Senaste kommentarerna i forumet

men är grymt svårt, Vi bor i Stockholmsområdet så inte lätt med lägenhet. Kan inte bara sparka ut honom, vi är trots allt gifta.
Han får en sista chans, sen är det slut. Nolltolerans är det som gäller och det vet han.
Jag får helt enkelt hoppas att det blir noll också.
Vi utsätter oss därför att vi älskar honom. Ett högt pris.

och jag känner mig stark. Ska gå en lång promenad nu, han ligger på soffan och har spytt flera gånger sen tidigt i morse. Då vet man att det är över. För den här gången. Jag skulle vilja veta hur många gånger en alkoholist kan trilla dit innan han/hon kan sluta? Och vad är det som fattas hos dem som aldrig slutar, trots att de blir av med familj, jobb och vänner?
Han vet att det är nolltolerans som gäller när vi flyttat till lägenheten och den är skriven på mig. Han åker ut med huvudet före.
Ullabulla, jag har ingen att åka till. Alla är bortresta över ledigheten och resten är inte sådana som jag litar på. Gillar att vara ensam och gråta ur mig allt och sen blir jag stark. Sån är jag och har alltid varit.
Jag har min kontroll över mitt liv trots allt. Nytt hem, bara mitt, nya möbler och helt ny stad. Ska bli underbart! Sen åker han ut om det blir en droppe till! Det vet jag. Huset och barnen har varit det som hållit mig kvar och nu är det slut med det. Äntligen.
Kram

Hej,
Jag vet inte om du läst något i min tråd, men VAD jag känner igen mig i det du skriver. Min man har också druckit öl precis som din man i en massa år. Jag sa att jag ville skiljas för några månader sedan och då sökte han hjälp och är sedan dess nykter. Han fick antabus utskrivet från vår läkare på vårdcentralen. Men trots hans nykterhet nu, har jag så svårt att återgå till vårt vanliga liv. Har svårt att tro på att han lovar att vara nykter, det har han lovat förr. Sedan har det faktiskt hänt något med mina känslor också. Jag vill leva ensam och vara fri från allt. Fri från alla tankar på hans drickande! Vi lever ännu under samma tak, men det är som livet står stilla. Du har inga tankar på att lämna din man eller?
Kram

Upprepningar ser jag när jag läser vad jag tidigare har skrivit. Lite tjatigt, men det är ju faktiskt precis vad det är. Jävligt tjatigt!

Förra julen var hemsk! Klassisk scen med pappa som blir trött och somnar i soffan under julklappsutdelningen med barn och barnbarn. Så det är med bävan vi har sett fram emot denna helg. Mönstret har förändrats. Han ligger tämligen lågt tillsammans med familjen men då vi kommer hem fylls det på. Så slutar kvällen med att jag går och lägger mig på mitt rum, han sitter framför TVn. Det är svårt att slappna av och efter några timmar går jag ner. Då är han knappt kommunicerbar och vägrar gå och lägga sig. Jag leder honom till toaletten , för sent. Nästa morgon minns han ingenting av vad som har hänt och fattar inte alls varför jag är "sur". Nu pågår detta i stort sett varannan natt. Mina försök till samtal om problemet bemöts med ilska och anklagelser mot mig. Det tar på krafterna att hålla masken inför släkt och vänner. Helst skulle jag vilja gråta men vad hjälper det. Folk som tycker synd om sig själva är det värsta min man vet. Självupptagna är dom! Men han är sjuk och stackars alkoholister kan man minsann sparka på, dom som redan ligger!

Kör därifrån,ta in hos kompis eller släkting.Var inte där och övervaka hans tillnyktring eller ännu värre fortsatta supande.Släpp taget åtminstone denna gång och låt marorna rida dig att du inte agerar för att ta kontrollen som du redan tappat.

får han flytta med till lägenheten.Var någonstans visar han att han är en ny man som kommer att leverera under ert nya tak?
Vad förväntar du dig?
Är det isåfall realistiskt.
Och om det är fylla du förväntar dig,är det vad du vill ha?
Bara du kan svara på om de 10 obehagliga procenten är tillräckliga för att du ska stå på dig eller inte.
Enkelt va?
Jag förstår så väl din förtvivlan.Jag bävar nu inför de kommande 6 månader då han förmodas nyktra till och tillfriskna.Jag kanske måste låta honom närma sig mig och jag honom.Men sen står vi kanske där du står idag.Han misslyckad och jag sviken och förtvivlad.Varför utsätter man sig?
Jag har inga svar.

