Senaste kommentarerna i forumet

Ja, visst kan man puttra av ilska, men så är det. Tänkte ringa återbud men jag ska gå en stund i alla fall. Hon förklarade ju i stort sett att hon inte villl lägga pengar på alkoholfritt, Går bra med vatten, men jag känner mig jävligt obekväm med hela grejen. Jag kan ju gå hem när hon börjar fyllna till för det kommer hon att göra det vet jag. Jag är inte lika trött men jag har stickningar i benen och armarna. Är det tabletterna eller ångesten, lite obehagligt. Men som du vet är jag envis. Det kommer att gå så bra med helgen för dig, du är en vinnare det vet du ju. Du är den stora vinnaren som inte behöver döva dig A. Lite prövning för både dig och mig, men vi går hela och starkare ur det. Fortfarande alkofritt hemma inte ens en liten folköl. Köpte nytt te igår, det var en salig blandning.
Friends for ever .
Kramisar till dig
Konstnären

Jag har tänkt på dig- undrat var du tog vägen. Jag minns hur mycket du kämpat och varit lojal. Nu är en annan fas i antågande och jag hoppas SÅ att du kan gå igenom detta med kraft och styrka. Livet gör fruktansvärt ont ibland- man undrar vad det är för mening.... Troligen (helt säkert) kommer man att gå starkare ut på andra sidan. En dag i taget!
Ta hand om dig och stå på dig!
Kram ❤️️

Jag har sagt det förr och säger det igen- ni, mina forumvänner, är ett oerhört stöd för mig. Tack för alla tänkvärda ord och frågor. De hjälper mig på min väg framåt. Min värsta ilska har gått över- men tanken på att det finns nån annan gör ont, jätteont. Jag blir så förvånad över min egna reaktion- jag är ju så säker (trodde jag iaf) på att vi måste sära på oss för att vi båda ska kunna läka- ändå så slogs benen undan för mig när jag fick reda på den "nya" kvinnan. Helt plötsligt skulle jag vilja förföra honom, vara nära och säga alla fina ord som jag vet att han vill höra och som jag vill säga djupt från mitt hjärta. Känslor lever verkligen sitt eget liv. Ni och mina närmaste vänner påminner mig om det som faktiskt gjort att jag valde att gå när jag själv i dagsläget plötsligt väljer att bara se hans bra sidor och längtar efter honom rent fysiskt. Mitt förnuft säger att jag måste förverkliga mina framtidsdrömmar och jag försöker varje dag hitta min plats i tillvaron. Jag har haft några sköna lediga dagar med motion, bra mathållning, frisk luft och vila. I morgon har jag tackat ja till ett kalas och jag tycker att det ska bli jättekul. Ibland blir jag rädd för mig själv för jag längtar så efter bekräftelse, närhet, ömhet, tillit och respekt- jag vill inte bli desperat och göra saker som jag ångrar. Jag saknar någon men ändå inte. Jag längtar tillbaka till mitt hus och ser fram emot när allt är klart med lån och flytt så att jag får känna mig hemma någonstans. Jag vill se ljust på framtiden. Det kommer att bli bra- måste bara få ta tid. Det är lite oroligt i magen inför min nya situation vad gäller ekonomin och att "driva" runt huset själv. Jag ska fixa det!! Jag önskade bara ibland att han kunde kapitulera och säga allt som jag vill höra......
Kram på er!

Ja.........
Jag fick ett sms från min pojkvän efter jag skrev , att jag accepterar inte det han gör mot oss två , men vill hjälpa honom om han söker hjälp själv - " Jag väljer inte mellan dig och alkoholen. Jag vill känna efter om jag tycker att du är den rätta för mig "
Ett straff och enkelt val -missbruket

…ett avtryck.
Du är en klippa!
Önskade i det längsta kunna behålla mitt äktenskap…nu är det totalt kört, tyvärr.
Tack för allt stöd….

…en kram.
Ilska är bra!
Ut med det ruttna i vredesmod!
Tänker ofta på dig...

…tack för dina ord, de värmer.

