Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Jag vet inte om du har läst min tråd, men jag har levt med en man som dricker i 20 år. Jag känner igen mig precis i det där vacklandet hit och dit. Precis det här, att det kanske inte är så illa ändå. Så har jag också tänkt och bara kört på i alla år.
Våra barn är vuxna och det är sedan de flyttade hemifrån som tankarna på skilsmässa har tagit över mer och mer för mig.
När jag äntligen tog mod till mig och sa att jag ville skiljas, då blev han nykter på stört och har varit det sedan dess och det är nu 3 månader. Men mina känslor har tyvärr fått sig en törn, pga alla år i psykisk stress.

Tar mig friheten att stövla in här. Hoppas det är ok. Min egen tråd känns så troppo anni fa. Läser väldigt sällan. "Känner" inte de som skriver idag. Men jag minns dig och jag minns Santorini. Maria 42, ledsenfrun, Min ljuva Stigsdotter, Min mentor Lilla blå, mrs pianomam med make, Tvåbarnspappan. Den andre sjukt begåvade pappan ( du vet vem du är), Kalla. Min vän med barnet med den trassliga könsidentiten. Alla era historier bor i mig och så här till jul är det väl passande att tacka för att jag fick dela en bit av era liv. Min blodsbroder Wille.

Glad att du och mg fick till det. Kärlek, respekt, anything. /R

Alla här har ju så olika historia och olika bakgrund.Men likheterna är ju större.Just att vara i en kärleksrelation med en alkis är ju jättesvårt.Man har efter många turer hittat någon sorts konstig acceptans av hur livet ser ut och märker inte hur förhållandet sakta holkas ur.Till slut står man där och ser sin man och känner mest vanmakt sorg och frustration.
Det är ju endast du som kan avgöra om det finns tillräckliga känslor kvar för att orka samla ihop dig/er och tro på en förändring.

Finns det inga känslor kvar från din sida så är du skyldig både honom och dig själv att lämna.Han har inte kraften att göra det.Han kommer säkerligen att börja dricka igen och skylla allt på dig.Men om du lever kvar i relationen så är risken stor att han trillar dit ändå och då är säkert också felet ditt.Du är inte tillräckligt kärleksfull eller stöttande och därför har han då tagit återfall.
Kanske kan ni som vi gjort separera på prov?Hitta en lägenhet och försök att lägga locket på så gott det går under en tid.Då kommer tiden att utvisa,dels om han klarar att vara nykter.Det kommer också att visa sig om du ändå innerst inne känner någon form av kärlek till din man.

Då har du ju inte per definition lämnat och hoppet och motivationen hos din man får leva kvar.Han hinner också stegvis vänja sig att du inte finns där.Dvs ni börjar var och en er egen resa som gör er båda starkare.Följ gärna min tråd om du inte redan gjort det.Jag är inte alls säker på att det här slutar väl för oss.Men det var omöjligt att fortsätta som vi gjorde under samma tak.Vi har fortfarande varken satt punkt eller sagt att det ska vara vi igen.
Det är tungt att leva under ovissa förhållanden också.Men i vårt fall så känns det bättre för oss båda.
Grubbla vidare och låt känslan bo i dig istället för att försöka fly.
Det gjorde jag i flera år innan sanningen hann ikapp mig.

Men det är nog en del som läser!

Det är nog ganska vanligt - när du har fått nog, när bägaren redan runnit över, när det redan känns kört; då vaknar alkoholisten... Men då känns det redan som att man bestämt sig, alla svek, alla brutna löften, allt som hänt har redan sårat för mycket, förstört för mycket.

Det är bra att du börjat berätta för dina vänner - i okunskap tänker de på "den stackaren" som blir kvar, ensam - men de vet itne hur det är att leva ditt liv, de vet itne hur det är att vara du och vara den som måste styra upp allt, ta hand om allt, lösa allt, finna sig i allt. Du får lov att tala om det för dem: "jag orkar inte leva så mer, jag behöver tänka på mig - jag har tänkt på honom länge nog och nu går det inte längre!"

