Senaste kommentarerna i forumet

Vet inte riktigt ännu hur jag ska hjälpa mig själv på vägen...
Har pratat med min sambo och sagt att jag kommer behöva hennes stöd, hon har inte riktigt vetat om hur allvarligt det är... då jag nästan lever som två liv.

Men min sambo dricker inte alls överhuvud taget, och är på många sätt min förebild!
Hon kommer att stötta mig och göra va hon kan för att jag ska hålla rätt spår.

Men som du säger Mie man får nog ta en dag itaget/helg.... då de e helgerna som de faller på.
Så jag får ser hur det går... märker jag att karaktären inte räcker till så kommer jag att kontakta nån form av expertis hjälp.....

Kommer att skriva hur de går/

Hej Nalle...

Bra val...
& väldigt modigt av dej att öppna dej här.
Det hjälper både dej själv & andra.
Ta inte i så förfärligt...ta en dag i taget, en timme om så behövs.

Din son ska inte behöva växa upp i en beroendefamilj... det finns det 400 000 st andra barn i vårat land som gör.

Hur har du tänkt att du ska gå tillväga?
AA?
el ngn annan beroende / behandlings enhet innom kommunen?
Själv?

Våga ta emot hjälp....

Du är värd att vara den förälder som din son behöver... / Mie.

Hej Berra...
Du är ett föredöme och uppnått något som känns långt bort för mig....
Sitter hemma idag för jag inte pallade att gå till jobbet idag. De har varit en såndär riktigt dryg söndagsnatt med svettningar och hallicar som resultat av en hård lördag!

Jag som verkligen hade tänkt ta en vit helg... började hos polaren som jag va å hjälpte bära in en pall gips som han köpt till sin kåk.... Då tänkte vi nu när vi varit så här duktiga så borde vi ju gå ut å ta en bira på lokal klubben.... men innan vi hann dit så tog vi ett par groggar hemma hos honom när vi drog från honom så insåg jag att, fan jag börjar nog bli lite kanon.... då hade vi delat på en liter päronvodka, sen gick det yttliggare 700 spänn på krogen...

De som är lite positivt är att jag inte har några minneslucksor som brukar infinna sig.
Men ångesten infann sig liksom vanligt även fast det denna gång inte hänt nå skit....

Och jag skulle verkligen behövt va på jobbet idag... synd att man skulle bli "sjuk"

Har nu suttit hela dagen och läst info om alkoholism och man behöver ju inte av ett geni för att inse att jag har problem.... hittils har jag ignorerat allt.
Har nu bestämt mig för att skära bort den delen ur mitt liv... för första gången.
Känns lite övermäktigt så här första dagen, men tittar man tillbaka på vad alkoholen gjort för mig så är det en riktitgt dålig kompis!!! plus jävlit dyr!

Hoppas ändå nånstans att jag kan vända på detta då jag är en väldigt målmedveten person när jag e nykter....

Första målet är å va nykter fram tills juli när min son kommer till världen.

..återigen, en GOD morgon, världen!

Tänk att vakna upp en morgon och inte må dåligt, utan ångets, utan huvudvärk och utan en mage som håller på att vända sig ut och in efter gårdagens episod...

Ett mycket enkelt sätt att komma dit är att inte ta det första glaset, som vi brukar säga här...
För utan ett första glas, så blir det heller inget andra, tredje osv...

Men det är inte enkelt för alla, det låter för några nästan ouppnåeligt att låta bli drickat...
Så läskigt att några av oss inte ens vågar tänka tanken, att våga sluta...
Inte ens våga testa tanken att göra ett uppehåll, läbbigt!

Som att ta nappen från en bäbis, den skriker för att den finner trösten hos den...
Den vet inte hur den ska klara sig utan den, för ens den har vågat prova efter några år...
Skulle vi som vuxna inte våga vara kaxigare än en femåring!
Tydligen inte, fega människa!

Våga utmana dig själv, testa fegheten...

För varje gång du vågar testa, så kommer du närmare verkligheten, den verklighet som du försöker fly från genom att ta till den oäkta kemiska berusningen...

