Senaste kommentarerna i forumet

Hej allesammans.

Jag skapar den här tråden lite som en dagbok för mig själv.

Jag har ett alkoholproblem och mår verkligen skit. Jag är så trött på den människan jag har blivit och vill bara bli den jag en gång var. Jag har ständig ångest, dricker för att få en respit från denna och får sedan ännu värre ångest av att ha druckit. En ond cirkel som inte vill ta slut.

Jag har ett krävande jobb, engagemang i en förening, två bonusbarn och ett eget barn på väg. En stor cirkel av vänner och ännu fler bekanta. Det låter säkert som en dröm för många och borde så även vara för mig. Tyvärr så ser jag det inte så just nu. Istället ser jag tusen åtaganden som behöver uppfyllas och kraften finns verkligen inte där.

Min berättelse är, precis som alla andra, väldigt lång och omöjlig att formulera i ett inlägg. Då jag inte vet vart jag ska ta avstamp så börjar jag med igår. Jag hade haft en fartfylld helg och inte hunnit återhämta mig inför veckan. Måndagen var regnig, snöig och grå. Jag tog mig igenom en vardaglig arbetsdag och med stressen av ett mindre renoveringsprojekt i bakhuvudet. Under stora delar av dagen brottades jag med tankar kring ena dottern, hennes mående och den ADHD utredning som väntar. Jag tänkte även mycket på det ekonomiska ansvaret jag bär som ensamförsörjare av familjen. Jag skräms av tanken på att bli långtidssjukskriven, samtidigt som jag ser många av symptomen på utbrändhet hos mig själv. Sen jag tillträdde min chefstjänst så har dessa symptom accelererat. Jag mår helt enkelt inte bra.

På vägen hem så läskas jag av tanken på att köpa en flaska vin. Känslan av att få bedöva hjärnan och för en stund slippa all ångest. Dock så vet jag att jag har lovat min partner att inte dricka mer, aldrig någonsin. Hon tycker inte om den alkoholen gör mig till, retsam, tjatig, osmidig och trög. Hon har tidigare sagt att hon inte är trygg med att jag ska få ha vårat barn om jag fortsätter dricka, så jag lovade att sluta och har inte heller druckit på ett par veckor. Frestelsen blev dock för stor och jag inhandlade en flaska. När vardagssysslorna väl var utförda och ungarna låg till sängs så gick jag in på mitt kontor. Här hade jag ett par timmar som hade kunnat ägnas åt arbete, datorspel eller något annat av nytta eller glädje. Istället så skruvade jag snabbt av korken och fyllde ett glas. Jag tänkte för mig själv: ett glas kan jag ta, utan att sambon kommer att märka något.

Inom loppet av 1,5 timme hade jag tömt flaskan. Nu vaknade suget efter mer, hade jag haft någon alkohol hemma så hade den druckits, det kan jag erkänna. Som tur var fanns inget mer. Jag drabbas nu istället av oro, hoppas för guds skull att jag kan smyga mig i säng utan att behöva prata med sambon. Är hon vaken?

Hon var vaken och vill prata om alldaglig ting. Hon märker så klart, trots mina försök att maskera det, att jag har druckit. Jag ser och hör hur märkbart sårad hon blir och skammen sköljer över mig. Men vi pratar inte om det.

Jag vaknar idag och åker till jobbet, dom andra sover. Jag får ett meddelande från sambon där hon skriver hur ledsen och besviken hon är, ingenting mer. Jag svarar och ber plikttroget om ursäkt och lovar bot och bättring. Jag vill leva upp till det. Jag vill bli bättre och jag vill vara en ansvarsfull förälder och man. Men jag har lovat mig själv och min omgivning det förut. Jag har tröstat mig med att jag i alla fall aldrig dricker framför barnen, aldrig blir våldsam... Men jag vet att barnen börjar bli större, snart kommer dom ändå förstå. Det börjar bli tungt att klara jobbet, snart kommer dom att förstå. Sambon kanske har fått nog redan, det återstår att se.

Det här är ett mönster som upprepat sig gång efter annan dom senaste två åren.
- Drickande som leder till konflikt med sambon och dagar av uppslitande bråk.
- Skuld och skam, jag hatar mig själv och dagar går åt till att avsky mig själv.
- Bättring, under en eller ett par veckor arbetar jag hårdare än någonsin, styr upp aktiviteter, fixar hemma, ordnar i min förening och ångan stiger för varje dag.
- Drickande... Efter att ha gett allt jag har för att vara den perfekta medarbetare, den bästa pappan, den engagerade maken och hjälpsamma föreningsmedlemmen så orkar jag inte mer. Ångesten och känslan av otillräcklighet når sin gräns. Jag måste bara få unna mig några öl... Jag köper sex, men behöver ju faktiskt bara dricka två... Sex öl senare och vi är tillbaks på ruta ett i mitt mönster.

