Senaste kommentarerna i forumet

Grejen är att han inte bryr sig om vad jag gör på egen hand, bara han får dricka. Särskilt de här firmaträffarna är grymt viktiga. Ska han avstå då, så måste han skriva anledningen i pannan.
Han ber heller aldrig om ursäkt. Har aldrig hänt. Fast han tycker att jag ska ber om ursäkt för jag sa i en taxibil "drick inte mer vatten nu, du kanske spyr" Någon sådan avhyvling har jag aldrig fått, som efter det. Då var barnen med.
Det tycker han att jag ska be om ursäkt för. Men jag vägrar.
Han är inte särskilt dyssig när han är nykter. Bara om vi pratar om alkohol. Inte dagen efter heller, egentligen.
Han vill bara göra som han vill (dricka hur mycket han vill) när han är ute med firman och några andra gånger också, antingen vi (jag och barnen) är med eller inte.

Grejen är att han inte bryr sig om vad jag gör på egen hand, bara han får dricka. Särskilt de här firmaträffarna är grymt viktiga. Ska han avstå då, så måste han skriva anledningen i pannan.
Han ber heller aldrig om ursäkt. Har aldrig hänt. Fast han tycker att jag ska ber om ursäkt för jag sa i en taxibil "drick inte mer vatten nu, du kanske spyr" Någon sådan avhyvling har jag aldrig fått, som efter det. Då var barnen med.
Det tycker han att jag ska be om ursäkt för. Men jag vägrar.
Han är inte särskilt dyssig när han är nykter. Bara om vi pratar om alkohol. Inte dagen efter heller, egentligen.
Han vill bara göra som han vill (dricka hur mycket han vill) när han är ute med firman och några andra gånger också, antingen vi (jag och barnen) är med eller inte.

Grejen är att han inte bryr sig om vad jag gör på egen hand, bara han får dricka. Särskilt de här firmaträffarna är grymt viktiga. Ska han avstå då, så måste han skriva anledningen i pannan.
Han ber heller aldrig om ursäkt. Har aldrig hänt. Fast han tycker att jag ska ber om ursäkt för jag sa i en taxibil "drick inte mer vatten nu, du kanske spyr" Någon sådan avhyvling har jag aldrig fått, som efter det. Då var barnen med.
Det tycker han att jag ska be om ursäkt för. Men jag vägrar.
Han är inte särskilt dyssig när han är nykter. Bara om vi pratar om alkohol. Inte dagen efter heller, egentligen.
Han vill bara göra som han vill (dricka hur mycket han vill) när han är ute med firman och några andra gånger också, antingen vi (jag och barnen) är med eller inte.

Du håller på att gå under, skriver du själv.
Och jag tror att du gjort som vi alla andra - kanske alldeles för mycket redan. Du har kämpat och försökt hjälpa så till den grad att du nu själv håller på att gå under. Så, du har helt rätt - släpp taget, låt någon annan packa in dig i bilen. Om han inte har tagit emot all din hjälp så här långt så kan du inte hjälpa. Hjälp dig själv, rädda dig själv!!

Kramar!

OM jag nångång skulle våga mig på ett AA-möte är det 3 saker som oroar mig.

1) Att äldre medelålders tycker jag är för "ung" för att ens ha riktiga alkoholproblem och ifrågasätter om jag ens hör hemma i gruppen.
2) Att jag inte kan vara ärlig när jag berättar om mig själv. Att jag börjar "skönmåla" och förminska mina problem för att jag skäms..och redan från början får fel feedback för att jag inte säger sanningen.
3) Att jag börjar tänka på ämnet alkohol lika mycket som tidigare, bara för att man går på möten och pratar om alkoholrelaterat hela tiden.

eller så ber jag nån packa in mig i bilen..måste måste måste släppa taget om detta innan jag går under.

Jag ska verkligen försöka.Jag vet att han inte ägnar mer än ett par procent på att tänka på oss och jag ägnar 95%.Resten ägnar han åt sig själv och sitt drickande och mående.Vågskålen är inte alldeles jämnt fördelat i nuläget.