För att citera Lennart Hellsing (fritt ur minnet)

Sju fikon föll från fikonträt
det första föll på knä och grät
det andra föll till föga för en apa på ett bamburör
det tredje höll sig kvar med list, men föll på eget grepp till sist
det fjärde föll och sade då, jag föll för att det föll sig så
det femte föll på den idén att söka stå på egna ben
det sjätte föll för kung och land
det sjunde föll i Ahmeds hand

och Ahmed sade "gudskelov att det var här jag låg och sov"
------
Jag upplever att jag är det fjärde fikonet. "Jag föll för att det föll sig så". Det fanns aldrig någon speciell orsak. Jo, jag har genen, men därutöver blev det bara så. Jag drack ibland..., så drack jag mera... och medan oron växte, växte också alkoholens grepp... Som de säger om grodan som simmar i en kastrull. Om man hettar upp vattnet tillräckligt långsamt, så hoppar den aldrig ur.

Naturligtvis finns det en massa bakgrundsfaktorer, som har påverkat och inverkat. Men nej, inte skulle jag säga att någon av dem är orsaken till att jag drack.

Nu tänkte jag då bli fikon nummer fem "det femte föll med den idén, att söka stå på egna ben" ;)

Min man finns här inne, kallar sig fransmannen. Han tror att han måste bevisa hela tiden att han inte är idiot, därför dricker han. I hans värld är det bara losers som är nykterister, ingen är det frivilligt. Nollor, inte sådan som han är, en cool snubbe som klarar galant att dricka lite då och då.
Ingenting hjälper. Inte veckor, ibland månader av nykterhet, inte AA, inte Riddargatan1, inte kärlek från mig eller familjen, inte att han redan gjort bort sig på jobbet, bland vänner, i familjen, inte att polisen kommit och pratat med honom två gånger. Ingenting hjälper. Han ska bevisa att han är normal. Och i övrigt gömmer han sig bakom sin SJUKDOM, alkoholismen. Så jag ska inte skälla eller klaga, han är helt oskyldig. Gråter jag så gör jag det enbart för att straffa honom. Jag är elak och han är det synd om.

Tack Berra, har läst mycket från dig. Du är ett föredömme och jag är glad för din och frugans skull.
Kram

En tid som för många präglas av nervositet och ånger, antingen med ett eget riskbruk eller som anhörig till en utpräglad missbrukare.
En tid med mycket ledighet och mycket...tradition, den finns i två varianter, den förväntade och den som den obehagliga.
En helg med fylla och bråk, en tradition som man inte vill ha, men som ändå kommer.
Med ledighet kommer alkohol, med alkohol kommer det oförväntade förväntade, det negativa med sitt eller andras drogberoende.
Man vet hur det brukar bli, för det brukar alltid nästan bli så, eller för all del, ännu värre.
Många ser den, men vill inte låtsas om som om den fanns, andra ser den men är oförmögna att göra någonting åt det.
Man vill inte förändra det förväntade, en sorts apati med bakbundna händer, det finns alltid något att skylla på, aldrig mitt egna fel att det blir som det blir, alltid någon annans fel...

Mina år med alkoholens frånvaro började med att förändra tankebanorna, jag gick då på ganska så tunga antidepressiva medel som totalt förändrade mitt sinnelag.
Jag förändrades till något som jag inte längre var, en slags lealös zombie utan egen vilja, jag var inte jag längre. ..
Jag slutade abrupt med alla mediciner och alla utsättningsproblem de förorsakade, och blev på något sätt "fri" från det som tog ifrån mig mina egna initiativ.
Jag bestämde mig därefter att inte tillåta mig dras ner i något sorts drogberoende oavsett vad, jag ville ha kontrollen kvar, bara vara kvar i verkligheten, oavsett hur kass den än var.
Och den friheten jobbar jag vidare på, och den blir bara bättre och bättre jo jag har kontrollen mycket bättre idag än då...

