Senaste kommentarerna i forumet

God fortsättning till dig Akvariet! Härligt att läsa att det går fint för dig. Visst kan det kännas tråkigt med nykterheten emellanåt, men alternativet är inte så jäkla lockande heller... ;-)

Kram

Tack att ni finns där . Ja Ullabulla , jag är på botten nu :( .
Jag känner mig mest kränkt som en kvinna ....besviken och sviken. Känner att jag duger inte till nåt.
Har lagt all min kärlek och omtanke och nu har jag inget kvar.
Kan inte förstå vad det är för fel på mig ....för det måste vara om man fick höra från honom att han vill ha en kvinna som livet leker med, som ger honom energi .
De där orden har tryckt mig till botten .
Hans familj skyddar honom och de är oroliga att ha mig i närheten för hans skull.
Det ekar i mitt huvudet - gör vad du vill och hur du vill bara det kommer inte ut att du dricker .
Ja ...alla där tycker att jag är riktig konstig för det är inte nån stor problem med hans drickande.....
Salongberusat varje dag , grå på ansikte, långsamma steg , ingen ork och ingen initiativ till nåt.
Ingen bryr sig att han sitter hemma själv och vad och hur han är där ingen ser detta. Det måste stanna där och jag har överdrivit .
Fyyyy vad jag känner mig .
Skulle önska mig att aldrig träffa honom i mitt liv.Han har ljugit för mig från första stunden ....han var inte beredd att träffa en kvinna och han hade otur att han har träffat just mig.
Han sitter mellan fyra vägar med sitt beroende och jag sitter här och önskar mig att komma upp över ytan och vara mig själv igen.

Fina härliga SL!

Har tänkt på dig och tycker att du kommit så långt i din utveckling. Din lista är fantastisk och jag är väldigt glad för din skull!

Hur har du tänkt dig närmsta tiden nu efter nyår...? Blir det något nytt beslut eller hur resonerar du?

Stor varm kram till dig vännen

Vilken härlig lista att läsa.

Ps. Och angående trugandet på julaftonen så valde jag ett lätt sätt....låtsas vara tillfälligt" döv "och inte höra frågan ;)

Hihi ja kände mig rätt töntig som blev irriterad, jag förstår ju att andra kan dricka normalt. Ja, verkligen att primitiviteten kommer fram. Blev nästan äcklad av att se folk sluddra och skråla sådär högt. Även fast jag nångång kommer sluta med antabus och kanske dricker måttligt framöver så kommer jag ALDRIG att låta mig bli sådär odrägligt full. Har varit nyttigt att vara nykter o betrakta med klara ögon och hjärna en tid. Har fått många tankeställare och kan se från annat perspektiv hur jag varit när jag druckit. Och DEN insikten är väldigt jobbig att ta in. Det behövs en skäms-kudde, svälja hårt och hoppas att tiden bleker de jobbiga minnena ytterligare.

Hej igen,

Om du är anställd och är beredd att ta tag i ditt problem så kan du prata med din arbetsgivare så är de enligt lag skyldiga (rätta mig om jag har fel..) att hjälpa dig till tex öppenvård och bekostar oftast detta också då det även ligger i deras intresse att du ska må bra.

Öppenvården för mig innebär 6 veckors primärvård där jag går 4h per arbetsdag och sedan kommer det bli eftervård med 2h per vecka på kvällstid i ca 8 månader (tror jag!?). Träffarna är väldigt enkla och iaf jag känner att jag kan vara betydligt mer öppen där än på andra ställen då människorna där har liknande problem som en själv. Det har aldrig varit tal om mediciner och man är helt fri att gå om man inte vill vara där, man gör det ju liksom för egen skull.

I förlängningen tror jag att AA är väldigt bra just för att inte glömma...

Vad som är bäst för dig kan endast du avgöra men våga gör större förändringar än vad du tidigare har gjort om du verkligen vill förändras.