...mot bättre vetande, för jag vet ju hur mycket erfarenhet du har av just er situation och jag har inte ens läst hela din tråd...

Om jag läst dig rätt, så super han hela tiden nu och håller på att paja jobbet, om han inte gjort det redan? Nedförsbacken har dessutom varit snabb, efter att ni separerade?

En tillräckligt deprimerad person klarar inte av att söka sig till behandling, men kan bli ledd dit. Jag tror det samma kan stämma med alkoholister på botten. Kunde det lyckas med din karl? Han vet hur djupt nere han är. Han vill inte vara där. Han är skiträdd för behandlingen och ännu räddare att den misslyckas och lämnar honom kvar där han är nu. Han är också rädd för att lyckas, för då måste han leva nyktert. Alltså ser han ingen utväg. Han är långt mera beroende av dig än du är av honom.

Jag har aldrig varit ens nära så nere, som han verkar vara nu, men så tror jag livet kan se ut för honom, utgående från vad jag läst här. Vad tror du händer om du helt sonika packar in honom i bilen och kör iväg till något behandlingsställe (efter att ha arrangerat med dem först)?. Sätter ett papper under näsan och säger "skriv på, så tar dom hand om dig här sedan"? Har han nån gammal vän som han litar på, som kunde hjälpa dig, om du inte tror du kan göra det själv? eller kan barnen? någon annan släkting?

För han måste bli nykter först. Sen kan du fundera på det andra.

Förra julen var jag glad men det var för att jag hela tiden visste att jag skulle få dricka lite då och då.
Lite vin här, lite glögg där, några öl och slå in paket.
Som vätskekontroller under loppet "julen",
Så var det...
Tänk så många som inte skulle stå ut nyktra under jul och nyår.
De tror de säkert att de kan, men de försöker inte ens och försökte de skulle de känna värsta tomrummet.
Tror jag...

Vad fina ni verkar du och din mamma <3

Steppa ut ur det där tänket du har för dig. Vad dåligt samvete beträffar; har du inte ägnat nog av ditt liv åt att försöka kompensera för det? Den kärlek du kände en gång i tiden finns fortfarande kvar. Du utsände den och som en pratbubbla i en serietidning finns den alltid kvar för den som vill rycka loss just den delen av dagstidningen att ta del av.

Vem var det senast som tyckte du var ytterst medveten om saker och ting?
Du är så klok och du har sån vacker själ. Begagna dig själv av det.

♥

/L

på det här med att ge råd och att själv vara så värdelös på att följa dom.
Just nu så sitter jag då fast i min alldeles egna rävsax.
Jag har efter mycket möda och stort besvär fått honom att acceptera alldeles utmärkta villkor.
Han får fortsätta dricka hur han vill och vi ska ändå ha en relation med träff en gång i veckan.

I detta ska jag då försöka jobba på mitt medberoende,dvs släppa taget om honom och hans drickande och fortsätta bygga upp mitt liv.
Hur tänkte jag sen då?
Om han då släpper drickat och tar tag i sitt liv och närmar sig mig och jag känner att nähädå,här fanns ingen kamp kvar för Ullabulla,dax att leta upp ett nytt offer att hjälpa.
Eller om han har blivit så stark av sina 7 månader i ensamhet att han har en massa krav på mig som jag inte vill leva efter.
Eller att han faktiskt väljer att bli nykter och vända mig ryggen.
Eller att han fortsätter dricka och jag sitter kvar i samma situation.
Kan man lämna en människa som håller på att supa ihjäl sig om den människan ägnat nästan 20 år till att bygga upp undertecknads liv och vardag?
Är jag medberoendenykter nog att ta emot honom om han faktiskt väljer att komma ur sitt alkoholskal?
Vilka krav ställer det på mig och är jag beredd att möta upp dom då?