En gång i tiden var jag inte sån här. Jag drack inte mer än ett par gånger om året och då måttligt. Jag kunde känna glädje inför vardagen, inför höstens färger, för julens magi, för semeldagen och ja, tamefan till och med chokladbollens dag. Det fanns alltid något att se fram emot och det ljusa i tillvaron var alltid starkare än mörkret och oron och alkoholen behövdes inte för att få mig att må bra. Jag önskar så mycket att jag var den personen igen.

Jag väljer att inte ta det personligt. Jag förstår att det är dagtid som besparingen kan göras. Jag fattar att det är lättast för min chef 30 mil bort att välja bort mig, som han inte har en relation till. Ju längre bort från medarbetarna desto hårdare nypor kan man ha. Men jag ska fan jobba, visa att de går miste om något. Och jag har sagt till min chef att om det uppstår någon vakans under arbetets gång så är jag verkligen intresserad. Det är ju de här arbetsuppgifterna jag brinner för - varje dag känns rolig.

Som en ödets iron fattades det en nätverksprogramvara i morse. Helt borta. Är jag portad? Får jag inte jobba? Det visade sig att det gjorts en uppdatering, så det var enkelt åtgärdat. Kändes nästan lite symboliskt faktiskt.

Ni får ha överseende med alla mina inlägg om detta nu, men jag måste få ur mig alla tankar och känslor om detta. När jag skriver blir det mer verkligt på något sätt. Ord på pränt är viktiga. Och i efterhand kan man sen se hur allt utvecklar sig, till det bättre förhoppningsvis.

Jag märker att mina kollegor har drabbats av beröringsskräck. Allt är inte förhandlat än, vissa vet men inte den stora massan. Alla tänker ”Det kunde ha varit jag”. De vill inte störa, så de säger ingenting. Fy fan, mänskligheten är ynklig. Allra ynkligast just nu är min närmaste chef, som sitter i Kalmar. Vabbat två dagar, inte hört av sig på telefon eller mess ens.

Kram 🐘

Tack för all fin pepp! Det går upp och det går ner. Just nu går det ner för jag följer inte ens mina två regler som jag satte upp: aldrig dricka ensam för det är då jag helt tappar kontrollen och aldrig dricka boxvin (omöjligt begränsa mängden för mig då). Igår gjorde jag båda delarna och känner sådan skam inför min tonåriga son som liksom får stå ut med en berusad mamma. Inte så att jag blir aggressiv men det räcker ju gott med att jag sluddrar och somnar i fåtöljen. Jag fattar inte varför jag gör så här, faktiskt ser till att skapa möjligheter för att kunna bete mig på detta sätt. Jag vill ju inte vara en person, som har ”problem med spriten”.
Jag känner bara att jag vill vara barn igen och bli omhändertagen. Oerhört omoget, jag vet.

@Liljekonvaljen80 Hej vad roligt att höra ifrån dig! Vad fint det låter att du njuter av att bo själv och omger dig av vänner och familj. Precis så som det ska vara!
Jag mår bra. Bor i min egen lägenhet sedan en månad och trivs så bra. Jag njuter av lugnet och hittar tillbaka till rutiner i vardagen som att laga mat och träna. Barnen bor här varannan vecka. Det känns bra när de är här, att ha de nära samtidigt som de bråkar en hel del och utmanar mitt tålamod. Känns som om de reagerar på separerationen, men om jag frågar säger de allt allt är bra.
Den veckan de inte är här är det först skönt att få pusta ut och bara behöva tänka på sig själv. Efter någon dag känns det tomt. Jag saknar livet som familj och tvåsamhet som du också nämnde. Speciellt fredagen eller helgen när alla kollegor ska hem och ha familjemys och jag åker hem till en tom lägenhet. Men jag försöker tänka på att jag inte hade något val. Jag hade ingen man som väntade på mig, om vi åt fredagsmiddag så hällde han i sig en flaska vin och satt sedan med telefonen i soffan resten av kvällen och i princip ignorerade mig. Nu när vi separerat och fokuserar på vårt eget mående och blir starka i oss själv. När vi mår bra kommer vi attrahera en bra man som ser oss och uppskattar oss för den vi är.
Just nu känner jag mig inte redo att börja dejta på tex tinder men om man träffar någon på annat sätt så skulle jag kunna tänka mig att gå på dejt. Jag saknar närhet, något jag inte fick från mitt ex.
Ibland tänker jag på exet att om han bara slutar dricka osv så kan vi vara tillsammans, men vi passar inte ihop han har aldrig kunnat eller velat möta mina behov i en relation. Han sa att jag var kontrollerande och fick mig att känna mig fel. Sjukt att det tagit så lång tid att inse detta när man levt så länge ihop. Det viktigaste för mig är att inte hamna i en liknande relation. Antingen i en sund och kärleksfull nykter relation eller leva själv. Jag vill ha lugn och ro i mitt liv.
Heja oss för att vi tog steget till det livet vi förtjänar ❤️❤️

Jag har faktiskt sovit i natt. Vaknade 06.30 med ångestpåslag. Flyktkänslan är enorm men jag försöker sitta still i båten. Påverka det jag kan påverka, här och nu, nu, nu. Nu knägympa!

