbarnsdöd..)
..och så har det fortsatt genom hela deras liv...
Ska jag "lära" dem att dricka alkohol, eller förbjuda det..?
Just nu idag, så ska man inte introducera alkoholen alls för barn & ungdom, jag som en gång trodde jag kunde lära dem i vilket läge det passade att dricka alkohol och hur mycket som var lämpligt, men med en sådan lärare...nej det går bort...
Om läraren säger att "så här full får ni inte bli!"..så blir det väldigt fel signaler, allra helst om han gör det med ett smil på läpparna, ett fyllsmil..

Livet är inte alldeles enkelt heller, men det är väl också det som skiljer oss från djuren, vi har en större hjärna och vid den tidpunkten i människans utveckling så borde vi väl ha lärt oss att använda den förnuftigt, eller lite mer förnuftigt än vad våra föräldrar lärde oss....
Mina föräldrar tillät inte heller mig dricka alkohol, alls..., men vad hjälpte det...

Idag ska jag fortsätta leva, som om det fanns en morgondag..
Jag planerar mitt liv lite...så får jag en bättre morgondag, en dag utan ångest...
Mitt recept på det...heter ingen alkohol...
Det är inte enkelt, men det är ju inget i livet heller som det verkar...

Mors Berra!

Hej!
I eftermiddag och i kväll skall jag umgås i flera timmar med en nära vän, också hon tillfrisknande medberoende. Det skall bli härligt att ses! Vi bor långt isär och ses inte så ofta, och ändå har vi så oerhört mycket gemensamt - och då inte bara medberoendet. Det blir fint!

I morgon bitti skall jag träffa min samtalsterapeut och "göra slut" med honom. Han säger att jag är välkommen tillbaka precis när som helst, och det är ju skönt att veta. Men i nuläget känns det som att vi inte kommer så mycket längre, han och jag. Han har varit ett väldigt fint stöd, bara genom att regelbundet ha avsatt tid för att lyssna på mig. Dessutom har han kommit med en och annan avgörande "läxa" - som till exempel det här med att vara konkret i min plan på vad jag skulle göra om jag blev tvungen att genomföra mitt ultimatum. Så, jag är väldigt tacksam för honom. Hm... jag kanske skulle köpa med mig en liten symbolisk blomma?

Hur som helst så blir det sista gången vi ses, om jag inte väljer att ta upp kontakten igen längre fram. Och det känns skönt, för jag mår så oerhört mycket bättre nu än för ett år sedan.

Så ser min plan ut för det närmsta dygnet. :-)
/H.

Tack! Hittade den på Bokus. Ska nog beställa den.

Tjena Pianot!
Här kommer ett bra tips, beställ gärna boken, jag tycker Peter behöver uppmuntran, han ska skriva en bok till om hur livet blev som nykter som jag ser fram emot.
Det här är en bra skriven skildring om vägen utför.
Anfäkta heter boken och kom ut 2009 tror jag.
Här är en länk:
http://anfakta.wordpress.com/
/Fenix

du är starkare än ättika alltså

Det var värst... inte ens ättika alltså. Hm... ;-)

Du. Du är stark. <3

/H.

TACK!!!
Lelas, Ättikan har fått stå så länge att den torkat in i skålarna, det
funkade faktiskt inte... tror att det sitter i väggar och i plastmattan...
ska testa att måla om, funkar inte det river jag ut mattan!
för jag gör numera tvärtom: jag ger mig inte!!!

Märta, skönt att höra av dig, hoppas verkligen att allt är bra med
dig min fina vän?

Så, idag har jag avslutat mina kbt-samtal.
Jisses vad jag kommer att sakna dem!!!
Men det är dubbelt, jag måste tro på henne när hon säger att jag
kan själv, att jag har utvecklats och det starka i mig plockats fram...

gick direkt till ett fik och tog en kaffe och en muffins, "råkade" bara
vara det ställe vi hade vår första blind date på... och jag trivdes rätt
bra där alldeles själv, med mitt kaffe och min muffins och min bok!

