Senaste kommentarerna i forumet

Ny här!
Sambo sedan 20 år. En son på 12. Mannen är alkoholist. Värst de senaste 5 åren.
Har skrivit kontrakt på egen lägenhet nu.
Men nu vill han ändra på sig. Säger att han ska dricka mindre. Han har en arbetsskada i rygg och armar efter olycka.Och dricker för att bedöva smärtan. Han har heltidsjobb. Dricker fredag och lördag. Ca en eller två flaskor Renat.
För övrigt så är han skötsam, ordningsam, bra koll på ekonomin, snäll, bryr dig om sonen.
När han dricker går han aldrig och lägger sig, sitter och pratar för sig själv. Vilket jag avskyr.
Känns som jag är på gång med att flytta. Vågar man ge det en chans till. Han säger att vi kan ge det ett halvår och att han ska minska på det och funkar det inte då får vi dela på oss.

När det gäller dödslängtan i kombination med alkohol så vill jag skriva några ord. Både till dig och till andra som läser det här och upplever liknande. Alkohol påverkar känslor på alla möjliga, ibland oberäkneliga sätt. Om man har självmordstankar så kan de förstärkas av alkoholen.Spärrar släpper och mer rationella argument förlorar sin kraft och känslor får större spelutrymme. Tyvärr är det många som skadar sig själva då de är berusade och som inte skulle gjort det om de varit nyktra, även om tankarna kan finnas där. Därför kan det vara extra viktigt att prata med någon om sina mörka tanka. Det kan faktiskt vara just livshotande att inte söka hjälp och behandling. Det finns ett flertal olika behandlingar som har goda effekter, både psykologisk behandling och läkemedelsbehandling. För en del kan det kan ta ett par försök innan det blir rätt, men det finns hjälp att få!

Läs mer om depression på 1177.se Vill du prata med någon direkt kan du ringa 112 och be att få prata med jourhavande präst alla dagar mellan kl. 21.00-06.00. Du kan också ringa nationella hjälplinjen på tfnnr 020-22 00 60, de har öppet alla dagar kl. 13.00-22.00.

Vi har valt att ta bort de inlägg du skrev inatt under alkoholpåverkan. Detta av respekt för såväl dig som för andra användare. Du är naturligtvis välkommen att skriva om hur du mår och hur det går för dig. Allas berättelser har ett värde. Även din och du.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Stort grattis till 17 dagar! Jag kan inte formulera det på annat sätt än att jag är stolt över din bedrift; jag har ju följt din kamp "på håll".

Jag märker att när jag inte dricker så får måndagen mer karaktär av en helt vanlig dag. En av sju. Men en måndag kan ju också vara den första tröstlöst jobbiga anhalten på transportsträckan till fredag där ölen och vinet vinkar välkomnande mot en.

Just nu känns det inte som att det finns nåt välkommet i alkoholen, dock. Den känns snarare olustig eftersom jag vet att jag inte kan lita på mitt förhållande till den. Och det är inte vin- eller ölglaset som är otroget, nej, det är jag själv som tar snedstegen.

Blev fel förut ang att hon tänker komma hem!
Eeeeh....nej hon kommer inte hem utan flyttar!

Jag känner mig rädd men ska bli så kul att få umgås m kompisar/vänner igen och att slippa oroa sig för att det blir en massa tjafs och bråk med X:et!

Du skrev ang vad din terapeut sa ang:

Tanke - Känsla - Handling

Är så bra och är något jag blrjat tänka på!
X:et börjar väl få panik för att jag börjar sätta gränser!

Till råga på allt så vill hon att jag hämtar henne när hon är klar!
Kommer nog inte göra det, har fullt upp m att packa hennes saker!
Min kärlek o vilja att lösa saker är större än hennes men JAG ska jobba m mig själv och inte hjälpa henne!

UB för orden, jag försöker i min lilla nyfunna styrka att stå på mig!
Fan inte lätt men tänker som så att om hennes kärlek är så stark som hon säger trots valen hon gör nu, då är det hon som ska visa det och vara den som hjälper mig för en gångskull i ett tillfrisknande!

Om kärleken är äkta och om den inte används för att utnyttja någon så kan den vara underbar....har jag hört iaf!