Du får tänka på dig, och ja- han kommer säkert att bli ensam osv om du lämnar, men - är det ett skäl att vara kvar?? Vad vill du, vad behöver du??
Kram!

Hej....jag ska skriva lite.....
Har ingen " lång " erfarenhet av att leva med eller bredvid en missbrukare men "känner" tillräckligt mycket för att lida med dig .
Det är inte lätt att ta beslutet om att stanna kvar eller gå .
Stannar du kvar så mår du dåligt . Lämnar du så mår du .........också dåligt , men tills slut ska du må bra igen .
Hur vet jag detta ? Nej ....det vet jag inte än, för jag har lämnat...och mår dåligt och hoppas att må bättre.
Mina tankar snurrar runt honom, jag har dåligt samvete att jag har lämnat , jag lägger skulden på mig....Men en sak vet jag ,att inget är mitt fel och jag har rätt att må bra och det är mitt ansvar att fixa det lika som ansvaret ligger hos honom för att hitta viljan att sluta dricka.
Man måste vara lite mera egoistisk och bromsa sin empati ......annars blir man uppäten ......säger jag .....ja....
Kram

Inte många som kommenterar när man skriver här, men jag kan inte låta bli ändå. Måste skriva av mig lite. Alla dagar bara rullar på här hemma precis som tidigare. Känner att det är nog svårt att komma ur den här låsta situationen, utan att någon flyttar. Men som sagt, så är det just DET som är så svårt. Svårt rent praktiskt, men framförallt så svårt att lämna min förkrossade make. Han tar till alla metoder han kan för att få mig att stanna, lovar att aldrig mer dricka, hur dum jag är som inte kan tro på honom, talar om hur väldigt dåligt han mår och han kan inte förstå hur jag kan vara så kall mot honom. Allt det här får mig bara att få skuldkänslor eller att bli förbannad. Han vill inte lyssna och förstå då jag försöker tala om hur jag har mått under alla år. Vad det har gjort med mitt mående och mina känslor för honom. Kan man verkligen inte begripa att detta drickande skadar förhållandet!!! Jag blir så arg!! När vi inte är hemma tillsammans så skickar han sms hela tiden, frågar hur jag mår och sedan berättar hur dåligt han mår av allt det här jag dragit igång. Som tur är har jag en nära vän som har levt med en alkoholist förut och skiljt sig för 15 år sedan, som förstår mig och talar om för mig att det absolut inte kan vara mitt fel. Innan var det ju ingen som visste, men nu har jag börjat berätta för mina närmaste. Det är tyvärr så att de flesta av dem ger mig skuldkänslor också när man pratar. När de t.ex säger, så jobbigt detta blir för din man, hur ska han nu klara av att vara nykter, ska du lämna en relation efter så många år osv osv. Jag har ju inte mått bra i denna relation på många år och det har gjort mig nedstämd och med ett ständigt grubblande hur jag ska göra med mitt liv, men nu är det verkligen ännu värre. Förstår inte hur jag ska få kraft att ta mig ur det här? En del säger att du kan väl ge honom en chans till, nu kanske han verkligen har förstått hur allvarligt det är. Det är bara det att jag har väldigt svårt att tro på det han lovar. Han har lovat förr. Men däremot kan jag tänka mig att det kanske blir en lite längre period av nykterhet nu. Men jag kommer ju ändå inte att kunna släppa tankarna på det. Och när den dagen kommer att han börjar dricka igen, då kommer jag nog att känna mig bitter och känna som att jag kastat bort ytterligare år av mitt liv. Jag längtar så efter att vara fri från alla tankar på alkohol.
Tacksam om ni har lite input att ge mig.

din tråd och sätt igång skrev någon, glömt vem av alla fina människor här inne som kommenterar och peppar. Så nu gör jag det. Har varit nykter rätt många dagar de senaste veckorna, men också fallit igenom. Senast i l lördags då vi hade fest hemma, men det var planerat. Och i natt vaknade jag och kände bara att det är över. Har nu varit nykter tre dagar och känner mig så hoppfull att det är slut på skiten äntligen. I dag ska jag åter träffa min sponsor, och jag känner ett lugn i mig som jag inte gjort på mycket länge. It´s over. Total acceptans över mitt öde när det gäller alkoholen. Jag har ingen chans att kontrollera detta längre så varför ens försöka en tusende gång till.
Kram alla!

