Senaste kommentarerna i forumet

Jag är väl kärringen mot strömmen igen, då...;-)
Jag har för länge sedan gett upp kvinnor som kompisar, de är för ytliga, ständiga samtalsämnen är smink, utseende, vikt samt detta jämra skvallrande.

Mina kompisar är alla män, de är rakare, ärligare. De två som jag fått och får mest hjälp av nu i mitt försök är båda medelålders män... Så, ja, jag är kärringen mot strömmen, hihi!
/MB

Livet pissar på mig och jag är fullkomligt instabil. Humöret pendlar som på ett psykfall. Står med kopplen i handen, ropar på jyckar. Telefonen ringer...chefen. "Kan du ta Kinaresan på onsdag? G är sjuk." Nej för fan tänker jag...men jag svarar ja...för vi måste äta och jag har fått väldigt lösa tyglar på arbetet. Men tio dygn i Kina tynger. Maten, kulturbristen, regimen och ...spottandet!!!

Elaka tankar fladdrar upp. Hur vet G att han är sjuk om sex dagar? Vad säger jag nu till ongar. Kul att ni kom? Men pappa har inte tid för nu ska han plugga in G:s arbete i helgen? Jag är och förblir en surkart. Ska nog köpa mig en lott i B...bli ekonomiskt oberoende!!! För det är väl så det funkar...man köper en lott ;-),

Ja,ja jag har iaf. denna dag. Nu blir det B. /R

Jag önskar dej en god fortsättning på det nya året.

Håller på att försöka "läsa ifatt", men har inte så mycket tid som skulle behövas. Dessutom verkar många vara storproducenter av inlägg... ;-)

Skrattade så tårarna rann när jag läste Vintersaga från 5 dec.

Allt gott till dej!/MB

Hej!
Det är inte bara att hälla ut spriten-vinet. Det är någon som bär in mer alkohol då. Det är där problemet ligger. Jag har inte en papegoja på axeln. Jag har en man som gärna ser att jag tar ett glas med honom. Jag måste vara så stark så stark för att stå emot. Det går faktiskt bra när jag är ensam att låta bli vinet. Men det är ruggigt svårt när man blir frestad.
Hur som haver, det gick bra i går och jag känner mig stark och nöjd med det. Jag tror att total alkohol frihet är enda vägen för mig. Då är det ju ingen ide att försöka fresta mig.
Nästa vecka åker vi till solen och värmen i två veckor. Då kommer nästa prövning. Jag ska träna framför spegeln att säga NEJ TACK. Semestern kommer att bli så mycket trevligare utan huvudvärk.

Men det kan jag ju inte VV. Grubblandet ligger liksom lite i min natur. Det är där cirkusen gör nytta för mig...jag hinner inte tänka :-). Men visst gör dom det...barnen. Älskar oss trots våra tillkortakommanden. Det tvivlar jag inte på. Snarare om det ska bli folk av dom. Hur de ska klara sig i världen. Om de blir kloka nog för att möta en allt kallare omvärld? Om det blir puckon av dem? Nej så får man inte tänka...osmarta människor behövs de med...men det är inget man önskar sina ongar.

Flashbacksen är kanske en gåva...som gör ont. Men jag tror nog att jag kan se det annorlunda om en tid. Nu är jag ju alldeles nyskild och Rom-resan var inte mitt smartaste drag. Inte alls, den lägenheten där vi var kära...all ensamtid. Men jag drack iaf. inget för att dämpa. Min lilla utsvävning kom innan flashbacksen.

Nu sticker jag till Bologna. Planen landar först i eftermiddag men jag har ingen ro i kroppen. Så jag kan lika bra se staden B tänker jag. Alternativ två vore att städa. Här behövs alltid städas...men jag vill inte. Så upptäcktsresa får det bli. Kanske lite shopping. Skulle vilja hitta ngt fint åt Rivis så hon fattar hur mycket hon behövs. Vad ger man en 50 + kvinna? Vin? Skojade bara...dumt men så knölar det i min hjärna. I värsta fall får hon bara en stor blombukett. Ett finskt-italienskt lexikon kanske...hon ska börja plugga italienska nu...så hur det blir med finskan i hemmet i fortsättningen vet jag inte. /R