Att leva i en låtsasvärld som alkoholen kan få oss till att tro är den verklighet vi lever i är äkta, den hårda smällen man får när man upptäcker att så inte är fallet, kan lätt få oss att krypa tillbaka till den falska verklighet som vi känner oss trygga i..., berusningen...

Att slippa verkligheten är som att dra upp tröjan över ansiktet och inte vilja se den, men att ändå fortsätta gå i ovissheten....

Hur går det då för de som velat testa?

Många går på bakslag efter bakslag, men så länge man inte har givit upp så finns fortfarande chansen till ett friare liv inom räckhåll...

För de som givit upp finns inget annat än de redan känner till, och där vill de ju inte vara..
De har tappat livslusten, vill inte ta tag i någonting alls, uppgivna, väntar på att "tåget" med ångest och social misär skall köra över dem, vad finns mer att kunna göra..?

För de som aldrig gav upp, och lyckades, de har gått igenom skärselden...
Fråga dem om de saknar sitt gamla levnadssätt, jag kan nog våga säga att svaret är 100%-igt
samma oavsett vem du frågar, för skulle de ha ångrat sig, så är förändringen så lätt...
Bara att ta det första glaset...

Jag har efter snart 4 månader ingen som helst lust att gå tillbaka till mitt gamla liv...
Svaret är enkelt:

! Nej det var inte roligare, bara "flummigare"..
! Nej det var inte gott, sprit är inte gott, varför groggar man annars?
! Så mycket socialt kultur runtomkring det, ja det är det, men varför vågar du inte lätta ditt hjärta om det är bara groggvirke i ett vackert glas, tänk den tanken...
! Varför är det så viktigt att känna "buzzet" i huvudet när man fyllnar till, tja varför?
! Varför övergår "buzzet" till det andra obehagliga "antibuzzet" så fort, och går inte att få tillbaka med mera alkohol, varför, varför?
! Varför bli alkoholen som jag försökte dämpa antibuzzet med en bakfylla...
! Varför sa jag en massa dummheter på fyllan, som jag inte vågar säga annars?
! Varför har jag en massa blåmärken på kroppen, som jag inte vill minnas..
! Varför får jag efter en fylla så många som tittar snett på mig, oavsett familj eller arbetskompisar.
! Varför får jag mer ångest för varje gång jag försöker dämpa detta med mer alkohol....
! Varför vill jag inte uppleva detta igen, tja VARFÖR?

Svaret är enkelt, det står här ovanför...

Är jag en "torris", jag kanske bildligt talat, men jag har börjat se mitt liv med andra ögon...
Till en början skrämde det mig, men nu trivs jag med det, för det här är verkligheten...

Lycka till med era livsval, jag har gjort mitt..../Berra

Jaha...

har varit på kalas hos barnens pappas bror, hans fru & son fyllde år.
Barnens pappa kom inte.Skönt på ett sätt, men trist för barnens skull.
Nu finns det ju andra som kan axla hans mantel... hans pappa,
Kom lite lurig... sen bjöds det ju på ngn öl till smörgåstårtan... & senare ngn whiskey.
Sitter & säger samma sak flera ggr.

När vi skulle köra hem honom så fixar han inte att sätta på sig bältet... inte heller att flytta tillbaka sätet.

Som ni förstår så föll inte äpplet så långt från trädet...

Jag hoppas & vill tro att jag har brutit den trenden.
Att mina barn tar sig en längre bit bort från trädet.
Jag gör allt som står i min makt för att de ska vara upplysta & förstå farorna som lurar.

.........../ Mie.

SHIT....

Denna tråd är uppe i 4000 visningar i denna stund...
Makalöst...

Kram Mie...

Hej Berra...

Ny tid - nytt liv.
Våren blir inte bara en symbol utan det är äkta.

Världen förändras utanför fönstret, tankarna & känslorna förändras innom oss.
Livet kommer sakta åter.
Från att ha gått i kylan med snabba bestämda steg mot ett bestämt mål, kan vi nu börja stanna upp & le mot dem vi möter.
Lyssna till alla ljuden som finns runt om oss.
Vända ansiktet mot solen & känna värmen sprida sig & krypa ända in i själen...

