Senaste kommentarerna i forumet

Tog ännu ett litet steg igår, jag berättade för en arbets kollega om läget.........
Den första utanför forumet jag öppnat upp inför,.........sååå djävla jobbigt ......men vilken befrielse!
Kollegan har varit/ är i samma läge, - jag är också alkolist, vi fixar detta tillsamman, sa han......
Att se någon i ögonen o bara berätta om något jag nyss erkänt för mig själv.......

Så.......dag 11 idag, mår bra , det går bra........är fortfarande helt uppslukad av processen o kämpar med konstiga nätter o tankar om att kunna dricka igen.........suget som kommer o går.

Tack för att ni finns o kämpar!

inta säga så mkt, AnnaPanna. "Jag behöver vila mig från att dricka ett tag, mår så bra av det och vill testa en period så att jag inte hamnar i problem". Så kan man säga ungefär till att börja med.
Kram
Fenix

Ikväll fick jag åter uppleva hur otrevlig och jobbig han är när han är påverkad. Han har nämligen en svår infektion,så inte bara är han hemma från jobbet, han får också en massa dundermediciner som gör honom... well, full. Så här bra har han säkert inte mått på länge! Inte heller har han varit så otrevlig mot mig eller skrikit så mycket på barnen. Härligt.

Jag inser att jag kommer att behöva hjälp att komma bort ifrån honom. Han accepterar helt enkelt inte att jag vill separera och jag tror att det kommer att komma ännu fler hot om drickande, elakheter och upprörda diskussioner när det börjar bli allvar. Jag vet inte hur jag ska skydda barnen! Det är det som är det värsta. Jag ser framför mig hur han trakasserar mig/oss vid ett eventuellt annat boende. Jag får ju redan höra att jag har någon annan och mycket värre än så.

Mellankillen har blött näsblod nästan hela dagen tydligen. Som jag ser det är det ännu ett tecken på stress.Gud bevare oss!

Kära Ebba!
Jag blir rörd att du "ser" mig.
Inte varit inne här på länge.
Allt är lugnt och jag mår fint. Skriver mer en annan dag .
Nu är jag trött och hoppar i korgen.
Sköt om dig fina Ebba.

Det finns så många diken på vägen som man ramlar i, det går jättebra flera dagar men sen är det kört igen. Tänk om det fanns något att köpa på apoteket etc. som tog bort suget. Det finns så många saker för de som vill sluta röka.
När man läser här på forumet så ser man att det är så många som trillar dit igen efter x antal dagar, veckor och månader. Jag saknar info från Alkoholhjälpen här där vi kan läsa och få reda på när vi bör vara extra försiktiga och vad som väntar oss på vår resa. Många försöker på egen hand och vill inte söka hjälp på vårdcentraler mm. Man är rädd för att hamna i rullarna, kanske bor på en liten ort mm mm.

.

Säg pip tack.

Kram Ebba

.

…jo tack. de där ursäkterna har man ju lurat sig själv med… så jag vet precis vad du menar Sjundeseptember2014! Jag har varit nykter i snart fyra veckor. Mår väl ok bortsett från ångest som kommer och går. Men i alla fall - så kan de där tankarna/ursäkterna du beskriver dyka upp i huvudet. Så jag kämpar alltså också för den nakna sanningen. Att alkohol och jag själv är EN FRUKTANSVÄRT DÅLIG KOMBO! Kram o lycka till

I alla fall fick du mig att bläddra litet bakåt i din tråd och jag fastnade för en grej som du skrivit: "Svårt i ett samhälle där "en lyckad människa" alltid syns med ett glas i handen eller en flaska på fina köksbänken, eller en öl i solnedgången...".

Man vill ju tänka att man inte påverkas så mycket av reklam, film, ..., men det stämmer ju inte. Vi påverkas så in i helvete mycket. Och i de värdarna är det ju precis som du säger... Jag har brottats mycket med den tanken du beskriver, men inte tidigare så tydligt gjort kopplingen till den kommersiella kulturen. Tror jag får fundera litet vidare på det där...

Tack och förlåt om det här blev flummigt.

Länge sedan jag var här. Har inte druckit sedan i juni. Sitter och läser tillbaks i min tråd och försöker få ihop det till en längre text. Vet inte vem som ska läsa den och om någon ska läsa den, men vill inte att den ska försvinna.

Nej, inte tror jag det finns några gener, som säger att vi måste vara antingen helnytra, eller trilla dit. Men om vet att man har generna emot sig, så lönar det sig att vara en hel del försiktigare.

