Senaste kommentarerna i forumet

Jag har inte varit ett dugg ledsen eller sörjt. Och då tänker jag så här: Jaha, är jag bara nån slags himla låtsasnykterist då? 38 dagar helt i onödan? Eftersom jag inte har tänkt "aldrig mer" utan bara "här och nu". Jag ger upp så väldigt lätt när jag stöter på patrull så *här och nu* är enda chansen för mig att vandra. Skulle jag se framåt så skulle jag tappa sugen, tvärstanna och börja konstra som en vildsint märr.

Ja. Det skulle jag. Punkt. För fan också.

... #318, SL.
<3

... gav sin syn på saken också. Det här med rätt och fel... Skulle man gå in i en människas tankar och känslor så skulle man förstå varför den personen säger eller agerar som den gör. Så rätt för henne är fel för någon annan och vice versa. Det som hände, Carina, var väl att du kände dig påhoppad och "slog tillbaka" litegrann. Men han kanske är väldigt rädd just nu, din man. Han kanske i hemlighet hoppas på mycket och är livrädd för att bli sviken av alkoholen igen. Så ta inte hans reaktion personligt (lättare sagt än gjort, jag vet) och försök fokusera på din resa så gott det går utan att låta dig distraheras av att mannen kanske inte riktigt har hittat sin balans än. Jag tror det kommer.

Kram!

/Lena

Tror ni att det är avhållsamheten från alkoholen som får mig att må bra? Tänk om det är så?! Då finns det inte en cell i min kropp som någonsin vill dricka igen. Inte en cell. Jag.är.en.annan.människa.

Jag är så glad och tacksam över mina nära vänner som jag alltid kan vända mig till när allt är skit. Ett sms eller telefonsamtal för att gråta ut lite. Nu hörde jag av mig till en kompis för att jag mår så bra. Skickade ett sms bara för att säga att livet är fint och tack för att hon är en så god vän. Tänkte att det kunde vara skönt för henne att höra av en även när livet leker. Så att hon förstår att hon är en del i det. <3

Framtidsdrömmar, sorgsen, mt och jag på en härlig frukost! Det hade varit en oerhört trevlig, om än på många sätt också sorglig, frukost, men så mycket jag hade tyckt om det.

Häromdagen läste jag igenom min tråd lite grann, och det gör ont - jag förtränger så lätt hur rädd jag varit och hur svårt det varit, och ibland är, men jag ser också hur mycket bättre det är - och jag ser hur mycket bättre vi alla ibland haft det eller har det, och försöker vara i det en stund.

Sorgsen, du har tagit beslutet och nu väntar nästa prövande del, men jag är glad åt din beslutsamhet och styrka. Det har varit gånger när det kändes helt fruktansvärt att inte veta vem du var och samtidigt inte veta om du överlevde... Bästa du, och ni andra, vad jag är tacksam och glad för er!
Kramar

Välkommen hit! Vill bara säga att jag förstår din känsla och nog är vi många här som sitter i samma båt. Jag har också den här grejen för mig att jag vill fly och skita i och då kan det verkligen sluta hur som helst. Lösningen på problemet? Ja du... Jag har i alla fall börjat med att hålla mig helt torrlagd. Skulle så gärna vilja ha en quickfix på resten också men får hela tiden påminna mig själv om att skynda långsamt. Vi får väl se vart det landar för oss båda, eller hur?

/Lena

Usch, känner mig så snärjd. Fetnar alltmer, det stramar i kläderna och veckar sig på ryggen. Och i kväll när jag kommer hem och vittjar brevlådan så ligger det ett förbannat brev där från psykmottagningen. En träff med ännu nån läkare jag aldrig mött, vi ska "diskutera min fortsatta medicinering och behandling härifrån". Men kyss mig i arslet!

Ebb, gillar dig med.
SL, svaret på din fråga är: Jag surnar till och fetnar.

SUCK!

så förstår jag hans reaktion helt och fullt.Det är så vi ofta reagerar när sanningen blir oss övermäktig och vi känner oss just lurade och bedragna.Om du tänker att han skulle ha en uppblåsbar Barbara eller en väldigt god väninna som han bara måste få besöka ibland för att känna sig nöjd.Det är ibland känslan vi medberoende har inför detta.Något annat dvs spriten är viktigare än jag och därför måste jag få sätta ned foten och ställa krav.Annars klarar jag inte av detta livet med partnern längre.Sen kanske man kommer lite vidare i sitt tänk och tar in hela sjukdomsbilden och förstår att det inte handlar om ett medvetet val utan ett tvång att dricka och att det gör hela situationen så svår för både den som dricker och den anhöriga.Så försök se hans sida av saken precis som han nu måste se vad du gjort hittills och vad du faktiskt idag lovar att göra,dvs sluta.

