Senaste kommentarerna i forumet

För två år sedan hade jag precis förstår att min man var alkoholist och jag började mer och mer förstå att han faktiskt utsatte mig för psykisk, och lite fysisk, misshandel. Under våra år tillsammans så hade jag hållit uppe en fasad som visade en näst intill perfekt, mysig och härlig kärnfamilj. Vi flyttade ihop snabbt, förlovade oss snabbt, köpte hus snabbt, hittade i början på mycket saker, bjöd på middagar, rörde väldigt mycket vid varandra, gjorde nästan allting tillsammans, han träffade vänner och släkt själv ibland, men jag träffade i princip aldrig någon utan honom, byggde hus, fixade i trädgård, renoverade, följde alltid någon serie ihop, och vi var såååå lyckliga, trodde alla...
Först när jag började berätta om enstaka saker som han sagt och gjort så hörde jag på andra att de häpnade, då berättade jag mer och ju mer jag berättade, desto mer förstod jag själv att allt mitt tvivel, all min rädsla, och alla min oro var befogad. Alla dagar som jag ältade och undrade om vi verkligen skulle kunna få det bra, och hoppades att han hade blivit arg för sista gången, all tid som jag var lycklig med honom, men som varvades med att försöka hålla honom lugn och nöjd så att han inte skulle tappa humöret och det skulle gå ut över mig och kanske barnen, alla hundratals nätter som jag bedömde mig för att "detta var sista gången han gjorde/sa så till mig, nu lämnar jag honom", men backade nästa dag för att han var så ledsen och nere, eller så hotfull eller inte kontaktbar så att jag inte tyckte att jag kunde gå eftersom jag inte hade fått hans samtycke.
Under lång tid har jag känt, och känner än idag emellanåt, att jag inte kan stå riktigt för min historia - rädd för att baktala exet, men också pga alla som uttrycker "varför stannade du om han gjorde så" och också för att jag alltid känner att ingen kommer att förstå min historia, för det är ingen som levt mitt liv... Och det ska inte spela någon roll, men ibland vill jag att andra ska förstå precis som alldeles för många av er här på forumet gör.
På socialtjänsten sa en manlig handläggare, helt inofficiellt, under utredningen "se till att du får hjälpa så att du inte fastnar för en sån här man igen. För det är en speciell typ av män som är så här och det är lätt att du fastnat i en roll som gör att du fastnar för en sådan man igen". Han hade under utredningen sett så många saker som fick honom att säga det. Det var en viktig bekräftelse för mig, samtidigt som han inte upplevde att barnen för illa...

Under min resa, som fortsätter än idag, så har jag många stunder av tvivel, många stunder av tveksamhet, men framför allt så har hela tiden stunderna av lugn, ro, harmoni, säkerhet och äkta glädje blivit allt fler. Jag är säkrare på mig själv, och försöker ge mig tid att landa. Längtan efter det fina livet med en man finns ibland nära, och också att bygga upp mitt sociala liv som jag tappade bort det allra mat av under mitt äktenskap. Jag vill sjunga i kör, men vågar inte riktigt eftersom självkänslan är lite låg oxh oron att jag inte ska få varande är stor... Jag tränar lite, försöker träffa vänner och försöker hitta mig själv, och bli av med alla de där sakerna som exet stämplade mig med och som jag tog på mig, och som jag mer och mer inser att de inte stämmer.
Nu har jag bott i mitt egna hus i 11 månader och 2 veckor. INTE EN DAG ÅNGRAR JAG ATT JAG LÄMNADE HONOM. )jag har osäkra dagar, sorgsna dagar, tvivlande, men nej, jag ångrar mig inte, inte innerst inne!) Jag var orolig för ekonomi, ensamhet, osäkerhet, misslyckande, att inte klara mig själv, att förstöra för barnen och familjen, att göra fel, bodelning, ja, och tusen andra saker som jag knappt minns, men en hel massa saker som under lång tid band mig kvar vid honom. Alla saker har löst sig, och just idag väljer jag att se det som att allt löst sig på bästa sätt.
Jag har en god ekonomi, jag njuter av min ensamhet, jag är mycket säkrare på mig och andra saker idag än jag var då, jag har gett barnen ett lugn att vara i, jag har visat barnen att vissa saker är inte okej, vi löste bodelningen och jag har stålsatt mig och varit stark och blivit starkare. Jag får fortfarande samtalshjälp och jag har många turer med soc.