Hertan sammanfattar även mitt intryck av AA väldigt bra. Gud och högre krafter förekommer men oftast med tillägget "som jag uppfattar honom" vilket skall tolkas att "gud" kan vara precis vad som helst, bara det är någonting UTANFÖR MIG SJÄLV, för med bara min egen kraft gick det inte så himla bra att kontrollera drickandet det har jag ju sett och säkert du med. Det handlar om att försöka släppa det egna egot, slappna av och be om hjälp. Många säger att AA-gruppen är deras högre kraft, den som hjälper dem att hålla sig nyktra. Den högre kraften kan vara ett träd, din skyddsängel, en stubbe i skogen - vad som helst :-) Någon sa till mig att "gud" det betyder helt enkelt "glad utan dricka" (eller droger kanske).

Att inte våga prova AA för att man är väldigt oreligiös är bara (ytterligare) en dålig undanflykt :-)

längtar och vill mer än vad både han och jag förmår.
Jag skulle inte orka med honom dygnet runt nu som han och jag mår.Jag behöver nästan all min vakna tid till att rehabilitera mig själv och mitt tänk.Ändå fattas han mig på så många sätt.
Trött och utarbetad känner jag mig trots att jag jobbar mindre nu än vad jag gjort på flera år.
Jag förstår ju nånstans att det pågår en process i mig som jag på intet vis vill ska avslutas förrän den är klar.Men den är påtaglig och pågår ofta utan ord.
Och suger musten ur mig gör den.

Kort samtal på morgonen och föreslog en träff på stället jag går.
Nja det går lite för snabbt,jag vill tänka mer innan jag bestämmer mig.
Jag förstår precis vad han menar och naturligtvis måste det här få gå i hans takt.
Men då vaknar den medberoende ullabulla och vill skrika,vänta på vad?
Vad är det du inte förstår?

Men jag höll mig och backade och sa att jomenvisst,de finns ju kvar.
Men nånstans har jag ju rätt att vi snart är i ett vägskäl där han förmodligen tar sig samman och söker hjälp eller fortsätter sin eländiga bana.
Då känner jag stress inför båda de situationerna.
Vad gör jag då?
Om han nu väljer att bli nykter och faktiskt närma sig mig igen.Vill jag det,orkar jag det?

Eller tvärtom om han fortsätter att dricka,vad gör jag då?
Dvs inga givna svar på nåt av alternativen.
Det är ju jag som kan ta mitt beslut oavsett vad han väljer att göra,det vet jag.
Men det är ju i den bästa av världar.I verkligheten så vet jag ju att min framtid också hänger på vad han väljer att göra.

Din entusiasm smittar av sig - härlig beslutsamhet som nog smittar av sig på barn och sambo också. Barnen helt säkert i alla fall, jag hoppas att din sambo inte är som min som, när jag var sådär sprudlande och lite käckt kommenterade en händelse som tidigare skulle fått mig att gå i taket av ilska, lite oroligt sa "men hur mår du egentligen??!" :-)

Tack så mycket för positiva listen här ovan. Den skriver jag under på och tar med mig denna som jag inte tänkt på men som är helt sann: "att all skit jag har bakom mig kommer få mig att växa och bli en mycket bättre människa". För så är det ju, erfarenheterna, bra som dåliga, formar ju oss särskilt om vi tillåter oss att dra lärdom från dem!

Jag tror också det är bra för er om ni får prata med någon. Jättebra om din sambo inser att han behöver och törs gå och prata med någon på egen hand. Det är kanske där man måste börja? Det kommer att ta ett tag innan tillit finns på plats igen. Önskar dig och er lycka till :-)

...det blir ju inga rosdanser eller räkmackor bara för att man slutar dricka. Tvärtom blir det ju så att man helt plötsligt måste KÄNNA alla känslor och man måste lära sig att HANTERA dem inte bara hälla vin på dem. Men, man har ju "bara" den vanliga ångesten och allt vad det nu är att hantera, man slipper ju allt det där som alkoholen ger i form av negativa saker (som Hertan skriver tex. alkohol är ju en depressiv drog). Man har ju fortfarande sina problem i livet men det går att hantera dem på ett annat sätt nu. Träning är bra som sagt.

För mig har AA:s så kallade deviser varit toppen bra, några av dem är: DET VIKTIGASTE FÖRST och: GÖR DET ENKELT

...och ännu mer så om det var självmord. Det är så många av våra ungdomar som går runt och mår dåligt. Du verkar vara en sådan som ändå försöker göra någon skillnad och sår frön som kanske kan rädda någon. Jag tror det är viktigt att vi ser barnen.

