Senaste kommentarerna i forumet

Jag fick en fråga om vad som fick mig att ta beslutet och lyckas fortätta vara nykter. Detta var en del av mina tankar och det jag skrev ner i hens tråd. Har kopierat över det till min som en påminnelse för mig och kanske som inspiration till andra som vill leva nyktra.

"Jag har tänkt på din fråga och kan inte hitta en enskild anledning men jag kan komma på många som sammantaget fick mig att börja ta tag i min alkolism. Ska försöka skriva ner dem för dig.
Jag höll upp för några år sedan och minns då att några av mina närmaste vänner och även familjemedlemmar sa så här. "du är en mycket trevligare person när du är nykter. Lugnare, lyssnar på andra, har med tålamod och vänligare överlag". Deras ord har suttit kvar och jag har tänkt mycket på det sedan dess. Det är ju så jag vill vara!

Jag jobbar heltid med människor och kände mer och mer att jag inte gjorde ett bra jobb. Jag var bakfull för ofta och för mycket på jobb med allt vad det innebär. Dåligt förberedd och OTROLIGT lite energi. Jag märkte att jag var tröttare än alla andra och vimsigare. Mycket energi gick åt att hålla uppe masken och i höstas så började jag tänka att detta går inte. Det brakar snart rakt in i väggen. Jag kommer att gå sönder, jag orkar inte. Sov ju dåligt, uppe varje natt och tog alvedon för att dämpa bakfyllan. Jag hade även flera jobbiga infektioner som jag är övertygad om jag fick för att jag var i så dåligt skick.Min yrkesstolthet var otroligt skör och jag med.

Jag blev mer och mer asocial. Ville vara hemma och dricka. Tackade nej till roliga saker med vänner och sedan ångrade jag detta jättemycket. Presterade alltid halvhjärtat på något vis för jag orkade inte mer.

Missade grejer, dubbelbokade mig på grejer. Jag som har lätt för att prata och älskar att umgås med familj och vänner blev väldigt självupptagen och avstängd. Jag orkade inte ta in andra människors känslor för jag hade fullt upp med mig själv och min egen ångest.

Jag levde med en ständig oro inuti mig själv. Så mycket tid och energi som gick åt att mörka mitt missbruk. Jag var alltid jättetrött när jag kom hem. Orkade inte ta hand om vår tonårsson längre. Grälade och skällde för att jag var för trött/slut. Kände att jag inte var en bra mamman för honom och det var jävligt tungt. Ringde inga vänner eller så. Låg framför tv:n och tittade på skit program och somnade för tidigt pga. att jag var onykter.

Jag tyckte sämre och sämre om mig själv, hur kan jag hålla på så här? Jag tänkte mycket på att i min ålder ska man väl ha bättre koll på livet??? Jag vill ju vara en god förebild för mina barn. och det tyckte jag verkligen inte jag var.

Så vad fick mig att ta steget? Vi var utomlands i vintras och som vanligt så drack jag varje kväll. En morgon vaknade jag i en alkoholångest som var som att stiga ner i helvetet och jag bara grät. Jag var så otroligt ledsen över hur det blivit i mitt liv. Min ork var slut och det kändes som att jag gav upp inför mig själv. Minns att jag knäppte mina händer som i bön för att få någon form av hjälp. Brukar aldrig be annars men det gjorde jag där och då. Jag bad om hjälp för att ta mig ur detta helvete som jag hamnat i. Jag grät och bad hela morgonen och tänkte på allt jag skriver nu.

En annan viktig sak var då att jag har en väninna som är nykter och jag tänkte mycket på just henne. Hur hon hade det och hur hon verkade må. Inte såg hon ut att lida så förfärligt utan alkohol, hon verkade till och med att ha det bra?????? Så ville jag också ha det. Hon blev en ledstjärna för mig, fast det vet hon inte om, och jag tänkte att om hon kan vara utan alkohol så kan jag. Hon verkade må så bra och vara lugn och trygg i sig själv och det var allt jag längtade efter. Jag vill må bättre igen.