Berra...du behöver inte vänta, det finns redan hopp.

Ljuset kastas på dej när dagarna blir längre
Din familj kastar dej till gjädje & lekfullhet,
Havet av äkta berusning finns runtomkring dej,
Flaskan är kastad.

Lev.... / Mie.

Go'morgon världen!

Det är torsdag morgon/förmiddag och jag har väl fortfarande inte lyckats gnuggat bort nattens ögongegga som brukar samlas i ögonvrån, lite diffus syn så här på morgonen...

Denna morgon är fantastiskt, ute!, det har varit strålande sol och knallblå himmel sedan igår förmiddags...

Isranden på sjön går allt längre ut, och jag tokstirrar ner i dikeskanten efter årets första tussilago.
Jag har verkligen bråttom med våren i år, vill att den skall komma igång, fort..NU!

Vill se allt det där gröna spira, knoppar som ploppar upp här och där...
Sitta i en trädgårdsstol utmed huskroppen blundandes med ansiktet vänd mot solen, kanske med en filt i knät, för än har inte de tunna vindarna fått upp någon värme, ..än!

Lyssnar på symfonin alla småfåglar drar igång efter vinterns bistra tystnad, väntar på att att snödropparna i blomsterrabbatten ska komma upp och nicka till mig...

För det är en ny tid jag går till mötes, en tid utan kemisk berusning...
En tid utan ångest som kastar mig som en söndertuggat raggsocka i en hunds käftar mellan hopp och förtvivlan, varje vecka, undantagslöst...

Jag vågar idag ha lite framtidshopp, men orkar inte vänta på den...

Kasta ljus på mig..
Kasta mig till glädje och lekfullhet...
Kasta mig i ett hav av en äkta berusning för kärlek till livet och alla människor runt omkring mig...
Kasta flaskan åt !#%?!

Berra

hej på er...

Lycka till och jag vet att ni fixar detta.

Vissa saker gjorde så ont och läsa, men jag har ju inte läst klart än.

Önskar att min man ramlar in på denna sidan inom det närmaste
Undra vad han skulle göra och säga?

kramar på er :)

Hej Alla! (gör det lite enklare så..)

Tack för allt stöd, det hjälper lite...
Känns som en liten ficklampa i mörkret...

Nu vill jag peppa dig lite Lise, tror nog att du just nu känner en viss ångest över att du har kastat ut hjärtevännen din, du oroar dig för honom...

Nu tror ju jag att du har varnat honom tillräckligt länge, att valet ligger hos honom...
Han är nog väldigt medveten om det, men låter sig själv åka räkmacka på ditt dåliga samvete, han har gjort det tidigare och kommer med största sannolikhet fortsätta med detta...

Kanske är han just nu något förvånad att få åka ut, att du tog till orda, och söker sig till någon polare eller arbetskompis och får kvarta på hans soffa några dagar, och väntar på att ditt "utbrott" ska lägga sig lite....
Jag tror att han kommer tillbaka och säger att allt ska bli bra igen, för han har mycket att förlora på att inte följa "husets regler"...

Men han är en slav under flaskan, och kommer lova guld och gröna skogar (dvs manipulera dig redan i farstun..), och om du bara ger med dig alldeles för lätt så kommer detta var ett minne blott för honom.

För jag tror att du lider minst lika mycket när han är borta, bara vetskapen att inte veta var han är är säkert mycket tärande, men det är som att skälla på en unge, man måste vara arg för att denne skall förstå, och bara förlåtande om den andre har förstått.

Du gör detta för dig och dina barn (din familj), den fjärdedel som håller på att förstöra familjen på sikt har du ställt inför ett ultimatum, familjelivet eller flaskan, det är inte du som är dum, det är han som måste välja..

Ge honom några dagar/vecka att tänka igenom sitt beslut, du hytter med fingret åt honom och håller en färdigpackad väska i hallen som en symbol om han någonsin tar till drickat igen så står väskan packad och klar i hallen, där ska den stå i flera månader framöver.
Du ska hårdnackad inte låta dig övertalas, den ska stå där som en varning...