Min dröm kring livet just nu är att bli stark i mig själv, tänka kritiskt, jobba aktivt med stegen kring medberoendet jag har och kanske kanske hitta någon dör man möts på halva vägen för att man är mer lika än olika :)

att det finns lite styrka i dig nu vilsen.Även om det än så länge är ord så kanske de sätter sig i bröstet på dig.
Min terapeut som är specialist på medberoende sa.
Tanke känsla handling.
Dvs först har man tankar på vad det nu månde vara, tex oj jag mår inte bra.
Sen känner man fullt ut att man inte mår bra och varför.
Sen agerar man,dvs gör något åt situationen.Det är ju just denna sista akt i detta som är det svåra.
Att agera och hålla fast vid det.
Älskar man så gör man och just när det finns så tunga ta hänsynbitar i detta med alkoholism så tappar man alldeles bort det sunda förnuftet
.Ibland är det alkisen som måste stå för det trots att de inte har något när det gäller drickandet.

Strategier,tankeplaner om hur du ska agera och sätt silvertejp på truten och lås in telefon och dator om du måste :)

Jag tror säkert att ngn kärlek finns kvar men tillitet hos er båda är ordentligt skadad, tyvärr!
Jag kan bara se hur mitt X reagerar när JAG vill ha regler, hon har valt att flytta men vill ha kontakt, jag får inte fråga något men hon får!
Hon lägger all skuld på mig och där jag nu känner att om jag ska arbeta med mig själv så måste jag vara själv!

Tror säkert hon kommer höra av sig när pengarna tryter el känner sig ensam men hon vill inte låta mig ha ngn insyn så då tänker inte jag låta henne ha ngn i mitt liv!

Jag förstår att det är jobbigt för dig nu panda123 men fortsätt vara stark, fråga mycket och var kritisk mot ditt X, blir han arg så kanske han döljer något!
Tiden får utvisa var Ni står och hur känslorna är för varandra.

Ta hand om dig och tänk på dig själv!
Du är stark

Förstår att allt känns tungt nu. Jag kunde inte heller stå emot idag utan hällde i mig en flaska vin. Nu ligger jag i sängen med bultande hjärta och ångest.

Men vet du, vi är inte mer än människor. Vi får stå vårt kasst vi tog idag och genomlida plågorna. Men sen när vi kommer ut på andra sidan är de bara ta nya tag och försöka igen.
Förespråkar inte återfall men händer de så måste vi försöka leva med de och börja om dagen där på. Att ta livet av sig löser inte något. Ända som händer är att du bara inte finns mer. Och de hade ju varit väldigt onödigt!
Hoppas du mår bättre snart
Kram

(Vi har redigerat inledningen på detta inlägg då det kan upplevas som stötande för användare//Li-Lo Alkoholhjälpen)

jag ställer frågor som alla vägrar svara på
jag får en karta, men inte vilken väg att gå
Min själ vill iväg här ifrån
En fånge länge nog, ska världen vara så?

Vers1.
mina känslor, vem skriver om sånt? smörja!
har väntat i 21 år på att livet ska börja!
Kan inte ge tillbaks minnena som åren tog
En vilsen liten pojke som ligger och gråter blod

förtvivlad, fastspänd i en depression
jag vill av den här resan jag kunde ha bett min mor
hon pekade åt rätt håll, men jag vek av halvvägs
livet är ett minfält, långt ifrån en vallfärd

det är kallt här, och förtvivlan bara växer
vi röker bort vår sorg, men den slår oss dagen efter
Gud, ett litet fel så det blev igen
Jag är lyckojägaren som alltid lämnas tomhänt

Jag är glad utåt, men inåt ett uppror
Står vid gränslandet och missar mitt upprop
Fan! Var är ljuset? Vart är min livslust?
Vill födas på nytt, men kommer ut missfött

Ref. x2

Vers2.
Jag måste börja lära mig att vårda sinnet
Sväljer min stolthet, tittar upp fast tårar rinner
Har lovat mindre, men nu ska jag hålla allt
Går ut på stridsfältet, upp med hakan, huvudet kallt

barnet som jag va till killen som jag blev
växte upp fort men aldrig mannen som blev hel
allt gick fel, jag ville starta om
tog nya tag, men blev utslagen i första rond

jag var ditt allt, du blev min främste vän
Jag vet att jag har strulat, men mamma jag älskar dig
min uppväxt, jag klättrade över skyddstängslet
mitt hem ett skyddnäste, och du min skyddsängel

blev en utvald son som fick dela din närhet
Du är som en ståtlig gudinna som hela min kärlek
har aldrig varit orättvis, och fått mig att lida
Du vet att jag är evigt tacksam över att du stått vid min sida

Ref. x2

Vers3.
Tankarna flödar, när jag är själv om natten
Angelika, för dig går jag genom eld och vatten
ingen klyscha, det är bara som det är
Det känns som om gud skröt när han skapa din själ