Du fixar detta om du vill! :)

Kram

Vad gäller öppenvården, hur fungerar det? Jag vet inte om det är för mig.
Det jag behöver är nyktra förebilder, inte medecin.
hur fungerar det?

dina fina ord berör mig. Behöver gråta lite idag.
tack.

Hej Trollnäsa och välkommen tillbaka! Tycker du är stark som väljer att komma tillbaka och att du visar att du vill förändra dig. Jag har inte läst dina tidigare trådar men för mig så låter det som att du behöver hjälp med förändringen. Om du verkligen menar att du vill förändras så tycker jag att du ska göra allvar av saken, prova gå på AA eller kolla andra vårdalternativ.

Jag själv har precis börjat på öppenvård och jag har fortfarande mkt blandade känslor men det känns ändå som rätt väg för mig att gå, jag väljer livet framför alkoholen. De flesta i min grupp önskar att de kommit dit i min ålder och jag önskar nog att jag gått dit tidigare, vi kan dock inte älta i det förgångna utan det är vad vi gör från och med nu som räknas, låt 2015 bli vårt år, ett annorlunda år, ett nyktert år.

All lycka till och det är ingen annan än du som bestämmer vad du vill göra med ditt liv!

Mvh

MåBättre

Välkommen hit och tack för att du delar med dig och för att du skrev i min tråd. Jag har inte kunnat skriva här på länge, det har varit för turbulent och jag har varit så på gränsen att gå sönder helt, så det har varit bättre att hålla sig ifrån det.

Din man har ångest, jo det är så det är. Men det är hans ångest och du kan inte göra något åt den. Tror jag att han kan bli nykter? Nej, egentligen inte. Men även om han verkligen skulle vilja bli nykter - och det är det som krävs - så kommer det att ta många år av behandling och återfall och mer behandling. Jag skulle tro att han behöver antabus en ganska lång period. Och det är inte lättare att leva med en nykter alkoholist!!

Jag känner alltför väl igen reaktionerna från omgivningen. "Han måste ju få en chans!" "Se till att han får behandling!" "Det är väl klart att det kommer några återfall!" De har ingen aning om hur det är. Min svägerska kan säga det mest sårande saker.

Du har det allra svåraste framför dig - att se till dig själv. Du måste ta ansvar för det enda du kan, nämligen dig själv, och se till att du blir lycklig. Du är värd det!

Alla styrkekramar till dig! Jag vet hur jävligt det är...

i ditt medberoende.Det finns bara en väg och det är upp.Det triggar igång en själv på så många plan och jag tror att vi är många som vill lite för väl,eller älskar lite för mycket gömmer på en del problem.De problemen uppdagas när vi inte längre får vara vår alkis nära.I alla fall är det så för mig.Jag tror också att det kan vara orsaken till att en del har svårt att bryta med den som dricker även om man innerst inne vet att det kan vara det rätta.

Vi vill verkligen inte skärskåda oss själva då det gör för ont.Det är så mycket lättare att lägga allt fokus på en människa som uppenbarligen mår ännu sämre.
Men jag kanske generaliserar när jag skriver såhär.Då får admi ta bort mitt inlägg.

Ta hjälpen där du får den och jag hoppas att du får kraft att resa dig igen.

Hej mina vänner!

Det är länge sedan jag checkade in och jag tänkte bara meddela att livet är fortsatt tungt, men jag lever. Kanske finns även ljus i tunneln!

Julen har väl varit si och så och hans humör var inte på topp från juldagen och framåt. Misstänker också att det druckits en del, men inga rejäla fyllor. Inte förrän igår, dvs. Men då var vi inte där. Jag och barnen är hos mina föräldrar. Han ska flytta ut till stugan första veckan i januari och sedan ska vi bo där växelvis, så att inte barnen behöver flytta omkring. Jag hoppas att det kommer att funka, även om jag inte riktigt tror på det. Han kommer att få se hur mycket jag faktiskt gör och håller ordning på, hur lite han känner pojkarna och jag tror inte att han kommer att klara av det med lugnet i behåll. Tyvärr kommer det att gå ut över barnen och det kommer att bli det svåraste - att sitta vid sidan av och se honom misslyckas. Sedan får vi väl se hur det ska bli framöver. Men det här är viktigt!