Kravet är enkelt, ingen alkohol varken hemma eller borta, njet nada!
Om han så mycket som luktar på en fis hädanefter så ställer du fram dojjorna åt honom!

Eller ta hem skilsmässopapperna, ha dessa färdigifyllda och sätt upp dem på kylskåpet!
Ett färdigfrankerat kuvert och berätta att dessa ligger på lådan dagen efter han fyllnar till nästa gång...

Det kan hända att han är en stolt person och lämnar dig för gott...
Men då har han gjort sitt val, och värderar han inte sitt familjeliv mera än så, så tycker jag det känns som ett dött lopp redan från början...

Jag tycker att du gör rätt, tre personers framtid går före en...

I hjärtat gör det ont, men i hjärnan känns det rätt, kanske inte nu, men sen...
Det är inte din man du bråkar med, utan den djävul som har kidnappat hans själ...

Nu skänker jag dig all tro och hopp, framtiden finns där, någonstans..

Lycka till! / Berra

Hej igen!

Jo det är nog jobbigt nu. Känner mig hemsk som sitter här och mumsar på kvällssmörgåsar och té medan han är därute någonstans. men det här är vår ända räddning.

Men nu ska jag försöka stå på mig och dra det stora strecket som Mie säger. Jag ville/vill ju inget annat än att ha ett normalt vanligt familjeliv. Han väljer att inte delta i det fast jag samtidigt tror att han vill det innerst inne. Han klarar bara inte av det. Kanse han inte heller vet hur man gör.

Min svärfar har (haft?) alkoholproblem är inte säker på hur det är nu. Min svärmor var shopoholic. Min man har verkligen inte haft en lätt uppväxt men i all fall.

Jag trodde inte jag skulle orka gråta mer men t o m under stretchingen under kvällens gympass så bara rann tårarna. (Tur att det var mörkt)

Nåja jag oroar mig för allt nu, för hans ekonomi, vart han ska ta vägen, att han inte tog med sig några kläder osv. Men han måste ju reda sig själv.

Och du Berra, jag håller med Mie om du bara orkar skriva om hur du mår så är det säker tinte bara bra för dig själv utan för många andra också.

Nu måste jag packa, hänga upp tvätt och disk aoch försöka hinna sova en stund, tåget går okristligt tidigt imorgon. Tack för att ni orkar peppa mig!

Lise

Hej Lise
Det låter som att du vet vad som kommer hjälpa dig, barnen och kanske på sikt honom. Samtidigt känns det väldigt tufft att vara hård när det ända du vill är att hjälpa. Jag kan bara föreställa mig hur mycket karaktär och klart tänkande det krävs för att ta ett sånt beslut.

Hej Lise...

Håll kvar tanket att det är han som gjort valet.
Han måste nu stå sitt kast.

Du hjälper honom inte genom att sms:a el ringa...
Du har satt din gräns. Sudda inte ut den. Låt det vara ett tjockt svart streck...en linje som han inte får korsa.

Du bör inte vackla i ditt beslut... försök att stå emot.
För din,för barnens & framför allt för hans skull.

Det är svårt, väldigt svårt eftersom du har möjligjort hans drickande tills nu.
Därför mår du dåligt & känner dej elak.
Men du är verkligen inte elak utan du har nu satt ner foten för att visa att du inte accepterar hans drickande längre.

Du är stark & modig.
Du kommer att gå segrande ur den här striden... / Mie.

Hej Berra...

Tycker inte att det är fel av dej att prata om hur du känner det i din dep, det går som hand i hand med alkoholen för många.
Tror det kan vara skönt att förstå att fler har liknande liv på den fronten oxå. Att ngn sätter ord på det.
Du gör det på ett enkelt & lättförståeligt vis.
Tycker inte du låter snurrig alls.
Du är som vanligt en klippa i dina tankar...

Du ska veta att jag tänker på dej & skickar dej lite xtra kraft,energi & ljus så att du ska orka må bra igen.