Hoppas du är OK? Vi alkoholister är experter på att manipulera, ljuga och dölja. Om någon kommer på oss är vi också duktiga på att på något sätt lägga över skulden och skammen på någon annan för att själva slippa bära detta. Allt detta hör till sjukdomen. Om din magkänsla säger dig att han dricker så är det nog så.

Den enda du kan förändra är dig själv. Vill du inte bära någon annans skuld och skam måste du lämna tillbaka den dit där den hör hemma och ta hand om dig själv. Det tar tid att gå vidare och, inte glömma, men förlåta. Det är inte meningen att du skall förtränga det som varit eller det som sker nu, det handlar om att acceptera eller inte acceptera. Är detta OK, vill jag ha det så här? Vad kan jag göra, vad kan jag inte göra? Var rädd om dig, be sinnesrobönen!

Jag blir bitchigare med åren märker jag. Numera säger jag ifrån om något inte passar mig, om någon sätter upp fötterna på sätet på tunnelbanan, om någon beter sig illa mot någon annan eller klagar på hur dåligt de mår när de ser alla tiggarna på stan. Men, jag har också blivit duktigare på att ta kontakt med människor, hjälpa till om jag ser att någon behöver eller ge en komplimang för snygg kappa på stan.

En del tror jag kan vara att jag tidigare gick omkring med så mycket skam att jag liksom ville försvinna, ville helst inte bli sedd alls. Vill inte stå i centrum nu heller, men jag behöver inte skämmas längre, jag har inga hemligheter som gör mig mindre värd än alla andra.

Sedan är jag ju verkligen sådan att jag kan irritera mig otroligt mycket på andra idioter till människor som antingen går för långsamt ned för trappan från pendeln eller går för snabbt, de luktar illa, ser ut som spån och beter sig allmänt korkat. Ja, sådan är jag ibland. Men, jag har lärt mig att det skadar endast mig själv att känna så, det sätter sig ju i min mage, ingen annan stans. Min väg ut ur alkoholträsket har ju gått via AA och där talar man mycket om "harm" och harm kan vara det jag beskrev ovan. Ofta finns en s.k. offerkofta med i bilden också. Jag vet att när jag börjar känna för mycket åt det här hållet bör jag gå på ett möte eftersom den här harmen är farlig för mig. Ett möte ger mig positiv energi inte bara genom att jag träffar goda, varma människor som berättar bra saker, utan också för att där finns ett gäng människor som kan lyssna på mig om det är så att jag skulle behöva gnälla av mig på alla idioter som finns runt omkring mig. DET är det fina med AA, man kan ösa ur sig saker och sedan gå därifrån som en bättre människa.

Kanske ska ni tänka ett varv till då du och maken? Är det äkta kärlek och ni trivs med varandra finns det väl ingen anledning att kasta bort det? Eller? Ekonomin blir ju såklart sämre när man skiljer sig, så är det ju, men det ska ju förhoppningsvis inte behöva vara så att det är det enda skälet till att stanna kvar hos varandra? Vad gäller arvet så kan ni ju faktiskt skriva testamente till förmån för varandra så att ni ärver även om ni skiljer er! Om ni vill, annars går kvarlåtenskapen till föräldrarna era och de inte finns, syskon, syskonbarn osv. (är inte 100 på det, men tror att det var så det var det där med arvsordningen...)

Kram från mig

Ju fler du berättar för ju svårare kommer det bli för dig att dricka som förut igen.
Det blir liksom som en extra säkerhet att berätta för omgivningen,
en säkerhet som mentalt kommer försvåra för dig att falla tillbaka i gamla mönster, om du förstår hur jag menar?

Du är så klok och jag hoppas innerligt att du kommer få en underbar helg i fjällen där du kommer kunna njuta på ett nytt sätt av den härliga miljön och myset.
Du kommer vara med i matchen och se och känna allt helt närvarande.
Ovant såklart, men jag hoppas att du också kommer uppleva det som fräscht och hmmm... befriande.
Du kan ju kolla upp om det finns något möte i närheten av där du ska vara i helgen om du känner dig ledsen, rädd, förvirrad, osäker, svag så kan det förhoppningsvis hjälpa dig.
Många gör så.
Går på möten i nya städer /länder när de är på resor i jobbet, eller på semester.
Jättefint att det finns möten nästan överallt på jorden tycker jag.

KRAM

Blir glad av att läsa att du har så många bra insikter redan vid din unga ålder! Min pappa var också alkoholist och jag var hela 10 år äldre än du är nu när jag äntligen insåg att det var ju jag också. Faktiskt. Jag hade inte lite problem med att det blev lite för mycket ibland bara, mitt problem var så mycket större än så. Bland annat att inte kunna hantera livet utan alltid gå omkring deprimerad och med en saknad, ett mående som försvann när jag drack (för en stund).