Vi har pratat om separation sedan ett tag nu och hur vi ska lösa praktiska detaljer, ändå verkar han inte ha en susning om vad det kommer att innebära. Han tycker liksom att allt är som vanligt och precis om vi lekt vår vanliga lek ska vi nu leka leken att vi separerar, men allt ska vara som vanligt ändå. Vi ska t ex fortfarande vara ett par. Hur tänkte han där?

Jag ligger som vanligt femton steg före och börjar nu planera för vad som händer sen, dvs sälja huset, flytta (vart? till vad?), vårdnad, skilsmässa, etc. Samtidigt som jag är så enormt nära bristningsgränsen så känns det bra att tänka framåt. Ska träffa en god vän ikväll som jag har mycket stöd från. Igår var jag väldigt slut och ledsen, idag känns det bättre. Men det är väl också för att han inte är här...

Kramar till er!

I september beslutade jag mig för en vit månad. En månad fick räcka, jag vågade inte ens säga att jag skulle vara vit till slutet av året. Efter den månaden skulle jag fatta ett nytt beslut. Det blev en månad till. Nu är jag här bara dagar ifrån nyår utan att ha druckit en droppe. Jag är stolt. Jag är glad. Men jag är också fortfarande trevande. Tremånader är inte lång tid. Jag lär mig fortfarande massor med mig själv. I alla fall är det dags att summera det göttiga med mina tre månader+ som vit. Så here we go utan inbördes ordning annat än som de poppar upp i huvudet:

1. Jag känner tacksamhet dagligen. Jag tror att jag är närmare i kontakt med mina känslor och upplever glädje och tacksamhet mycket bättre och större än tidigare. Jag tar mig också tid för att reflektera över min tacksamhet.
2. Har hittat ett nytt frukostställe som jag går till lördagar och söndagar. Det är riktigt poppis så jag måste vara där tidigt för att få bord. Det är inga problem eftersom jag aldrig är bakis.
3. Ingen baksmälla- inga dagar som försvinner av att jag jämrar mig i sängen en hel dag pga fylla. Den där huvudvärken. Jag hade huvudvärk för ett par dagar sedan, påminde om hur det var dagen efter. Fy fan.
4. Avsevärt mycket mindre ångset. Det är så sant att alkohol genererar ångest i alla dess former.
5. Jag börjar förstå mitt eget värde. Det känns så fint att få en blick, en komplimang, vad fan som helst och veta att det är till MIG och inte mig bakom en fasad.
6. Jag känner mig cool.
7. Jag älskar att vara en person som inte dricker alkohol. Det känns så fräscht (ok, låter töntigt men nu är jag transparent här!)
8. Jag har börjat skriva här och dessutom följa underbara personer som inspirerat mig inte bara i min alkoholfria väg men också i så många andra aspekter i livet, tack! <3
9. Jag skäms inte över mitt jag idag.
10. Den energin som förut lades åt att vara bakfull och ha ångest kanaliseras till annat som ger mig enerig.
11. Jag tvingar mig själv att vara mig själv fullt ut när jag är nykter. Långt kvar men vilken kick när det väl händer.
12. Jag har börjat umgås med mina vänner på ett ärligare och mer givande sätt. Samtalen blir intensiva och djupa till skillnad från fyllesnacken.
13. Jag har insett att jag inte tycker om smaken av sprit, vin eller öl. That's it. När allt kommer omkring så gillar jag det inte.
14. Mina fruktansvärda minnesluckor, de som försatte mig i fara och genanta situationer. De kommer alltid att finnas i mitt förflutna men måtte jag aldrig aldrig aldrig igen uppleva en sån.
15. Inga blåmärken, hur ofta har jag inte stått i duschen dagen efter och hittat blåmärken på min kropp efter att jag ramlat. Det var alltid som en slag i ansiktet när jag hittade ett nytt.
16. Jag är skarpare i psyket, mer klartänkt.
17. Mitt självförtroende har stigit. Jag klarar av att leva mitt liv och vara en fantastisk person även utan alkohol. Det gör något fint med själen.
18. Jag har framtidshopp igen! I början av året var det väldigt mycket mörker i mitt liv. Det är klart det finns kvar lite grann här och där men de destruktiva tankarna, känslan av hopplöshet, rädslan över att bli påkommen av allt och alla är så ofantligt mycket mindre idag.
19. Mina antideppressiva, jag har så mycket att tacka dem för. Jag fattade ett beslut om att jag skulle berätta för mina nära och kära när jag började ta dem för att jag ville att de skulle veta och jag tror också att man inspirerar andra i sin närhet som också kanske lider att våga ta steget att söka hjälp. Det beslutet gjorde det lättare och naturligt att prata om min avhållsamhet från alkoholen sen. De var alla redan förberedda och införstodda med att jag gör en psykisk renovering.
20. Jag börjar tycka att jag beter mig och gör val som är mer passande min ålder än det där 20+ livet som jag envist ville vara kvar i.
21. Och slutligen, ett av det finaste jag börjat med. Sticka & skapa. Det har ju inte undgått någon som läst mina inlägg att jag fått en ny hobby. Den har börjat bygga min identitet. Jag känner en fullkomlig lycka och lugn när jag skapar och stickar. Vänner engagerar sig i det och det börjar ta form som ett spännande projekt.

