Senaste kommentarerna i forumet

Lucas kommer hem i dag.
Det är dag 37.
Jag har sovit ensam och med sänglampan släckt.
Dag 37 är en bra dag.
Det tackar jag för.

... men vadan den ledsna smileyn i rubriken?

Du är en av dom på medberoendesidan jag tycker om att läsa. Så nu vet du det. :)

Håller med dig om det du skrev i Jackos tråd om det snillrika i detta forum; att båda sidor av myntet representeras. Allt som ökar förståelsen för ett fenomen, vad det nu än må vara, är välgörande och uppbyggligt. Perspektivbyte.

/Lena

Jag bara ler när jag läser dina rader. Ler, ler och ler.
Skulle bara säga det.

/Leende Lena

Ullabulla......du har rätt . Jag har ställt frågorna som jag har inget med att göra och svaren på de skulle sätta igång ännu mera funderingar och frågor. Hur enkelt som helst att förstå och det är ännu enklare förstå varför jag ställde de..........Jag har hamnat i hjulet som kan inte stoppas , kan inte kliva ur den än. Ska arbeta på det och varje gång som tyckasyndomhonom tankarna kommer ifatt mig ska jag tänka direkt på de osmakliga och icke tänkvärda från ett förhållande som gjorde mig bara ledsen och förtvivlad.
Tack !

om en kvinna som beskrev just denna jakt och hets.-Varför har alla så bråttom.Vars ska dom? Till och med brevbäraren,slaktaren har bråttom.Till vad?

Centrala frågor och vi alla är väl i olika faser av livet upptagen med just detta.Var är jag på väg,vad vill jag och varför.Och hur svarar man på det på ett enkelt sätt.Hur mycket är som du beskriver påverkan utifrån,ekonomiskt tryck eller påverkan av den man lever med.
Och om det nu är ett inre tryck,vad grundar det sig i?

Vill jag verkligen ha den förändringen eller är det just det yttre trycket som liksom gjorts om till ett inre tryck som jag nu inbillar mig är mitt inre tryck.Inte lätt och att förändra sig själv eller delar av sitt liv tar mycket kraft och energi.
Kanske framför allt att våga och orka stanna upp i den känslan och ta rätt på vad det egentligen står för.
Jag tror att när man gång på gång kommer fram till en viss slutsats när man ventilerat det med sig själv och andra till slut måste tro på att det är en inre önskan.Men om man då är lättpåverkad av trycket utifrån,eller om svaret faktiskt kommer inifrån en själv måste nog varje person själv avgöra.Hur stark kontakten är inåt och hur pass påverkbar man faktiskt är av yttre ting.Det här svaret blev du väl mycket klokare av Stingo.

Snillen spekulerar...

Det var så förbannat skönt. Människor ler när de ser mig sticka. Någon frågar vad det ska bli. Jag tror att människor tror att man är en bra och snäll person bara för att man stickar (de skulle bara veta). Jag känner till 100% att jag är den personen jag vill vara när jag stickar. Herregud har det någonsin hänt tidigare? Varför beter jag mig som en nyfrälst människa men det fullkomliga lugn som kommer över mig är helt otroligt. Det faktum att jag inte dricker har blivit sekundärt efter att jag börjat med detta. Och snyggt blir det också!!

Vi hade jättefint samtal nu på morgonen och han var nykter och pratsam.Han ska komma i em kväll och då får vi se hur det blir.Nu ska det städas och rullas lite köttbullar.
Jag ska klistra in en länk som jag hittat nu på morgonen som visar vem JAG är.Det är ju sällan bara en sida av saken.Så jag har en medberoende alkoholist till exsambo och han har en medberoende arbetsnarkoman till x-sambo.Vi har en bit att vandra om vi nu nånsin kan hitta en gemensam väg igen..