Till hälften av vår släkt, varför blundade ni?
Min syster blev den kvinnan, ni aldrig kunnat bli!
Sen undrade ni att vi inte hörs längre
En kniv i ryggen, vi behöver inte sånna vänner

hårt mot hårt, vi vet hur stål ska smidas
Du är mitt andra jag, utan den dåliga sidan
Vi kom från en släkt, där lagen delades upp
Ständig motgång, repriser spelade upp

Vi vann den kampen och vandrade ända hit
Det är ingen slump att du döptes till änglalik

Jag har följt din tråd från början och vissa delar känner jag igen mig i som medberoende. Och blir berörd på ett sätt att vilken människa du måste vara, som accepterar att du stannar gång på gång när din flickvän mår så dåligt när alkoholen är med i bilden för henne.
Skönt för henne att fått behandling, men tråkigt att hon väljer att göra Slut med dig så som du funnits för henne i vått och torrt. Det är synd att hon inte verkar inse det, för du är väl hennes största stöttepelare kan jag tro.
Men du tänker riktigt att du får nu chansen att tänka mer på dig, vilket du borde gjort för längesen.
Samma är det här.
Han ringde igår och vi pratade i telefon en timma. Han säger det är tröttsamt att höra ifrån mig att jag tar upp hans drickande.
Han säger att han vet om sitt drickande och vet att det varit mycket, och han har sin egen plan på hur han vill jobba med det.
Han säger att han LOVAR mig nu att han jobbar med detta, och han vet när han skall sluta dricka innan han kommer över gränsen.
Så vi kan säga så här: Om jag som flickvän inte "tjatar" mer om hans drickande och lovar det, så lovar han att jobba med sitt drickande med alkohol i glaset, och utan alkohol i glaset.
Där är vi nu, MEN två frågor ligger hos mig nu
Ett: Hur länge kommer detta lovas? Veckor? Månader? År?
Två: Har det gått för långt för att det skulle bli bra och fint nu mellan oss? Finns kärleken kvar hos mig till han, och han till mig??

Osäker väg går jag på nu....
Hoppas du finner lugn och ro till dig själv Vilsen 76. Du är viktig!!

Pratade med mitt X(trodde jag) men då säger hon att jag inte vill lösa något!!
Fan det är jag som velat lösa saker!

Nu säger hon att det är slut bara för att jag pratade med hennes syster om livet efter behandlingen, hon tycker även att jag ska ta itu med dem bitarna kring medberoendet för att bygga upp hennes tillit men ett jävligt stort sådant är att hon ändå tänker komma hem....får inte veta var hon ska bo för det har inte jag med att göra!

Sen säger hon att hon älskar mig men vill leva själv och fine det e vad jag behöver oxå!
Vara ifrån varandra kan vara bra!
Och till råga på allt så vill hon att jag hämtar henne när hon är klar....snacka om att vilja ha kakan kvar och kanske kanske låta mig ta del av smulorna!!!

Ska bli skönt att leva själv!

Vilka steg du har tagit! Det är aldrig någon mening att blicka bakåt och ångra. Nu och framåt är allt vi har. Så klart en stor omställning med eget boendet men jag tror du kommer hitta en ro där som du aldrig fick i huset. Du får se hans drickande under påskdagarna som ett tydligt tecken på att du är på rätt väg. Skönt att du har din dotter hos dig. Du gör så rätt som väntar ut henne utan att pressa.

Skönt du har vänner omkring dig oxå, försök att inte lägga energi på de som för tillfället inte finns där. Jag tycker det kan vara så ibland, att de kommer och går och om de en period inte finns där så har de ofta med deras eget liv att göra och inget som man bör ta personligt.

Hoppas ni kan få ordning på det praktiska så du kan ta ytterligare steg mot din frihet.
Kraft till dig!

Kram

Om du är allt så så kommer han visa det efter att du sagt nej....inte direkt men det kommer!
det är jobbigt att följa hjärtat men gör du det för länge så sårar du dig själv bara mer!

Jag har druckit i princip varje dag i ett par år. Smög med glasen när jag lagade mat åt barnen. När dom flyttade började jag dricka tidigare o tidigare på kvällarna. Mitt beroende är än så länge dedikerat till kvällarna. Jag känner aldrig sug på morgonen eller på dagen. Tröttheten har eskalerat och måndagar har varit värst. Nu när jag fick motivation att gå med här förra veckan så drack jag inget på vardagskvällarna vilket kändes bra. Fredag 4 glas, lördag 10 glas. Söndag.......1 glas. Idag kommer jag inte dricka men känner i hela magen och huvudet ett sug efter alkohol. Min önskan är att kunna dricka på helger men är tveksam om det är en taktik som håller. Kan man bli normaldrickande på helgen igen? Som det känns nu lurar man väl bara sig själv. Jag längtar redan till helgen så jag kan få ett glas vin....eller två.....eller tre. Ja ni förstår vad jag menar. Jag vill inte att veckan ska bli en transportsträcka till helgens njutningsfulla alkoholinnehållande kvällsaktivitet. Jag kommer testa 0 alkohol på vardagar så får vi se vad det lever till. P.s Det bor själv i huset på vardagar så ingen övervakar mig.
Ha de gott.

