Senaste kommentarerna i forumet

... var drömmen ett utslag över den stress och det stora ansvar du känner att du tar över allt det här med drickandet, det sociala, ditt jobb, ja rubbet liksom? Det är du som gör grovjobbet och du kan eller mäktar inte med att "delegera"?

Jag tycker såna här drömmar är fruktansvärda. Har dom själv. Kram på dig.

/L

jag försökte slå ihjäl?Jag trodde faktiskt det var exet..Tack för tankeställaren,vill veta.

så skulle inte detta forum behövas tyvärr.
Välkommen hit för det första,du verkar ha kommit långt redan i insikter om att problemet är hans att äga och lösa.
Jag har försökt i 20 år med allt som går och inte lyckats alls.Han dricker idag värre än han nånsin gjort.

Fortsätt att ha insikt och dra upp dina riktlinjer för hur du ska agera även fortsättningsvis.Och om du kan,håll dig till de riktlinjerna.
Är själv för sänkt för tillfället för att kunna ge mer uttömmande respons på ditt brev.

Först och främst, tack Akvariet!! Du har helt rätt! En flykt från mig själv är just vad det är. Den flykten, vet jag nu, har pågått sedan jag var ca 14, alltså 22 år! Jag har aldrig sett på det så, men efter att ha kommit igång med terapin ordentligt så börjar jag förstå. Så oerhört läskigt att jag inte förstått. Jag har alltid trott att jag fattar grejer. Folk i min närhet har mer än en gång sagt att jag är klok och vettig och stark. Men i ärlighetens namn har jag aldrig tittat inåt! Jag har klampat på. Knölat in mig i fack eller rättare sagt gångar där jag tycker man BÖR vara. Har det varit väldigt knöligt har jag ansett mig själv vara svag. Aldrig någonsin lyssnat på vem jag är eller vad jag vill. Bara hur jag vill att andra ska se och uppfatta mig. Det är en av anledningarna till att jag började dricka. Jag orkade inte hålla på! Det tog så enormt mycket energi att inte vara mig själv. Jag tycker synd om tjejen där inne. Äntligen gör jag det, istället för att undra om jag är sämre än andra eller tror att jag är svag. Hon fick aldrig höras. I högstadiet upplevde jag stress. Jag har aldrig tänkt på det. Hade jag tänkt på det hade jag nog inte ens förstått det. Aldrig uppfattat det, men efter en del grävande förstår jag. Jag förstår varför jag hade ont i magen varje dag i 6 år. Jag förstår varför jag skolkade. Jag förstår varför jag plötsligt hade ett behov av att börja planera mina dagar minutiöst. Jag förstår varför jag än idag har svårt att äta lunch med alla andra. Varför jag får ont i magen när lunchen börjar närma sig. Varför jag undviker den. Varför, när jag väl utmanar ödet, får ångest i dessa stora sällskap vid borden. Stress. Jag har aldrig lyssnat! Bara kört på och över mig själv. Jag har väldigt sällan testat att vara nykter på krogen. De få gångerna har jag varit utnämnd chaufför hatade jag det. Stora folksamlingar, en massa ljud som går in i varandra, en känsla av utsatthet, nakenhet, saknad av kontroll. Ångest. Så mycket som jag inte förstått och som jag inte tillåtit mig känna. Jag har försökt få bort det tysta ropet med alkohol, galna impulser och trubbel. Allt som gör att att den viskande rösten inte går att höra. Jag tycker inte synd om mig själv men jag tycker så himla synd om barnet som gick mot tonåren och som tystades. Förlåt Frida, för att jag tappade bort dig!

Jag har läst i din tråd med o ser att vi har haft det ganska lika . Jag har också varit tillsammans med min sambo länge!! Närmare bestämt 24 år!! Han har alltid druckit för mycket även när vi nyss hade träffats fast det var inget jag tänkte så mycket på då. Det som var värst då var att han blev så elak o kallade
mig för en massa fula saker, han var också väldigt svartsjuk! Jag förstår inte idag när jag tänker tillbaka på det att jag stannade kvar för jag hade ju inget då som höll mig kvar. Åren gick o vi fick två underbara tjejer skaffade hus o djur mm, jag hade aldrig bott själv o trodde väl inte att jag skulle klara mig eftersom han skötte allting ( betalade räkningar, kontakt med banken, handlade , tankade mm) jag skötte hemmet o barnen. Jag hade så dåligt självförtroende o trodde inte mig själv om någonting. Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att ta steget men jag tror att det var att jag såg hur dåligt min dotter mådde o hur dum han var mot henne o även min andra dotter som har flyttat hemifrån. Jag tog även hjälp från familjerådgivningen o Anhörigcentrum , spm har hjälpt mig mycket. O forumet här såklart!!<3 det kom till en punkt då jag bara visste att ja g inte kunde stanna längre. Jag har väldigt dåligt samvete för att jag inte gjort det tidigare för då hade nog mina barn mått mycket bättre idag. Det du frågade om vad mina barn tyckte var jobbigast var nog för min yngsta dotter att behöva flytta från huset till en tvåa. Hon vill inte bo med sin pappa som det är nu. Hoppas de kan få en fungerande relation i framtiden. Min älsta dotter flyttade hemifrån för ca 3 år sen o hon tyckte att det var bra o att jag var modig o det kändes skönt att höra. Jag hoppas att du också får kraften att skiljas för det verkar som att det är det du vill . När man har levt så som vi har gjort under så många år så tar det död på känslorna i alla fall för min del. Tänk på dig själv nu!! Vi lever bara en gång o du är värd så mycket mer!!
Styrkekramar till dig!!<3