Bluäää vad trött jag är på mitt eget liv just nu..

har jag pga hans mående backat i mina egna önskemål och behov i relationen.Jag har mer och mer stuvat undan det jag behöver ha av honom för att må bra och istället försökt fylla på de behoven utifrån.Det är visserligen sunt eftersom han inte ska vara min snuttefilt.Men jag kan ändå tycka att i en relation så måste man ju vara uppmärksam på varandras behov då man ju ändå valt ett liv tillsammans.Jag märker det förstås extra nu eftersom vi inte ens har en ordentlig relation längre.

Jag förstår också hur lite jag har fyllt hans behov då han egentligen aldrig uttalar vad han behöver.
Var börjar man kartlägga detta och vilka krav eller hur jag ska uttrycka det har man rätt att ställa i en relation.Ska det bara gå smidigt och av sig själv eller måste man faktiskt rannsaka sig själv?
Hur ska man då kunna nå varann?
Om han aldrig uttrycker sina och jag undantrycker mina egna av hänsyn till hans mående och drickande?

...det där att garden börjar falla. Vid ganska så samma skede, dessutom.

är svårt att svara på.Men jag kan ge några exempel.
Om du vet att det snart kommer att inträffa en drickkväll så försök att ha en egen kvällsplan.
Inte något straff,typ att nu går jag ut med tjejjerna.Hellre.Då låser jag in mig i badrummet och tar en lång dusch/skumbad.Tar fotbad.Sätter mig i eget rum och lyssnar på musik.Tar ut barnen på en biltur (om du har körkort) Tar ut barnen på en prommis om det inte är för sent.Ringer en väninna och pratar bort en stund.Dvs struntar högaktligen i att han faktiskt har valt att sitta och dricka.Inga sura miner,ingen bitterhet och ilska utan bara liksom;
Dricker du så väljer jag min egen aktivitet som är bra för mig och barnen.I början är det jättesvårt och man kokar ju förstås inombords.Vänd inte barnen mot honom att nu är pappa stygg så nu ska vi...

Ta in hela tänket att problemet faktiskt är hans och låt det studsa tillbaka till honom även om det förstås i allra högsta grad påverkar ditt och barnens liv både före under och efteråt.
Dvs om han redan på kvällen surar för att du inte umgås med honom,eller dagen efter ber om ursäkt osv så säg bara.
Ja men det var ju du som faktiskt valde att dricka.Då måste ju jag få göra mina val.Ditt drickande får konsekvenser för mig och då väljer jag att göra såhär.Inget mer inget mindre.
Går man in i diskussion och försöker påpeka hur korkade de är som faktiskt väljer sitt helrör alkohol istället för samvaro med dig så kommer du garanterat att förlora den fajten.

Nej, jag har inga planer på separation just nu. Är helt enkelt inte där. Men det finns ju som ett alternativ längre fram. Beroende på hur det här utvecklar sig.
Så något ultimatum har jag inte ställt. Han har låtit mig förstå att han inte tänker sluta helt, what so ever. Och jag har låtit honom förstå att detta är det inte säkert att jag klarar. På sikt.
Just nu försöker jag (ännu bara i tankarna) skapa mitt eget liv. I detta antar jag, ingår det att göra så som du skriver; förändra saker inne i relationen. Fast jag inte förstår riktigt vad det är.

Jag hyser någon förhoppning om att han har druckit en del på att jag velat kontrollera honom. Men det vet jag inte.
I torsdags sov han på hotell efter julfesten. Och då hände det ingenting (vad jag vet) och han sa själv att han druckit mellanöl andra halvan av kvällen. Han tog också hand om en väska som någon i sällskapet glömt, det hade han väl knappast klarat om han varit för packad . Kvällen före klargjorde jag att varsågod och drick mer bara för att jag inte "är med" och varsågod och ta konsekvenserna av det.
Hur förändrar man saker inne i relationen?
Och tack för att du svarar mig, du anar inte hur mycket det betyder!