Mitt råd till alla er som funderar på erat drickande, bryr er inte om hur mycket och i vilka former ni ska dricka alkoholen på...
Fundera mer på vilket sinnelag ni vill uppnå under vilka omständigheter, alkoholen kan lika väl förstöra såväl som förstärka dina intryck och känsla för livet.
Det enda jag med säkerhet kan säga är, att alkoholen ljuger, det du upplever finns inte, det är som en saga med ett ganska så ofta sorgligt slut för de flesta inblandade.

Man behöver nog istället ifrågasätta sig, varför vill jag droga bort detta tillfälle istället för att få möjligheten att få uppleva den på riktigt?

Min jul blev lugn och fin, upplevelserna var många och känslosamt positiva.
Ser fram emot ett nyår där jag ska vara med precis hela tiden från början till slut, Adde brukar kalla dessa högtider för amatörernas afton, vi andra krökar ju resten av årets alla dagar och nätter.

De flesta vet inte ens varför, och svarar de på detta så blir det oftast bara en gammal klyscha, bara därför att.....och så skyller de på någon annan, eller annat.

Varför dricker jag?, och då den egentliga anledningen, inte på någon annans orsak.

Berra

Han har druckit sen i fredags,med ytterst lite lördag och söndag men sent på kvällen i söndags kom en väninna till mig hit och vi drack lite vin som sen med musik blev mera vin. MIn kära man drack i smyg och det blev bråk. Måndag var han till Riddargatan 1, en alkoholmottagning men kom hem jättesent och jättefull.Tisdag körde jag honom till en läkarundersökning som han var tvungen att göra för att få göra ett jobb. Väntade länge och han svarade inte när jag ringde, kom sen från fel håll och påstod att han gått fel. Förstod direkt att han druckit något men tog det lugnt. Han är ju sjuk i alkoholism, den lilla stackaren. FAN, det får vara nog. Jag har skrikit till honom att han gömmer sig bakom detta, att det är sjukdom. Det är ju bra att ha något att skylla på så slipper han ta eget ansvar.
Senare i tisdags hittade jag honom på knäna i köket och hittade en flaska sprit under köksskåpet. Jag hällde ut skiten och han sa det var lika bra. Sen började han klaga över att han behövde sin livlina för att inte krascha. Jag tyckte att det var nog bäst att han började spy så skulle han vara frisk sen. Vi har haft så många snack om julen och att han inte ska förstöra den i år igen som han gjorde förra året. Han hade lovat dottern att vara tomte åt barnbarnen så han LOVADE verkligen och jag idioten trodde ändå kanske att det skulle gå så jag gav honom antidepressivt för att ångesten skulle sluta dra i honom och kvällen gick med tusen tårar från mig men han stannade hemma, sov hela natten så kändes lugnt. På väg med bilen för att hämta upp son och sonhustru så säger han att han måste ha Postafen för att inte börja må illa, jag tycker det är onödigt men ok, snäll, dum och korkad som man är så låter jag honom springa in på Scheele. Jag kör oss till dottern som bor 20 mil bort och han, mannen jag kan lita på, går till tvättstugan med dottern, vi går alla in, utom han, och väntar. Tomten kommer men jag reagerar direkt på att han är så konstig, tyst och trött. Går ut efter honom när han är klar och hittar en flaska handdesinfektion. EN tom flaska på 200 ml som han druckit upp där i tvättstugan?!?!? Jag får en chock. Hur lågt kan man sjunka? Vi alla märker att han är påverkad och konstig. Sen mot slutet innan vi ska åka hem igen, en resa i snöstorm som han LOVADE att köra, så var han på toan och efter det blev han ännu mer drogad så antar att han hade en flaska till med handdesinfektion.
Stackaren va, vågade inte möta oss alla nykter. Vågade inte bli sig själv. Jag körde hela vägen hem och mådde så dåligt, kämpade mot gråten. Släppte av sonen och sonhustrun, hem och sa åt honom att gå och lägga sig i dotterns gamla rum och hålla sig borta från mig.
Han sov nog hela natten men idag har han varit iväg, såg fotspår ute men fattar inte när han varit iväg. Jag sov till kl 12 så det måste ju ha varit på fm. Pubarna i byn är garanterat öppna för vi har många alkoholister i området. Han lyckades igen. Är jag förvånad? JA det är jag, blir lika chockad varje gång han lurar mig. Är jag självplågare? JA det verkar så, sitter här för femtielfte gången och gråter tills hjärtat nästan spricker.
Älskar ju honom. Han är grym, som sonen säger. NÄr han är nykter då vill säga. En skam och besvikelse när han är full. Gud vad jag skäms. För även fast han är sjuk, har eget ansvar mm så blir jag och de mina påverkade. Våra liv förstörs. Mina drömmar som jag delar med honom krossas. Min hälsa förstörs för jag blir apatisk och kan inte klara det vanliga livet. Sitter bara och gråter just nu och skäms så att han var så äcklig på självaste julafton inför mina barn och alla andra. Jag skäms för att jag tror på honom när han är nykter. Dags att inse att han aldrig kommer sluta dricka. Han vill bevisa att han inte är idiot och det blir tvärt om men det skiter han i. Nu flyttar vi till lägenhet snart och vi har tittat på nya möbler, jag har sålt det mesta av det gamla. Det blir som befarat. Vi flyttar dit tillsammans och sen åker han ut första gången han så mycket som luktar på alkohol.
Så börjar jag försvara honom igen, kanske därför han dricker så mycket nu för han vet att det tar slut sen. Lägenheten är bara min och han åker ut, jag släpper inte in honom. Polisen får komma och jag lämnar honom för gott. Känns så skrämmande och hemskt men måste jag så måste jag.....eller? Ska jag stå ut med det här för att 90 % av tiden med honom är fullkomligt underbar? Ja fy fan. Livet blev inte som jag trodde. Är så lurad, så sviken och så förtvivlad. Hjälp.