Livet rinner som sanden i ett timglas...ta tillvara på kornen.... / Mie.

Hej på er alla!

Nu känner jag mig inte alls bra, jag har jättedåligt samvete över att jag har "slängt ut" mannen i mitt liv. Jag går omkring och ororar mig för hur han har det och var han är. Han är ju i alla fall jätte sjuk. Samtidigt så vet jag ju att det är hans val att dricka trots allt. Men om det händer ngt nu.... Suck

Jag åker bort i jobbet nu ett par dagar och en del av mig vill sms:a honom och säga att han kan vara här hemma medan jag är borta. barnen ska vara hos mina föräldrar och hundstackarn har jag fört på pensionat:) Men om jag nu sms:ar honom och låter honom vara här hemma medan jag är borta så hjälper jag honom på fel sätt igen?

Oj suck, det känns verkligen jobbigt, men det är ju hans svek, hans val, jag försöker ju sätta en gräns.

Lise

Hej Lise, Mie, Adde, Fenix, Krille, Magnus, ilvurten, 20år och alla andra (börjar bli många nu..)

Tack för alla hejarrop, jo det börjar så sakteliga ta fart åt rätt håll, har fått nya "kulpiller" utav en sort med lite mera skjuss i som jag har knaprat på några dagar än så länge.
Jag hoppas att få komma till en hjärnskrynklare också, som kanske kan städa upp lite på kontoret, jag skulle gärna vilja veta vad som ligger till grund för detta, inte bara dämpa bort den...

Men fortfarande så känns det väldigt hängigt och bistert, det känns som om jag har fallit ner i ett djupt hål rakt ner i marken, oändligt långt ner, det är kallt och kolsvart...
Långt däruppe i det ljusa hålet finns det människor som försöker stoppa ner en stege, men den når inte ända ner riktigt ännu, så känns det på något sätt...

Känner mig ensam, utelämnad, ledsen, frussen, instängd och mycket mer, tycker oerhört synd om mig själv just nu, och det värsta av allt, jag vet fanken inte varför???

Snacka om snurrigt alltså, man bli ju knäpp på sig själv emellanåt...
Men nog om detta, jag skrev ju förut att jag inte skulle nämna något om min svarta livstil, men det bara kom, ändå, förlåt...

Hursomhelst, jag lägger allt krut på positiva saker som familjen, våren, lönen etc...
Försöker tänka hela tiden positivt...

Stora lyckoönskningar till er alla därute, stå på er, det finns ingen annan att skylla på, det är alltid DU som tar det första glaset, så låt bli det!

Alkoholen tar bort fallskärmen, lycklig för stunden att få falla fritt, men nedslaget blir hårt!

Berra

Bra gjort Lise !
Stå nu på dig och låt dig inte bli manipulerad och övertalad när han ber om att få komma tillbaka. Han måste visa resultat innan det blir aktuellt.
Barn växer in i alkoholismen och ser det som sin vardag, de kan ju inget annat. Däremot kan du se resultatet om du vet vad du ska se/höra efter. Alkoholen lämnar djupa spår hos alla berörda.

Ta hand om dig nu !

Hej Lise...

& GRATTIS... du har tagit ett bra beslut enligt min mening.
Dina barn är normaliserade...för dem är det helt normalt att pappa sover mkt & ibland är lite "konstig".De har rätt att veta & förstå varför pappa beter sig som han gör.

Släpp nu taget & låt honom komma till dej.
Låt honom visa att han vill en förändring.
& att han förstår att det finns ett problem.

Visa att du menar allvar.
Vackla inte i ditt beslut.

Han måste få falla fritt & slå sig hårt när han slår i marken...
Innan dess har ni inte en chans.
Han måste komma till er inte tvärtom.

Jag tror att ni har en tuff tid framför er...men...det kommer att bli bättre, det är redan på gång.

Tack för att du delar med dej...
Du är värd att få lite lugn & ro i ditt liv... / Mie.

Hej igen!

Skrev ett långt inlägg som försvann ut i cyberrymden,suckdet har hänt förr också.