Arbetsnarkomani, arbetsholism, arbetsberoende. Olika benämningar på samma sak: att en människa går upp i sitt arbete och blir beroende av det nästan som en alkoholist av alkohol. Arbetet har blivit det viktigaste i denna människas liv och bär upp hennes självkänsla och hennes liv i övrigt.
Utmärkande för arbetsnarkomani är intensiteten, farten och hängivenheten. Arbetsnarkomani innebär inte detsamma som att vara effektiv i sitt arbete, utan att den som är beroende av arbete inte kan låta bli att arbeta. Det har blivit ett inre tvång att utföra och prestera. Arbetsnarkomanen blir inte nödvändigtvis lycklig av att arbeta utan kan snarare vara mycket utmattad, ångestfylld och oförmögen att koppla av.
Arbetsnarkomanen förmår ofta inte säga nej till nya arbetsuppgifter, och kan gå omkring med ständigt ont samvete över dåligt utförda eller ogjorda arbeten. Den som lider av arbetsberoende har svårt att skilja på arbete och fritid. Fritiden kan vara så fylld av aktiviteter så att avkopplingen och stimulansen uteblir nästan helt.
Man talar inte nödvändigtvis om arbetsnarkomani som ett problem eller en sjukdom. Flitighet, effektivitet och noggrannhet är dygder i det moderna arbetslivet, och därför är det inte så lätt att inse att arbetet upptar en alltför stor plats i en människas liv. Vår kultur och vår arbetsetik ger berättigande åt prestationstänkandet, och det kan även bidra till att utveckla ett arbetsberoende. Arbetsnarkomani är en form av beroende som inte innehåller de sociala element av skam som t.ex. alkoholism eller sexberoende.

Min arbetsnarkomani har gått från glädjefylld eufori till plågsam ångestdämpare.Från att ha varit en viktig del av mitt liv så har den blivit totalt dominerande.En del kanske säger att det är en flykt av att leva med en alkoholist och det kanske det är.Men nånstans på vägen tar vi varandra i hand jag och mitt x då vi valt att lindra vår själsplåga på varsitt ej uppbyggliga sätt.

Skit i det och släpp kontrollen.Ställ gärna frågor i dig själv och skriv dom här på forumet.Men ta inte reda på det,för det leder ingen vart även om du vet.Då kommer bara följdfrågorna,har han varit på sin kontroll.Sköter han verkligen medicineringen osv.Det finns alltid mer att ta reda på och hålla koll på och det tar aldrig nånsin slut.
Att det går fram och tillbaka.Att man är stark och svag om vartannat betyder egentligen bara att man påbörjat sin resa på väg från medberoendet och in i nåt nytt friskare.Jag kunde nånstans känna att så länge jag var helt fast i medberoendet så mådde jag ganska ok.Fokus var ju aldrig på mig utan bara på min nyktra/onyktra gubbe och hans mående.Jag slapp helt och hållet ta ansvar för mig själv och mitt liv.Man blir precis som du beskriver formligen uppäten inifrån av maskar.De lämnar bara ett tomt svart hål som inte fylls av något annat istället och det är fruktansvärt tungt att känna.

För din historia.Hoppas du fortsätter spikrakt framåt :)

Det är väl det som är livsmantrat i samhället just nu. Man skall hela tiden hitta nytt, utvecklas, byta arbete, omskolas, resa, vidga vyer, hoppa av. Vad som helst duger bara man inte stagnerar. För bara 50 eller 100 år sedan skördade bonden samma åkrar med samma redskap, hela livet ut. För 30 år sedan fick man ett jobb som ung, som man antingen höll till pensionen, eller kanske man avancerade några pinnar inom samma bolag. Nu ser folk snett på en om man haft samma arbetsgivare i 10 år, oberoende av hur varierande arbetsuppgifter man kanske haft. Vilken sjukt stor förändring som har skett på bara några få decennier.