Jag känner jag kämpar med tårarna hela tiden idag.
Det är så ofattbart alltihop. Jag har några riktigt goda vänner som inte ger sig utan frågar hur jag mår så snart de märker det är något. Jag blir påmind om hur åra kontakt man kan ha trots geografiska avstånd, något som maken aldrig förstått. Jag är s¨tacksam jag har så innerliga vänner.

Han slutade helt ha kontakt sista året, men passar ju i tid med hans nyaktiva intresse för andra kvinnor och "vänner", beteende han haft i sitt aktiva missbruk och nu samma men utan alkohol i kroppen. Det är de där som aldrig hör av sig när jag finns i närheten förutom bimbon som ringt när hon varit stupfull.
Måste skriva det, vet det låter som svartsjuka, och visst kan vara så men jag känner mig inte svartsjuk utan bara genomtött på alla lögner. Om han velat ha någon annan så är det ju enkelt., bara avluta och gå vidare. Det märkliga är att han inte varken erkänt kondompaket eller samtal, mail eller sms som jag fysiskt sett, tagit på och frontat med eller läst tillsammans med honom. Förklara det någon som kan...
Hur djupt kan det där missbrukarbeteendet rota sig fast undrar jag?
Varför har ingen lyckats ge honom tillräckligt motstånd så han bryts ner i behandlignarna han genomgått? Flera har tom sett upp till honom. Hur fasen är det möjligt? Tänk om jag kunde ge dem bilderna på snuset på väggen, spela in hans vredesutbrott och all galla han spottar ur sig, allt hat, förakt och fraser jag tror ingen av dem tagit i sin mun om sina nära.

Nu är det inte min uppgift men det hade onekligen känts som en form av upprättelse för mig.
Jag har klippt banden och det sista är nära förestående.
Känslan att blivit grundlurad är ett faktum och jag kommer behöva tid komma över detta, både ekonomiskt och mentalt.
Men, det kommer gå! Irriterar mig jag inte gick när första tecknen var tydliga för mig. Jag trodde ju han ville ändras och han anser nog han har gjort det. Tragisk männsika, glad jag inte behöver leva i hans lögn längre.

…du håller, håll fast, håll i och håller dig till det som är sant. Var inte rädd för ta plats och tid i dina beskrivningar om hur det varit. Ord känns så oerhört tomma när man återberättar för någon som inte vet eller kan förstå. Men, jag och vi här vi vet hur det känns att bli överkörd, nonchalerad och utnyttjad av den som torde agera efter logik och sunt förnuft. Allt det där som försvinner hos några människor och gemene man inte kan sätta sig in i. Jag vet hur det känns, som igår, hur otillräcklig man känner sig när allt vinklas och man inser hur lite av allt man sagt har blivit uppfattat. När både jag och barnen sa till soc hur det låg till kunde hon inte ta in det utan strök med stor pensel över allt och avslutade med att "ja men, det är ju inte så märkvärdigt att ni vill bo lite hos mamma nu" Det blev för mycket för henne. Långt senare blev hon varse hur illa det var och varit när anmälningarna trillade in.
Håll fast vid dig och dina upplevelser!!!
De är rätt, riktiga och sanna!
Kram

När jag läser din kommentar träffar den som en riktig hjärtevärmare. Tack, gulledu! Solid lixom ... det vill man ju va. :)

Jag puttrar av ilska å dina vägar vännen! Jävla tant - den där kärringen! Morr...!

Men, du kommer klara det fint. Du får tänka på att det är hon som verkligen har problem med drickandet. Det har inte du i alla fall :-)

Hur mår du annars? Känner du av någon mer trötthet? Sover du? Man kan få yrsel och lite stickningar i händer, armar m.m. Känner du av något eller går det bra?

