Senaste kommentarerna i forumet

Ja jag skulle så gärna vilja skriva nån gång att nu har det vänt, nu känns det bättre men så är det inte tyvärr. Det är så mycket hela tiden. Jag känner igen mig lite i det livrädd skriver om djuren hon har. det är inte lätt när man har djur tillsammans o som man är väldigt fäst vid. Är rädd att han ska jäklas för han har makten att göra det om jag begär min del av huset o Bodelninngen. Min ena dotter har fått nog o har inte längre kontakt m sin pappa. Han vet vad han behöver göra för att ha en chans att återuppta kontakten men harn gör inget åt sina problem. Vet verkligen inte vad som ska till för att han ska låta bli flaskan.
Det är också så svårt att försöka ta hand om sig själv när jag har så mkt att tänka på.
Ska också berätta att jag träffat mannen som jag skrev om för ca två år sen som jag trodde var den rätta men nej så är det nog inte. Och jag känner mig nog inte redo för nåt nu och tänker inte slänga mig in i nåt som inte känns 100. Kommer nog att vara väldigt noga om jag ska träffa någon ny i framtiden.
Jag känner absolut igen mig även i det ärligbesvärlig berättar o det tar tid att bli fri o känslan av att sitta fast är såå jobbig!!
Onsdagskram till dig Mt ?

En sjukt bra investering även om det är dyrt.
Det var min terapeut som tyckte att vi inte hade mer att ta upp nu. Kändes helt befängt då jag känner mig som ett vandrande ångestmoln, men jag ska prova ett tag med medicin, träning och de knep jag lärt mig för att hantera ångesten.

Låt inte din man tänka åt dig, tänk själv...brukar det braka loss efter en eller några öl, då är inte det rådet bra alls. Då sitter du garanterat i klistret igen. Grattis till dina nyktra dagar o kämpa på

Det där är typiskt jag. Det lättaste är att låta bli glas ett.
Men nu blev det som det blev. Ny dag idag. Ny chans. Förlåt dig själv för det här, du är värd den själsfriden.

Hej inspirerande att läsa dina inlägg. Jag känner igen mycket av det du skriver. Jag har sabbat det igen, drack för mycket i går och bråkade med min sambo på telefon. Så jävla märkligt att man bara fortsätter att dricka som om det är ett jävla självädamål att få i sig så många drinkar som möjligt. Kommer inte ihåg hur jag kom hem, minns inte om vi såg matchen, vet inte när jag skildes från min kompis. Känner mig som skit i dag och tagit två lugnande bara för att klara av dagen. Inte så bra det heller, min sambo är jätteleden och jag har bestämt mig för att nu får det var slut. Det kommer att bli tufft, jag ska inte lägga av att dricka men jag ska lägga av att bli så där jävla packad. Önskar att jag kunde hitta en spärr som säger åt mig att sluta dricka när jag är på väg att bli för full.

I andra sammanhang som hemma har det varit ett ständigt jagande av mig för att ha koll på vad han dricker. Jag skriver "har varit" eftersom jag försöker ändra mig och inte vara kontrollant.
Om jag är bortrest över en dag så vet jag aldrig hur han är när jag kommer hem.
Senaste gången skulle han ha middagen klar närmat kom hem, var på mina barns födelsedagsfest, men han var inte nykter, låg i soffan och gick sen till sängs.
Så middagen fick jag fixa själv.
Han tål inte alls sprit, vill gärna ha en flaska gömd, vilket märks på en gång.
Varje kväll tar han med sig en öl eller om det finns ett glas vin till sängbordet.
Nu försöker jag leva mitt liv på sidan om. Har fått nya kompisar som jag kan umgås med.
Fast då finns ju oron hur han är när jag kommer hem !
Snart ska vi på en 70 års fest där det kommer att bjudas på allt som kan drickas.
Känns inte roligt !
Funderar fram och tillbaka hur det ska gå, vad jag ska göra.
Egentligen är det ju inte klokt att jag ska vara orolig.
Han får väl dricka, ramla ihop och hjälpas in i bilen och i säng !
Jag som alltid kör mår ju bra dagen efter när han sover !

