Senaste kommentarerna i forumet

Jag tittade på filmen When love is not enough. Man kände igen sig precis, men jag det stärkte mig inte i mitt beslut. Hon lämnade ju aldrig sin alkoholist utan gick hela tiden vidare med honom. Det fick bara mig att känna att man ska försöka ännu en gång och ännu en gång tro på honom. Jobbigt!

Jag är glad för att min dotter har kommit till mig självmant o har bott hos mig ett tag nu. Det känns väldigt bra för jag hade börjat att tvivla på om hon skulle göra det. Det jag känner mig ledsen för är att min sambo har varit full o odräglig igen. Påsken firade vi tillsammans i huset med båda tjejerna, mina föräldrar o hans föräldrar. Det gick jättebra o han skötte sig utan att dricka så det märktes i alla fall. Påskdagen kunde han inte hålla sig längre o blev riktigt berusad o otrevlig både mot mig o tjejerna annandag påsk blev likadan. Då känner jag att jag gjorde rätt som lämnade honom, jag hatar verkligen när han är så där o att han gör barnen så ledsna. Efteråt låtsas han som ingenting som vanligt , det är såå sjukt beteende!! Jag längtar verkligen tills jag blir helt fri från den mannen. Så här hade det fortsatt i alla år om jag hade varit kvar.

Tack, jag har aldrig varit med om detta o antagligen är det min rädsla att förlora någon som man har förhoppningen att kunna leva tillsammans

Ett inlägg för oss alla att komma tillbaka till när vi behöver kraft och påminnelse om varför vi är där vi är. Stämmer in i Nymans skål.

Tack för att vi fick ta del av din historia.

Inte sällan när jag ser ditt trådnamn som hastigast så tänker jag alltid samma mening i huvudet, den kommer helt spontant VARJE gång; "Nä, serru det kan man inte!!!" Ibland lägger mitt sjuka lilla huvud också till: "Här ska inte dös på länge".

Så då vet du, om du undrade alltså.

Sitter här med gåshud på armarna och värme i maggropen. Jag höjer en skål för detta ditt inlägg - det är prima kolsyrat vatten med mangosmak i glaset.

Men TACK, sköna du! :)

Tack till alla er som skriver här. Jag måste gå in här varje dag nu och läsa för att få en känsla av att jag åtminstone har lite rätt i det jag är på väg att göra. Önskar att jag hade någon vid min sida 24 timmar om dygnet som peppade mig. Det skulle jag behöva, har så dåligt samvete hela tiden för vad jag "ställer till med". Och detta dåliga samvete får mig att tvivla hela tiden på vad jag håller på med.
Förresten Sway, dig har jag aldrig sett här på forumet innan. Har du levt med en alkoholist eller lever du med en, eller vad är dina erfarenheter av detta?
Jag har så himla svårt att hitta den där starka känslan av att lämna och leva ensam, som jag hade tidigare. Är kanske rädsla, rädsla av att stå ensam efter halva livet tillsammans. Egentligen är jag inte rädd för att klara mig ensam, det tvivlar jag inte ett dugg på att jag fixar. Men det är väl ovanan, som skrämmer mig.
Eftersom han också har hållit sig nykter så länge nu, så ifrågasätter jag mig själv hela tiden om detta är rätt gjort. Jag vet att jag innan tänkte att det inte skulle spela någon roll. Vänner ifrågasätter också, men nu är han ju nykter, ska du verkligen då, tror du inte det kan bli bra nu då osv osv. Om dessa människor visste vad en sådan liten mening kan skapa avskyvärda skuldkänslor hos mig och därmed en massa ångest. Nu har jag grubblat på detta i flera månader och det gör mig tokig snart, tror jag!!!

Tack för rådet vilsen 76. Funderar mycket nu, och vi har åter igen pratat omkring med drickandet. Då sa han flera gånger i samtalet att han förstår och han säger att det blivit för mycket och ofta, men säger att han är inte perfekt och felfri människa och ibland kan det då bli för mycket. Han upplever att det är ibland, medan jag upplever det blivit oftare och mängden mer i glaset. Han själv även sagt att hans förra förhållande tog slut för att det var mycket drickande i bilden, var inte bara den orsaken, men en bit av den.
Jag var jättetydlig hur jag mår i förhållandet och upplevt. Och sa att jag orkar inte mera. Jag älskar honom och vill så gärna finnas där, han säger också att han älskar mig, men han vill fundera hur han vill vidare med oss, och han sa rakt upp och ner att är det mycket omkring mig så tar jag till alkohol och det är mitt sätt att bli "lugn". Han upplever sig lugn med flaskan??!
Jag är förvirrad.....

BRA JOBBAT! Påskhelgen är en tuff tid. Hade själv endel sug under påsk. Jag hejar på dig emptyoak!

Ett 12-stegsprogram skall nog inte lära ut egoism. Däremot nog sunt självförtroende.