Också här är det många som talar om egna tankar på förändring, nu senast i LillPers tråd. Själv känner jag också ofta av samma tryck, men om jag sätter mig ned och tänker efter, så upplever jag att det mesta av det trycket kommer utifrån. Inombords är jag faktiskt ganska nöjd som det är. När jag säger utifrån, så menar jag inte att någon konkret skulle ställa sådana krav på mig, utan att någon del av mig själv tror att det är det som förväntas av mig och tänker att jag borde göra så, för att det förväntas av mig. Sen när "mitt verkliga jag" säger ifrån och påpekar att det jag själv vill är väl ändå viktigare än vad jag tror att omvärlden förväntar sig av mig, så uppstår en inre konflikt, som jag just nu när jag skriver det här kan känna som ett tryck i halsgropen, jobbigt. Hur är det med er andra, som funderat på stora förändringar. Har ni funderat över varifrån de tankarna kommer? Hur känns det när förändringsviljan är verklig och kommer inifrån en själv?

Förväxla inte det här med det jag nyss skrev om parterapi. Att försöka få ordning på äktenskapet är en helt annan process, som jag ser mera som återuppbyggande (renovering) än förändring. Visst vill man ha nytt och fint när man renoverar, men grunden är ändå samma gamla. Just nu tar den här processen all min energi, tillsammans med ovanligt mycket att göra på jobbet. Jag värnar svartsjukt om mina lediga stunder och kryper hellre inåt än utåt. Tyvärr har jag också svårt att komma fysiskt i gång och få praktiska saker gjorda, men det beror nog delvis på årstiden och vädret (man kan inte klippa gräs i duggregn).

Oj oj oj jag älskar att glädja folk.
Har inte ritat på tolv år men här i slottet finns inte mycket annat att göra. Ska åka och köpa lite egna pennor idag. Puss.

Du hade tackat ja till inbjudan, och sagt att du gärna dricker alkoholfritt till maten, och ändå klarar hon inte att fixa fram det till den goda maten? Oempatiskt och faktiskt lite ofattbart!
Helt säker du hittar din like IRL med. Här har du massor, men dom finns säkert även hos dig där du bor.

Hoppas söndagen blir ok

/PP

Söndag igen.....Jag är på samma ruta igen. Igår kändes det okey , att förstå att livet tar inte slut utan honom.Idag säger min magkänsla att nåt går snett.
Igår hade jag lust att ta hand om mig själv. Det var små stunderna men iallafall....
Trädgården får vänta tyvärr.
Den konstiga känsla att inte veta nåt äter upp mig. Jag vet vad ni tycker ......att jag ska sluta älta och titta framåt !!!!
Kan inte än .
Nu får jag be er att svara mig - hur fungerar medicinering med antabus . Hur och hur ofta tar man tabletterna. Går man till en läkare eller hur gör man !!!
Går man på några kontroller ? Kan arbetsgivare kräva en uppföljning och information av den som tog emot hjälpen ?

Sticka på kafé låter skönt, tycker jag.

Ja....många kramar från mig med......<3

den dagen i veckan och jag kommer inte riktigt överens. Var på middag i fredags kväll och roligare har jag haft. När jag kom såg jag att det intagits en hel de vin av min väninna. Hon hade inte kostat på sig en flaska alkofritt vin till mig, vad trodde jag egentligen. Det blev ganska livliga diskussioner från hennes sida angående alkohol, att hon minsann har blivit så duktig på att dra ner på sin egen konsumtion. Det är ju bra sa jag med mitt kranvatten i glaset. Hon påpekade oxså att vi inte är lika nära nu som innan. Fick förklara att livet blivit annorlunda för mig som nykter. Samtidigt tänkte jag, var jag så här tjatig. Insåg att hon försöker skydda sig själv. Men, kom det sedan hur länge har du varit nykter nu, drygt 13 månader svarade ju jag. Orden liksom svävade i luften mellan oss och avståndet var stort. Jag satte upp någon slags mur, hit men inte längre kommer du med mig.
Maten var för övrigt god, men, men. Jag vet inte jag, det får nog dröja till nästa träff. Eller som pp skrev afternontea, med lite spröda kex. Skulle aldrig funka ihop med henne.
Framåt 21-tiden började hon ringa runt till andra människor medan jag satt där. Gjorde nog så själv, ingen hänsyn till andra. Mitt i ett samtal fick hon en puss på pannan och jag avlägsnade mig lite diskret. Hem ljuva hem. Var finns min like i nykterheten, svårt hitta nya vänner i min ålder. Var jag sugen på hennes vin, nej kan jag svara helt ärligt. När hon var på toa luktade jag i hennes glas. En sur arom kom emot mig. Underbart att vakna igår utan ångest.
Tacksam för allt jag har utan A som huvudpersonen, numera är han bara en statist.
Skön söndag till alla, ska försöka stå ut med sabbaten som mormor sa.
Konstnären