Utan fyllorna som spär på med ångest så hade jag ju haft betydligt mindre att ha ångest för.
Jag går privat i terapi sedan två år. Dyrt men livsnödvändigt. En "behandling" hade inte varit nog.

Jag började också på antidepressiva (i juli) och har precis avslutat en KBT-behandling för ångest/depression.
Kör också yoga och löpning varje vecka för att ta hand om mig. Drack rödvin mest hela tiden förut då det var min tröst och ångestdämpande i stunden. Sen blev det såklart bara värre morgonen efter. Köper inte hem vin längre, har inte satt min fot på systemet sedan juli. Lyckas jag vinna över fyllorna nu så skulle mitt liv kännas lugnt och skönt.
Nio dagar är ju grymt bra jobbat. Heja dig!

21 dagar..Du är tuff du! Jag börjar med idag, det är stort nog. Grattis till tre dagar, bra gjort!

Sitter här och undrar hur en "löskokt kärring" är ?.

Det måste nog bli så.
Jag hade en övertro på mig själv och nu är jag så besviken på mig själv.
Jag har hållit mig från berusning under två veckor och sedan blir det så här. När jag satte mig där igår tänkte jag på hur jag mådde och kände att jag hade mycket ångest, var trött och kände att jag skulle vara glad och rolig. Jag "hetsdrack" därför för att få bort dessa känslor. Det är nog förklaringen till att det inte blir så här när jag tex dricker vin med min mamma då jag känner att den miljön är så kravlös.
Jag får nu stryka barer och krogen helt för en lång tid framåt. Jag klarar inte av det.

Du får inte tänka så ens det där är hans ideer som han hjärntvättat dig med. Du är inte skyldig honom ett skit. Det är han som är hemsk mot dig inte tvärtom. Det är klart du vill göra det i smyg eftersom han är så labil aggresiv och våldsam. Jättebra beslut att dra därifrån!!! Försök vara stark nu och stå fast vid beslutet. Du är faktiskt inte trygg varken psykiskt eller fysiskt hemma.
Du vågar! Kom igen återta ditt liv!!
Styrkekramar.

Jag tänker försvinna inom närmaste dagarna. Är jag hemsk som inte förvarnar? Jag tror inte att jag kommer att få med mig någonting om jag talar om att jag flyttar och han kommer förmodligen att försöka hindra mig om han vet innan. Han kommer att upptäcka att jag är borta då han kommer hem från jobbet.
Vågar jag göra så här? Jag är ganska skakis.

Äntligen.
Jag har varit på möte hos Al-anon. Mitt huvud var inte alls med innan, det var mina fötter som travade iväg med mig. De visste vad jag måste ta itu med. Nåväl. Det var befriande. En befrielse. Att börja. Min kropp är mindre spänd. Mindre spänningar i kroppen.
Många, majoriteten, som var där hade någon förälder med missbruk, så att det kommer att bli smärtsamt. Jag vet det.
Ursula

Sitter i soffan på förmiddagen en vanlig arbetsdag, tröskar mig igenom nyhetsmorgon, malou och nu ett danskt matlagningsprogram.
Isch!, mitt medvetande behöver bättre stimulans än den sörjan som går på teven.
Jo jag är sjukskriven och hemmasittandes, tre veckor där den första betyder avhållsamhet av all form av kroppsarbete.
Det kryper redan i mig, hur ska jag klara av resten av tiden?

I mars-april fick jag ont i högerarmen efter en hel del fysiska arbeten där 20 timmars målning på kvällarna tog udden av orken.
Har sedan dess inväntat en förbättring men det har inte blivit bättre med antiinflammatoriska tabletter osv.
Trodde att semestern skulle avhjälpa men det blev en ren katastrof första arbetsveckan, så jag nyttjade firmans sjukförsäkring.
Pangbom som det blir inom den privata sektorn, snabbt hamnade jag under kniven där man skulle lossa på en nerv i armbågen.
Men.....jag har blivit mycket mer fjollig med åren och var toknervös, hela kroppen skakade och jag var rädd för att om en skakning skulle få kirurgen att slinta och nerven tjipptjopp, ja ni hajar vad?
Så jag fick lugnande först, men eftersom jag är en fullvuxen karl så dubblerade de den och jag skakade fortfarande.
Narkosläkaren tröck in en spruta i armvecket på mig så jag somnade bort helt.