Absolut, Och jag vill verkligen sluta. Men det är ju ändå något som gör att jag fortfarande vill må så dåligt, förstår inte varför man vill utsätta sig för det. Får helt enkelt börja om och göra det mer aktivt. var aktiv i början och då gick det bra. sen släppte jag det lite mer för varje dag som gick. Får helt enkelt vara mer aktiv och försöka att aldrig glömma bort att det inte går bort av sig själv.

Har du tänkt på att det egentligen är tvärtom? Du har levt med problemet så här långt, nu kan du börja leva med lösningen.

Jag håller med allt Muränan säger. Det är normalt att sörja, det går över och du ska göra det med gott samvete. Fast man vet att vinet bara ledde till elände så saknar man ändå den goda tiden som det ändå var en gång för länge sen. Det är precis som Muränan säger som ett förhållande som tar slut. Ett dåligt förhållande som ändå var bra i början. När man blir nykter så får också alla tankar och känslor möjlighet att komma fram, sånt man kunnat döva med vin. Det är också smärtsamt. För mej har det varit jobbigt att tänka på att jag slösat bort så mycket tid i alkoholdimma. Att jag inte slutade för många år sen. Men de tankarna blir lättare att leva med ju längre tiden går och jag försöker se det som en del av min personliga utveckling. Mina erfarenheter är värdefulla på sitt sätt, jag får se det från den sidan. Jag får leva med mitt lsneda lillfinger som jag bröt när jag ramlade i fyllan. Det kunde gått värre.

Två och ett halvt år nu och jag har för länge sen slutat sakna vinet. Istället känner jag lycka och stolthet för att jag nått hit. Håll ut, ge inte upp när det blir tungt, och det blir snart bättre!

Va gör'u?

Kan skriva under mig själv på många av de punkter du har listat och kan naturligtvis även lägga till en hel del. Hoppas att du blir kvar här och delar med dig av din väg till ett nyktert liv. Välkommen

.

Känner igen mig i det du skriver Nitram och vill själv ha hjälp inom området. Fortsätt gärna skriva om hur det går för dig och vilket beslut du väljer att ta. Mina vänner och min Sambo är väldigt stöttande och glada att jag faktiskt väljer att sluta dricka alkohol då dom kan se hur mycket jag skadar mig själv och dom runt omkring mig. Men jag vet också hur det känns att inte känna sig riktigt välkommen om man inte dricker. Det är en riktigt snedvriden bild man har om Alkohol.

Välkommen och tack för att du delar med dig

jag kände mig så hopplös

värme…
Jag har bestämt mig så det svåraste är jag redan igenom. Nu ska allt genomföras och det är jobbigt nog men har ett tydligt mål och därför känns det inte svårt. Visst är jag ledsen och nedstämd men jag vet vad jag måste göra och varför och att detta är det enda rätta. Detta är inte lika påfrestande som innan beslutet blev definitivt. Jag har varithelt öppen mot mina syskon och de hjälper och finns till hands om och när det skulle behövas. Ibland känner jag att det kanske vore klokast inte träffa mannen ensam alls fler gånger men jag vet ju att han inte kan göra mig mer illa än han redan gjort så vi får se. Behöver ju inte trigga upp eller markera min ståndpunkt och blir han fysisk så går jag bara iväg. Jag har släkt mycket nära min bostad.

Nu ut i storstadens vimmel, sista veckan borta på jobb sen börjar början på fortsättningen.

Kram på er och tack för att ni finns.
Jag hade också så gärna suttit och pratat om allt och inget med er jag har så nära här inne…
Vem vet, en dag kanske det blir verklighet..

:)

Känner igen mig i allt du skriver. tog beslutet för 4a månader sen att sluta dricka men ramlade precis tillbaka in i det gamla. Började känna mig duktig, gillade mitt nya jag och jag kände mig mer säker på mig själv än jag gjort på väldigt länge. Så säker att jag trodde att jag kunde dricka igen. det slutade som vanligt i katastrof. Jag antar att vi har väldigt liknande problem och det enda jag vet med säkerhet är att jag inte kan dricka. Jag kommer få leva med de här problemet antagligen hela livet ut från och med nu. Jag vet att det kommer gå käpprätt åt helvete om jag fortsätter med alkoholen och med den vetskapen borde det ju vara väldigt enkelt att bara sluta. Så är ju dock inte fallet,. Jag hoppas att du fortsätter att skriva och delar med dig av erfarenheter och lärdomar du får på vägen.