God Jul Nyman!

Hoppas du fått en fin helg och att magen är sprängfylld av gotte och att Tomten fick info om att du varit extra snäll i år.

Miss you!

Kanske tar slut och jag får panik. Vi har så mycket gemensamt, så många planer för framtiden och nu super han bort allt. Panik är nog bara förnamnet.
GIllar din tråd för att jag känner så himla väl igen mig och jag håller med, vi borde gå ihop och bilda bolag för våra sårade själar och krossade drömmar. Jag mår så dåligt så det finns inget annat än gråt sen några dagar tillbaka. Känner skuld därför att jag lockade honom genom att sitta och dricka vin med en väninna. Så egentligen är det mitt fel att han nu super sönder sig totalt. Helt utslagen ligger han i dotterns säng på övervåningen. Gudskelov har hon flyttat härifrån. Pga honom.
Juldagen och han ligger mer eller mindre död sedan i går kväll. Var tvungen att gå och titta om han levde. Rummet såg hemskt ut, madrass, kuddar och täcke i en enda röra och där låg han. Lyfte på huvudet när jag tände lampan men i övrigt ingenting. Jag är rädd, förtvivlad och så ledsen. Lycka till till oss Ullabulla. Kram

sent,över 11 var klockan.Får jag komma över? Självklart sa jag.
Han mådde verkligen skit och fick till sist migräntablett av mig som lugnade hans illamående.
Denna gång verkar han på riktigt se problemet och förstå att han går under om han fortsätter.
Trots att min glappande trut är svår att hålla igen så försöker jag verkligen hålla tillbaka och hålla fast vid känslan,hans resa hans beslut.
Om jag på något sätt inbillar mig att jag kan påverka hans nykterhet eller ta ansvar över hans vuxna liv så är jag fast igen.
Men glad och hoppfull är jag ändå.Så skönt att inte leva under denna press,åtminstone idag.

Hej yogin. Du beskriver att du uppmärksammat att alkohol börjat få en ny funktion och det oroar dig. Vi hoppas att du får hjälp av det andra skrivit här och att du fortsatt väljer att dela med dig av dina funderingar. Ibland tar det lite tid innan det blir "fart" på en ny tråd. Välkommen hit!
Li-Lo
//Alkoholhjälpen