Hej........känner likadant :(((((.
Skulle vilja slå i mitt eget huvudet och vara klokare .
Skulle vilja att jag vaknar till det bättre ......
Du är inte ensam.....jag ska inte fly och kanske kan hjälpa med .....lite..Vet inte alls vad jag skriver.
Lider med dig fina Ullabulla och skulle vilja göra dig lite gladare .
Kram och ska du veta att jag beundrar dig

ett rådjur (i drömmen förstås).Det låg i mitt kök och liksom flämtandades och led.Alla andra bara flydde så jag fick ta en hammare och först slå in ena sidan på skallbenet.Vända på rådjuret och slå in den andra sidan så det äntligen dog.Symbolik någon ... :(

Fantastiskt att du tar itu med problemet. Jag gick till beroendemottagning när jag var nästan 30. Då kunde de eller ville bara erbjuda antabus för det hade bäst effekt. Jag höll ut i 2 veckor. Känner igen väldigt mycket i din berättelse. Speciellt frustrationen över omgivning/sambo som "vill bestämma" över drickandet. Beslutet måste komma från dig själv. Du måste vilja sluta. Det tog mig ytterligare 10 år innan jag i ren desperation gick till AA. Under dessa år hade jag börjat dricka i smyg och ökande mängder. På slutet varje dag.
En nykter dag är en lyckad dag. Ta hand om dig!

Fortfarande halvtidssjukskriven. Väntar på en operation. Hopp om livet finns det. Går regelbundet på möten och skulle för allt i världen INTE vilja byta bort min nykterhet. Besattheten har släppt. Visst har jag mardrömmar ibland om att jag pimplar vin. Är oerhört lättad på morgonen när jag inser att det bara var en dröm. Jobbar med mig själv och har god hjälp av min sponsor och AA. Tänk att jag trodde det var något sektliknande. Och så rädd jag var för att träffa någon kollega där.
Snart är det julafton och vi firar hemma i år. Är så glad över det. Trivs på jobbet igen. Visst har jag ordentliga svackor med humöret, men det är skönt att det inte är så nattsvart längre. Att jag kan börja se en antydan till ljus i horisonten.

God jul och hoppas den blir vit!

Kram

Förlåt stavfelen. Skriver på surfplattan.

Hoppas det är bra med dig! Vad strongt att passerat året. Själv har jag snart 7 månaders nykterhet att fira. Känns så bra :) Men dom du skriver, så kliver spökena ut ur garderoben och måste tas om hand. Fast hellre det än det andra alternativet.

Kram/Minz

Jag har följt dig här i din tråd. Känner igen mig mycket i dig. Jag tror också jag är på väg bort, men inte kommit så långt som dig. Önskar att jag kommit så långt. Du är så stark!
Jag försöker att se framåt så långt som till att jag har en egen lägenhet och känna den känslan när allt känns motigt. Men då känns det som att jag måste kämpa.
Vad är det dina barn har mest emot? Mina barn är vuxna och utflugna och lever sina egna liv, men ändå är jag lite orolig för hur de ska ta det.
Många kramar till dig.

Vill också säga tack till er Ebba och nyamia för att ni delar med er, det betyder mkt att få höra andras upplevelser och gör det inte lika svårt att våga prova själv. Ni är fantastiska och jag hoppas verkligen att vi alla får leva ett bra liv från och med nu! Kramar

buhubuhu..nu ska jag på alanonmöte,väldigt lägligt.

Du skrev en fin berättelse, men en sak saknade jag i den. Där finns inget om att du beslutat att sluta dricka, fast det verkar tydligt att det är vad du vill. Du måste våga. Vad exakt du beslutar är inte viktigt, du kan tänka t.ex "tillsvidare, en dag i sänder" eller "tre månader", men utan ett klart beslut kommer du inte vidare. När du fattat beslutet, så kommer du snart att märka om du får en svår kamp, eller klarar dig något så när lätt. Chansen är stor att du kommer att må betydligt bättre redan efter några veckors nykterhet, eller senast efter ett par månader.