Så började det vad jag kan minnas idag. Jag bestämde mig inte för att sluta för alltid oh nej. Jag tänkte en dag i taget. IDAG SKA JAG INTE DRICKA. Det var små mussteg, en timme en dag i taget och varje morgon jag vaknade var jag oerhört tacksam. Minns att jag fortsatte ha mina inre monologer med högre makter och tänkte hela tiden på FÖRDELARNA med att vara nykter. Jag bejakade min nykterhet och njööööt av den. Jag läste mycket här och efter ett par veckor nykter började jag skriva min egen tråd. Läs gärna där om du vill. Men det var verkligen en dag i taget. Jag har ju slutat tidigare och alltid fallit dit igen och kanske jag idag har accepterat, på allvar, att jag inte ska dricka. Det är inte bra för mig. Jag tänkte fortfarande en dag i taget. " Nu mår du ju så mycket bättre, varför ska du riskera det för lite alkohol??" Så far tankarna i huvudet och då blir valet "lätt".

Jag har berättat för några av mina vänner och för mina vuxna barn att nu så dricker inte jag. De undrar lite varför och jag har svarat lite olika men igår berättade jag för svärdottern att jag tyckte att det blev för mycket i höstas. DET är ju ett som är sant. Tror de tycker att jag har karaktär! Om de bara visste så som jag kämpat men de behöver inte veta allt eller hur? Tänker att jag är en mer harmonisk och glad människa nu. Så som jag vill vara.

Tror ärligt talat att jag inte kommit så långt utan detta forum. Små ord och saker som människor har skrivit har betytt otroligt mycket för att jag ska gå vidare. Har ju gått till läkare och fått antabus för några år sedan och det var inte lika terapeutiskt som forumet.

Men framförallt tror jag att jag är redo idag. Jag har förstått att man måste bestämma sig och inte vela. Jag ser inte heller att ett nyktert liv är en uppoffring!!!! Tvärtom det är en gåva att uppleva livet nykter."

Jag har tänkt på din fråga och kan inte hitta en enskild anledning men jag kan komma på många som sammantaget fick mig att börja ta tag i min alkolism. Ska försöka skriva ner dem för dig.
Jag höll upp för några år sedan och minns då att några av mina närmaste vänner och även familjemedlemmar sa så här. "du är en mycket trevligare person när du är nykter. Lugnare, lyssnar på andra, har med tålamod och vänligare överlag". Deras ord har suttit kvar och jag har tänkt mycket på det sedan dess. Det är ju så jag vill vara!

Jag jobbar heltid med människor och kände mer och mer att jag inte gjorde ett bra jobb. Jag var bakfull för ofta och för mycket på jobb med allt vad det innebär. Dåligt förberedd och OTROLIGT lite energi. Jag märkte att jag var tröttare än alla andra och vimsigare. Mycket energi gick åt att hålla uppe masken och i höstas så började jag tänka att detta går inte. Det brakar snart rakt in i väggen. Jag kommer att gå sönder, jag orkar inte. Sov ju dåligt, uppe varje natt och tog alvedon för att dämpa bakfyllan. Jag hade även flera jobbiga infektioner som jag är övertygad om jag fick för att jag var i så dåligt skick.Min yrkesstolthet var otroligt skör och jag med.

Jag blev mer och mer asocial. Ville vara hemma och dricka. Tackade nej till roliga saker med vänner och sedan ångrade jag detta jättemycket. Presterade alltid halvhjärtat på något vis för jag orkade inte mer.

Missade grejer, dubbelbokade mig på grejer. Jag som har lätt för att prata och älskar att umgås med familj och vänner blev väldigt självupptagen och avstängd. Jag orkade inte ta in andra människors känslor för jag hade fullt upp med mig själv och min egen ångest.

Jag levde med en ständig oro inuti mig själv. Så mycket tid och energi som gick åt att mörka mitt missbruk. Jag var alltid jättetrött när jag kom hem. Orkade inte ta hand om vår tonårsson längre. Grälade och skällde för att jag var för trött/slut. Kände att jag inte var en bra mamman för honom och det var jävligt tungt. Ringde inga vänner eller så. Låg framför tv:n och tittade på skit program och somnade för tidigt pga. att jag var onykter.

Jag tyckte sämre och sämre om mig själv, hur kan jag hålla på så här? Jag tänkte mycket på att i min ålder ska man väl ha bättre koll på livet??? Jag vill ju vara en god förebild för mina barn. och det tyckte jag verkligen inte jag var.