Har säkert glömt hälften och nog finns det vissa saker som jag gärna hade satt upp på listan men som jag än så länge inte åstadkommit men det får bli ett annat inlägg, idag vill jag bara foka på det som är bra.

KRAM på er alla och gott nytt år!

Bra jobbat Mia! Suck hur irriterande är inte människor som är onyktra. Det är som att allt socialt ludd/skimmer/fingertoppskänsla försvinner med alkoholen och de blir nakna och primitiva. Precis som jag själv en gång i tiden. Jag tror att toleransen blir större allt eftersom, jag var också sjukt irriterad förut men det har lagt sig lite. Däremot finns det alltid några extra jobbiga exemplar och då kan man få unna sig att irritera skiten ur sig på dem (i huvudet). Äh lite svamligt inlägg som egentligen bara skulle förmedla att det är en fröjd att följa dina framsteg! Gott nytt år!

... Av erfarenhet att partnerns mående håller en kvar, lääänge. Men försök tänka på vad du vill, vad mår du bra av, vad behöver du?
Som ullabulla skriver - om du vill lämna så måste du göra det, man kan inte stanna för att vara snäll för det är inte snällt mot någon av er!!

Kramar

Det är kämpigt, och det känns ibland som jordens undergång, men det kommer bli bättre! Försök tänka på det du inte ville ha, och vad du då önskade dig (lugn, harmoni?)
Kramar

Skönt att juldagarna är över! Jag känner mig själv bra och VISSTE att jag skulle bli irriterad. Nu blev jag irriterad över folk som var lite högljudda när dom pratade, att sitta alldeles nära folk som skålar, att man kunde känna alkohollukten från deras glas tydligt samt att jag blev uttråkad att vara där sååå många timmar utan att dricka socialt. 7 timmar tyckte ja var alldeles för länge. Satt o skruvade mig och ville hem efter halva tiden. Som TUR var fanns det så mycket god mat och efterättsbordet var ett helt långbord att välja från :) och snart är det nyårsafton, samma prövning.

Det är bra att försöka förlåta sig själv. Jag försöker också och är på väg att acceptera saker som hänt. Men visst är det svårt! Och att alkohol varit inblandat gör det bara ännu mer svårförlåtet!

Hur ska jag gå vidare.......Har sökt hjälp...Är hemma nu i två månader och hade två samtal med en kurator.Det har inte hjälp så mycket . Från januari ska jag börja intensiva samtal två gånger i veckan . Det är en grupp med människor med likadana problem . Vi ska vara nio i gruppen...
Finns det nån som har gått på sådana samtalen ?
Tänk er att man kan hamna så djupt och må så dåligt bara för man ville väl för en annan människa....