Hur är det idag? Flickan min...tänker jag...men så får man inte skriva. Så hur är det? Har skrivit ett bluddrigt inlägg till dig i min egen tråd...då jag inte vågade posta det här. Hoppas du är lite gladare idag. Kram och så/R

Ja, hur har jag det...? Den dåliga sömnen och alla funderingar är tillbaka. Kanske jobbar hjärnan på högvarv för att det nu blivit 2013 och det är dags för förändring....
Jag känner mig väldigt tilltuffsad efter julhelgen och veckan därefter, alla saker jag kallats och fått höra att jag är. Allt detta för att jag påpekat att jag ville ha en vit jul och att jag önskade att han ville vara med oss på olika aktiviteter.
Igår åkte jag och barnen slalom. Igår kväll påpekade sambon att vi minsann hade alla dagar uppbokade att det typ inte fanns plats för det han vill göra.... Han påpekade att han inte vill åka slalom, åka skridskor, bada osv..... Nej men dina barn tycker om det och de vill att du följer med och åtminstone tittar på dem ibland. Han är så gott som aldrig med. Det är jag som lärt de åka skridskor, simma och åka skidor. Till saken hör att vi gärna följer honom på tex skotertur när han väl kommer med förslaget. Jag undrar vad han egentligen vill och vad han vill göra. Jag var så nära att ta fram min bitterhet och säga; "du kan inte följa med och titta på barnen och vara med på ditt sätt...istället väljer du att supa i 5 dagar- det är viktigare".... Jag sade det inte men tänkte det.
Jag lever som ensamstående....fast ändå inte. Jag ser ju hur sjukt det är.
Jag försökte på nyårsaftonen när det "bara" druckits 3 öl att få lite medkänsla för att han behandlat mig illa under julen och kanske en gnutta förståelse för att jag är ledsen....men inte, det enda han sade var att jag hittar på allt, att det jag påstår är osant..... Var finns hans känslor- har han några överhuvudtaget?
Idag ska jag börja plocka bort den sorgliga julen, jag ska sortera de julsaker som är mina i kartonger så att det är bara att ta med när jag bestämmer mig för att stunden är inne....
Kram

Ingen är perfekt. När jag ser tillbaka på min tid som förälder så var jag långt ifrån perfekt men konstigt nog så älskar mina barn mig i alla fall. Jag var aldrig elak som förälder och försökte göra mitt bästa men kunde med facit i hand kanske varit en mer närvarande förälder. Fyllekalas var också sällsynta eftersom vi brukade lämpa av barnen hos mormor eller farmor när det var dags.

Jag förstår precis hur du känner det med flashbacks från din bästa tid med J och minnena av den kärleken kommer du tursamt nog att få leva med resten av ditt liv. Det går aldrig att vrida klockan tillbaka men när jag tänker på mina två tidigare förhållanden så blir jag varm i hjärtat än idag.

Ha det Gött

VV

Mkt klokheter i ditt inlägg mt. Det som golvar mig är dina rader om hur ens bästa jag kommer till uttryck på jobbet. Jag är likadan...arbetar inte ens med människor. Ja, det finns ju människor där men jag behöver inte ta hand om eller vårda ngn. Ändå är jag Mr Nice Guy på jobbet för att sedan åka hem och småputtra. Fattar ju att hämningar släpper när man är "trygg" men ibland är det rent av löjligt. Att inte orka ge sin familj den bästa biten? Sjukt!

Äktenskapet med J...de sista åren. Inte var det många varma ord där. Orden gällde inköp och annat trist. Vi talade aldrig med varandra...nu när jag tänker tillbaka så gjorde vi nog inte det i början heller. Talade...men då var vi åtminstone kära. Vi drömde mkt om framtiden (Minst sex barn och fly undan i ngnslags kärleksoas på landet :-)). Men talade allvar? Jag tror inte det. Det slår mig att jag inte ens känner kvinnan. Jo till viss del...jag kan läsa av hur hon mår...men jag kan inte läsa av vad hon tänker. Det är nog där talet kommer in tänker jag. Nu kom jag helt ifrån ämnet...men jag tror jag är på spåret till en av de stora sanningarna. Tala med varandra. Lyssna på varandra.

