Senaste kommentarerna i forumet

@Tröttiz
Ja, dessa dagar med frustration känns bättre att komma ur än att vara i.
Det är klart att du ser det med andra ögon, du har ju verkligen fått se de allra fulaste sidorna av alkoholen. Håller med i att glorifieringen och att så mkt cirkulerar sig kring alkohol är frustrerande när man sett all skada det gör.
Du kanske skulle gå med i en förening som jobbar med dessa frågor? Ex IOGT NTO tror jag de heter.

Kram och hoppas din dag blir bra idag.🍀

@Vanor Det är sjukt svårt att ändra. Jag misslyckas gång på gång, och skäms och skäms. Men någon gång hoppas jag att jag skall lyckas.

@Lora
Jag vill heller inte lyfta fram mig som person utan använder mina erfarenheter som exempel, man utgår ju från exempel för att kunna generalisera. Så antingen missförstod eller så är jag otydlig.
Det är ju så man bildar en uppfattning om hur så saker faktiskt är.
För att kunna generalisera med säkerhet använder man sig av vetenskapliga metoder.

Då har du kanske sett något som skapa ett paradigmskifte på hur man ser på alkoholism för WHO och all vetenskap hävdar ju och har vederlagt alkoholism som en sjukdom.

Förstår mig inte alls på vad du är ute efter? Klart alla fattar vad missbruk medför så du behöver inte hålla lektion om det.
I övrigt så kan vi nog komma överens om att vi inte är överens i allt.
@linak12345 förlåt att jag varit delaktig i att highjacka din tråd.
Nu är det DIG det handlar om, återigen er om ursäkt.

@Snödroppen Jag skriver inte om dig eller din situation över huvudtaget. Jag skriver i generella termer.

Om man lever i ett aktivt missbruk som innefattar psykiskt våld & manipulation så är detta en del av vad droger orsakar. Det är den effekt droger har. Det är inget konstigt i det. Det är så det är. Det går att förändra eget beteende. Det är inte kört. Sluta droga och lär känna dig själv. Även medberoende har ett eget val. Sätt gränser eller gå därifrån. Sedan får den som orsakar detta ta sina konsekvenser av sitt handlande. Jag beklagar att du behövt utstå det.

Gällande sjukdom. Jag har inte hittat något faktabaserat stöd kring att det är en sjukdom. För mig är det snarare ett sätt för samhället att förklara ett komplext fenomen som det lagts alldeles för lite resurser på att förstå sig på via forskning. Den hjälper säkert medberoende (men i min värld inte beroende) att få någon sorts förståelse för allt. Det är enligt mig inte sjukt att bli beroende av droger det vore snarare sjukt att inte bli det. Droger i sig förställer personen. Man trubbas av och blir en annan.
Det tråkiga med "sjukdomsstämpeln" är att den får lätt de beroende att tro att de inte har något val. Man är ju sjuk... Får en lätt att bli passiv. Bidrar inte till förändring.

Den verkliga sjukdomen i min värld är skammen. Skam är en av de mest smärtsamma känslorna eftersom ens kärnjag, inte bara ens beteende, står på spel. Känslor av skam åtföljs vanligtvis av en känsla av att krympa eller att "vara liten" och av en känsla av värdelöshet och maktlöshet. Människor som skäms känner sig utsatta och sluter sig inne för att skydda sig. Det är den känslan som sätter käppar i hjulet. Det är den som leder till permanent missbruk om den inte angrips.
Man dricker. Dopaminpåslag med reducerad grad av ångest initialt. Blir avtrubbad och förställd. Dagen efter kommer ångest & skam som ett brev på posten. Man triggas och dricker igen. Skäms för allt skit.

Det finns forskning som pekar på vad skam gör med en.

- Personer som känner skam undviker ofta relationer, sårbarhet och gemenskap.
- Trycker ofta undan känslor
- Känner sig värdelösa, deprimerade & har ångest
- Undviker fatta hälsosamma beslut som riskerar leda till ytterligare skam och fokuserar hellre på det man vet inte kommer generera skam
- Om man känner skam är det lättare att få återfall vid missbruk för man inte tror att man kommer klara hålla sig nykter. Man är en hopplös nolla.