Bamsebamsebamsekram till dig min kära vän <3

Jag har inte orkat skriva på ett tag eftersom jag har mått så dåligt. Jag är också lite rädd att han ska hitta hit till forumet. Vi har varit till juristen tillsammans o hon berättade om sambolagen och skrev ner saker som vi måste diskutera. Han var inte trevlig mot mig när vi var där och det kändes pinsamt. Jag vet inte hur jag ska gå vidare för jag kan aldrig tänka mig att vi ska kunna prata om det vi behöver prata om. Han tänker inte heller gå till banken! Han säger att jag ska betala på huset även fast jag inte kommer att bo där mm. Flytten har blivit framflyttad en månad. Det känns så svårt o min dotter är så arg på mig o vill knappt prata med mig o jag ser att hon mår väldigt dåligt. Det gör så ont i hjärtat att se att ens barn inte mår bra. Jag vill ju att vi ska kunna prata med varann. Livet är verkligen inte lätt att leva. Att det ska vara så mycket motgångar , kommer det någonsin att bli bättre. Jag bara undrar!!
Kram

I början på veckan var jag lite låg, grinig och irriterad, och livet kändes inte alls speciell bra.
Funtade ett tag på om jag var på g till en ny deppighetsperiod, är livrädd för att hamna i det helvete igen.
Har lärt mig mina tricks att försöka hålla den stången, tänka på saker som gör mig glad och lättare i sinnet,
Se fram mot något som jag längtar till...
På jobbet är det slitigt och väldigt ryckigt, det går inte att planera någonting, det kastar både hit och dit.
Det tär på en och man är oftast helt slut i kroppen av all anspänning, det skulle smakat fint med en avkopplade fylla då.
Men icke...
Vädret hjälper ju inte till heller precis, grått mulet kallt, och man måste ha handskar på morgonen i bilen.
Plånboken är utsinad och lika torr som Nevadaöken, inget roligt att kunna gaska upp en med heller.
Det bli lätt deppigt då..

Långsamt...långsamt så vänder det, man hinner inte känna av självaste vändningen för det går så långsamt, så blir det bättre.
Fredag imorgon, och det närmar sig en ny helg med en rasande fart, med lön dessutom...
Jag borde vara hisnande glad, men är lite trasig i humöret efter veckans lågvattenmärke, vågar inte hoppas för mycket.
Har ett stort jobb med grannen denna helg och kanske ett par till, vi ska byta alla våra fönster på våra övervåningar, själva.
Pirrigt eftersom det är takkupor med plåtar på utsidan, det kan bli besvärligt, riktigt jobbigt.

Har lagt en hel del jobb på mitt utseende på sistone för att muntra upp en sliten kropp.
Har kört 5:2 dieten under 1,5 år nu, tappat dryga 15 pannor, börjat kunna se lilleman när man kissar, hejsan kompis!
Går oftare till frisören och byter långsamt till en besvärligare frisyr, ansar skägget oftare.
Är på min sista spruta på tandblekningen, tänderna börjar återfå sin forna vita glans, utan rök, snus och rödvinsfläckar.
Sommarens strålars inverkan på hudfärgen har börjat blekna, så jag fuskar med att löpa till solariet någon gång i veckan.
Konstigt vissa saker bleker man, det andra jobbar man precis tvärsom med...
Några skulle nog kunna säga att jag har kommit in i en personlighetskris, söker ungdomen igen, det tror jag inte.
Vill bara måna om mitt yttre att försöka se lite fräschare ut igen, förfallet har ju fått fortgå allt för länge.
När det trillar in deg igen vid typ skatteåterbäringen så blir det nog tid för alla ladda på lite nya paltor, klär mig fortfarande som en slusk.
Min garderob får bara lite tillskott av nytt blod vart femte år annars.
Ni ska nog få se....en vacker dag börjar jag nog att gå till gymet också, men för att gå dit behöver jag nog ramla ner några kilon till.
Annars kommer det nog vara en allt för stor liknelse med ett ånglok som stånkar och frustar, med ångvisslan där bak.

Klockan har dundrat in i nästa dygn, det är som vanligt alldeles för sent...
Men jag är lite rädd för nattens drömmar, det spökar allt som oftast med olidliga marisar, då man bara önskar att man få vakna upp snabbt för att pausa eländet.
Så inte nog med att det vardagliga livet sliter ut en, nattens härjningar i drömmarnas värld är minst sagt lika jobbiga...
Önskar bara att jag kunde få vila någon gång, bort ifrån alltihopa..
Inte undra på att jag tidigare drack alkoholen för att smita bort ifrån verkligheten, detta hade varit ett ypperligt tillfälle/ursäkt.
Men jag har en annan egenskap också....jag är envis, en dygd och har inte sin uppkomst från en brygd i alla fall...