är det perioder av låg svarsfrekvens här.... Men det är viktigt att skriva för sin egen skull, formulera sina tankar. Det hjälper en själv att se klarare och det är också bra att kunna gå bakåt och läsa sina egna inlägg. Många här har hittat "vänner" som det blir ett kontinuerligt utbyte med under lång tid. Det betyder oerhört mycket. Ge inte upp! Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! Kram, kram / mt

Jag igen....
Har aldrig mått så dåligt som jag gör just nu.
Det känns som jag finns inte. Har ångest över saker och ting och ångrar verkligen att jag har sökt hjälp för honom. Skulle jag veta att jag ska sitta nu ensam med min förtvivlan och mina tankar skulle jag aldrig ta det beslutet jag tog för tre månader sedan . Jag skulle bara bita ihop och vara nöjd att umgås med honom som jag gjorde.Telefonsamtalen och träff varannan helg......Och även om jag vet att det kändes sådär så var det bättre det än att känna den förtvivlan jag känner nu.
Att känna att man är bortvalt från hans liv är det den värsta smärta. Han fortsätter sitt liv där han är och behöver mig inte......Han behöver ingen som ska bry sig om honom och vill ha honom. Han behöver ingen konkurrent .....Det konstigaste är att jag faktisk vet inte hur han mår , hur han tänker och vad han gör .
Telefonen ringer inte..det är tyst från honom.
Varför är det så ....?

Ja, nu är i alla fall julen över, bara nyår kvar. Det har varit jobbigt här hemma under julhelgen. Vi spelar teater när vi umgås med släkten. Fast alla nu vet om att vi är mitt i en kris, så låtsas man som inget för man vill ju inte förstöra julen. Nu är vi dessutom lediga både jag och min man tills alla helger är över och det är väl inte så lyckat. Han håller sig visserligen nykter, men han är så ledsen och förtvivlad för allt. Istället för alkohol stoppar han i sig en massa tabletter istället, sömntabletter och lugnande. Men enligt honom är det ju inte för att ersätta alkoholen (det har han ju inget sug alls efter längre, säger han), utan för att jag inte vill leva med honom längre. Han ringer till läkaren och ber han skriva ut något, för han har sådan ångest och grubblar så säger han. Han är verkligen en orolig och skör människa, men självklart kan man inte gå igenom detta utan att känna oro och grubbla, tycker jag. Jag grubblar också jättemycket, men vill absolut inte ha en massa lugnande medicin. Jag har grubblat i flera år på detta. Skillnaden är väl att jag emellanåt kan släppa tankarna, tex när jag jobbar eller umgås med några vänner. Det är väl för att han är så svag som jag fortfarande inte kunnat ta mig härifrån. Det är så jävla svårt. Önskar han kunde träffa någon annan och vilja lämna mig. Han stretar emot så jävla mycket. Går det några dagar och vi inget har sagt om skilsmässa, så kan han plötsligt säga något, precis som om vi aldrig hade pratat om att gå isär. Jag vet inte vad jag ska göra!! Är det någon som vet om det är normalt att läkare skriver ut en massa lugnande då man slutar dricka?
Önskar att någon annan styrde upp mitt liv åt mig.

Så, vi lyckades hålla fred idag. Vid halvtio tiden i vanlig ordning blev stegen långsamma, blicken frånvarande och talet mer osammanhängande. Nu handlade om att jag och mina vänninor bildar pakter. Han ägnar många tankar åt att registrera maktordningar och vem det är som bestämmer. Jag har en känsla av att även det ingår i sjukdomsbilden. I stället för att gå i svaromål gick jag upp i sovrummet. Jag undrar också många gånger om jag egentligen har några känslor kvar efter alla kompromisser och anpassningar. Vet inte. Man kan ju leva så här också, det går ju.
Alternativet att skaffa eget boende och ändå leva med oron för vad som ska hända känns svårt och ensamt.

Bra att du hittat hit. Carina Bångs blogg är bra http://medberoendeinfo.blogspot.com/
/ mt