Kram 🐘

@Varafrisk Tack för omtanken ❤️

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Tack för omtanken ❤️

Kram 🐘

@Se klart Ja, just nu får jag försöka sitta still i båten. Se vad de har att erbjuda mig, men jag vill verkligen inte putta ut någon annan heller. Fast samtidigt måste jag se till mitt eget bästa. Senast förra veckan tänkte jag att ett stort sparpaket är nog på gång snart. Att det skulle bli skönt att inte delta utan sitta på läktaren, för med mina 31 år på företaget sitter jag säkert liksom. You wish. Nästan ironiskt att jag tänkte så.

Kram 🐘

@Ny dag Så starkt jobbat ta dig ur gropen så snabbt igen💪🏻. Skickar varma kramar med förhoppning om att du snart mår bättre igen ❤️🥰

@Varafrisk Så sänt att det verkar vända till det bättre för er dotter. Oerhört starkt att du ridit ut den här stormen nykter! Önskar dig en fin dag!❤️🍁🥰

@Andrahalvlek Så himla trist! Förstår att livet suget nu. Låt det få suga lite grann för där inom dig har ju du de där superkrafterna inom dig som du kommer plocka fram så småningom. Men var sak har sin tid.

Varm innerlig kram ❤️❤️

Godmorgon godmorgon bästa kaffegänget!

Nu är det trista tider, regnigt och mörkt, och snart kommer snön, har väl kommit på en del håll iofs, men inte ännu där jag bor. Men då gäller det att hålla sig ifrån enheter, man kan tända ljus och försöka mysa så mycket det går.

Önskar er en fin tisdag i oktobermörkret!

@Ny dag Jag går ju på eftervård varje måndag. En trygghet för mig. Inte för att jag är rädd för återfall utan att träffa mina vänner som förstår. Hursomhelst så brukar en av behandlarna säga att även om man mår bra ska man gå på möte. Tänker på din terapi…så viktigt att gå även när man mår bra. Så gör det…låt terapeuten ta ansvar…leda dig.
Du vet..jag följde många råd…fast inom mig så visste jag att jag skulle dricka. Att ta en promenad när jag kände sug…varför?? Jag skulle ju dricka…men nu…jobbiga känslor..vad gör jag med dem? Kanske äter…eller bara är i dem. För mig är det helt obegripligt att jag fixade det …det var så långt bort men så kom det…..@Ny dag… nykterheten är kanske närmare än du anar🙏🏻❤️

@Andrahalvlek Fy va trist och orättvist! Jag önskar verkligen det kommer något gott ur det här för dig! Kram❤️

@Varafrisk 🙏 Ja du om någon är ett levande bevis på att det går! Så glad för din skull! Jag går i terapi men liksom struntar i det när jag mår bättre. Ska även göra en utredning om jag bara kan uppvisa nykterhet. Har i hela mitt liv sabbat för mig själv när jag är nära ett hållbart mående. Dålig impulskontroll eller vad vet jag. Fruktansvärt uppgiven, rädd och ledsen. Hatar denna sjukdom. Och måste tro på att det en dag kommer lyckas också för mig. Jag har ju ingen glädje av dricka det mer än att jag äntligen får lugn i hjärnan på ngt konstigt sätt. Mår bättre om några dagar. Ny helt förstörd.

@Ny dag Åh finaste vännen❤️ Känner med dig men du vet det kommer gå en dag. Du ger ju inte upp, du är här och du skriver. Fortsätt skriv. Jag minns inte riktigt men har du gått i terapi? Du är kanske som jag behöver mer hjälp än forumet. Ngn behandling? Förlåt, att jag inte riktigt minns men min hjärna är inte som den borde.

Tror på dig🙏🏻Kramar❤️

@Ny dag Åh finaste vännen❤️ Känner med dig men du vet det kommer gå en dag. Du ger ju inte upp, du är här och du skriver. Fortsätt skriv. Jag minns inte riktigt men har du gått i terapi? Du är kanske som jag behöver mer hjälp än forumet. Ngn behandling? Förlåt, att jag inte riktigt minns men min hjärna är inte som den borde.