Ikväll ska jag verkligen lyssna på ongar...även om det kommer mkt dumt ur dem mellan varven. Bara lyssna...kanske förbehållslöst. Det blir min kvällsövning ;-). Tänker på att det går som en röd tråd i din mt:s tråd. "Talade med mannen...". Så får det bli. Nu har jag mitt Nyårslöfte; Tala mera med ongar. Inte bara sitta/ligga på kammaren med Lusekatt och bok.

Hundrunda känns det som. Miss Pudis kastar elaka blickar på mig. /R

Hur kom glaset dit??? Och så rasande fort det går...

Men jag var inne på Fass.se igår och läste om Antabus, biverkningarna verkade stämma för att de har varit triangelmärkta förut, vet inte om de varit det, men jag bör undvika sådana mediciner pga mitt arbete. Hoppas innerligt att jag har fel!

Livet är så skört och sorligt

som har tagit som sin uppgift att hjälpa och stödja alkisar, drogberoende, kåkfarare etc, och hon har tyvärr mer än en gång noterat att soc definitivt gör skillnad på folk och folk. Om en av hennes "pojkar" går till soc ensamma kan de bli fullständigt uruselt behandlade, gången efter är hon med, och då blir det HELT annat ljud i skällan. Fruktansvärt att det får gå till så.

Vad det gäller droger och alkohol, så är det ju så oerhört viktigt att man tsr vara på de kortare perioder man mår hyfsat för att på frivillig väg få bättre ordning på livet. Om soc då sparkar ner folk när man äntligen lyckats kravla sej upp en bit... Usch jag blir så arg!!!

Framtidsdrömmar! Hur har du det? / mt

flygcert! Hur har du det? / mt

jag jobbar med mitt vanliga ännu men med fokus på att samla ihop, formulera och överlämna.

Slängde nyss iväg en egen-erfarenhets-boll till dig... det är en livsgåva att få barn (och barnbarnbarn!), att de är så tåliga (de flesta), att vi får ha dom att öva på (jo), att lära oss med och av under den tid vi har dem till låns i våra liv. / mt

dina rader i tankar och hjärta. Vet hur det ser ut omkring er, miljön och situationen... hoppas och innefattar er i mina böner ... Livet är en skör tråd. / mt

Lusekatten med dig. Det gör dom - mer eller mindre högljutt. När du skriver att din lillasyster pekar med hela handen och pekar på felen tänker jag - helt ärligt - att det kunde (vara) varit jag... Det är en sida jag jobbar med hos mig... jag har lätt att se det som är fel (i mina ögon) och svårt att låta bli att peka på det när det gäller mannen och (usch) har även varit så med barnen alltför många gånger:( Ändå vet jag att jag inte är/varit det minsta perfekt själv... Och visst får man skörda det man sått... men har också möjlighet att rätta till, stå för sin brister och säga förlåt. Det ÄR så - det är min erfarenhet. Mullegubben och jag har många gånger pratat om att vi är mycket bättre på våra jobb än hemma... (vi har båda med människor att göra) Nu när jag skriver vill jag formulera det så att våra bästa sidor kommer till uttryck på jobbet och familjen har fått det som blev över:( ... Nåja inte har det varit så illa - men ditåt.

Annars är jag synnerligen medveten om att vi är långt bättre som mor- och farföräldrar än vi varit som föräldrar. Det finner jag idag ganska naturligt - vi lägre stress, livet omkring kräver mindre, vi har mer tid och mindre ansvar. Och jag tror vi blivit klokare med åren (denna mening ett tillägg för att vara ärlig:) Visst behöver vi alla våra barnfria tider! Jag var väldigt mycket med min mormor som barn och hon betydde oerhört mycket för mig. Jag förstod som vuxen att hon inte hade samma tålamod och ork när min mamma var liten - lätt att förstå och en vetskap jag har med mig nu.

Det här var morgonens reflektioner - skickas oredigerat till dig! / mt

Förr eller senare kommer polletten att trilla ner. När man som du har börjat räkna timmar för att kunna köra...då har man börjat fundera. Låt det ta sin tid. Att hastigt och olustigt bestämma sig brukar inte hålla mer än ett par veckor max. Insikt tar tid. Så traggla vidare och tjata gärna...vi har alla varit där. /R

Tänker på flickan. Läser Berras ord och hoppas att det stämmer om läkkraften hos de unga. Bra att du orkar finnas där för din syster. Hoppas så att det blir bra. Att ni får behålla henne. Kramar/R

Bara det...ja...och så önskar jag dig en bra dag! Du har väl trappat ner nu? Bytt arbetsuppgifter? Du skrev efter nyår... Hur känns det?