Det får ta all tankeverksamhet nu. Faktum är att det gjorde det nog tidigare också, inte sant? När kan jag dricka, hur ska jag kunna fylla å utan att någon ser, hur ska jag kunna ta mig igenom den här bakfylledagen, vad gjorde jag igår? osv osv.

Jag hoppas sambons familj respekterar ditt beslut. Om de sett dig berusad gör de nog det. Du behöver inte prata om det om du inte vill, det ska räcka med att säga att du inte vill dricka någon alkohol nu, att du tror att du mår bra av att inte dricka. Detta har funkat för mig.

Ta till dig det du behöver från mötena, försök gå så ofta du kan. Viktigt är att lyssna på vad folk säger, inte att titta på vilka de är. Vi är alla så lika oavsett vilken plats vi har i samhället, oavsett om parkbänken står hemma i vardagsrummet eller på stadens torg. Inför alkoholdjävulen är vi lika små. Har du fått stora boken än? På en del möten ger man pocketvarianten till nykomlingar. Om inte tycker jag du ska be att få köpa den, brukar finnas böcker till försäljning på mötena. Ta med dig boken på resan så har du ett sällskap du kan ta till om det blir jobbigt :-)

Jag har hållt min träning med 1 timme löpband och 1 timme styrke med situps , hantlar och statisk träning för att bli stark i bålen.har inte kollat vågen för jag är säker på att jag omvandlat fett till muskler= gått upp nåt kilo eller står stilla på vågen när man binder vatten till muskler. Väntar med att kika på vågen ett tag till! Men min hemska trötthet har släppt nyss och jag känner mig mycket starkare. Småkrämporna i ryggen och "svagheten" är borta. Har nog fått tillbaka lite av min forna glans :) har som mål att på julafton komma in i en superslimmad långklänning i strl 36. Ett litet mål iallafall!

Tack för ditt svar Ebba! Ska följa ditt råd och prova olika tider/grupper för att hitta någon som passar. Fick ett varmt välkomnande igår vilket kändes skönt.

Idag känner jag mig lite lättare inombords, men det här tar upp all tankeverksamhet nu. Tänker att det får vara så nu. Pratat med pappa och syster igår och förklarat allvaret. De stöttar. Så tacksam.

Nu väntar en första prövning. Åker till fjällen med sambon och hans familj i helgen. Ett tillfälle som vanligtvis innebär massa rödvin, middagar, öl efter skidåkning och drinkar i loungen. Planerar att säga rakt och ärligt som det är: jag har lagt av. Jag KAN INTE dricka alkohol. Säga att jag har nolltolerans med mig själv. Samtidigt undrar man hur man håller en balans när man ska prata om sina problem. Vill inte belasta andra med min skit. samtidigt vill jag vara väldig tydlig den här gången, så jag inte kan argumentera mig in i drickandet igen. Jag har ju hittills lyckats övertyga alla varje gång att "jag har koll...". Går in på forumet flera gånger om dagen och känner att det hjälper mig att påminna mig om allvaret. Jag är beroende. Det bara är så.

Dag 4 ska nu klaras av, trots att andra dricker så ska jag inte. Får inte. Vill inte. Försöker övertala min hjärna hela tiden. Den försöker argumentera med mig hela tiden..

Extremt tacksam för alla som svarar och delar med sig.

Stingo, jag är en faktanörd och använder statistiken till mycket. Enligt den har jag mycket emot mig. På både sidor i min släkt finns 2 kusiner, morbror och ev. min egen pappa med tidigare alkoholproblem. Jag har aldrig frågat rätt ut min pappa, men han slutade tvärt med alkoholen på 80-talet och blev lite småreligös. Men hur mycket makt har DNA egentligen att råda över MIN relation till alkohol? Känns ju rätt trist. Som att DNA redan har utstakat mitt liv och att jag saknar möjligheter till att välja själv. Jag kan lika gärna vara en högoddsare som trotsar genetiken! ;)

Har haft ett par innehållsrika dagar på jobbet, så det gick rätt snabbt på slutet till dag fem som jag längtat till. Vet inte hur vanligt det är med krampanfall men det är ändå något jag tänker på när jag klipper vinet.

Det bästa är att slippa segheten och skammen.

Försöker dock vara ödmjuk, och tänker nog en dag i taget. Samtidigt gör antabusen att eventuella diskussioner eller tankeförslag om vin till helgen uteblir. Och fortfarande känner jag en del av den starka rädsla och kontrollförlust jag kände förra veckan. Brrrr!

Sköt om er, alla fina, var rädda om er idag!

Kram