Senaste kommentarerna i forumet

Tack för svar alla och så är det förstås. Fokus på mig och barnen och mindre fokus på honom. Helt rätt. Tack och lov har vi aktiva liv utanför hemmet både jag och barnen. Föreningsliv och många vänner och stor släkt att umgås med. Jag ska lägga ännu mer fokus på det! Märkligt liv bara… lever bredvid varandra istället för med varandra.

@Åsa M
Tack för stöd och tips, jag har försökt skriva anteckningar i telefonen under de perioder när det varit tungt. Nu måste jag bara orka gå tillbaka och läsa.

@has
Tack för din kommentar. Det hjälper mig enormt just nu bara att känna att du kan relatera. Jag hann inte skriva själva inlägget förut, men påbörjade:

Jag kämpar med mig själv och min verklighetsuppfattning. Jag har så svårt att veta vad som ligger hos mig och vad som är hans beteende.

Jag gjorde slut med min kille sedan 1,5 år i fredags. Inte för att jag inte älskar honom utan för att jag inte mådde bra i vår relation. Jag hade ett nästan konstant stresspåslag i kroppen och svårt att känna tillit och trygghet mer än i korta perioder (typ direkt efter en försoning).

Jag läste precis mitt första inlägg i det här forumet. Det var när jag hittade en gömd whiskyflaska i badrummet för lite mer än ett år sedan. Då fick jag ett kvitto på att det faktiskt var ett problem med alkohol och att jag inte var galen som hade märkt att han helt plötsligt blev mer onykter än vad som var rimligt utifrån det han druckit. Sedan dess har det varit både lögner och smygande med alkoholen tills för ca ett halvår sedan då jag var påväg att lämna relationen och han insåg att han drack för mycket. Han satte upp målsättningen att dra ned till 2 dagar i veckan (från ca 6 dagar) och jag tycker att jag var tydlig med att han får leva det liv han vill. Han ville själv hålla sig till det målet och jag var tydlig med att han inte skulle göra det ”för min skull”

Det höll ca tre veckor, sedan gick han successivt tillbaka till i snitt 5 kvällar i veckan. Det var oftast vin eller whisky, men ibland ”bara” öl. Jag såg det ändå som ett framsteg att han inte smög utan drack ungefär samma mängd men åtminstone framför mig.

Jag försökte någon gång att ta upp dialogen om alkohol men fick snäsande svar tillbaka i stil med att han inte orkar hålla på och prata om det hela tiden. När jag hade ringt och tagit stöd av alkohollinjen hittade han min lapp där jag hade förberett mig för vad jag ville ta upp, och blev arg. Jag kände inte att jag kunde ta upp det jag hade tänkt efter det.

I början på januari försökte jag göra slut men lyckades inte hålla fast. Han hade druckit whisky 4-5 kvällar i veckan hela december och gått igenom ca 3 flaskor på 4 veckor. Jag kunde känna påslaget i kroppen varje kväll han fyllde på det där whiskyglaset. Jag har tänkt att sålänge man kan prata om allt så kan saker lösa sig. Men nu kände jag inte att det fanns möjlighet att prata om det längre. Så jag gjorde slut.

Jag höll bara ut ett dygn. Han menade att han inte hade förstått att det var ett så stort problem för mig med alkoholen och att han kunde anpassa det för min skull om det var det som krävdes. Här började vi hamna helt snett och ansvaret blev lagt på mig kände jag. Han ville att jag skulle definiera vad jag behövde. Jag sa att det jag behövde var att se att han kunde sätta upp ett mål och hålla sig till det. Att känna trygghet i att han har koll. För att jag ska våga satsa på en framtid med honom och skaffa barn.
Han satte återigen upp 2 ggr i veckan som mål. Jag orkade inte hålla ut tillräckligt länge för att se om han kunde hålla sig till det.

Det som fick det att brista för mig var förra helgen då jag skulle ut och fira min födelsedag och jag var orolig för hur mycket han skulle dricka när han var själv med barnen. Så jag fotade whiskeyn innan och efter.

Han blev mycket riktigt onykter vilket jag hörde i telefonen under kvällen. När jag kollade i efterhand hade han druckit 4x50cl starköl och 20cl whiskey den kvällen. Dessutom fick jag höra att han inte ville att jag skulle komma ”inramlandes” efter en utekväll vid 01.00 när vi har barnen hos oss, så fick sova hos en kompis. Jag är nästan aldrig ute med mina vänner och det fick mig att känna att jag inte var välkommen i vårt gemensamma hem. Och att det var absurt att jag blev problemet i det här. Han hade då druckit mer än mig den kvällen.