upprepar jag ovanstående.
Acceptera läget som det är.
Ställ ultimatum om du menar att genomföra dom.
Lämna honom utan att ens diskutera saken om det är det du egentligen vill.
Förändra saker inne i relationen för att skydda dig själv och barnen vid de tillfällen han dricker.
Hans beteende och resonemang tyder på att han har problem med alkoholen.Hur djupgående och fast i honom de är vet han nog inte ens själv.
Jag kan egentligen inte svara så mycket annat än så.
Han kommer inte att sluta dricka om han inte vill.
Så länge du tex följer med på denna resa och vet om detta köpslående med alkoholen och ändå väljer att följa med?
Då säger det en del om vad du prioriterar,väljer i dagsläget.
Jag förstår att du tänker,men problemet är ju hans.Det är ju hans drickande som förstör vår resa?
Exakt,men du kan välja om du deltar på den resan eller om du kanske kan skapa ett alternativ där han inte får följa med eller kräver körbarhet av honom.

Det är lite det tänket jag menar när jag säger att man kan förändra saker inne i relationen om man inte har styrkan att gå.Eller hoppet om att han ändå ska förstå vad han håller på med och avstå.

Genom att skylla allt på sin partner så slipper han ha fokus på sig själv. När du/ni/jag säger till alkoholisten att han gör fel, påtalar att han dricker för mycket osv så är det ju väldigt behändigt att lägga över all skuld på dig/oss/mig för då tystnar vi ju för en stund och tror att det är vi som gjort fel, börjar rannsaka oss själva och tänka på att det är ju ändå rätt synd om alkoholisten som har en så tjatig och många gånger gnällig och missnöjd partner, och vi fastnar ju gärna i tannefällan "jag överdriver nog, det är ju inte så ofta/så mycket han dricker och han mår ju inte riktigt bra" osv osv och så stannar vi ett tag till och låter honom hållas... Typ.
Och det är ju genom oss det på många sätt fungerar - vi är skyddsnätet som skyddar, upprätthåller fasaden, styr upp allt praktiskt osv. Det låter kallt och hårt, men det bästa man kan göra är att lämna, det behöver inte vara över för alltid, men då måste alkoholisten välja väg. Alla våra hot är ju tomma hot, tills vi faktiskt genomför dem och ställer allt på sin spets. Då förstår alkoholisten allvaret och måste göra ett val.
Läser det jag skrivit och känner mig kall som sten, men jag känner så väl igen mig. För min del lämnade jag inte bara en kallblodigt utan också en psykiskt misshandlande man. För mig är det över, men det behöver behöver det inte vara för er. MEN en sak har jag lärt mig - lita alltid på magkänslan, alltid, alltid! Tvekar du, känner du oro, tänker du att det är något märkligt, så lita på din magkänsla - din magkänsla leder dig rätt om du bara vågar lita på den!!
Varma kramar till er båda, villveta och mucic.

Idag är en ny dag. Vad som hänt kan jag inte påverka..men jag kan påverka framtiden. Så tänkte jag när jag vaknade idag...Nu eller aldrig..för detta funkar inte längre. Jag kan aldrig dricka en droppe mer i hela mitt liv. Punkt slut.

Nu gäller det bara att jag aldrig aldrig glömmer det igen..som jag brukar göra efter ett tag..förtränga och tänka kanske jag kan? Men nej jag kan inte..det är över. Det som kan repareras ska repareras..och det som inte går att repara? Då får jag försöka bygga något nytt. Från grunden..inte något fuskbygge..utan något stabilt som håller även när det blåser..

Tog cykeln ut till havet i morse..solen sken..när hände det senast?..och tänkte att livet kan va ganska fint ibland. Satt kvar ganska länge och..när jag sakta cyklade vidare, så var helt plötsligt den värsta ångesten borta..kändes som att nu kanske det vänder..Det kanske finns en chans. En sista chans. Ska ge precis allt för att ta den.

Tack för att ni bryr er. Hoppas jag kan ge tillbaka..när jag blivit lite hel igen.