Och SNART FÅR MINA BARN HJÄLP!!!!!! De får hjälp för att jag är som en bulldozer, jag har kämpat och stått upp för dem. D får inte den hjälp som socialtjänsten kunde ha gått emot exet och beslutat om, för de avvaktar "eftersom de tror att en nyckel till bättre mående för barnen är att tingsrätten beslutar att jag får boendet och pappan umgänge" så de vill se vad rätten dömer till... Men - skit samma, på ren svenska, för jag har nästan fått klart att barnen ska få gå till det som jag kallar för Hangaren (där mitt flygcert är säkert och har sin oas;-)). Där behöver inte pappan godkänna att barnen är, men socionomer specialiserade på barn har barngrupper med barn från splittrade hem där missbruk och olika former av våld förekommit. Jag har varit i kontakt med dem förut, och möttes då av kommentarer som "dina barn är för små, du kan inte kontrollera hur de har det hos pappan så släpp det" osv, men nu har jag träffat en ängel som direkt tog sig an allting och DET KÄNNS SOM ATT DET ÄR NU DET HÄNDER! Mitt kämpande ger resultat!

Jag lider med er därute som sitter fast i en relation som får er att må dåligt, som trycker ner er, som får er att tveka på er själva, på ert liv, på era tankar och åsikter och jag önskar att jag kunde vara den som jag hoppades skulle komma till mig innan jag lämnade - jätten som plötsligt öppnade taket på vårt hus, plockade fram det mest nödvändiga till mig och barnen och lyfte iväg oss till ett bättre liv, men allra mest önskar jag att ni ska hitta styrkan i er själva för att ge er ett bättre liv, för styrkan ligger i att ta ett eget beslut som kommer stärka er mest av allt, även om man knappt själv någonsin förstår det fullt ut.

Jag lämnade en dålig relation, som jag än i dag knappt vågar tro att det faktiskt var så illa som jag tror, och jag fixade det - om Du vill lämna en dålig relation så har du rätt att göra det, för att rädda dig, barn eller vad du än vill. Låt inte jul, middagar, födelsedagar, kärnfamilj, ekonomi och andra tankar eller hot stoppa dig. Det är ditt liv, ditt och kanske dina barns liv. Du är värd att leva för din skull, att ha ett harmoniskt liv, utan oro.
Varma adventskramar!

Kan bara instämma i dina kloka ord. De tre första dsgarna ur abstinensväg är värst, sedan avtar det. Du får inte luta dig tillbaka, utan hela tiden jobba och vara vaksam på de signaler hjärnan skickar ut.

Jag tycker du är duktig. Det är en svår och lång väg att gå. Jag går fortfarande efter snart 15 månader nykter. Sällan några tankar på alkohol. Kommer ihåg det där suget, kunde sitta i en hel dag i början. Men sakta minskade det och jag gav mig faan på att stå emot. Blev lättare med tiden. Jag hade som en goja inne i huvudet som sa, att nu har du varit så duktig att du nog klarar av ett kontrollerat. Han försökte hela tiden lura mig. Jag har verkligen varit i botten längst ner hamnade på sjukhus. Usch det var hemskt. Ta en dag i taget, jag tänkte aldrig hela livet utan A.
Ha en fin söndag
Konstnären

Jag försökte på egen hand och det gick sådär. Kontakta en vårdcentral och be att få ut medicin typ antabus. När du får annan typ av behandling så är du nykter och klar redan innan.

Glömde skriva det!?
Men framförallt tack för stödet .
Kommentaren om att JAG själv märker ..............hm .........kanske den viktigaste hittills !

Dregen

Första advent.
Vi pyntade med stjärnor o ljus igår, smuttade på ICAs blossa glögg eftersom ingen varit på systemet !?
Det gick minsann bra det med.........!
Alltså vaknade jag naturligt sömnig o utan ångest dag 6 , första advent.

Det är spännande att mitt värde bromsar och avgör mitt drickande och smusslande........att det känns viktigt för mitt samvete att kunna klara detta, att kunna skriva några rader o få stöd o support!
Funderar lite på varför, varför jag dagligen valt att sätta i mig 1-2 flaskor vin?
Jag har aldrig druckit mycket i sociala situationer, som tonåring , men som vuxen aldrig. Utan drickandet är min egna ensamma syssla .
Somna lagom packad på soffan , för att vakna till en stund senare o dricka en halv flaska till ! Försvinna från verkligheten en stund , för att sen komma tillbaka till något som känns värre en det jag försökte fly ifrån.
Jag är en aktiv o social person..........men det sista året när drickandet ökat till dagligen , så får jag inget gjort , dragit mig undan det sociala sammankomsterna , middagarna, mm mm, helt enkelt för att få vara ifred med mitt smyg drickande!
Jag känner alltså ingen oro för att göra bort mig eller dricka för mycket på tex julfesten , eller något kalas!
Däremot kan jag när jag / vi väl är hemma från en fest , när min fru somnat korka upp en flaska vin o dra i mig innan jag själv en timme senare går till sängs.