Att ha tröttnat på alkoholen är en alldeles förbaskat fin orsak att sluta. Lycka till!

Nu är jag här igen, har inte riktigt haft kraften att skriva nåt. Det har varit så mycket med flytt o mina barn som inte mår bra. Nu har jag iallafall fall lägenheten klar så det går att flytta in där men jag har inte gjort det än, har bara sovit där en natt. Det kändes jättekonstigt men skönt. Det var så lugnt o jag behövde inte tänka på om han hade druckit el inte o om han skulle få nåt utbrott. Hade svårt att sova o vaknade stup i ett o drömde konstiga drömmar om min fd sambo. Jag drömde att han var i min lägenhet o vägrade gå därifrån! Det var jättehemskt . Har tänkt att jag ska flytta på riktigt efter nyår. Hur ska julen bli då? Vi har sagt att vi ska fira den tillsammans som vanligt. Det är nog en dålig ide egentligen. Men det var barnen som ville det o de får bestämma. Så nu måste jag ta det där samtalet igen om alkoholen till jul. Att det inte blir någon sprit i jul om vi ska fira tillsammans för det är tjejernas önskemål. Jag hoppas det inte blir bråk om det bara men har på känn att det blir det.!!

Gråter lite,skrattar lite.....gråter igen och saknar . Tycker synd om mig själv och väntar lite......och det går över.
Nästa dag är likadant men mitt huvudet är lite över ytan just nu och det känns okey.
Jag skulle också önska mig en julklapp som skulle innehålla all styrkan till mig och styrkan till honom att må bra igen .
Hoppas , hoppas att han blir klok i sina beslut.

Ett stort leende sänder jag .....Hoppas att det är du som bakar pepparkakorna ;)

Javisst AnnaPanna. Ensam är inte stark så jag ser fram emot att vi peppar varandra. Ju fler vi är, desto bättre.

Idag har jag varit på shoppingrunda hela dagen. Oerhört stressande för en alkis. Alla ljud, alla människor, stressen vid kassorna, för varmt klädd inne i varma butiker, irriterade bilister, etc, etc.

Det fanns dock en positiv erfarenhet med dagen. Jag hade bestämt att jag inte skulle dricka någon alkohol idag. Jag vet inte hur många gånger jag stressat runt på liknande inköpsrundor och stressat upp mig ännu mer än jag borde och behöver. Förutom att jag kanske inte är den mest kolugna typen tänkte jag idag efter vad det var som gjorde mig så stressad. En mycket stor anledning har varit att jag i mitt undermedvetna så innerligt "längtat hem" till alkoholen. Jag vet inte hur fort jag har velat tagit mig hem för att ta första glaset. Ibland har jag inte ens "hunnit" ta av mig ytterkläderna förrän jag knäppt den första ölen och därefter har det oftast snurrat på.

Objektivt sett är det ett väldigt sjukt beteende. Det är möjligt att det gav mig något för många år sedan men mitt drickande de senaste åren har istället blivit tvångsmässigt och nästan maniskt. När väl det första glaset är urdrucket börjar kampen att förhöja den begynnande fyllan och sedan har man all möda i världen att hålla den uppe på en jämn och fin nivå. Det är bara det att den "fina jämna nivån" har tenderat att lägga sig högre och högre. Resultatet för min del är att jag alltid somnat berusad och naturligtvis känt av detta morgonen därpå. När jag väl är där är det näst intill omöjligt att "klippa". Istället ägnar jag hela min hjärnkapacitet till att analysera alkoholtillgång, hur långt det räcker, hur många dagar jag kan/orkar dricka den här gången. Jag är fullt medveten om vad resultatet kommer att bli efter dryckesdagarna men ändå kan (vill??) jag inte stå emot.

Tro mig, jag har försökt med "socialt drickande", enbart dricka vin, enbart dricka starköl, enbart dricka champagne mm, mm men resultatet blir ändå detsamma. Det finns inga genvägar, åtminstone inte för mig. Jag är i en situation då jag har en enda möjlighet till ett fortsatt kvalitativt liv och det är att säga nej till all alkohol för all framtid.

Jag är tacksam för att jag är i så hygglig fysisk form som jag är, trots alla år av drickande men nu räcker det. Även om kroppen klarar av ett antal år till kraschar mitt psyke.

Jag har just avslutat en god kopp kaffe med nybakta pepparkakor. Det är inte så dumt det heller.
Sköt om er/Tjalle

Jag ska pynta lite :)........Du skulle bara veta vad glad är jag för din skull !!!!!!!!!!
Hoppas att du kan inspirera många här som kämpar och är hjältar de med .
Världen har fått tillbaka en till människa.....en som mår bra .
Härligt
Mina varmaste hälsningar till dig och hoppas att du får en underbar Jul !