Berra, varför ska just jag tillåta mig att bli påverkad just nu av något där jag tappar kontrollen gång på gång. Lurar luringen...
Follow you!

Tycker du kämpat på skitbra ,, jag är i exakt samma situation ,, klarar mig några veckor ,, sen fallerar det en kväll , 2kvällar ,,, men det är "bara" börja om från ruta ett igen fastän det är jobbigt på kvällarna. men Tänk : ja jag mår bra några timmar på kvällen ,, men ångest på morgonen ! vilket är den bästa känslan ? må bra på morgonen o resten av dagen eller må "bra" några timmar på kvällen o må skit dagen efter ?? ..

Hej
Är allt som det ska ?
Mår du bra ?

Känner mig så djävla svag o dålig.
Jag föll igår kväll.........min kära hade sina tjej kompisar på ett glas vin innan deras planerade julmiddag.........jag tog ett glas vin , kanske två...........typ en halv flaska........kanske en hel!
Kände det hejdlösa suget..........faaaan jag kunde inte hejda mig.........hakade på o mådde som en kung..
Vilket jag inte gör nu.......känner mig som en djävla sopa.
Inte så att jag gjorde bort mig, inget sludder inga plumpa kommentarer, bara min egen ångest......
Nya tag , nya utmaningar

Ja stingo. Jag VET ju det. Att man visst kan skriva väldigt personliga saker. :) men just igår tog det helt stopp när jag skulle beskriva hur skönt det hade varit med att ha förstående, milda föräldrar som är som en klippa livet ut. Många, säkert de flesta, har säkert sån relation. Någon äldre att be om råd från, söka tröst m.m. jag har ingen sån relation tyvärr. Jag vet att det är därför jag är så vaksam med nya människor och alltid känns som ett hål i hjärtat som saknar "något".

Litet tomt med kommentarer här, kan inte tala för andra, men åtminstone jag känner mig litet ställd. Du har så lång erfarenhet av alkoholen och nykterheten, så vad kan jag ha att ge dig?

Vad tror du själv? Är det den där lilla regelbundna mängden som kan ha byggt upp ett nytt sug hos dig? Skulle det i så fall hjälpa om du slutade helt och hållet igen? Finns det andra orsaker, som du kan komma på? Stora händelser i ditt liv, eller kanske små, som ändrat hur du mår till det sämre. Borde du ta ett grundligare snack med läkaren och kanske få hjälp mot deppet och inte bara sömnmedel?

Lycka till i alla fall och välkommen hit!

Tack och en stor julklappskram, villveta.
tjalle

det är svårt att inte ha kontakt,speciellt efter 20 år av nästan dygnetrunt sammanlevande.Vi får se vad som händer och när det händer.

Hej igen....
Jag har träffat Tomte idag och har sagt att det finns en Tjalle som önskar sig en julklapp som ska innehålla en stor viljan och kraft att vara nykter . :)
Tomte har sagt att han kan hjälpa med mycket snygg papper till julklappen men det som ska vara i julklappen måste du hjälpa till med .
En klok tomte men du är också klok .......även om du står stilla lite .
Om jag skulle ha den förmågan och kraft så skulle jag ge dig den julklappen .........men jag kan inte bestämma själv om du ska utnyttja det som är i .
Om du orkar .....koka lite buljong åt dig eller ät lite chokolad ????? Ät lite snälla så du får energi.
Vi finns här . Kram

Hej Skabara! Läser ditt inlägg och vill skicka kraft och positiva tankar, om det går, i den svåra situation som du beskriver. Ibland är livet tufft! Har själv jobb och familj. Precis som du sååå mycket att förlora! Men självklart - sug efter alkohol. Många tankar varje dag om att livet vore roligare och enklare om jag bara började dricka igen. Men känn igen alkoholdjäveln! Den LURAS! Livet blir ju SÅ HEMSKT med alkohol. Men det vet du ju redan. Kramar till dig, tänker på dig och ber för att du, liksom jag själv och alla andra på detta forum ska få en VIT jul.