Det som fick mig att känna att gränsen var nådd var tillslut att jag inte kände att jag kunde lita på att han kunde hålla sig nykter när han hade barnen själv, och känslan av att inte lita på vad han än skulle lova mig att förbättra. Jag slutade lita på hans ord. Jag kände att jag inte vågade riskera en framtid där jag behöver oroa mig för nuvarande och framtida barn varje gång jag väljer att gå ut eller åka iväg. Jag hade dessutom kontrollerat genom att fota, vilket jag inte tycker är okej eller hälsosamt i en relation, något jag inte är stolt över.

Jag krossade mitt eget hjärta när jag lämnade honom och hoppet om vår framtid. Jag har aldrig sett honom så ledsen och förstörd som när vi har pratat nu efter. Han tycker fortfarande inte att han har problem.
Jag tvivlar på om det faktiskt var så farligt nu i efterhand. Han säger att han hällde ut ett glas whiskey den kvällen för att han kände att han började bli onykter. Vill så gärna tro att han är ärlig. Det kanske ändå inte var så mycket alkohol att det var över gränsen?

Jag ifrågasätter nu om jag varit tillräckligt tydlig med mina gränser sedan innan, speciellt relaterat till barnen. Samtidigt svårt när det är hans barn. Känner mig också som världens mest dömande och hemska människa som skuldbelägger honom för detta beteende.

Nu blev det långt och säkert osammanhängande, var bara tvungen att få ned något. Vad har ni för erfarenheter?

Nu har jag kommit ur mörkret. Promenader och ännu fler promenader drog mig uppåt. Vaknade en morgon förra veckan med världens ångest. Det liknande bakisångest och blev påmind hur fruktansvärt många mornar jag vaknat med denna ångest efter en box vin. Nu är det snart 4 månader sedan jag tog beslutet att spola kröken. Jag har fått så mycket mer klarhet i hur jag fungerar som människa. Jag trillar omkull även som nykter men hittat sätt vad som får mig på fötter igen. Försöker att acceptera och vara ödmjuk inför vem jag är, även om det ibland är jobbiga insikter. Jag är dock så jäkla glad att det där fönstret öppnade sig i oktober. Min chef och närmaste kollega vet om hur det varit och att jag jobbar hårt (vissa dagar) med min nykterhet. Det känns bra att några på jobbet vet hur det är och att de stödjer mig fullt ut. I helgen fick jag en komplimang av en kille jag är bekant med att jag såg så fin ut. Jag vet tänkte jag lite malligt.

@Katten om natten

Ja, så bra beskrivning "rätar ut, klarar upp och förtydligar" precis 🌹

Hej,
Läser ditt inlägg och funderar lite; du skriver att ni har vänner som växt upp i hem med missbruk. Jag vet själv hur lätt det är att fastna i att allt fokus hamnar på den som missbrukar, har själv levt så i många år.

Om han har problem med missbruk så är ju du den som har bäst förutsättningar för att ge barnen trygghet, hur tänker du kring hur du ska hantera det?

Förstår att det är oerhört tungt men det är också viktigt att ändra perspektivet här tror jag.

@Andra halvlek ❤️ Jag firar 4 månader nykter i helgen. Den ska tillbringas tillsammans med syskonbarnen.
Kram 🌸

@aldro Heja dig! En månad!💪👍
OK, en dag i förväg, men jag tror inte att du kommer att rusa iväg till Bolaget dagen innan ett läkarbesök. 🙂

Du gör helt rätt i att använda alla till buds stående medel. Om du vill att det ska fungera kommer det att fungera!
Fortsätt på den inslagna vägen, du är på väg mot någonting bra!

Jag hoppas att du får lugnande besked om din hälsa! Det är skitjobbigt att gå omkring och oroa sig hela tiden.

@Himmelellerhelvette 🤣🤣🤣 underbart ❤

Haha nä det var ju här i denna tråden, haha nu är jag trött…

Härom dagen skrev honom det där

@Surkärring Vänta några månader till så kan känslan försvinna❤️ För mig kom jag över längtan efter att få dricka ett glas eller två och känslan av orättvisa vid 9månader och jag läste att det hände för jan3. efter 10 månader, tror det var i maschmallows tråd vi skrev om detta ❤️Kram

@Ny dag Tack🙏❤️

@Varafrisk 🙏❤️! Vet ej jag gör det så bra men kommer aldrig ge mig! Du däremot gör det fantastiskt 🙌 !!!! Din kamp ger mig styrka för så som du kämpade och se var du är idag 💪❤️! Kram

@Himmelellerhelvette 😂 Ja, det är väl enda gången man bli glad över att tillhöra gamlingarna! Stort 🥳🥳🥳 till 1,5 år!!! Om än i förskott men du har ju skapat dig en ny tillvaro där du genomskådat alkoholglamouren och återtagit makten över ditt liv. Oj vad jag vill gå i dina spår!!! ❤️