Det är alltid en stor omställning när någon slutar dricka, inte bara för den som slutar utan också för de närstående. Den omställningen behöver ni båda tackla både var för sig och tillsammans. Hon behöver sätta sina gränser och du dina. Sedan får ni se hur mycket gemensamt spelrum ni har och göra det bästa av det...

Och nej! Du har ingen automatisk rätt att vara delaktig i hennes behandling.

För mig var en delorsak till att jag började med vardagsdrickande definitivt att "jag blev gammal för tidigt", eller snarare att vardagslunken med barn och familj blev för total och ledde till för litet social samvaro med andra och "kickande" aktiviteter.

Tack för kommentarerna allihop!

frigjorde jag mig sakta från min drickande sambo.Han gjorde likadant.Vårt förhållande haltade alltmer och vi sökte mer och mer sällan närhet och bekräftelse hos varann.Vi behövde båda frihet från den relation vi båda vantrivdes i.Jag för att jag höll på att gå under i mitt medberoende,han för att drickandet tog alltmer plats i hans hjärna och att jag var en hindrande mekanism för honom att få dricka fullt ut utan dåligt samvete.
Jag tror inte att det var ett medvetet val från hans sida och förhållandet var verkligen inget vidare på slutet.Men ändå kunde jag inte gå,ändå kunde jag inte säga nu är det dax att klippa.Min skuld var alltför stor(vilken skuld ??) och jag var fast i det som en gång varit mellan oss.Jag har tackat honom flera gånger för att han hade styrkan att resa sig och gå,för jag hade den inte.

Det finns ett liv utanför relationen,även om den i början tycks helt utsiktslös mörk och dyster.Men det tar tid och kraft att reparera sig själv.Och det handlar inte bara om att mitt medberoende sitter i min expartner,det sitter i mitt grundbeteede,en ovilja att släppa taget.En ovilja att ge upp om någon som uppenbart behöver hjälp.Jag ska nu se upp i de framtida relationer som förhoppningsvis finns därute så jag inte trillar igen.Mitt medberoendebeteende kommer jag att fortsätta jobba med på ALanonmöten och i den terapi jag påbörjade i höstas.Utan den stod jag mig slätt.

Välkommen till forumet och lycka till på mötet ikväll. Jag har ingen egen erfarenhet men har hört många som fått det stöd de behöver av AA-medlemmar. Önskar jag själv vore lika modig. Berätta gärna hur du upplevde mötet :-)
/Säja

Hur firar man 100 dagar? Kanske det räcker med att bara ge sig en himla massa beröm för att man varit så fantastiskt duktig! Eller kanske köpa något för alla pengar du sparat genom att inte dricka på 100 dagar. Stort Grattis hur du än väljer att fira! :-)

Jag kan inte ändra mitt "namn" Säg Ja till livet" utan att öppna nytt konto vad jag kan se. Så ni kan kalla mig Säja! :-)

100 dagar. Första gången sedan tidiga tonåren som jag varit nykter så länge. Många problem har försvunnit utefter resans väg, vissa finns fortfarande kvar, Men på det stora hela är jag otroligt glad och nöjd med min nykterhet. Var resan slutar, det får jag se, för min del har den precis bara börjat.

Frågan är bara - hur ska man fira fredagens 100 dagar?

Sovit 15 timmar i sträck, det har nog inte hänt på 20 år. En känsla av meningslöshet i hela kroppen. Masade mig ut på en promenad iallafall, vågade inte se en enda människa i ögonen.

Tack ni som kommenterar, det är skönt att synas utan att dömas.

Ikväll kanske jag går på mitt första AA möte, får se om jag vågar.

Har en tid hos beroendeenheten imorgon men den avbokar jag, klara inte det nu.

Vi hörs imorgon.

Det låter ungefär så som jag själv tänker. Du nådde din botten i vintras och det känner jag att jag också har gjort denna gång. På något vis har jag gjort det tidigare också men vet ändå att det är annorlunda den här gången. En hel del pga detta forum tror jag, även när jag känner mig stark och inte tycker att jag behöver läsa i det, gör jag det en liten stund för jag tror det är viktigt. En annan sak jag själv tänker kring att jag kommer lyckas denna gång är just det faktum att jag misslyckats så många gånger. Man får erfarenhet i att misslyckas helt enkelt!!! Det stärker minnena av ångest, förtvivlan, rädslan och självförakt. Kanske det stämmer det jag hörde en gång, och som jag skrev i min presentation: att en missbrukare misslyckas i snitt 7 gånger innan det till slut fungerar (minns inte om det var någon särskild typ av missbruk det handlade om). Jag har alltid förstått att det krävs en äkta, genuin vilja för att lyckas, och kanske jag tidigare trott att jag hade den. Ärligare är nog att jag egentligen någonstans trott att jag så småningom ska kunna fortsätta dricka men på ett normalt, civiliserat sätt, kunna dela en flaska vin med någon och sedan vara nöjd. Tjoflöjt!!! Jag har aldrig aldrig någonsin, inte ens långt innan jag var fast i missbruk, varit nöjd med 1/2 flaska vin!!! Jag har alltid velat ha mer och alltid tyckt att flaskorna är på tok för små (5 glas i en flaska pfffts), varför i hela friden skulle det förändras? Så, liksom du är jag äntligen tillräckligt mogen nu för att vilja, verkligen vilja, säga STOPP!!!