Natti!

Berra

Kära vänner, det blev en kort frånvaro från forumet. Jag hade en känslomässig berg o dal bana sist jag skrev. Det var några dagar med väldigt mycket tankar och olust från barndom och uppväxt. Med lite distans så inbillar jag mig att det var normalt och vanligt det jag fick utstå, men det är ju inte sant. Jag vet att det var helt sjukt vissa perioder och det är på något vis fortfarande svårt att greppa vansinnet jag upplevde. Jag vet samtidigt att det ursine jag visade upp som liten Per var något helt makalöst.
Vilken oerhörd vrede och hat jag växte upp med inombords. Vet inte riktigt när det var som värst men någonstans där runt 8-9 års ålder kanske det började för att sedan eskalera fram tills jag kunde börja slå tillbaka och försvara mig.
Jag vet att jag vid tillfällen velat slå ihjäl min egen morsa.
På riktigt.
Det är helt klart så att genom att avstå berusning och alcohol har jag börjat fundera mer. Vet inte om det är så bra. Jag känner och upplever fortsatt en inre tomhet som jag faktiskt klarar av att hantera UTAN att springa 15 km i skogen. (Efter skogsrundor är jag alltid fylld med god energy och fin karma) eller att snabbt svepa ett par 7,2 or i garaget en fredagskväll.
Jag är en sån där rastlös, högpresterande, kravfylld, förväntansfylld gubbe som vill ha saker o ting gjorda, NU! helst så bra som möjligt....men det vet ni ju vid det här laget.

Varför jag fastnat i alkoholmissbruk och varför jag varit "tvungen" att dricka genom åren är nu väldigt klart för mig.
Jag kan bara släppa taget och slappna av riktigt efter god träning eller av att dricka mig berusad.
Först då släpper tomheten och stressen inombords.
Denna brist på harmoni i själen är ju jobbig.
Tryggheten som sällan finns där. En helt enkel vardaglig trygghet att 80% är bra nog. Att jag är bra som jag är.

Den här tomheten som jag tror att många bär på är nog ofta helt enkelt svår att komma ifrån. Vårt samhälle är så väldigt mycket uppbyggt runt självförverkligande och klassresor hit o dit. Att bli någon. Att bli bekräftad precis hela tiden på sociala medier. Dessa bekräftelser betyder ju i verkligheten inte ett skit. Det är nog vår tids största självbedrägerier. Telefonen är idag mångas bästa vän. Det är inte längre hunden som är det, den får inte heller den uppmärksamhet som den förtjänar och behöver. Livet levs allt för ofta genom sociala medier och syntetiska digitala miljöer.
Social kompetens och att tolka sina egna och andra människors känslor är snart bortglömt och mycket svårhanterat.
Telefonen må vara smart men den gör människor fullständigt dumma i huvudet på manga plan.

Nå, nu fick jag vara lite gnällig gubbe också, men det är helt ok det med.
Läste för övrigt om Akvariet och hans funderingar i en "krönika" på forumet i kväll. Mycket bra skrivet och tankar som jag själv delar.
Akvariets fruga drack fortfarande rätt mycket och verkade go med det. Jag hade nog inte stått ut med det själv om min andra hälft skulle överkonsumera.
Jag skulle börja själv igen, lämna henne eller sätta en gräns. Det skulle vara mycket märklig situation för min egen del.

Mina funderingar just nu går mot att göra ett stort äventyr, en utmaning, helst krävande sådan. Det pågår ett sökande i mitt inre efter andra "saker" Viktigare och större än det vanliga man går igenom hela tiden.
Det finns massor att kasta sig ut i. Stort och smått som är något annorlunda än vad som sker just nu.
Man kan springa jorden runt, krypa till Australien, dyka upp o ner djupast i världen eller lära sig virka en mössa. Kanske till och med försöka fånga en ubåt.