Tack för att du bollar med mig...i min osäkra papparoll. Skaffa aldrig barn!!! Det rådet kom liiite försent va? Kram/R

...och jag har talat med den som känner mig bäst. Min lillasyster...fast bara till åren är hon lillasyster. Hon kan verkligen peka med hela handen och då pekar hon på felen ;-). Dom finns där....jag ser dom. Försöker förändras. Tar dock till mig vad ni skriver...kanske är jag inte världens största skit...men osäker är jag...som förälder. Det är ett sånt oerhört ansvar att odla sin avkomma. Ibland tänker jag att jag kanske har gjort fel...som lämnade deras mamma. Att jag borde ha kämpat mer för henne...för deras skull. Tvingat in J på behandling...trots att jag vet att det inte funkar så. Och jag ville/orkade inte bry mig.

Ja, J ja. Enligt svågern var hon inte packad över helgerna...snarare salong. Men det stör mig, störde svågern och hur det landade hos ongar vågar jag inte tänka på. Men vi får ta den diskussionen senare...kanske ikväll. När jag en än gång förklarar att mamma älskar er men hon är sjuk. Aldrig elak...bara trasig. Min yngste mår så skit av det...mammas pojke. De andra två tycks klara det bättre. Kanske en åldersfråga? Där kommer osäkerheten igen. Vad är normalt? Jag har bara min egen barn/ungdom att jämföra med. Hur tänkte jag? Minns ju inte!

Idag kommer de iaf. hem. Vare sig jag är redo eller inte. Enligt telefonsamtalen så har de haft det mysigt. Träffat gamla kompisar och gjort de gamla grejerna. Ridit, spelat hockey och jag misstänker att den äldste har fått "till det" med sin flickvän. Oj...men han är 14 år. Bara ett barn tänker jag...men så tänker nog inte han. Den biten minns jag...att var 14 år och redo för kärlek :-). Ska bli skönt att se dem igen...samtidigt som jag inte förneka att jag behövde denna egentid. Tid att tänka destruktivt.

Idag ska jag glädja mig åt det. Ongar och Rivis är på ingång! Imorgon kommer barnflickan som har blivit som en bonusdotter. Tänker att hon är bra för balansen. Hon är bra med Strawberry...ser de där tjejgrejerna som jag inte riktigt fattar. Mitt liv ÄR rikt...det ska jag försöka komma ihåg. Joho däger Lusekatten :-). Jag tror på fullt allvar att hon talar med mig! /R

Jag är ju allas bäste vän, har du inte läst vad som felas mig? Men jag kan även bli din värsta ovän.
Men det vill vi inte skall ske.
Denna korta tid med diverse reflektioner och åtankar och hur jag får sätta ord på allt
GER mig så mycket. Läs tillbaks i trådarna av
"Di gamle" så ser du hur folk förändras efter en tid här. Så även jag, till det bättre hopas jag?
Trollmorsan skrev en hygglig analys för en tid sedan om att hjälpa och peppa.
Nu jobba, sovit såååå bra.
Nu kör vi brorsan!
/A

Maria,

Nykterheten har sitt pris. Man ifrågasätter allt. Konstigt vore annat.

Man har alltid varit i skuld. När vågar man ta plats, när vågar man anse sej vara i jämvikt? När nollar man skuldkontot?

Jag inser att jag dragit tyngsta lasset även som fyllo? Kanske. Men alltid gått omkring med dåligt samvete för att jag är ett fyllo. Men jag vet att sambon tagit skit. Visst.

Mitt skuldkonto finns där...men det finns en andra part med skuldkostym. Hur möts man? När väljer man? Hur bryter man?

Jag hade inte räknat med dessa känslor. Därtill kidsen. Jo, man nyktrar till. Dubbelt.

Gott nytt. Tack.

/putte

Jag är med.

Och vill tacka A för peppning. Du bubblar. Gillar. Ibland tror jag du är min förvirrande bästa vän. Som inte fattar att jag fattar att vi båda är fel på det.

Väl. Må. /Putte