Mår inte bra. Men det är bättre. mycket bättre..och bättre ska det bli!

Ha en fin dag alla som kämpar på därute..vi fixar det här!

Tusen kramar!

/Mic

Nu är jag nöjd att det inte blivit nåt vin i helgen, men tors o fre kväll saknade jag det.
Hade en go dag igår med umgänge med vänner.
Idag känner jag mig mer deprimerad än på länge. Vill inte röra mig ur sängen.
Men måste heller inte göra något idag.
Det bör gå över, det brukar det göra. En promenad skulle nog göra mig gott, trots skitvädret. Men känns just nu oöverstigligt.
Kanske senare.
Knasigt att jag upplever det mer pinsamt att gå på aa än på systemet.
Men börjar vänja mig i tanken, hindret minskar nog.
Har två mysiga kissar som håller mig sällskap i vemodet.

Hon tyckte jag skulle göra det om jag trodde det skulle vara bra för mig. Att hon vill att jag ska må bra. (Fick en perfekt ingång då hon berättade om en släkting som går på aa)

M

Vad coolt gjort, vad tuff du är som pratat med din mamma.
M o d i g t.
Vad sa hon?
Kram

Jag har alltid trott att medberoende är när man underlättar för någon annan att dricka..
Det är precis som du skriver Ullabulla; jag bävar. Om några veckor åker vi på semester med hyrbil. Förra vintern hade vi otaliga diskussioner om hur mycket man kan dricka och ändå köra. En öl, 2. Eller 3? Så ångestladdat och tröttsamt. Får se hur det blir i år..
Och så tänker jag på hur det blev förra gången.

I det här fallet är det inte fråga om hur mycket eller ofta han dricker tror jag, utan hans attityd. Att han aldrig tackar nej till påfyllning, att han måste förklara sig om han någon gång gör det (då är det mig det beror på , pinsamt). Att han inte tänker sig för när det gäller tillfälle (förra året drack han öl till långt in på småtimmarna när han skulle köra till flygplatsen morgonen därpå). Och alla dessa bortförklaringar... Han blev rekommenderad en öl som hade en alkoholhalt på 9%. Han halkade i ett badrum på ett hotell och slog upp halva munnen. Golvet var sååå halt. Och ingen på firmafesten tycker någonsin att han har varit för full. Han tror på allvar att de hade sagt det till honom om så varit fallet. Nej han är aldrig för onykter, ingen har någonsin sagt det till honom. Bara jag...

Han säger också att han är så väldigt snäll när han dricker. Det stämmer kanske. Ända till man (jag) säger något som inte passar. Då tar det hus i helvete, han snedtänder och går inte att prata med. Våra barn har varit med vid ett par tillfällen, jag har svårt att förlåta mig själv för det. Han skriker och gapar, drar i barnen för han ska visa att han är den perfekta pappan även om han dricker. Och jag/vi blir ju offren eftersom han är i sin alkodimma, Jag tar ju in allt, spiknykter som jag är. Men han slåss aldrig.

Så tacksam att ni läser. Och svarar. Återigen alla synpunkter är välkomna!

Tack så mycket för tipsen iallafall.
Köpte en 100 procent blåbär nyligen, men det var så intensivt att det kunde jag inte få ner mer än en dl

M

Prova vettja!
Om det skulle vara någon där som du känner varför tror du att den skulle sprida ut att du har varit där? Den är ju där själv!
Det är ju det som är det fina, där sitter alla i samma båt och ingen dömer någon annan.
Man behöver inte prata, man kan lyssna.
Jag tycker att AA är som det här forumet fast ännu bättre.
Går nog inte att förstå innan man har provat själv och hittat en grupp som man trivs i.
En sak kan jag säga: det är nog inte som du tror.
Det brukar folk ofta dela om, att det inte var som de trodde att det skulle vara.
Jag fick en (positiv) chock första gången jag livrädd tog mig till ett möte.