Något jag funderat mycket över den sista tiden är skilsmässa. Inte nog med att jag är utomlands i jobbet väldigt mycket. Vi trivs i varandras sällskap men det behövs mer just nu. Gemensamma intressen finns tyvärr inte så manga. Eller inga alls rättare sagt. Väldigt märkligt att vi hållit ihop så länge som vi gjort. Å andra sidan en helt fantastisk kvinna som förstår mig och det jag varit med om. Kärleken är där när vi öppnar ögonen och ser varandra. Svårt det här att vara människa, vi har det rätt bra ihop ändå.
Ambivalens, någon?

Ja, då var jag tillbaka i forumet med alla mina ord och känslor. Det blir rätt långt och segt ibland kan jag tänka. Men det är lite av min terapi att skriva och betrakta här inne. Ibland upplever jag att det är grymt jobbigt att behöva komma in här överhuvudtaget då jag önskar att jag aldrig hamnat i den sits jag själv satt mig.
Men ändå, forumet och ni människor som skapar och driver den framåt med alla inlägg, stora som små, glädjefyllda och sorgliga, är helt enkelt fantastiska.

Tack alla.
Sov gott
Nykter sedan 7 Juni.
LillPer

Jag har inte ens tänkt på nyår ännu. Jaaaa du, det kommer onekligen bli en liten utmaning. Är det någon gång som man kommer bli ifrågasatt är det nog då. Jaha jaha, dags att fundera ut strategier. Låt oss spåna tillsammans ;)

Jag känner igen mig i nästan allt du skriver. Jag har inte heller druckit ensam eller varje dag. Utan det kan gå veckor mellan men när jag väl festat till det har det gått käpprätt åt helvete på alla möjliga och omöjliga sätt. Precis som du hade jag provat att vara utan A under längre perioder, det funkar ju eftersom jag inte har sug emellan fyllorna. Så jag har fått uppleva vad nykterheten gör med psyket. Klarheten som infinner sig och stabiliteten som är så förbannat härlig. Men ändå har jag fallit tillbaka.

För ca fem veckor sedan så hade jag min sista stora dunderfylla. Med konsekvenser som jag inser kommer vara förödande för mig själv både på ett personligt plan och yrkesmässigt om det skulle få fortsätta För någon gång kommer det eskalera och något riktigt allvarligt kommer hända. Därför beslutade jag mig för att ta en vit månad. Efter det skulle jag fatta ett nytt beslut om hur jag skulle göra. Jag har fortfarande inte förlikat mig med att jag aldrig kommer dricka igen. Ett sånt beslut kan inte jag fatta. Men däremot så har jag beslutat mig för att köra ytterligare fem veckor nu eftersom jag ansåg att en månad var på tok för lite för att kunna distansera mig till alkoholen. När de har gått så fattar jag ett nytt beslut. Det jag kan konstatera nu är i alla fall att jag mår mycket bättre såklart. De senaste dagarna har jag märkt konkreta förändringar i att jag är mer utvilad, uthållig och skärpt. Dessutom har jag inte vaknat upp med bakisångest och när man påminns hur det känns så är lättnaden enorm.

Hoppas du hittar ditt sätt att förhålla dig till alkoholen. Fint att du tar tag i det, skriv och läs. Det finns massvis av kloka individer här som man kan lära sig massor av.

Välkommen!

Du kommer klara helgen galant Nyman. Du är solid

Sen får du ge fan i telefonen när du äter middag. :)

Känner du sug när du inte dricker? Lova dig själv två vita månader. Om du nu anser att du inte kan hantera det när du dricker kanske du bör avstå ett tag så upptäcker du alla fördelar med att vara nykter.

Det var som... Hade aldrig tänkt på att det kan finnas sånt, visade sig att jag måste beställa på nätet för att hitta det här, men sånt går väl an. Några flaskor San bitter och några crodino med samma. Beskrivningarna låter litet söta för mig, men man får väl se.

Visst är det trevligt när man lyckas?
;)

... bara vara svår pms jag har alltså. I dag har jag inte alls känt av den här vreden, ilskan, irritationen som låg som en surdeg i hela mig i förrgår. Det är liksom en helt annan slags ilska än den man "rättmätigt" kan känna. Men jag kommer aldrig på det här när pms:en väl sköljt in över mig. Jag kommer på det efteråt. Alltid.

... Försöker gotta mig i dina ord - jo, på många sätt kämpar jag ju jättemycket...