Så i min värld. Om du är i beroende och skammen äter dig innifrån så att du inte får snott runt situationen gör då följande.
- Omge dig av personer som inte bidrar till att öka din skamkänsla. Prata om din skamkänsla med personer som känns hjälpsamma. Skam reduceras när den får luftas med andra
- Flytta ut skammen utanför dig själv. Prata om den gör att du flyttar ut den
- Var snäll mot dig. Var din egen bästa vän
- Träna på små saker som kan trigga skam. Lär dig hantera små skamfyllda delar
- Inta sinnestillstånd att det går att förändra. Inget är omöjligt

Om ni tittar på ovan. Om ni känner in vad irritation och ilska gör med er i skamfylld situation? Hur skulle ni agera? Tänk sedan på att alkoholrelaterad skam är uppbyggd inte bara i en specifik situation. Den är uppbyggd över tid. Därmed är inte ilska eller irritation svaret i min värld på hur man blir nykter. Det är att hitta sätt att släppa skam.

Skam och irritation triggar varandra. De är inte kompatibla. När beroende hittat sätt att hantera skam & medberoende lärt sig att naturligt sätta gränser utan att visa frustration tror jag man har lättare att ta stora kliv framåt i relationen.

Sen är ju alkoholism en sjukdom enligt WHO och att ha ett val handlar ju om att man kan ta ett VAL i att hålla sin sjukdom i schack.
Detsamma gäller ju medberoende, det finns alltid en känslighet för den typen av destruktivt beteende som man behöver jobba med ständigt för att inte falla tillbaka.
Känslan skam har en funktion och den bottnar i att människan är ett flockdjur och ska kunna fungera i flock.
Att känna Skam är ett friskhetstecken anser jag men då kanske du själv behöver gå in djupare i varför känner du skam? Och möta skammen även om det är jobbigt. Jag tror faktiskt det är så man jobbar med sig själv. Så har jag gjort iallafall och det gör ju också att jag lär mig själv hur jag förhåller mig själv tills saker snarare än att försöka förändra min omgivning för att slippa känna skam.

Vaknar efter helt underbar fest igår med dans till småtimmarna, det var längesedan sist.
Flytten är nu bestämd och planerad.
Känner pirr i magen för att jag nu börjat mim resa mot mina mål.
Är så tacksam för livet, för att jag lär mig mer om mig själv och min värderade riktning. Upptäckte igår hur mycket jag älskar att dansa.
Livet är tufft ibland men känslan av när inser att man kan hantera det med öppenhet och villighet att lära sig och förstå för att ta sig igenom det , att övervinna det är faktiskt fantastisk.
Det blir en söndag i vila 😄
Ha en fin söndag kära forumvänner och tack för att ni finns, lär mig så mycket från alla härinne ❤️

Skönasöndag!! 🌞

Ännu en solig dag och jag har haft en lång kaffestund på balkongen. Var inte måttlig igårkväll men mår ändå bra tycker jag, brukar faktiskt inte må särskilt dåligt dagen efter. Även om jag har svårt att vara specifikt måttlig per tillfälle har jag ändå gränser men ångesten direkt vid uppvaknande är förstås inte trevlig. Den har jag dock skakat av mig under morgonstunden tillsammans med kaffe, lek och gos med kissarna och massa citronjuice så nu känns dagen gladare igen. Det är faktiskt en riktigt bra dag och jag är på ett strålande humör! Ni vet en sån där dag man bara känner sig lycklig, fullkomlig och tillfreds liksom och jag älskar söndagar 🥰