Vi bestämmer härmed att 2015 blir ett år då vi vågar, vill och väljer nykterhet! Ibland kanKe vi gör fel val, men då tar vi osa upp på benen och hjälper varandra framåt igen. Jag är med dig Tjalle! Nu ger vi de psykiska alkoholdemonerna en jävla omgång! :) Kram och peppning till dig!

ju mot Jul och först nu tar jag tag i julstöket i mitt riktiga hem. När jag ändå är på gång kan jag gärna åta mig att göra grovstädningen även här.
Kanske finns det behov av rummet nu i december, och kanske kommer fler in för att fylla det gemensamma och göra det till en välkomnande
plats. Jag läser fortfarande om allas era strävanden, och även återvändarnas hälsningar. Tiden jag läser är på en nivå som hänger ihop på ett bra sätt, med var jag idag står i min egen nykterhet. Dagar hit eller dit är ju inte det viktigaste och jag tänker inte på det alls längre. Men jag kom trots allt på häromdagen att det nu har passerat 400 dagar, och det är ju på något sätt ändå "fett" som de yngre säger...

Kämpandet, räknandet, och det ömsesidiga uppmärksammandet av forum-vännernas delmål gav mig enormt mycket kraft. Kraft att komma igång med ett annat liv, och det är jag för alltid så enormt tacksam för! Det har som några av er vet varit en svår tid i mitt liv, och det är inte endast på grund av alkoholen, men det kommer att bli bättre. Beslutet var och är fortfarande att vad som än händer blir det ingen alkohol i Pellepennans blodomlopp. Idag är det inte så hiskligt svårt att tänka så, och inte svårt att avstå. Det är nog tiden som gjort sitt till det. Jul nummer två i nykterhet nalkas, men den här gången är det utan "vita knogar", vilket är djävligt Gött!

Om bara två veckor är det nyårsdagen. Aktiviteten på forumet kommer säkert då att "peaka" och nå årsbästa. Det är samtidigt både glädjande och sorgligt. Glädjande för alla som vill få till en förändring, och sorgligt för alla som haft en Jul i kaos. Själv ser jag fram mot att i januari kunna säga att jag inte druckit i år. Att starta ett år med 100% alkoholfria dagar är skönt, och lämna dålig statistik bakom sig. Det är något som jag verkligen önskar att så många som möjligt med alkoholproblem får uppleva!

Själv hoppas jag fortsatt kunna säga att jag inte druckit i år, och samtidigt kunna tillfoga att det gjorde jag förövrigt inte förra året heller. Att sist jag drack faktiskt var 2013, jag tror ni förstår vilken svindlande tanke för någon som satt fast i alkoholen?!

Nu är dammråttorna borta. Jag hoppas någon tycker det är värt att titta in och kanske pynta lite inför Jul. Vi behöver nog alla lite extra gemenskap när det nu kommer till en period av alkohol- kontaminerad tradition, och rummet kan kanske vara en sådan plats.

Ta vara på er alla därute!

//PP

Bara några dagar till jul och bara få personer kvar att hitta julklapp till. Svärfar brukar min sambo alltid köpa alkohol till.Tycker det är en urtrist tradition att köpa whiskey, vin och sprit. SÅ fantasilöst. Ska köpa nåt HELT annat. Ska inte gå in till systembolaget och frestas i onöda bara för en present. Med träningen och kosten går det väldigt bra. Nästan drunknar i mina kläder nu och har säkert gått ner 1-2 kg till av bara farten. Totalt 6-7 kg viktnedgång på kort tid.Får nog faktiskt börja äta lite mer så jag inte försvinner! :) men det är nog det allra jobbigaste just nu. Att äta så himla många måltider utspridda över dagen och få i sig allt. Jag går verkligen inte på bantningsdiet och svälter mig. Utan äter SMART som passar till konditionsträning. Ph- neutral mat som lindrar min onda mage. Mestadels grönsaker och lagomt med kolhydrater/protein för att orka träna utan att svimma.

Nu har jag bestämt mig för att ta emot den hjälp jag blir erbjuden, varför inte göra det nu liksom? Har funderat på detta så otroligt länge och det känns som att det är dags nu. Slippa vara instängd i mitt egna liv utan eliminera bort mitt problem och börja leva mitt liv på riktigt, utan ångest och skam.

Ska försöka hålla min tråd uppdaterad så får ni en liten inblick i vad som händer i mitt liv de kommande veckorna.

Känner mig omtumlad, orolig, förvirrad men faktiskt också lite glad.

Varenda ord ni skriver stämmer! Jag ska göra middag till henne idag och sova över. Tänker hålla om henne, inte mer. Jag vill inte kasta mig in i något igen innan jag känner mig starkare och tryggare i min nykterhet.