Fast just nu känns det så fel, så fel...
där satt jag och njöt och hade det rätt ok, medan mina vänner i
Joplin, Missouri, där jag pluggat och levt i ett och ett halvt år kämpar
för livet och letar efter försvunna nära och kära... fruktansvärt...
snacka om perspektiv... tankeställare... och tacksamhet över att jag är
här och att de som står mig nära där verkar vara i livet, oskadda, och
med bara materiella skador...

tack för alla fina inlägg, här och där och överallt, tillsammans gör
vi underverk!!!
Stora kramar!
/k

du är helt enkelt bäst!
ditt inlägg till mig lyfte upp mig massor av centrimetrar, och
det du skrev i Mies tråd till Blacky fick mig att hisna, så mycket
klokskap du sitter på och delar med dig av!
TACK!!!
<3

För ett tag sen läste jag Olle Carlssons bok mitt himla liv.
Just nu har jag inget att läsa, men jag funderar på nån ny i ämnet alkoholism.

Därför tänkte jag att ni skulle ge mig tips på nått bra :)

Så.... Shoot!

(vet att det finns trådar med boktips, men det blir så mycket så det är svårt att välja)

Jag vinkar tillbaka och tackar och bugar. Du skriver så fint, så jag blir både glad och peppad varje gång jag går in och läser. Dessutom, ger din text, något att fundera och klura över.

Tack för det
Lisamari

Verkar som AA-mötet var bra för min sambo. Direkt efter berättade han för sina barn att han är alkoholist och varit på möte. Det var bra gjort tycker jag.
Han säger att han ska gå dit om och om och om och om igen...att han måste.
Jag HOPPAS men har svårt att lita på honom.

Men kan inte låta bli att hoppas... På ett bra och lyckligt liv ngnstans på ngt sätt.
Känns som sambon och jag hade behövt suttit och PRATAT hur mkt som helst men...måndag och jobb...funkar inte.
Tärande att gå runt med dessa tankar...och tusen frågeställningar inom mig.
Men oj, så mkt starkare jag blivit om man jämför hur jag mådde för några år sedan.

Hoppas ni har en bra dag!
Kram

Ja, jag tänkte nog på det, igårkväll, ska jag verkligen inte skriva något...alls...

..men så slog det mig, i mitt "nya jag" ska jag inte vara förslavad under några vanor, och jag ska göra precis det som slår mig in, och göra bara det jag känner för.
Och igår kände jag inte för att skriva något, dessutom var min litterära ådra helt lamslagen vid detta tillfälle...

Varför?, tja jag var helt fysiskt utsliten efter helgens mycket arbetsamma dagar, jag har ont precis överallt, men är ändå glad...
Lite glad för att jag inte hade det kondiset jag trodde jag hade, det kan alltså bli bättre...
Men ändå kraft kvar för att några muskelgrupper ska kunna åsamka smärta för de andra...

Jag och svågern hade ett väldigt stort och tungt projekt på landet där vintern hade skaffat oss merjobb...
Som ni vet för några helger sedan så lackade jag till ordentligt på svågern, frugan tog upp det med sin syster, systern med svågern osv..
Och han var from som ett lamm, och vi jobbade väldigt konstruktivt hela helgen, utan några incidenter...
Och det gjorde mig jätteglad och förhgoppningsfull inför framtiden, han får tagga ner och jag får tagga upp, så drar vi lite mera jämnt..

Vissa saker ser jag förändringar på, han dricker inte heller så mycket bira numera, inte ens i bastun...
På hela helgen hörde jag bara en enda ölrap, då han hade varit inne i sitt hus och lagt köttet i marinad...
Det blir heller inga stora dunktömningar med vinlådorna, jag tror jag ser samma lådvin för tredje gången nu...
Det blir inga whiskey eller cognaq's kupor då och så, men visst några GT ser jag de ta varje kväll..
Och inga fylleslag, kan knappt påstå att de bete'r sig berusade åt ens en gång...
Det där är inte mina sommarminnen!!!, helt omvända...

Alltså så har min nykterhet en stor påverkan på min omgivning, så de som inte tror att deras dryckessätt har någon inverkan kan fetglömma det!
Det har det visst, man är ett "dragplåster" eller "dämpare", och jag fungerar just nu som en "dämpare"..