Nu har det sista mötet i utredningen varit. Känner mig enormt ifrågasatt , men också bekräftad på vissa sätt. En liten, liten del av mig fick lite magkänsla för att det kanske kan falla ut till min fördel, men å andra sidan lät det som att de har en bild av den goda pappan, och som att de lite tror att jag vill ha barnen för det han gjort mot mig (och ja, till viss del spelar ju det in, men framför allt är det ju för att det han gjort mot mig är liknande det han fortsätter att göra mot barnen...). Svårt.

Dock fick jag ytterligare en bekräftelse häromdagen - förskolan hade fått se hur det stora barnet fick fullständig panik för att hen blev instängd i ett rum av ett annat barn - och då tog de upp med mig att "nu förstår vi vad du menar, vi har aldrig sett ett barn få sådan panik". Och det är ju viktigt för mig, att andra bekräftar sådant, för ibland känns det som att alla bara tror att jag hittar på, eftersom barnet inte visar så mycket någon annanstans än hos mig...

Ja... Nu försöker jag andas djupt, tänka att nu ligger det inte i mina händer utan nu får jag bara avvakta och se vad utlåtandet från familjerätten blir. Just nu kan jag inte göra mer, än att vänta, och fortsätta försöka få hjälp till mitt barn.

SatNam. Jag är sanning. Oavsett vad exet säger så vet jag att jag har inte ljugit om något, allt jag sagt till socialtjänsten, familjerätten, samtalskontakt, AlAnon, vänner, kollegor, tingsrätt, om hur han behandlat mig och barnen - allt är sanning. Jag kan däremot känna att jag tvärtom påtalat att vi emellanåt hade det väldigt bra, vilket vi ju hade på ytan, men med facit i hand var jag ju väldigt inne i mitt medberoende så jag var ju alltid lite rädd att han skulle bli arg eller missnöjd med mig, alltid lite rädd att han skulle dricka för mycket, alltid lite mån om att försöka hålla honom nöjd, alltid lite rädd att han skulle bli arg igen... Men hittat på, ljugit, överdrivit eller förvanskat sanningen har jag aldrig gjort, inte en enda gång - trots att han än idag uppger att han alltid behandlat mig korrekt (med tillägget att jag fick en knäpp och därför hittat på allt detta...).

Hade det inte varit så förbannat kallt så hade jag sprungit ner till affären och köpt snask vid det här laget. Är galet sugen. Men inte en chans i helvetet att jag fryser för lite choklad.

Men man vill ju så gärna, och det är så svårt att acceptera alternativt att bara släppa det.
Jag vet hur du kämpat, jag vet hur du slitit, stöttat och funnits där, liksom hoppats. Jag förstår att det gör ont och att du lider. Men jag är också glad att du ser till ditt bästa, att du har en advokat och att du försöker ta dig vidare. Men jag vet hur ont det gör, och fortsätter att göra, och jag vet att du också vet det. Men du är stark, att låta sig vara svag och ledsen, men också kämpa däremellan är ju att vara stark!
Kram till dig!!

Gick på "en grej" idag och det delades ut öl till alla gäster som anlände. Först tackade jag bara nej men så frågade jag om de möjligtvis hade alkoholfri öl. Och visst hade de det. När mitt sällskap som jag var med såg det så utbrast hon "åh hade ni sån, det tar jag hellre, om det går bra!". Jag älskar att vara en person som inte dricker alkohol.

definitivt och utan återvändo.Vad händer då?
Ödsligheten brer ut sig som en grå matta och jag ser inte någonstans de närmaste åren en ljusning.Jag vet att det inte är riktigt sant.Men just nu känns det verkligen så.Jag tror det är därför det känns så omöjligt att tänka tanken till slut.Sen vill jag inte heller att det inte ska vara vi längre.
Under alla dessa 20 år har jag egentligen aldrig tvekat om mina känslor för honom eller vårt förhållande.Känslorna inför alkoholen och hans drickande däremot har ju varit högst påtagliga och gjort mig mycket skada.Varför kan det inte vara enkelt.
Faktan står ju där alldeles under ögonen på mig,men det hjälper inte.
Lite sorgsna rader från en mycket trött och medberoende ullabulla..