Efter de här sköna balkonghänget ska jag iväg och handla lite, träffa träningskompisen på en promenad i det jättehärliga vädret och sen tänkte jag ordna nån riktig godfika och åka till mina föräldrar. Jag vill ta en stund att fira tillsammans med dem. De har varit med mig genom allt ovälmående åren bakåt, genom start av tablettsubstanser och alla avslut. De enda som är gladare än jag över att jag mår bra och att dessutom alla tabletter är borta sen ett par år är mina föräldrar. Jag äntligen redo att ta mig an igen och måendet är gott. Om ungefär en vecka börjar jag arbeta full tid och det ska bli spännande! Det är värt att fira ❤
Det har varit en så himla lång och svart period bakåt och min tacksamhet över att få må såhär pass bra igen är oändlig. Det var svårt för mig att se att jag nånsin skulle kunna må bra igen, trodde faktiskt att jag aldrig skulle bli människa. Alla omkring var oroade och jag ville inte leva mer men upprättade min egen krisplan och det var många som fick ta emot sena samtal med panikattacker där allt jag ville var att försvinna. Det var inte ett hot, det var en önskan. Jag förstod heller inte just då och i det måendet hur illa tabletterna inverkade och att de skapade ett ännu sämre mående för mig än jag egentligen hade behövt ha. De bidrog till än ännu mörkare svärta, panikattacker, utmattning, dödslängtan, självskada och så mycket annat. Allt det där försvann när jag slutade med dem. Det bara upplöstes och det är som natt och dag. Jag mår lika bra som jag gjorde innan det blev svart, nästan bättre för jag har blivit bättre på att vara sann mot mig själv och att balansera mig själv och dagarna. Jag tar en dag i taget och gör det bästa jag kan av dagarna. Är glad och tacksam för varje ny dag. Min acceptans är stor.

Hoppas ni också har det fina vädret hos er. Nu tycker jag vi skapar oss en riktigt skön söndag!

Kram ❤

Bästa @Crusade! Så tufft du har det! Eftersom du har berättat att du har bipolär sjukdom så är det många delar som du beskriver som liknar min dotters sjukdom. Som tex det här med att antingen är det svart el vitt.

Jag har följt dig under tiden som du har skrivit här på forumet. Du skriver som oftast på natten. Hur är det m din sömn? Behöver dina mediciner justeras? Säger som ngn tidigare frågat…antabus? AA- el NA- möten? Det känns verkligen som du behöver stöd i detta. Sök hjälp🙏🏻

Kram🤗

@Charlie70 Ja, man kan verkligen undra och ifrågasätta detta!

Kram!

Ja, kämpa, men ta gärna hjälp, har du provat antabus? Och AA-möten? Det kan vara bra med back up. Det går att sluta, du har ju klarat det förut och vet vad du vill. Värme och styrka till dig!

@Varafrisk OK, ska be den viktigaste mottagningen om detta. Men det kommer då alltså ändå bli en lucka mellan 16-18, varför ska det vara så?

Stort tack!

@Charlie70 Ja, det är så som jag har förstått det👍🏻

@Varafrisk tack! Förstår jag dig rätt att ni efter denna procedur har gett tillgång till endast er enhets journalföring och att man måste upprepa proceduren för respektive vårdgivare?

@Andrahalvlek ja jisses vad ni går igenom. Som ni har kämpat genom åren. Och jag funkar väl lite som du, när jag är mitt i det är jag fullständigt hudlös, sedan får man fatt i problemet, börjar lösa det, tiden går och man återhämtar sig - till nästa smäll. Här har det smällt väldigt tätt sista tiden så nu är jag känslig, inser och förstår det. Jag kan också se bortom detta, någon gång kommer den stabila plattformen, hur den nu än ser ut. Just nu medicinerar vi åtta ggr om dagen - en j-vla sjukstuga här, man påminns liksom hela tiden om det onormala. Just detta vet jag inte hur länge vi ska hålla på med. Kanske några månader till, kanske hela livet. Allt är oklart.

Nej jag fattar inte varför vissa ska drabbas av än det ena och än det andra. I min flickas fall nu rör det en autoimmun sjukdom som har hög samsjuklighet med andra autoimmuna sjukdomar. Vissa värre än andra. Fattar inte hur kroppen fungerar, vad är poängen med ett system vars enda ändamål är att slå ut kroppens friska system som finns för överlevnaden? Vilken är den bakomliggande biologiska poängen i det?