@Blenda Hur mår du nu? Läste att du miste din mamma förra våren. Mitt varmaste deltagande i din stora förlust. Det är smärtsamt att mista en förälder. Förlorade själv min mamma för ett par år sedan och det var i sorgen av det som jag nådde min botten med alkohol.
Hoppas du mår bättre nu. Önskar dig en fin kväll💕

@Ny dag Tack det är verkligen något jag är stolt över, att få vara med i gamlingarnas gäng! Imorgon är det min 1,5års dag🙏❤️

Har sovit en stund och låtit tankarna få falla på plats av sig själv lite bättre och inte sett på allt i ett knepigt och stämningssänkande negativt ljus. Har tänkt lite mer självsnällt. Tänkte på att det är viktigt hur man tänker, för det färgar av sig på hur man känner och mår liksom. Funderade för en stund sen på vad den knorrande magkänslan och den pågående sänkningen av mitt sinnes humör kunde handla om. Magkänslan var då rätt tydlig och sade rakt ut.

Du är hungrig alltså - sade känslan. Då visste jag inte vad jag skulle äta på, för jag hade inte tänkt ut nåt vettigt i förväg. Fiskgratäng och potatismos sade känslan. Då tänkte jag - varför känns det som att det vore gott med sånt då... Då fick jag en enkel tanke som sa att det nog var gott och nyttigt för kroppen på något sätt. Kanske nån vitamin eller så. Längtade väl egentligen efter mjölk också. Tänk hade det varit för tre månader sen drygt då hade man suttit och supit som en idiot och trott att man varit smart...

Just det, mjölk ja. Hade ingen sån hemma, så det fick bli lite vanligt vatten och det är ju oftast rätt till allting och det man behöver bäst om man är lite törstig. Men den logiska sidan av mig kunde inte släppa tanken på längtan efter mjölk, och att det nog betydde att det kanske var nåt i mjölken som kanske var nyttigt. Då kom en enkel spontan tanke flygande som sade – ta lite ost då, det hör ju till mjölkriket liksom. Men nu var jag ju lite trött också, och hade ingen ork att hyvla några ostskivor alltså.

Ta en sked med mjukost då, sade logiken med en liten suck. Vilket magkänslan direkt höll med om. Så nu har man ätit lite ost på enklaste sätt och det känns ju bra. Får väl se om jag kommer utanför dörren och får tag i lite mjölk idag innan matbutiken stänger.

Men inget onyttigt godis, chips och då rakt ingen alkohol i form av pilsner får det bli, för det är inte bra. Nej, nån alkohol behöver då kroppen inte alls sade logiken inom mig till om bestämt. Ja, nu har man ätit fiskgratäng. Den var riktigt god. Men oj! Nu är magkänslan igång igen, det var ett himla tjat om en halv röd grapefrukt. Så man får väl ta och gå loss på en sån då. Tackar för mat och ett nyktert tänkande.

Ha en fin kväll!

@Vinägermamman Vi gör hela tiden så gott vi kan❤️. Många på forumet har pratat om att växeldra varandra och jag tror det finns en poäng där, också fast det är ett anonymt forum. Vi har ju båda kämpat här länge och jag tycker nog att jag har förändrats. Jag är på det klara med att jag vill vara hon som inte dricker. Jag har utvecklat ett beroende och jag har ingen lust att kämpa med vita knogar resten av livet. Fortsätter jag som idag finns inga garantier utan livet kommer så småningom med största säkerhet bli ohanterligt på alla sätt. Att endast dricka två glas, följa olika regler för att kunna dricka känns för jobbigt. Bara det att behöva sätta upp regler säger något om hur fel det är. Vidare så är hjärnan felprogrammerad pga av alkoholen och den delen kan aldrig bli helt återställd men om jag inte dricker så kan hjärnan gå i ide. Om jag hela tiden utsätter mig för frestelsen så balanserar jag på en mycket slak lina. Och jag vill inte det, jag vill vara frisk och sund. Jag vill umgås och göra roliga saker. Jag vill bygga mig själv. Allt detta kan jag göra, jag kan få allt bara jag låter bli alkoholen. Mitt stora problem nu är mina återfall, jag måste säga nej och aldrig ta första glaset. Mina vänner och kollegor ser mig som en som inte längre dricker✅. Återfallsprevention, återfallsprevention är mitt nya fokus och promenad efter middagen är en del av detta. Nu ska jag sätta igång med middagen, maken bortrest så promenaden genomfördes under lunchen. Ska kolla på Youtube och Peter Wirbing ikväll på temat. Stor 🥰! Nu fortsätter vi kämpa tillsammans med forumet!!!

@Katten om natten jag tror det är viktigt att dela på de här två sakerna. Det ena är om du har tillit till honom. Det andra är om han dricker.