När suget kommer bör du ha en beredskap. Gör något, håll dig sysselsatt ha en strategi så kanske det går lättare. De första tre dagarna är värst, sedan avtar suget succesivt. Du är som jag en periodare. Jag drack också i omgångar. Till en början blev jag onykter, senare full, senare kalasfull och senare så jävla full att jag däckade och inte kunde ta hand om mig. Sorgligt men sant. Lycka till.

Hur det känns att bli dumpad av någon man själv tycker om. Träffade en jättesnygg och trevlig tjej när jag pluggade till lärare. Hon hade allt utseende (inte för att det spelar stor roll), snäll, ödmjuk. Vi hade kul ihop. En dag sa hon bara nu är vi vänner. Det var på den tiden man inte drack för att sörga eller fly. Jag vet hur tom inombords jag var. Tror du har en liknande känsla. Den man älskar väljer en annan väg där man själv inte är delaktig. Jag hoppas att han finner sina hjärnceller och greppar din varma hand. Han respekterar dig och förstår vilken idiot han är som offrar en sådan fin tjej som du för alkoholen. Många varma söndagskramar från fysikläraren.

/SL

Fortsätt skriv för bövelen, du träffade rätt direkt.

Det är väl hela syftet att man bryts ner tillsammans och det värsta dras fram i ljuset men sen så byggs man åter upp och får en starkare grund att stå på än någonsin tidigare? Jag tycker att alla som går i terapi är hjältar oavsett om det är som par eller själva. Att våga vara så nära sig själv och sina demoner. När de kommer upp till ytan är det som att de är på riktigt (som att de inte finns där bara för att man inte pratar om det). En dag ska jag också sätta mig i soffan. Tiden är inte inne för min del än men jag har fått ett namn och snart kanske jag ringer.

Babel ikväll Nyman! /SL

Det finns ett kafé inte långt ifrån mig som har blivit vansinnigt populärt. Varje helg när jag går förbi är det fullt och det är alltid en eller två sällskap som jag känner. "Alla är där" med andra ord. Vilket känns märkligt eftersom det är ett kafé och inget annat, jag trodde vi hade blivit för gamla för att hänga på café.

Men men, igår fick jag och en kompis vända i dörren för att det var så smockat. Så nu, vis av erfarenhet, har jag dock kollat öppettiderna. Ska se till att hänga på låset där med min stickning så att jag vet med mig att jag får en plats. Oh lord vem har jag blivit? En gång i tiden var jag faktiskt lite cool. Nu är min bästa söndagstradition att ta en frukost och sticka på kafeer.

/SL

PS. Jag har dessutom garnförbud nu, det har blivit lite för mycket garn inköp den senaste tiden. Snart behöver jag gå på avvänjning...

Låter som en urhärlig lördag! Jag har också haft det mysigt. Men en kompis, som jag har saknat. Nu hemkommen och kanske ska kalasa på lite ost och charkisar och JULMUST! Älskar julmust.Kanske stannar jag uppe obcent länge också. Bara för att jag kan och inte måste gå och upp tidigt imorgon. Vi får se hur länge jag orkar hålla ögonlocken öppna. Jag brukar tyvärr inte hålla allt för länge.

Tog bussen hem och precis och det var så många förväntansfulla tjejer och killar som var på väg ut. De var så taggade. Min kompis frågade när vi skulle gå ut nästa gång. Herregud vad det känns avlägset just nu. Berättade för henne att jag i princip slutat dricka alkohol. Hon ba: "Men det är ju jättebra!!"
Jahopp, så var det med det.