@Lora
En sak är helt säkert att klarar man inte av att se saker utifrån bägges perspektiv så är det inte riktigt en ömsesidig relation. Dvs ett medberoende fortsätter.
Känns inte helt som att du gör det nu.
Man ska givetvis ta ansvar för sig själv.
Jag blev utsatt för manipulation och psykiskt våld, vart ligger ansvaret?
Det beteendet man får när man lever i ett aktivt missbruk där man känslomässigt skadar andra, vems ansvar är det?
Om din tes om att alkoholism inte är en sjukdom och att man gör ett val som innebär att man försummar sig själv och sin omgivning, ljuger, misshandlar, är otrogen, lägger över sitt ansvar, skyller ifrån sig.....så förstår jag inte alls vad du menar, i min värld går det inte ihop.
Utgår man från att det är en sjukdom,vilket man gör i denna värld så måste man kunna skilja på sak och person.
Som anhörig stannar man ju för att man vet att bakom det missbruket finns en person man älskar och som lider men man avskyr själva missbruket.
I en frisk värld så blir man arg när en person ständigt går över ens gränser och skadar, allt annat vore ju bara en anpassning av det sjuka.
Jag tror det är viktigt för den som missbrukar att förstå att den här personen älskar mig och skadas utav mitt missbruk, dvs det gäller ju att förstå varandra och inte bara se det ur sitt perspektiv.

@Charlie70 Jag kan förstå att vissa vårdnadshavare inte ska ha åtkomst t sitt barns journal men att man gör det t en generell regel för alla vh har jag däremot mycket svårt att förstå. Barnen är ju faktiskt inte vuxna, inte myndiga! Det är få vh som frågar om åtkomsten vilket jag tänker beror på att man inte vet.

På min arbetsplats är det vi kuratorer som får ta hand om det administrativa kring detta område. Vårdnadshavare tar kontakt m oss och jag får ta emot samtalet. Jag tar upp frågan m mitt team om vi kan ge vh åtkomst t journal. Vi har inte nekat ngn och det finns nog ingen vi skulle neka heller för den delen. Om patienten är på den nivå då hen förstår vad det innebär måste man fråga patienten. Jag har bara frågat en enda patient. Den blankett som jag fyller i finns på vår interna hemsida. Jag fyller i patientens namn och personnummer även vh namn och personnummer plus mitt id-nummer inom regionen samt vår enhets id-nummer. Det står även under vilken period som åtkomsten gäller. Min chef och jag skriver under. Jag skickar blanketten t för oss t It i Mölndal där man handlägger dessa ärenden. Jag skriver därefter en journalanteckning. Hur lång tid det tar innan vh får åtkomst vet jag inte eftersom då har jag/vi lämnat över. Denna åtkomst gäller för vår enhet.

Hoppas att det blev lite förståeligt och behjälpligt för dig🙏🏻

Kram!

@Himmelellerhelvette Håller med, forumet är jätteviktigt för mig också. Att kunna diskutera, reflektera och vidareutveckla sin tankar. Inget jag kan göra någon annanstans på detta sätt. Och man är i en gemenskap där man stöttar och stödjer varandra framåt. Jag skulle inte ha varit på den platsen jag är utan detta forum. Det har vidgat mina perspektiv, min kunskap och förståelse om beroende. Delande av lästips och poddar har ökat kunskapen om alkoholberoende och hur det påverkar hjärnan. Att vi är fler som har följts åt under våra processer och fortfarande finns kvar på forumet. Man lär känna varandra lite mer under ytan och det gör också att man vågar prata mer på djupet som tex skam och skuld. Det lättar på den egna bördan och blir mindre farlig att prata om.

Jättespännande att du på egen hand läst på om de tolv stegen och även tagit till dig av det. Det kan jag också tänka mig att göra någon gång, det intresserar mig att få kunskap och se hur man kan hantera beroende från olika perspektiv. Andra religioner, andra kulturer mm är jätteintressant och vidgar mina perspektiv. Det ger mer förståelse och kunskap om det som är annorlunda eller olikt.