En turbulent och kaotisk vecka är till ända. Maken kom hem från sjukhuset och livet började verka lättare, det kändes som om mina ord hade haft effekt. Men säg det som varar.

I morse satte jag stop. Hade mina onda aningar redan igår kväll och de bekräftades i morse. Jag hittade en hela vodka nästan urdrucken så jag väckte honom och bad honom börja packa. Jag skjutsade det yngre barnet till träningen och när jag kom hem efter det äldre så hade maken åkt.

Med sig tog han mobilen, datorn,sin medicin, tandborsten och vodkan. Ryktet säger att han tog in på hotell och söker en soffa att sova på. Jag vet inte var han är och jag har inte orkat försöka få kontakt.

Jag vet inte vad jag ska säga om hur det känns, bra att jag stod på mig, men en del av mig sätta mig i bilen och åka ut och leta efter honom

Jag vet inte om det var rätt men jag sa åt barnen att jag kan inte vara tillsammans med pappa om han dricker. Jag frågade också det äldre barnet om han har reagerat på pappas drickande, men han sa nej.

Å andra sidan tror de väl att det är normalt att pappa ligger och sover på helgerna, de har ju inget att jämföra med.

Nåja det om det.

Berra, jag tror på medicinsk behandling för depression, jag tror också att min man kanske inte skulle vara i den situation som han är idag om han inte skulle ha slutat med sin medicin förra gången han var deprimerad. Kom ihåg att du är värdefull och att du är värd att bli frisk!

Depression är en hemsk sjukdom!

Mie, promenader är bra.Jag tränar själv flera timmar i veckan och det är nog det som håller mig uppe. Konditionen ökar, man får tid för sig själv och man hinner rensa hjärnan. Så håll ut med promenaderna det ger så mycket!

Jag har en tung jobb-vecka framför mig, mina föräldrar hjälper mig med barnen men det blir att ta en dag i taget. Någon gång måste jag och maken ju träffas och diskutera. Men jag är orolig för honom fast han inte är mitt ansvar. Bollen är hos honom.

Jag sa åt honom i början av den här härvan att det finns tre alternativ:

1. Det fortsätter som förr
2. Det blir värre
3. Det blir bättre

Jag sa också att 1 och 2 inte är några alternativ som jag vill ha. Nu känns det som om många av oss är på 2:an, men då är vi på väg mot 3:an.

Våren är på väg,luften känns annorlunda, snön smälter och det blir ljusare. Livet får bli bättre för oss alla och envar.

Lise

Hej & tack...

Vi är alla värda lite vardagsmirakel.
Det gäller att kunna se att det finns bra & goda händelser oxå.
Att allt inte är nattsvart el grått.
Vara glad för det lilla i vardagen som förgyller livet.

Det är svårt, väldigt svårt tom.

Tanken måste förändras.
En fråga om val skulle jag tro.
Välja vart energin & fokus ska läggas.

Ger vi oss själva en chans att leva?

Val igen...allt handlar om det egna valet.
& tankarna.

Livet har med sig så mkt mer än elände... / Mie.

hej mie finns det någon här på denna tråd
som är värd vardagsmirakel även om dom e små
så är det DU,

vi önskar dej och dina barn en mycket trevlig helg/
. kram axel m fru

Hej..

Jag känner mej mkt lättare nu.
Även om han sen kommer att neka det han sagt, så vet både han & jag att så är fallet...

Lotusen är en vacker blomma.
De är kloka på Nämdemansgården.

Plötsligt infann sig ett lugn,
Jag känner en inre frid,
Kroppens muskler slappnar av,
Själen har fått ro.

Livet är inte så tokigt ändå... små vardagsmirakel händer hela tiden... / Mie.

Lotusen är en blomma som växer i dyigt och smutsigt vatten. Blomsterknoppen strävar genom dyn för att nå ytan. När den bryter den smutsiga ytan så slår knoppen ut och blir bland det vackraste som finns i blomsterväg.
Det är ingen tillfällighet att Nämndemansgården har den som logga.
A propos " ett frö som gror".

Hej Adde...