Lycka till
Vänlig Häsning

Tack för att ni välkommnar mig det känns skönt. Jag förstår att han måste känna sig lurad och sviken. Jag vet inte om han verkligen vill ha skillsmässa jag vet att han älskade mig innan detta kom fram iallafall. Vi har bara haft 2 stora bråk på dessa år även då överreagerade han tyckte jag. När jag kom hem från aa i går kväll kände jag mig så upplyft och vi satte oss alla i soffan så att jag skulle förklara för barnen (detta hade vi bestämt innan ) jag förklara sakligt och hoppfullt om min sjukdom och om vad som kommer att hända och att jag har valt att jag vill bli frisk. Barnen var nöjda men då säger min man upprört - Ja men detta är inget val det är ett KRAV jag vill aldrig se en flaska i detta huset igen. Jag som innan hade känt mig hoppfull o tyckt att samtalet med barnen gick bra blev bara så ledsen och nedtryckt igen. Men jag vägrar att ta emot skit så jag blev arg tillbaka och sa att det finns inget krav det är bara jag som kan välja att bli frisk och att han kan sluta att vara så arrogant.Rätt eller fel ?

Kram till er

Som någon skrev tidigare att ibland känns det bättre och sedan blir det värre än man kunde tro att det skulle kunna bli! Det går upp o ner hela tiden som en berg o dalbana utan slut!! Jag känner mig inte stark men jag kanje är det ändå som har vågat gjort allt det där som jag bara har tänkt förut, det som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle göra. Många gånger undrar jag vad jag håller på med igentligen , var ska det här sluta, vad har jag tänkt, kommer jag att kunna slutföra det här utan att mina kära barn blir allt för drabbade. Det känns som att det är jag som ställer till det för alla nu, att jag är egoistisk o bara tänker på mig själv. Jag måste föröka att sluta tänka så och som du skriver Yogi fokusera o följa min plan! Men nu står allt stilla igen, han pratar inte om det o försöker leva som att allt är som vanligt. Jag sha ta nya tag o prata med honom o om det inte går får jag gå till banken själv o de får kalla honom till möte. Men jag vill så gärna att vi ska kunna prata för en gångs skull men jag förstår också innerst inne att det är bara en önskan från mig som säkert inte går i uppfyllelse. Mt , jag går på samtal hos en terapeut på ett beroendecenter o även på familjerådgivning o det känns bra, jag får mycket stöd där.
Kram

Hej och välkommen hit!

Förstår din totala ångest... För det första så är det bra att din man reagerar. Det kan hjälpa dig i det långa loppet. Reaktion är mycket bättre för dig än medberoende, om du förstår hur jag menar. Men jag måste säga att jag tycker att han överreagerar. Du måste ju få en chans att komma på fötter igen. Han verkar väldigt 'kränkt' och känna sig förd bakom ljuset. Det kan ta hårt på förtroendet. Men att från det vilja ta ut skilsmässa känns som en överreaktion. Eller så har det knakat tidigare och han nu ser en, utifrån sett, legitim anledning till skilsmässa.

Hur eller hur, så önskar jag dig lycka till. Fortsätt gärna och skriv här. Läs. Det hjälper.

Kram till dig

Hej på dig!

Instämmer med det som Villmåbra skriver. Kan tillägga att alla kan gå in och läsa här - på gott och ont. Du behöver ju inte tala om allt om dig själv, om du inte vill. Man kan "koda" lite och ändra vissa omständigheter.

Lycka till!

Jag tror alla känner en sorg i början. Det kan nog handla om flera olika saker. För det första, att sluta dricka är som att göra slut. Man skiljer sig från vinet. För det andra, börjar man lätt tänka på allt man försakat, allt man gjort - både mot andra och sig själv. För det tredje, kan det kännas som slutet på livet, så som man känner det.

Det jag kan trösta dig med är att det går över. Snart kommer du inte fatta varför det där vinet var så viktigt. Men du måste ge det tid. Det har skrivits ganska mycket om det på forumet. Just att ge nykterheten tid och inte tro att man kan stressa fram sitt nya liv. Man vill kanske att allt ska vara fantastiskt så fort beslutet är fattat, men det funkar ju inte riktigt så.

Sörj Lexi. Det är helt ok. Det betyder också att du vänt vinet ryggen och gått vidare. Det är det bästa du någonsin gjort. Vad jag vill säga är alltså att du nu genomgår en helt naturlig fas i din nya nykterhet.

Stor kram till dig