Tack stingo, villveta, AnnaPanna för era stöttande ord. Det kan inte i ord beskrivas vad det betyder för mig. Jag hade inte orkat utan er support. Jag har tagit mig igenom både natten och dagen idag men med svårigheter. Darrig, orolig mage, svag, självkänsla=0 och så detta mörker ovanpå alltihopa. Min fru har kommit hem, trots allt. Det är oerhört betydelsefullt för mig förstås. Som ni så riktigt påpekar måste jag återigen in på den nyktra vägen.

Jag måste sluta att diskutera med mig själv när det gäller att dricka eller inte. Jag måste vara fullständigt kompromisslös. Jag kan inte dricka, punkt slut. Jag är alkoholist. Den gamla AA-devisen "bårhus eller dårhus" gäller även mig. Rent statistiskt borde jag ha ett antal år kvar i livet och jag skulle vilja fylla dom med lugn, tillfredsställelse, ödmjukhet, generositet, tålamod och förhoppningsvis lite glädje.

Förutom mina problem med A har jag fått några vardagliga bekymmer som blir än mer jobbiga att hantera när man inte är i form, vare sig fysiskt eller psykiskt. Det är bara några veckor sedan jag hade varit nykter i över tre månader och var i bra balans. Jag vill dit igen. Frågan jag ställer mig är hur jag genom livet klarat av så många olika sorters problem men är så maktlös mot att hantera alkoholen. Snart har två dygn gått sedan sista glaset och jag vet att det numera tar ytterligare 4-5 dagar innan första återhämtningen är där.

Jag har just nu bara en enda julklappsönskan och det är att förbli nykter. Allt annat är oväsentligt just nu.
Sköt om er
Tjalle

Hej......var orolig att du försvann :(.
Du måste ha hoppet......
Ärligt sagt så är jag lite avundsjuk att du och han har alls kontakt . Jajajaja......jag vet att det låter konstigt det jag skrev , men jag saknar mitt ex . Jag saknar honom men inte hans sjukdom .

idag med exxet.Och då vaknar förstås hoppet,att allt var på låtsas.Nu ska allt ordna sig.Det var bara en ond dröm.
Men jag vet ju att det bara är en tidsfråga innan han sätter sig igen.
På något sätt är det så skönt att vila i denna fas av stillhet,när den nya fyllan ännu inte har hänt och hoppet har tänts lite.

Jag kommer ihåg mitt ex .
Han åkte hem till soffan och satt på Tv -hockey eller nåt annat med sporten att göra . Det var som en kick för honom att dricka.
Eller att åka till landet, kick med . Han sa till mig att det är mera som en livs still för honom som han tycker om och kan inte bryta .
Minsta ändring - och han var inte riktigt sig själv..... och även han kom till mig åkte han tillbaks till sin egen soffa :( .
Jag tror att man måste försöka undvika dem ögonblicken som sätter igång eran sug efter alkoholen .
Jag har försökt ändra hans vardag genom att erbjuda nya upplevelserna som hade inget med hans minne att göra . Vet inte om jag skriver tydligt och ni förstår vad jag menar ......
Jag beundrar er hela tiden för att ni kämpar , hjälper varandra och skriver här .
Kram

Åååååå, det är som om jag skrivit det själv typ. Förstår exakt vad du menar och jag förknippar också musik väldigt starkt med fest. Vill inte vara utan den känslan när man börjar känna hur musiken pulserar i kroppen och man känner hur man kan börja släppa loss, men.. Jag vill nog inte vara med den känslan heller för det är ju när man släpper som det många gånger spårar också tyvärr..