Så vad fick mig att ta steget? Vi var utomlands i vintras och som vanligt så drack jag varje kväll. En morgon vaknade jag i en alkoholångest som var som att stiga ner i helvetet och jag bara grät. Jag var så otroligt ledsen över hur det blivit i mitt liv. Min ork var slut och det kändes som att jag gav upp inför mig själv. Minns att jag knäppte mina händer som i bön för att få någon form av hjälp. Brukar aldrig be annars men det gjorde jag där och då. Jag bad om hjälp för att ta mig ur detta helvete som jag hamnat i. Jag grät och bad hela morgonen och tänkte på allt jag skriver nu.

En annan viktig sak var då att jag har en väninna som är nykter och jag tänkte mycket på just henne. Hur hon hade det och hur hon verkade må. Inte såg hon ut att lida så förfärligt utan alkohol, hon verkade till och med att ha det bra?????? Så ville jag också ha det. Hon blev en ledstjärna för mig, fast det vet hon inte om, och jag tänkte att om hon kan vara utan alkohol så kan jag. Hon verkade må så bra och vara lugn och trygg i sig själv och det var allt jag längtade efter. Jag vill må bättre igen.

Så började det vad jag kan minnas idag. Jag bestämde mig inte för att sluta för alltid oh nej. Jag tänkte en dag i taget. IDAG SKA JAG INTE DRICKA. Det var små mussteg, en timme en dag i taget och varje morgon jag vaknade var jag oerhört tacksam. Minns att jag fortsatte ha mina inre monologer med högre makter och tänkte hela tiden på FÖRDELARNA med att vara nykter. Jag bejakade min nykterhet och njööööt av den. Jag läste mycket här och efter ett par veckor nykter började jag skriva min egen tråd. Läs gärna där om du vill. Men det var verkligen en dag i taget. Jag har ju slutat tidigare och alltid fallit dit igen och kanske jag idag har accepterat, på allvar, att jag inte ska dricka. Det är inte bra för mig. Jag tänkte fortfarande en dag i taget. " Nu mår du ju så mycket bättre, varför ska du riskera det för lite alkohol??" Så far tankarna i huvudet och då blir valet "lätt".

Jag har berättat för några av mina vänner och för mina vuxna barn att nu så dricker inte jag. De undrar lite varför och jag har svarat lite olika men igår berättade jag för svärdottern att jag tyckte att det blev för mycket i höstas. DET är ju ett som är sant. Tror de tycker att jag har karaktär! Om de bara visste så som jag kämpat men de behöver inte veta allt eller hur? Tänker att jag är en mer harmonisk och glad människa nu. Så som jag vill vara.

Tror ärligt talat att jag inte kommit så långt utan detta forum. Små ord och saker som människor har skrivit har betytt otroligt mycket för att jag ska gå vidare. Har ju gått till läkare och fått antabus för några år sedan och det var inte lika terapeutiskt som forumet.

Men framförallt tror jag att jag är redo idag. Jag har förstått att man måste bestämma sig och inte vela. Jag ser inte heller att ett nyktert liv är en uppoffring!!!! Tvärtom det är en gåva att uppleva livet nykter.

Ja du Säg Ja till livet, detta var lite av alla de tankar jag haft under våren och jag hoppas att de kan vara till hjälp i din väg.

Att skriva allt detta blev en bra påminnelse för mig om hur det var och hur det är. Jag kopierar in detta in min egen tråd. Jag brukar läsa tillbaka och påminna mig själv varför jag lever som jag gör.

kram mod60

Men varför har dem en i ett sånt starkt grepp!!
Känner mig livegen inför min älskade missbrukare.....

Jag har rannsakat mig själv och mina egna fel som medberoende men det är ju inte min vilja som styrt utan hennes!

Att jag fortfarande har vänner kvar än idag och mina barn är väl för att dem vet att jag kan bättre samt att jag lagt ner mer tid på dem senaste halvåret när jag kände att min andra hälft behövde ta tag i sitt liv!

Tack Ullabulla, du är så vettig i allt du skriver.

Bra jobbat Carl! Jag har också varit på St Göran, 2 ggr på 3 år. Som du säger, underbar personal men ack så sorglig miljö. Dit vill vi INTE igen, eller hur!!! Man får sig en rejäl tankeställare. Fortsätt kämpa. Du gör det bra!!