Det låter ungefär så som jag själv tänker. Du nådde din botten i vintras och det känner jag att jag också har gjort denna gång. På något vis har jag gjort det tidigare också men vet ändå att det är annorlunda den här gången. En hel del pga detta forum tror jag, även när jag känner mig stark och inte tycker att jag behöver läsa i det, gör jag det en liten stund för jag tror det är viktigt. En annan sak jag själv tänker kring att jag kommer lyckas denna gång är just det faktum att jag misslyckats så många gånger. Man får erfarenhet i att misslyckas helt enkelt!!! Det stärker minnena av ångest, förtvivlan, rädslan och självförakt. Kanske det stämmer det jag hörde en gång, och som jag skrev i min presentation: att en missbrukare misslyckas i snitt 7 gånger innan det till slut fungerar (minns inte om det var någon särskild typ av missbruk det handlade om). Jag har alltid förstått att det krävs en äkta, genuin vilja för att lyckas, och kanske jag tidigare trott att jag hade den. Ärligare är nog att jag egentligen någonstans trott att jag så småningom ska kunna fortsätta dricka men på ett normalt, civiliserat sätt, kunna dela en flaska vin med någon och sedan vara nöjd. Tjoflöjt!!! Jag har aldrig aldrig någonsin, inte ens långt innan jag var fast i missbruk, varit nöjd med 1/2 flaska vin!!! Jag har alltid velat ha mer och alltid tyckt att flaskorna är på tok för små (5 glas i en flaska pfffts), varför i hela friden skulle det förändras? Så, liksom för dig är jag äntligen tillräckligt mogen nu för att vilja, verkligen vilja, säga STOPP!!!

Länk till al-anon : www.al-anon.se
Det verkar finnas möten i många städer i Sverige.
Har ingen egen erfarenhet av dem, men hört gott om dem. Det finns många som lever i familjer med problematiskt alkoholbruk hos familjemedlemmar med alla nackdelar det kan föra med sig.
Du är inte ensam!
Jag tror att vi som fångas av alkoholens dragningskraft försöker nog ursäkta oss både inför oss själva och andra, även om man kan inse nackdelarna också.
hoppas att din sambo själv kommer på alla nackdelarna och själv vill göra något åt saken, då först kan det nog bli förändring.

för det du berättar i detta inlägg, ger mig en ordentlig påminnelse om fördelen med att leva alkoholfritt. Vill inte heller ha sega dagenefterdagar på jobbet. Vill inte heller lägga energi på att mörka, även om det är lättare när man bor själv
Kram
M

Jag känner igen mig ang hur din tjej/fru beter sig både när hon dricker och när man påpekar att ta det lugnare!
Det här med att slå el kasta saker är en försvarsmekanism mot oss som bryr sig tror jag!
Dem vet att dem gör fel men det är alltid lättare att ta ut ilskan på oss som står närmast, istället för att ta tag i missbruket!

Forumet har hjälpt mig mycket hittills och jag tror många känner med dig men som många skrivit till mig så måste man själv ta besluten hur mycket man ska stå ut med!

Tänk på vilket liv som du vill ha för en missbrukare är egoistisk och slav under sitt missbruk!

Ja hon har nog en viss insikt om sitt problem, men hon vill inte ta konsekvenserna av det och liksom väljer att förminska problemet och kommer med ursäkter som att det var på grund av den ena eller den andra anledningen som det blev som det blev. Sedan kommer hon med olika förslag som att hon kan gå på fester utan mig (vilket hon för övrigt redan gör och som om det var det som det handlade om). Ett annat förslag var att hon bara skulle ta ett glas till maten när man åt något gott. Vi provade det nu sist, och direkt när det glaset var urdrucket så var hon framme och skulle fylla på igen med ursäkten om att det bara var ett halvt glas hon drack (vilket det inte var).
Och sedan exploderade hon och helvetet var löst.
Självklart handlar det här om min och hennes eventuella framtid ihop, men att jag tog upp bröllopet var bara att jag känner en oro för att hon ska spåra ur totalt där också och förstöra den viktigaste dagen i min väns liv.
Jag tror du förstår.
Vad kan alanon hjälpa till med och var hittar jag dom? Jag bor i Östergötland, finns dom på flera platser häromkring?
Det känns så tråkigt att behöva lämna henne samtidigt som det här är ohållbart, vi har ju ändå 17 år tillsammans och två gemensamma barn.
Hjälp mig snälla...

hej LN
Vill bara önska dig en härlig vårdag :)
mod60