Har funderat en hel del på festandet de senaste dagarna och jag själv kan känna att jag fortfarande festar som en 18-20 åring. Många av de fester man är på är uppbygda så att alkohol och dricka är fokus blandat med spotify/youtube osv.. Frågan är om man vill stanna kvar här eller om det är dags att växa upp, prioritera om? Jag vet inte..? Sedan vet jag ju att det lätt kan spåra på andra typer av fester också men jag känner att jag är betydligt mer försiktig och rädd i de fallen.. Kanske därför jag har undvikit dessa på sistone för då vet jag att jag inte kan ge gärnet.. :S

Tror dock att man verkligen kan släppa loss och ha hur skoj som helst på en live-konsert med SM lr avicii om man bara vill. Det är en själv som sätter gränserna och man kommer tillslut märka att hur mkt man en dansar och flummar så är det inte nån fan som tänker på om man är nykter lr inte.

Men som sagt, jag förstår din känsla och jag känner likadant. Eg handlar det väl om prioriteringar. Kanske prioriterar man att va packad en gång per år på just den där konserten och riskerar att saker kan bli lite fel. Men då gäller det ju också att man håller det man lovar till sig själv och inte låter en kväll/helg sprida sig som en löpeld och plötsligt dricker man oftare och mer än alla andra man har omkring sig.

Vad är av värde för dig? Hur mkt värderar du alkoholen? Och då menar jag allt som alkoholen innebär, inte bara ruset som vi känner då vi börjar dricka utan från att sätta sig i bilen och införskaffa drycken till att vakna upp dagen efter. Vart ligger det på din priolista jämfört med andra saker som du tycker om?

Jag kan även känna att det är svårt att bygga på något på längre sikt då det blir för mkt fest, såsom motion, förhållande, självkänsla osv..

Tycker dock att det är helt okej att vara ledsen och arg, vi måste också få visa känslor oavsett hur rätt eller fel känslan är.

Nog med svammel, saker och ting kommer att ordna sig! Vi måste bara börja kämpa och visa det. Tänk gärna också på att det du säger rakt ut till andra det säger du också direkt till dig själv.

Allt gott till dig annapanna! Kram

Jag förknippar oxå en massa saker med alkohol...Musik, vissa TV-program, fotbollsmatcher mm mm. Det tar nog tid att få bort det tankemönstret (tankemonstret...). Min hjärna är fortfarande inställd på, och planerar, att åka på systemet efter jobbet. Rätt skönt att komma på att det räcker att åka på ICA :) Men även jag känner en sorg över att inte kunna dricka normalt! Vi får hoppas att det släpper med tiden!
Jag smyger med en vecka efter dig (9:e dagen nu). Vi krigar på!

Styrkekramar till dig . Skulle önska mig att kunna hjälpa dig ....... .Jag hör mycket melankoli i dina meningar . Ge inte upp !
Du klarar det AnnaPanna !!!!
Jag tror på dig !

Japp. Inne på dag 16 som nykter och det känns okej. Fick en dålig vibb av mig själv igår och inser hur mycket i livet som jag kopplar ihop med alkohol. Framförallt musik. Musik är en stor del av mitt liv. Därmed också alkohol. Jag älskar musik och har alltid älskat musik. Tittade på en musikdokumentär igår om SHM och kände hur alkoholdjävulen började spela spratt i mig. Jag kände på riktigt hur jag verkligen blev ledsen. Tårarna va så extremt nära. Ledsen och arg. Jag fick ett sånt starkt sug efter alkohol, eller kanske framförallt flykten som alkoholen hjälper mig med. Hög pulserande musik, in i en dimma av att inget kan komma åt mig, skiter i allt och alla. Jag blev så jävla ledsen över att den tiden är förbi. Känner mig så jävlaynklig, för innerst inne vet jag ju att det GÅR ÅT HELVETTE. Att det där jag suktar efter bara är en illusion, men ändå blir jag så jävla ledsen. Det är en sån tomhet. Jag vet att jag borde tänka att jag ska kunna uppleva energi och glädje och eufori utan a, men jag kan inte hejda känslan. En jävla sorg är vad det är... Fan! Varför vill man inte vara utan? Varför kan inte jag också få känna känslan av att bara socialdricka? Varför ska jag tycka att det här är en så jävla viktig del i livet? Blir arg och ledsen på mig själv. Fan..