Morn! Tack för ditt långa inlägg i min tråd! Jag håller med och förstår dig på alla plan. Jag förstår att ni måste ha den toleransen mot varandra, du och din partner. Detta eftersom ni har olika viljor och önskemål. Jag tycker hur som helst att det är starkt att ni håller ihop och jag tycker hur som helst att du är förbannat stark som fixar´t! Här hemma ser vår situation annorlunda ut. Vi har krav på varandra för att vi ska fixa det här. Han vill att jag ska vara nykter och jag vill att han ska vara nykter om jag ska klara av att vara nykter :). Han har inga alkoholproblem, men det har jag. Därför är ju nykterheten ett bra val för oss båda.
Du skriver även om det förflutna och att försöka gå vidare. Jag har aldrig tittat i någon spegel alls tidigare. Kört på! Inte känt efter. Snabba lösningar som kanske inte funkar i längden........som alkohol t.ex. För ca 2-3 år kom allt ikapp mig. Jag började se mina mönster, mina misstag, sårandet av människor. Det var en jäkla käftsmäll. Jag har befunnit mig i ett mörker fyllt av förakt och skam, fram tills för nyligen. Jag har fått hjälp att ändra synen på mig själv. Från att tycka att jag var elak, misslyckad osv till att börja förstå bakomliggande. Det har varit en STOR lättnad. Nu känner jag att jag kan börja titta på nuet igen!
Hoppas du har en skön jul under fällen och i snön! I Skåne har vi regn! :)
Kram!!

:)

God jul!

God jul alla kämpar.
har inte varit ute på forumet på ett tag , insåg nu när jag gick in att det är en månad idag som jag gick med .
Trots ett misstag med en halv flaska vin..... så känns det som en stor dag.
Har inget större sug , inte ens i går ....
Så jag sitter här välmående o nöjd .....utan bakfylla o ångest.

Ha en riktigt god jul .

Tråkigt att höra med din pappa. Hoppas det går så bra som möjligt.
Kram,

... på julaftonen. Min pappa fick en sjukdomsattack och fördes till sjukhus, så orsaken till vin försvann och julaftonen blev småskalig och lugn, utan en droppe A på bordet. Saknade inte vinet alls, men saknar nog en stark efteråt, för att sätta ordning på magen.

Min pappa mår rätt bra (säger de), men han är i den åldern och det skicket att det är väldigt osäkert om han kan komma hem efter en sådan här resa.

genuint överlycklig.Men jag känner mig mest otroligt trött och lite uppgiven.Jaha,och nu då.Precis som jag började min tråd den 6 Juli.
Kanske att han nu står fast vid detta beslut.Kanske att det är på riktigt denna gång.Men när jag pressar honom lite så var det ju just igår han tappade kontrollen för första gången och satt och drack till alla öl var uttömda.Som skulle ha räckt till nyår.Jag som sett vet ju att han tappat kontrollen så många gånger till denna sommar.Men det är redan historia.
Då känner jag att nä,det är bara just nu han känner denna övertygelse.

Jag har svårt att tro på att han genuint menar allvar denna gång även om han gör det till 100% just idag.Jag orkar inte ladda om än,tro än.Det finns ju inget som säger att jag behöver det heller.Han ska ju bära sig själv genom detta.

Hej Fia!

Skickar dig en varm Julhälsning! Hoppas dagen blir lugn och skön, och precis som du önskar. Samma sak önskar jag för övrigt alla er kämpar, och alla er som följde mig under min resa!

Allt utom alkoholen följer idag traditionen i Hobbithålan. Kanske till och med ska ta mig till Julottan bara för sakens skull imorgon bitti ;-)

//PP

Tack Meredith11, jag känner värmen och omtanken i dina ord. Jag uppskattar det verkligen. Det värmer. Det som också är lite extra tufft just nu är att min "själsfrände", en av dem jag räddat från undergång, helt klart och tydligt deklarerat för mig att hon har helt enkelt inte tid! Hon har fullt upp med sitt liv nu. Och man pratar inte om såna här känsliga problem med vem som helst, och absolut inte med många, av respekt mot min son, givetvis. Hon är en, av två, som jag trodde skulle lyssna åtminstone lite. Jag begär inte mycket. Bara en liten, liten känsla av att de bryr sig. Det hade räckt. Jag hade inte förväntat tydligt, ord för ord, "jag har inte tid". Jag har lyssnat på hennes problem, samma, samma, under 2 års tid... Det är inte vänskap för mig. Jag är givetvis grymt besviken. (Min andra vän, som följt mig i vått och torrt i drygt 20 år, finns kvar.) Jag hoppas missbruksenheten på Psyk ska kunna lotsa mig rätt. Tack igen! :)

Hahaha......ursäkta, men jag tänkte på Kalle Anka :)
God Jul till dig från mig.