Tilliten kan hänga kvar länge trots att en person dricker, för att man önskar att det vore annorlunda. Och om tilliten saknas, då måste man fundera på varför man är så engagerad. Jag litade på mitt ex tills jag märkte att hans förklaringar svajade. Då började jag känna "vänta lite nu, nu ska jag nog backa". Han måste få leva sitt liv, man kan inte ägna all tid åt att kontrollera en vuxen människa. Det du behöver fokusera på är er relation. Drickandet kan du inte påverka, men däremot hur du reagerar på det. Om er relation påverkas så är det det som är i fokus, inte om hans eventuellt nya jobb gör att han trillar dit eller inte. Förstår att det är svårt att släppa kontrollen men det är så man måste göra för att inte bli tokig själv...

dag 30 imorgon. o fick ett tidigare läkarbesök. läkare imorrn 14.30

Man ska lita på sin magkänsla! Jag för dagbok i stort sett dagligen, blir jag osäker så går jag tillbaka och tittar. Hittills har magkänslan inte varit fel.

@Varafrisk tack fina du.
Det finns så mycket stöd och medkänsla här, det är väldigt fint att få sådan respons. Att kunna resonera "högt" och inte få sura miner tillbaka. Det är betydelsefullt.

Ibland blir jag trött på alla goda råd, även om jag förstår att de kommer med goda intentioner. Vill bara skrika "jag veeeet!!!!!" och stänga av. Men det finns ju fortfarande något som gör att jag fortfarande behöver kämpa, och lösningen finns kanske där någonstans, bland alla de olika råden.

Mitt liv är bra. Familj, jobb, umgänge, intressen.. jobbar kanske lite för mycket och övertränar nog ibland, eftersom mina skador återkommer (min fysioterapeut säger att jag vill lite för mycket). Kroppen är seg dock, så jag fortsätter. Pendlar mellan träning och rehab, hela tiden med idén att nu ska det nog gå.. tålamod är inte min starka sida.
Njuter av mycket i livet. Mat, natur, kultur.. älskar att gå på konserter, från klassiskt till dödsmetall.
Det finns inget behov för mig att dricka. Ingen deppigt, ingen ångest. Ingen blyghet att dölja bakom några glas.. Konserter är ofta bättre när jag är nykter (fast brölande svettiga hårdrockare är lättare att stå ut med när jag är salongsberusad). Nätshoppandet har minskat när alkohol inte är involverat. Bråken med min man är i princip borta, jag är snällare när jag är nykter. Allt är ju bättre nu. Men längtan efter ett glas vin finns kvar. Två glas, egentligen. Oftast blev det fler, av rena gamla vanor.. men två glas, tänk om jag kunde stanna där. Det gör jag typ aldrig. Det gjorde jag aldrig, heter det dock. Det är nog dit jag vill. Trots att 2 glas ger mig huvudvärk och egentligen inte gör mig något gott mer än för en kort stund.
Två glas vin, det är lagom till en middag.
En aw, en tjejträff. Ett glas funkar till en lunch på stan, en valfri lördag.
Det är så orättvist. Varför kan andra? Varför inte jag? Har inte funderat på andra orättvisor. Sånt som att vara allergisk mot ägg, mjölk, nötter, stenfrukt, pälsdjur, pollen.. det är ju bara så det är. Inte är det något att sörja, det är ju bara att anpassa sig.
Varför har jag då så svårt att acceptera min alkoholallergi??
Är jag helt dum i huvudet??? (Ni behöver inte svara 🙂)
På fredag är det konsert, rock. Yay. Jag är ledig i helgen så jag skulle kunna vara bakfull. Men jag tänker på det härliga med att minnas hela spelningen, slippa må dåligt dagen efter, och kunna ligga och dra mig hela förmiddagen, utan diarré och illamående, men med siktet inställt på långfristiga och nybakade bullar. Det smakar så mycket bättre när jag inte är bakis 🙂
190 vita dagar imorgon.
Yay me.

Jag hade den där jäkla "dag 4" igen igår. Det är dagen jag brukar uppleva mig radiostyrd och åker och köper vin. Det känns förstås inte så bra och det är tröttsamt. Den här fina dagen känns inte så energirik men har iaf tagit en promenad.
Ikväll blir det inget vin. Funderar faktiskt på att köpa chokladglass ikväll 🙂

@gladpålåtsas
OK, förstår jag.
Jag kan tänka att han kan skämmas över sitt återfall, och då är ju frågan vad han gör. Risken är ju att han också är besviken på sig själv, och med fler människor som berättar om sina upplevelser att han däremot kan börja dricka i stället. Att det inte gynnar situationen, och att det däremot slår fel liksom. En tanke bara ...
Håller med bella 70 och Åsa M här ovan. Som medberoende lätt att fokusera på den i missbruk, men du, försök fokusera på dig själv och dina barn.

Kram!!