Och jag kanske inte toktillför en massa fyllnojjor, inga "spatt", inga tjo och tjim...
Men så tänker man efter....behövs de?
Är man glad så förmedlar man det till sin omgivning på något sätt, man behöver inte ställa sig på stolen och skrika..skååååål!
Den glädjen är ju kemiskt framkallad, och är inte en verklig känsla...

Jag tror att man som nykterist måste komma sina känslor lite närmare, och låta dem få blomma ut som de skall...
Är man glad så visa det, är man ledsen...visa det också, man får ju inte tillgången till att "ventilera sig" lika lätt utan alkoholen...
Och den som plötsligt har blivit nykterist kan nog känna känslan av att blivit "inlåst" i sig själv, jag gör det i alla fall...
Och till slut så "exploderar" man, och känslorna tar överhanden, man får ett seismologisk urladdning...
Det kan vara en väldigt svårt ny parameter att lära sig att handskas med, låt sig "svalla" lite...

Varje dag så får jag lära mig något nytt, och den största av svårigheterna är nog att ta hand om mig själv, se mig själv ur ett nytt perspektiv...
Jag får aldrig glömma bort att mata det egot som finns därinne inuti min kropp, han lever lite idag på en svältkost när han inte får tillgång till kemiska berusningarna, när han börjar bråka med resten av kroppen så blir den lite okontrollerbar...

Ibland så känner jag mig lite haltande i en rulltrappa som går mot riktningen, så fort jag tappar koncentrationen så ramlar jag och följer med strömmen,
och den är inte åt mitt håll, alltid....
Min protes är min övertygelse, och den belastas ganska så ofta hårt, den sitter obekvämt och skaver ofta...
Ibland skrattar andra åt mig, när de upptäcker att ena skon är vänd åt fel håll, men vad gör väl det, en av skorna går ju åt rätt håll åtminstone...

I mitt liv får jag dagligen kämpa för det jag tror på, frågan man ställer sig...är inte alkoholen en av de största motgångar jag någonsin utmanat...
Och jag är långt ifrån besegrad...

Nu är det bara de där j'*vla måndagarna jag inte har fått full kontroll på ännu, men hittils har denna dagen haft medvind i alla fall...
Men så var jag ju på forumet också, min stora stöttepelare...

Berra vinkar!

fin helg. Kram / mt

Hoppas du hör av dig och berättar hur du har det! / mt

söndagstext. Hoppas du har haft en fin helg och att din vecka blir bra eller åtminstone uthärdlig. Du vet att här på forumet är du en mycket uppskattad medarbetare! Måndagshälsning! / mt

Så gick det åter en tid. Har inte läst dina eller andras inlägg, än mindre att skíckat kommentarer på riktigt lång tid. Men du och alla andra finns ju där, jag vet. Men det var nödvändigt. Och det är det som gör sidan så underbar.

Kram Märta

Du min vän

Ja jäklars vad vi kämpar för att ta oss tillbaka. Men vi MÅSTE räkna med bakslag. Du vet ju min historia med honom som bara slog en signal och sedan var allt över, bara så där efter 6 månader.Jag investerade känslomässigt och så... PANG! Då fanns du där, då fanns flera av mina vänner där... Och ni sa alla samma sak. HAN ÄR INTE VÄRD DIG!

Ge dig tid, det finns riktigt goda relationer, det finns riktigt goda människor i allt brus. Det är inte lätt att åka på en snyting när man redan är nere för räkning. Det är inte lätt då att våga tro på det goda i livet när man sopas till. Men det goda finns där ute ,tro mig, det finns där. Ibland tar det bara lite lite längre tid.

Kram fina vän /Märta

Dagens husmorsknep: häll upp ättika i en djup tallrik, ställ in den i garderoben och låt den stå i ett dygn eller två. Det gör susen mot vilken lukt som helst! :-)
/H som i Husmor.

Blacky - då håller vi tummarna för att han möter "rätt personer" på mötet, så att det känns meningsfullt för honom att komma dit igen, och igen, och igen... :-)

Lillablå - tack. <3 Ja, min plan är också att slippa vara rädd. Och även om det händer ibland att rädslan klubbar mig, så är det verkligen inte lika ofta som innan. Om jag tänker tillbaka på hur jag kände mig för 3/4-s år sedan, så är det här inte på samma planet.

Kram, vänner!
/H.