Men nu känns det bra, jätte bra faktiskt........även om det snurrar mycket tankar i huvudet, tankar om ånger, svek mm mm men jag tänker att det är precis så det ska vara !

Känns bra att skriva, känns otroligt viktigt att ni finns därute !

Flykt tror jag. Varva ner, dämpa ångest. Nån grad av depression i botten.
Jag är solklart beroende.
Känner mig för svag för att klara det själv och det skrämmer mig.
Nu ska jag göra ett nytt försök att sluta på egen hand i väntan på hjälp.

jag ska inte huka bakom häcken och låtsats som att jag minsann lyckats. Är desperat över att jag också dricker igen, varje dag. Måste sluta i morgon och få styrsel över mitt liv. Jag fattade i dag tror jag att jag inte bara kan erkänna att jag tappat kontrollen över mitt liv utan att jag också att jag är helt djävla maktlös över alkoholen. Jag måste också acceptera att det är så, efter 40 år! Enda chansen att slippa skiten och gör något av resten av livet. I annat fall dör jag i förtid.

Ibland när jag fryser hemma så kan jag komma att tänka på känslan som jag hade i kroppen efter en riktig blöt festkväll. Hur det kändes som att händerna skakade. En påminnelse om hur jäkla illa min kropp reagerar på alkohol. Sista tiden innan jag slutade märkte jag att känslan kunde uppstå dagen efter jag bara tagit två glas vin.

Hörru! Jag, vet , vi vet och du vet att vi påverkar varandra. Du har ju för bövelen köpt boken Steglitsan! Vi inspireras av varandra, provoceras och lär oss av varandra varje gång vi läser våra inlägg. Givetvis noteras din frånvaro. Jag har tänkt på dig när jag varit offline och hoppats att du mår bra, du har betytt väldigt mycket i min resa.

Jag önskar att du hittar tillbaka till meningen med att vara alkoholfri igen, men oavsett så hoppas jag att du hittar ditt sätt att må bra. Det är det viktigaste.

Hoppas du får ork att skriva. Miss you!

de sista raderna är ju inte mina, de råkade komma med för att jag kopierat in och svarade på inlägg... Ursäkta! (Dock - tack mt, för att du är med mig också! Och även välkommen daggkåpa!)

...så som han håller på. Du ska inte behöva ha det så. Jag tror att vi haft det lite lika ju, och jag "hör" att du är nära att brista - jag förstod inte att jag inte behövde ha det så, och intalade mig så mycket att jag överdrev, att jag var för känslig, liksom att jag inte visste hur jag skulle lösa en separation, och att jag hoppades att det skulle bli bra... Men det hade aldrig blivit bra, och allt det som jag oroade mig för har gått så mycket bättre än jag någonsin vågade tro...

Jag känner så väl igen mig, som jag skrivit innan... Mitt ex sov de sista månaderna alltid på soffan - utom de gånger då han tänkte att vi skulle ha sex, och det var jag ju inte så sugen på, och då stormade han återigen ut på soffan. Och nästa morgon när jag gick upp så tog jag allt med barn, hem och hushåll, och då gick han in i sovrummet och låste in sig... Det var mitt straff, och du får ditt straff. Alkoholism är en sjukdom, men jag vill bara skrika ut "det skiter jag fullständigt i, för om det förstör så här mycket så är det kört" och det låter som att du är där också.
Och inte minst - jag ville inte dela säng med exet, men det var också, på ett sätt jag inte riktigt kan förklara, så nedlåtande att han visade mig att "jag skiter i dig, jag vill inte ens dela säng med dig, du ska straffas för att du inte gör som jag vill" eller hur jag ska förklara mig.
Och hans omväxlande "du ska straffas" och "jag är så snäll att jag hjälper dig nu" - det är sjukt och galet! Jag tror på att det måste vara ens egna val, men att leva som du gör knäcker dig - du vet inte när du ska bli straffad eller när du ska vara tacksam för att han förlåtit dig och är snäll. Det är inte okej att han behandlar dig så!

Du skyddar dina barn, och det är bra att du gör det, men ni ska inte behöva leva så att du behöver skydda barnen. Och som mt skriver - du vet inte om det övergår i fysiskt våld. Vr rädd om dig!!!

Tack mt, det värmer att du är med mig.