Ha en fin söndag!❤️

@vår2022 När jag har haft mycket att göra ett tag brukar jag säga att just nu behöver jag bara sitta på en stol och fånglo. Det är känslan som fyller mig , att just det är mitt behov just då. I praktiken brukar jag då boka av allt icke nödvändigt i min kalender och sedan vila, vila, vila, vila tills lusten att göra något infinner sig. Jag kan med mina utmattningar i bagaget inte mobilisera ork när jag har kommit till en viss gräns. Jag tänker på att mitt batteri inte är tillräckligt laddat, att det ligger på en kritisk nivå under en längre period. Jag orkar då bara göra det allra nödvändigaste. (Och det är ytterst lite man faktiskt måste.) Då måste jag maxladda mitt batteri ett längre tag 🪫 🔋 Det brukar ta två-tre dagar innan lusten att göra något börjar kvickna till igen.

Kram 🐘

@Charlie70 Den där känslan av orättvisa är överväldigande stundtals. Min dotter föddes svårt sjuk, med fraktur på sex revben, hjärnskada sen fosterskadors och läpp- käk- gomspalt. Hon låg på sjukhus sina fyra första månader i livet. När hon vid 6 mån ålder började skela också fick jag fan nog med råge: Inte det också! Men det har fortsatt med olika typer av diagnoser och nu senast hade hon hjärtmuskelinflammation. Suck. Hur kan en individ drabbas av än det ena än det andra liksom!?

När jag är mitt i det känner jag mig helt överväldigad av känslor: Ilska, vanmakt, oro. På ytan cool, för det är viktigt vilka vibbar jag delar med mig av inför dottern. Vi har gjort allt med sjukhusbesök lite speciellt, på ett positivt sätt. Hon älskar att åka till sjukhuset och ta blodprov och undersökas. Hon får så mycket beröm att hon nästan spricker av stolthet, och sen fikar vi efteråt. Vi tar bilder som hon kan visa för kompisar och personal - och håva in ännu mer beröm.

En sköterska sa till henne att hon var så duktig på att ta blodprov så hon kunde få jobba hos dem och visa för alla andra barn hur man gör. Sen sa hon länge att hon skulle jobba på sjukhuset. Ett ynkligt plåster i armvecket räcker inte - hon vill ha bandage runt armen så det verkligen syns hur duktig hon har varit. Och alltid fika och cola i sjukhuskafeterian efteråt. Eller så handlar vi det i någon affär när jag kör henne tillbaka. Hon får välja vad hon vill ha, inom begränsade former.

Det är svårt att tro att hon som 4-5-åring var så traumatiserad att vi knappt fick in henne genom sjukhusingången. De gav henne lugnande inför blodprovstagning och hon grät och skrek och sluddrade som ett fyllo. Vi föräldrar fick tjurhålla henne. Då sa vi stopp, vi ville inte längre begå våld mot vår dotter. Då fick hon börja i lekterapi på sjukhuset och under många år var det samma rum, samma dvd-film som distraktion, emlaplåster och alltid samma sköterska som tog blodprovet. Och beröm och fika efteråt.

Så vände vi hennes inställning till sjukhusvård. Nu senast tog hon blodprov UTAN emla-plåster i en helt ny miljö med en sköterska som hon aldrig har träffat tidigare. Dottern sken som solen och ville dit nästa dag igen och ta blodprov. På tisdag ska hon få HPV-vaccin och hon är supertaggad inför det. Och givetvis får hon en burk cola efteråt.

Åter till mina känslor. När jag lägger allt fokus på hur hon mår i detta, och när jag ser att hon mår okej, så mår jag efter en tid också okej. This too shall pass. Jag har blivit rutinerad på att hantera den här typen av prövningar. Jag ramlar ner i ett dyhål, men jag kravlar allt snabbare upp igen. Jag tillåter mig verkligen att rulla runt i dyn ett tag, tycka riktigt synd om oss, men sen tar jag mig upp igen efter ett tag. Min dotter är 24 år, så jag har haft många år på mig att öva.