Ha ha... mm.. Bitchen Mie är här så passa dej...

Jag lär mej saker varje dag...
Ut & gå är bra egentid, (jag funkar nog lite som du)... då låter jag tankarna flöda fritt. De flesta vill ha musik i öronen men jag vill höra mina tankar.
Jag sitter gärna kvar uppe då barnen lagt sig, det är så skönt att vara ensam.

Nej. precis som du säger så vill jag inte veta vad framtiden har med sig...
Men jag hade ju en bild av hur jag ville att det skulle vara...
Så blev det ju inte alls... men det är livet & nu är jag glad att jag är på den plats jag är.

Kan ju inte ångra mitt liv & val... då hade jag ju ångrat mina barn & det gör jag inte.

Men nu ska jag berätta ngt helt otroligt..
Det finns hopp..

Har precis pratat med min bror på msn, han mådde dåligt idag efter 2 dagars supande.
Jag tänkte att idag ska jag prova en annan taktik.

Vi pratade om att han slutat med antabus & alkohol.
Jag gjorde motfrågor på allt han sa som anspelade på att han själv skulle ha problem, inget anklagande utan bara frågor som varför valde du att sluta med antabus... varför ska du bättra dej...vad menar du med bakslag..vad menar du med att du gått bakåt...hur menar du nu...vad borde du inte ha gjort..vad ska du ta tag i...ta tag i problemet som inte finns?

Tillslut svarade han : Jag borde inte ha druckit kan inte hantera alkoholen.

Jag frågade vad problemet var?
han säger att det vet vi nog båda 2.
jag svarar : Nej, tala om för mej.
Alkoholen är problemet, får jag till svar.
Frågar om han är alkoholist el beroende.
Det första säger han...
Säg det...
Nej det kan jag inte...

Jag bröt igenom... & det känns så bra.

Han har erkänt att det finns ett problem att jobba med... nu får han smälta att han droppat den till mej.
Jag tänker inte vara på...
Låta honom fundera.

Jag blir så glad... ett frö som börjar gro.

" Förändring är det enda som är förevigt "... / Mie.

Har Mie blivit en liten bitch efter frissan ?!
För mig började det nya livet väldigt abrupt, naturligtvis, eftersom alkoholen försvann praktiskt taget över en dag.
Men, mitt nyaste nya liv har vuxit fram etappvis och jag upptäcker fortfarande nya saker i och runt mig. Jag har hela tiden sett till att ha egen tid som verkligen bara är min egen tid vilket naturligtvis är svårare för en ensamstående småbarnsmamma. Jag har tex gått upp väldigt tidigt innan någon annan vaknat och käkat frukost på mitt sätt och jag vill gärna ha någon timme efter arbetet som bara är min. Jag har också ofta lunch alldeles ensam (ofrivilligt!) och försjunker då i mina egna tankar som ofta bara glider iväg. Folk som är kunniga i meditation har sagt att de är smått avundsjuka på min förmåga att stänga av omvärlden och bara "surfa" iväg ! Det är fler som har sagt att de själva har fått jobba mycket för att kunna stänga av som jag gör helt automatiskt och verkligen koppla av ett litet tag.

Jag har förstått att det är en gåva som jag fått och det extra bra eftersom det hos AA rekommenderas att meditera för att uppnå sinnesfrid. Jag försöker även att fylla på min självkänsla så mycket jag kan så att jag orkar bjussa på mig själv i det dagliga livet. Det tog ett tag innan jag fattade skillnaden mellan självförtroende och självkänsla men när jag väl fann skillnaden så blev mitt liv oändligt mycket lättare och jag har lättare att handskas med mig själv och andra.

Det finns fler ställen att söka kunskap på bla här : http://www.livshandboken.se/ och naturligtvis på Mia Törnbloms hemsida.

Och nej, livet blir inte alltid som man tänkt sig ! Och jag tror, med facit i handen, att det är en djävla tur !!!!! Tänk vilken kunskap du vandrar omkring med och som du kan använda till att hjälpa andra med ! Det tänkte du inte på när du slutade skolan !

Förändring är det enda som är för evigt !