Tror på dig🙏🏻Kramar❤️

Och ändå orkade jag inte med mig själv utan tar nya tag igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte men någon gång måste bli den sista. Tog mig dock snabbt ur helvetesgropen. Nu tillbaka igen, ärrad förtvivlad svårt att sova då ångesten fullständigt rider runt i kroppen. Ska försöka lyssna lite på bok. Har ringt läkaren och fick en återbudstid igår. Har med handen på hjärtat trott att bara genom vara nykter blir det bra. Min läkare hävdar motsatsen och jag med. Varför gör jag så mot mig själv? Suck från botten av botten

jag skulle beskriva de som att det svartnar när ja väl går o köper alkohol , på samma gång som att ja faktiskt är medveten. lite som ärr vara besatt av något. jag har väl ganska oförändrade alkoholvanor egentligen men jag har mycket bättre vanor än från när jag började skriva här. det finns kvar , fast mildare, inte lika illa inte lika ofta inte lika många. jag antar att jag kommit någonstans iaf. men jag är fortfarande besviken på att de sker . inte just för att ja tkr de är fel o dricka nån droppe. för min del handlar de mer om o förändra sitt drickande. men det är fel just för ja dricker ganska mycket per gång och de kan hända de sker dagen efter osv. idag drack jag. nykter 14 dagar tex. men ska hämta däck osv , beställt nya vinter dubbdäck. så måste lida ut imorrn tex och hämta däcken på onsdag. missbruket finns där på nåt sätt samtdidigt som att de blitt bättre. men äveb fast de blitt bättre så känns de olagligt på nåt sätt. de känns dåligt. de känns inte okej. varje gång ja ska dricka oavsett hur länge ja haft paus så känns de som en synd. de har blitt lite konstigt tkr jag

Fy och usch. Jag lider med dig. Och jag ser detta ske precis hela tiden. Spar, spar och spar- och så undrar man varför det går sämre?
Förstås verkligen koblaffa-känslan, men du vet ju också som jag att det är funktion och inte person man sparar bort. Jag har absolut varit med om att tvingas spara så att människor jag verkligen gillar- fått flytta. Men då gäller det ju verkligen att se till att ”det nya” blir bra för personen.
Bra där med dieten, kommer att behöva ta rygg på dig efter ett par veckor med restaurangbesök, glass och smågodis.
Men först ska det få vara höstlov.
Sen tar vi det därifrån.
Vad skönt att du har Emil! Kram 🥰

Usch sånt gillar jag inte @andrahalvlek- och mer TVÅ chefer, då hoppas jag de har något riktigt trevligt att berätta.
Du får berätta (eller ska in i din tråd och läsa förstås)
@geggan, ja det har livat upp lite- idag fick jag en del underlag (finansiellt) och det kändes aningen nedslående och en så mkt mindre verksamhet än den jag håller i idag. Men det finns andra fördelar.
Ja det får mogna i veckan, om jag alla ska söka formellt.
Ett mkt stort plus är att jag får en jätteduktig chef. Annan företagskultur om än i samma koncern.
Men ja! ”Liket lever” som min gamla marknadschef sa om vi lyckades över förväntan.
Nu ska jag kika in hos några av er, och sen släcka ner i tyst hus- maken drog till landet med katterna- jag jobbar en dag till. Kram 🥰

@Bobafett Bravo!!!🥳🥳🥳

@Letlive den frågan ställer även jag mig.. skulle jag kunna lita på personen igen? I min värld låter 4 v. Som självklart bra jobbat av din sambo men troligen gör det inte mycket för förtroendet. Dessutom verkar ju återfall mer en regel än ett undantag. Tillit kan nog vara bland det sista man återfår.. ja eller som en klok människa sa till mig. Tillslut får man nog lov att välja själv, aktivt om man tänker lita på personen eller inte , helt enkelt ta chansen. Men när den magiska gränsen är nådd är nog olika för alla.
Klart att din sambo blir ledsen men kanske beror det delvis också på att hon själv inser lite av vad "hon" orsakat. Om ni kan kommunicera så prata prata tänker jag iaf.. är nog viktigt att samtala om vilka förväntningar man har på varandra. Ofta är det ju våra egna förväntningar som inte går ihop med den andras och ofta orsakar besvikelse.

@Geggan Extra-mormor ❤️ Så fint! Hoppas allt med bouppteckningen ramlar på plats snart.

Kram 🐘

@vår2022 Det är sant. Allt blir som det blir och går som det går. Jag är oerhört sugen på att söka annat jobb, just för att jag känner mig så illa behandlad. Samtidigt är jag sugen på att drämma mina 31 jobbår i skallen på cheferna och hänga mig kvar med en dåres envishet.

Och ni här på forumet får följa med som hejarklack på den här resan också!

Kram 🐘