Jag hoppas innerligt att de snart hittar vad som felar din dotter. Det är alltid lättare att veta vad man ska förhålla sig till, att leva i ovisshet är oerhört jobbigt.

Kram 🐘

@Amanda L @Himmelellerhelvette
Ja, det är så bra att hitta verktyg till hur man kan hantera stressade situationer. Lägga in detta i verktygslådan bland alla andra verktyg för att lösa och hantera situationer i livet. Sätta etiketter på verktygen och lägga in dessa i erfarenhetsbanken. Öppna lådan och ta fram det verktyg som behövs i en given situation. Man lär sig så länge man lever! Härligt!❤️

@Delfinen80 Jag hade heller inte klarat mig utan forumet. Man behöver gemenskapen med andra i samma situation som man kan bolla ärligt med om det som är så skambelagt. Det är här jag fick alla mina första insikter om hur beroende fungerar. Sedan har jag fortsatt läsa på själv och lyssnat på flera böcker som människor skrivit om sina beroenden. När jag lyssnat på de som pratar om att AA är det enda som funkar har jag blivit rädd för att missa något så jag har satt mig in i alla tolv stegen och försöker få med mig dom i min nykterhet. Jag känner inte att jag vill gå på AA som det ser ut just nu men att ta till mig vad de jobbar med på sig själva det vill jag ha med mig. Jag vill säkra upp på alla sätt jag hittar att inte falla tillbaka.

Jag har också jämfört mig och det har också med beroendedelen av hjärnan att göra. Ex.
-Jag har allt kvar i form av det yttre, jobb, familj, hus, ekonomi. =Inte alls som den eller den.
Men jag hade tappat allt inom mig, var som ett hål inom mig.

Att vårt fönster öppnades redan nu är något vi ska vara så tacksamma över. Andras fönster öppnas aldrig eller så har de gått så långt in i beroendet att de inte får den hjälp de behöver precis då deras fönster är öppet. Jag är så oändligt tacksam över att mitt fönster öppnades innan jag hade gått så långt att jag behövde söka hjälp för att klara mig ur beroendet. När min mamma sökt hjälp har svaret varit att hon inte är tillräckligt sjuk och därför bara fått öppenvård. Där hon ska klara sig själv på kvällar och helger. Det är omöjligt att klara det för en som är så djupt nere i sitt beroende.
Där är jag livrädd att hamna därför vågar jag inte annat än att fortsätta plugga nyktra fakta och läka mig själv både psykiskt, fysiskt och själsligt. Ett år är ingen garanti, inte ens 10år om man inte ständigt jobbar på sin hälsa på alla plan och man får aldrig glömma vart man varit därför behöver jag forumet för att dela med mig om min resa och stötta andra på sin.

Kram❤️

@Andrahalvlek tänkte samma sak om familjer och barn... Du måste vara en diplomat av rang Andrahalvlek som lyckas balansera läget så bra att hon skickade det mailet dagen efter!

@Varafrisk tack! Hon faller inom 13-16 år. Berätta väldigt gärna för mig hur jag ska göra för att få åtkomst!

@Amanda L jobbigt!

Nu kör jag en vit månad (oktober)

@Charlie70❤️ Förstår att du känner sorg över din dotters sjukdomar. Verkligen en naturlig känsla. Och acceptans…nej jag skulle inte heller känna acceptans! Gör verkligen inte det m min dotters sjukdom. Trots allt det svåra som är runtomkring dig så känns du ändå så stark. Jag delade igår ett inlägg på Facebook som jag har delat tidigare. Det lyder så här, ”Du vet aldrig hur stark du är förrän att vara stark är det enda val du har”. Så är det…tänker jag!

Hur gammal är din dotter? Man kan få åtkomst till sitt barn fr 13 år tom 16. Jag har hjälpt föräldrar med det.

Kramar🤗🥰