Och välkommen daggkåpa. : )

Han är i total förnekelse. Jag får inte flytta ut, det kommer inte att hända är hans ord. Kvällen skulle sedan vara "normal" och han läste tom för barnen som han inte gjort på länge. Jag orkar inte sitta uppe så jag har gått och lagt mig nu. Barnen fortfarande vakna. Han erbjöd sig tom att hjälpa till inför morgondagens adventsfika, något som helt var mitt eget bekymmer idag och en del av mitt straff.

Tack mt, det värmer att du är med mig.

Och välkommen daggkåpa. : )

400 inlägg i din tråd på 3 månader och du "trodde inte att din bortavaro skulle speciellt noteras". Jo jag vet att vi alkisar är hejare på dålig självkänsla, men nån gräns. Okej, du får väl tycka vad fan du vill om dig själv, men vad tror du egentligen om oss?

Klart du noteras, klart du är viktig här. Jag läste nyss tillbaka till början av din tråd och det verkar vara en sjujävla skillnad på när du är full eller håller dig nykter. Till 100% till den nyktra Lenas fördel. Jag vet inte vilka dina verkliga problem är, eller hur du bäst kan få hjälp med dem, men en sak är helt klar. Alkoholen hjälper dig inte.

<3

Orkade inte vara här. Speciellt inte efter senaste nedslaget. Öststatsk kulstöterska med faiblesse för det där down under; typ nåt sånt gissar jag att det lät.

Veckan avlöpte alkoholfri. Drog av några gympass efter jobb och mådde hyfsat ändå. Men mycket mycket kärlekslös. Som att vara invaderad av ett mycket mycket strängt, återhållsamt och rent förjävligt väsen med strypsnara.

Jag dricker i kväll.

Jag har tappat motståndskraften. Jag ser vitsen med att hålla sig nykter i veckorna. Inte mer. Jag har gått över min sambo. Min bil var varm och skön när jag lämnade Lucas i den och gick in på bolaget. Min kropp i red alert och ändå skulle jag bara dit och fiska åt mig.

Så var och är det.

Hej, förresten. Trodde inte att min bortavaro skulle speciellt noteras. Blir lite ställd.

/L

Din bror verkar vara på rätt väg. Jag håller tummarna

Man får dåligt samvete, skuld och skam. Problemet är ju att man späder på detta med att dricka lite till och lite till och lite oftare. Har du funderat på medicinering? Frågan är ju varför du dricker? Flykt? För att det är för gott? Beroende? Kombination av flera saker. Jag hoppas verkligen att du tar hjälp och får hjälp vännen. Det är DU värd. Kram så här på lördagen.

Inte alls kul. Tänker på familjen som tidigare i våras miste farfar som irrade bort sig i skogen. Vi plockar och monterar från flytten. Känns som om vi aldrig blir klara.

Så ont det gör i mig att läsa hur du har det. Ingen människa borde behöva ha det så i ett gemensamt liv men dessvärre är det inte ens särskilt ovanligt. Flera som skriver här har beskrivit psykisk misshandel liknande det du går igenom och när som helst kan det eskalera till fysiskt våld. Jag hoppas innerligt att du har kraft att ta dig därifrån, naturligtvis med barnen med dig. Det är nästan ofattbart hur förblindad man blir av att nästlas in i ett liv som präglas av makt och kontroll. Ta väl vara på dig, fortsätt skriva! Varmaste kramen / mt

vilka hemska nyheter. Bra. Ta hand om dig och sonen.

kan inte riktigt beskriva känslan.Någon sorts utanförskap känner jag.Jag bor inte riktigt i min egen kropp utan tankarna sticker hela tiden iväg.Jag vill liksom fly min egen verklighet.Kanske dax för en riktig dippdepp igen.Jag vet ju att jag mår bra efteråt om jag låter de komma och bo hos mig.Men jag har ingen lust att låta mig ockuperas av denna känsla igen.Trött på att låta timme efter timme upptas av detta mående.

om treåringar på dagisnivå.Han verkar vara ungefär där just nu.Jag vet ju inte om han funkar så annars också.Men i mina ögon beter han sig ju väldigt omoget och egoistiskt.
Om du är rädd för din säkerhet,kan du ta vägen nånstans med dina barn?