Att behöva inse att man älskar djupt och att man inget kan göra.
Att behöva inse att man inte är kapabel att gå för att känslorna är för starka.
Att känna skuld för att människan man bryr sig om då ska falla totalt.
Att känna skuld för att man gjort sina barn och sig själv illa.

Men insikt ger en bra startplåt för vad man faktiskt kan göra utan att behöva vara alltför drastisk.
Istället för att ta alla problem på sina egna axlar så kan man lägga tillbaka dom på den det berör och låta dom ta hand om problemet.Och gör dom inte det så ska du bara ta på dig handbojor och göra ingenting åt den drickandes problem.Och blir du kränkt ledsen och arg,agera på ett sätt som gör dig lite starkare.

Lycka till och mina steg på vägen har varit mödosamma och med många tunga dagar och tvivel.Men innerst inne vet man vad som är rätt och till slut handlar man oftare rätt än fel och slår inte på sig själv lika hårt när man inte klarar det.

Det skadar aldrig att ha en fast bas att utgå från. Ibland får jag sån lust att bosätta mig i ett kollektiv. Men sen kommer jag på att det är bara så skönt att få rå sig själv när man är hemma.

Ja, du har så rätt så. Komma ihåg att ha kul. Livsluftsviktigt!

Hehe, klart du stickar fortfarande. Trodde dig väl aldrig om nåt annat. :D

Stor kram!

P.S Grattis till snusstoppet! D.S

Av egen erfarenhet och som mitt liv ser ut nu så säger jag att innan du tar mer skada och ev blir medberoende så bör du avsluta den ev relationen Ni har!
Tänk på dig själv o dina barn!

Jag gick helt upp i kärleken och mina barn har både sett och hört alldeles för mycket och det är något jag ångrar djupt!!

Vill du vara rädd för utbrott på fyllan, att mängden ökar, rädslan för både din egen och dina barns säkerhet?
Snälla tänk efter.....

Känner igen mig så jäkla väl!!!
Är mitt uppe i om jag kan klara av att släppa en obotlig missbrukare som är mitt allt!

Jag är livrädd för att ev göra samma som Ni har gjort för att må bättre, jag har kommit till en viss insikt med mitt medberoende och vad som måste göras men ändå.....om jag tar beslutet så innebär det att jag bokstavligen kastar ut henne på gatan utan någon el någonting....kan jag leva m det!

Till Ullabulla vill jag bara ge en stor eloge för hur du tänker verkligen hjälper även om man själv inte är riktigt där du är i "läkningsprocessen"

Känner igen mig så jäkla väl!!!
Är mitt uppe i om jag kan klara av att släppa en obotlig missbrukare som är mitt allt!

Jag är livrädd för att ev göra samma som Ni har gjort för att må bättre, jag har kommit till en viss insikt med mitt medberoende och vad som måste göras men ändå.....om jag tar beslutet så innebär det att jag bokstavligen kastar ut henne på gatan utan någon el någonting....kan jag leva m det!

Till Ullabulla vill jag bara ge en stor eloge för hur du tänker verkligen hjälper även om man själv inte är riktigt där du är i "läkningsprocessen"

Mötet med öppenvården blev flyttat till idag istället. Jag behövde inte direkt ta upp St Göran. Var hälsningsfrasen från dom. Jag vände på det och tyckte att 6 fria dagar efter är det man får tänka på istället.
Vi diskuterade fortsättningen och hittade ett upplägg som jag hoppas skall fungera. Skall berätta mer när det drar igång. Tror även jag skall testa AA. Känner att allt är lättare att hantera när man har någon att prata med. Lägger åter en alkoholfri dag till handlingarna.

Jag blir full av funderingar på mina egna kicks. Vad ger mig kicks?? Kan kicks vara samma sak som att man har en passion för något? Jag sjunger mycket och det ser jag som en passion, något jag älskar att göra. Eller som förr när jag spelade handboll med liv och lust, passion varje gång och jag fick alltid en kick av glädje.

Nu när man börjar bli lite äldre behöver man sina kicks på samma sätt?? Kan man leva lite lugnare, inte tråkigare, och ändå ha det bra?? Ytterligare en fråga jag får fundera på.
Hur som haver är livet jäkligt gött utan alkoholkicken det är ju en sak som är bomsäker :) Jag fortsätter med nykterheten i mitt liv.....