Dock träffar dom honom när han är nykter och vi har åkt och hittat på saker,och då har han skött sig relativt bra, men de gångerna är lätträknade tyvärr.önskar bara att han blev frisk från helvetet både för hans och våran skull, men jag vet också att vi inte kan göra honom frisk utan han själv måste vilja och när han väl vill så finns inte hjälpen, känns så hemskt och att de beroendet är så starkt, han säger ofta att jag är hans allt och att jag är den enda som förstår och lyssnar ändå vet jag att alkoholen är allt :(

Tyvärr kommer jag inte vilja visa mina barn hur han är dom är alldeles för små, och jag vet själv när jag var barn hur osäker och rädd jag var, även om det kanske skulle vara en läxa för honom vill jag absolut inte att mina barn ska behöva känna den rädslan och oron som jag själv fått göra så långt jag minns kände mig aldrig trygg och det sitter så djupt i mig fortfarande.

PS: sorry för bad spelling men tangentbord saknar vissa bokstäver samt själva författaren klantar till orden ibland, blir lite fel och pratar jag om det jag dricker varje dag blir man bara mer och mer sugen,
(Har nu suttit hemma ca 3 timmar inte druckit ännu men det suger efter ölen..)

Barnen är mitt allt. Klart man saknar dem, när man jobbar funkar det, är inne i jobbet. Men när man kommer hem är det som att slippa vänta tills dagen ska ta slut normalt, känns tiden kortare med alkohol i kroppen, blir mer avslappnad, mer som en naturlig del i dagens "rytm".
Men när jag är med barnen är de allt, kan inte dricka framför dem eller när jag har dem. Tänk om jag mister dem pga alkohol , det är det min hjärna intalar mig.
Med barnen gör vi saker varje dag och da flyter dagarna utan alkohol.
Är inte för att vara ensam direkt, men vantrivs.
Ang. ekorrehjulet kan de ligga en del i det,men ser som sagt inte det själv.
Men som sagt vet inte just därför känns det som jag maste höra med fler som kanske har/haft det ,
Hur gjorde ni,
bör man söka upp AA grupp för hjälp
Bör man ha psykolog, terapi.
Själv terpai i non form...
Allt är välokmmet.

Undrar om man ibland har för mycket fokus på allt jobbigt och eländigt i ens liv. Kanske allt vore enklare om man bara fokuserade på vad som är bra? Kanske allt skulle lösa sig automatiskt om man bara fokuserar på det som är bra?

Varför är det så svårt att hålla fokusen till det som är bra?

Kram

Men så många ser måndagar som nya möjligheter och utmaningar. Bara positivt.

För mig just nu innebär måndagar en början på en ny ångestfylld vecka med panik över allt jag ska hinna med på jobbet och över allt jag ligger efter med. Är oftast sjukt trött på måndagar....säkerligen ofta efter dryckeshelg....som denna :-( och tungt arbete hemma.

Önskar jag upplevde måndagar positiva.

Varför blir man mer sugen när man bestämt sig för att sluta?
Förr kände jag väl ett visst sug på veckorna men var inte något jag la överdrivet mycket tankekraft på. Sen jag bestämde mig har jag dock haft ett sug varenda dag som är så galet stort. Någon som vet varför de blir så?
Det är väl så att man alltid vill ha de man inte kan få men varför reagerar hjärnan så. Sjukt tröttsamt :(
Legat senaste timmarna och suktat efter ett glas vin. Är så nära att ge efter.

Ville bara upplysa er alla om att det är måndag idag, om nu någon mot förmodan missat det. Måndag hela långa da'n, alltså.

:)

Det låter tufft, det du beskriver. Jag funderar lite över vad det är som gör att du inte står ut. Och vad det är som gör att du står ut när du är med dina barn. Är det längtan efter familjen? Rädsla för att vara ensam? Det känns som att du springer ifrån dig själv i ett ständigt ekorrhjul och jag skulle önska dig tillräckligt med mod och sinnesnärvaro för att våga stanna upp för en stund.

/Lena