Har just hittat denna sida och läst allt som ni delat med er. Vad fina ni är emot varandra:) Känner igen mig i mycket men är väldigt ny i att dela mina tankar i det här. För mig började det för 10 år sedan och gäller ett syskon som av och till dricker, slutar, tar antabus, slutar, dricker osv. Alla lögnerna, all förtvivlan, all hjälplöshet, all maktlöshet, all uppoffring, allt det som man gör för hen som gör att man blir blind för sin egen förändring. För förändras det gör man, vare sig man vill eller inte. Det är det svåra att påverka tycker jag. Varför kan man inte bara bestämma sig för att inte låta sig påverkas mer? Man ger och ger och ger och ger ännu mer, men får sällan något tillbaka. Och när man väl får det så tänker man att "det är klart jag orkar lite till, vem ska annars...", och sen är man tillbaka i hjulet igen. Med tiden har jag hittat mina verktyg för att orka. Ett av dem är att när jag känner oron komma "nu är det nog dags igen", så går jag till kyrkan och tänder ett ljus. Även om jag inte är kristen så är det en bra känsla jag får då jag tänder ljuset och "ber någon i närheten att hålla ett öga på honom". En inbillad önskan kan tyckas, men den ger mig ett tillfälligt lugn. Jag försöker också att vända en negativ känsla mot ngt positivt. Istället för att bli orolig då han inte svarar i telefon, arg över att min tid ska gå åt till detta och arg över att jag vet att jag antagligen kommer att låta snäll och tillmötesgående när han väl hör av sig istället för att säga vad jag egentligen känner och tycker (ni vet nog vad jag menar) så stoppar jag mig i den ilskan och tänker "NEJ! han ska inte få förstöra min dag. Jag tar en härlig promenad istället". Detta att snabbt bryta en känsla som han ger mig har med åren börjat fungera väldigt bra. Precis lika bra som när man tillåter sig att gråta. Det jag tänkte på när jag läste det du "vilse i pannkakan" skrev om att bo på två håll, var att vad händer om DU skulle ta det lilla huset i besittning? Att det får bli din fristad med plats för DINA tankar. DINA känslor. Då är det ibland också lättare att få perspektiv på saker och ting. Barnen kan också välja själva efter hur de känner och har behov. En vän till mig hade en liten friggebod på tomten som hon inredde med sådant hon tyckte om och som gav henne "luft att andas" som hon brukade säga. Där höll hon sig ibland en vecka och ibland bara ett par timmar eller en natt. Det kände hon hjälpte henne att rensa i tankarna. Stor kram till dig i alla fall och hoppas att du ger dig själv mer tid till sådant som du tycker om, även om det tar emot och orken inte finns. Kan vi inte göra oss av med dem som stjäl vår energi, så får vi försöka att göra sådant som ger oss energi.

Efter att ha fått en chans att fundera kände jag att jag måste agera - sagt och gjort. Jag sa att det här är ju inget liv vi har tillsammans. Det blir inte bättre. Jag vill prova att separera.

Han tog det inte bra förstås, slog nästan sönder en stol. Tycker att det är fel att han utmålas som skurken och att det egentligen är mitt fel. Han är nykter och ska bara göra som jag säger hela tiden, men jag släpper aldrig till och jag gör ingenting för att det ska bli bättre. Faktum är, enligt honom, att det vore lika bar att dricka för mängden sex har inte ökat och då kan han lika gärna ha lite kul emellanåt. Japp, så det är mitt fel alltihop. Fast sen sa att han jag fick inte flytta, för då skulle han garanterat inte kunna hålla sig nykter. Vaddå, så det beror bara på mig?? Det är ett väldigt stort ansvar att behöva ta!!! Det är känslomässig utpressning och jag vet det.

Försökte bara förklara att jag tycker att jag har gjort allt jag kan och att hans humör inte blivit så mycket bättre och att det är inte bra för vare sig barnen eller oss och nu orkar jag inte mer. Försökte hålla på med mitt, då kom han och försökte smekas och ville ha sex. Sa att det var väldigt långt ifrån vad jag tänkte på. Han blev förstås sur igen och låste in sig. Misstänker att han kommer att dricka och jag är rädd att jag verkligen ska behöva slå ifrån mig då, att han kommer att ta till våld.

Mår riktigt dåligt. Illamående.

Ja det är klart en sjukdom som måste behandlas. Då krävs att den sjuke vill ha behandling. Yyvärr är det så i många fall att alkoholisten vet, vet att det man gör är förkastligt och fel MEN man fortsätter för man vill inte behandla sig med rätt medicin, utan tar fel dos av fel läkemedel.........alkoholen. Tyvärr oavsett vad du och barnen säger är den inre viljan den avgörande. Tyvärr så hjälper sällan hot och bestraffningar, inte heller omtanke och kärlek. Så jävla förkastlig är alkoholen. Avgiftning med tvång är i många fall lösningen först när man är nykter kan den riktiga behandlingen starta. OM VILAN FINNS. Tänk på dig själv och dina barn.