Skönt att läsa detta, jag känner igen mig så mkt. Efter 3 månaders relation m en ny-nykter alkoholist fick jag fysiska stress symptom. Frös, stickade hud, hjärtat rusade, tryck över bröstet, sömnproblem.
Jo han var aldrig helt nykter, visade det sig f några veckor sen. Nu har jag brutit och det är så svårt....tvingar mig att inte kontakta honom.
Gråter och känner mig depr. Men samtidigt lättad och lugn.
Snacka om medberoende!

Jag har läst allt du skrivit och känner igen mkt. Alkoholister är mästare på känslomässig manipulation.
Rädda dig själv, det är du värd efter alla år. Se filmen When love is not enough. Handlar om det par som startade AA o Al-anon.

roligt att läsa om hur bra det gått för dig. Nu måste jag läsa den bok du nämnde, fler har skrivit om den så nu är det dags. Ja det bästa som finns är människor (böcker mm.) som kan inge hopp. Hoppet är viktigt och det tycker jag vi ger varandra här på forumet och mycket stöd :)
kram
mod60

Ja vad var det denna gång som fick mig att ta steget och fortsätta till idag??? Den frågan måste jag fundera lite på. Den är "stor" för mig och kräver lite funderingar. Jag återkommer imorgon :)
kram mod60

Påskhelg firad med alkofritt när alla andra har druckit runt mig. Hoppas det har gått bra för er med!!!!

mod60! Om jag skulle säga till mina vänner att jag inte vill dricka just nu då skulle de ramla av stolen. Jag vill ALLTID dricka och det brukar vara jag som ramlar av stolen först - bildligt talat. De kommer absolut att vilja veta vad som hänt och det är där skon klämmer för min del, jag vill ju inte berätta, tror jag. Jag undrar hur du har kommit dit du kommit. Liksom jag, och säkert de flesta andra, har du slutat många gånger. Vad är det som fått dig att klara av det så länge denna gång?

Det är så sant. Jag slutade snusa för ett tag sedan men fortsatte med olika nikotinfria varianter. Det var inget större problem för mig att lägga av så länge jag fick stopp upp något under läppen och det brände till (det var det viktigaste!). Detsamma när jag beställer en (alkoholfri)drink med ingefära eller juice, då ber jag om extrastark- gärna så att det bränner i halsen på mig. Det är något riktigt tillfredställande när det brinner till. Tänk om jag bara kände så med träningen. Åh jag hade älskat att vara en sån som bara ÄLSKAR att ta ut sig och maxa. Nä där fick jag feggenen.

o kämpa väl på din egen stig :)
M

Hejsan
Hur tyckte du det gick på ditt samtal? Kände du att du fick träffa en bra människa att snacka med? Vilket som hoppas jag det hjälpte dig:)

Bra att du hittat hit, här finns många som kan identifiera sig med den svåra situation du beskriver. Du använder ord som katastrof, vad blir nästa steg för dig? Finns det någon du kan tala med utanför forumet?
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Välkommen tillbaka. Du beskriver att du redan gjort stora förändringar genom att inte dricka alkohol ofta. Samtidigt är du fortsatt oroad över hur alkohol påverkar dig. Du har provat antabus och du skriver och läser här. Det finns flertalet vägar att gå när man vill göra en varaktig förändring. Ditt eget förslag är eventuellt behandlingshem. Jag vet inte om du blir hjälpt av vår information om var hjälp kan sökas.https://alkoholhjalpen.se/karta men du hittar länken under fakta - annan hjälp på startsidan.
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Det låter som att du börjat reflektera över din relation till alkohol. Fint att du hittat hit. Ibland tar det tid innan en ny tråd "tar fart" det kan hjälpa om man är aktiv i andras trådar. Hoppas att forumet blir hjälpsamt för dig. Fortsätt gärna att skriva och berätta hur du tänker och känner. Det är många som redan läst ditt inlägg varav flera sannolikt känner igen sig.
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Jag har sådd chilifrön :-) hoppas det blur många fina plantor :-) Vem vet kanske fler testar på att knappra på massa chili.

Vilket otroligt bra tänk. Börja införa mer nykterhet i mitt liv. Klokt i mina ögon som har svårt med beslutsamheten att sluta helt med A. Men jag är beslutsam på mer nykterhet i mitt liv :-)