När jag vaknade upp till synes helt klar i pallet så var armen paketerad och klar, narkosläkaren stod brevid mig och sa att han var tvungen att söva ner mig eftersom jag hade blivit "stökig" på operationsbordet, va shit!
Det som skulle göras under en vanlig lokalbedövning blev till slut narkos, för att jag blev stökig.

Jag skäms som en luggsliten kloakråtta, ännu ett bevis på att jag inte klarar av någon som helst drog.
Men skillnaden var att vid detta tillfälle var jag helt i händerna på helt okända människor där jag får ta konsekvensen om de misslyckas.
Jag var utlämnad och helt utan egen kontroll, bara den känslan är oerhört stressande när man ligger utslagen på ett sterilt operationsbordet med gröna pappersdukar och ett team på fyra personer som övervakar mig.

Så här i efterhand så vet jag inte vad som är värst, den psykiska urladdningen som den gav, eller den ilande smärtan jag har kvar.
Har sovit nästan 24-7 senaste dygnen för att ta igen mig.
Ångest för alla dumheter som jag kan ha hävt ur mig innan jag sjönk ner i medvetslösheten och merjobb som jag gav dem.

Men å andra sidan det är min högerarm och hand som står på spel, utan den blir jag helt handlingsförlamad och utan födokrok.
Den ska klara av att lirka under ett mikroskop likväl som flytta på några ton tunga maskiner, så jag behöver både precision och råstyrka.
Så visst är det inte undra på om man är lite fjollig.

Idag på tredje dagen var det första gången jag provade att använda handen igen, jag gjorde kaffe en full panna och kunde hålla pannan med högerhanden utan att det blixtrade till i den och den vek ner sig så att kaffet rinner över hela köksbänken, seger för handen.
Sedan provade jag att försiktigt att sakta linda av alla bandage ner till sista kirurgtejpen, gammal intorkat blod vittnade om hur ont det egentligen borde göra, och bara själva åsynen av detta fick mig genast att trycka i mig några extra Alvedon.

Så jo det stämmer, jag har gått ifrån en före detta hårdkokt kille till en löskokt "kärring" som någon av mina polare skulle ha sagt.
Men å andra sidan, jag har blivit en snubbe med känslor vilket jag förut tryckte ner, och det känns inte alls fel, tvärtom.

Men jag har fått det klart för mig, att oavsett vilka droger som kommer in i mig så kan jag inte hantera situationen.
Det blir som med skrivaren, en "bläck-out".

Nähepp, nu undrar jag inte om jag ska slita på andra sidan av soffan så att det blir jämnt fördelat, och sova en skvätt till hem till gården.
Min hjärna skriker efter stimulans medans kroppen hojtar tillbaka, det kan du fu...ing glömma.
Ett inre krig jag behöver medla mellan, och jag vet att någon alkohol hade inte hjälpt det minsta.

Tjing!

Berra

som nynykter.
Min man som är den som pushat mej hårdast mot ett nyktert liv och som senast häromdagen höll en lång föreläsning om vikten av nolltolerans har fått hjärnsläpp.
Vi skall på flygresa om några veckor och jag har rejäl flygskräck. Igår tyckte han att jag väl " kunde ta några öl på flygplatsen " som ångestlindring. Planet går 7.30!
Jag blir helt förvirrad. Hur tänker han????

för allt positivt och klokt som du bidrar med här inne på forumet.

Har också sagt ska bara ta två glas och det slutar alltid med mycket mer, vaknar dagen efter och funderar på vad man har sagt och gjort. Min sambo påminner mig direkt på morgonen och då vill man bara krypa under en sten och försvinna. Har inte druckit på 7 dagar och kommer inte göra det igen vill bara slippa ångest. Hoppas du lyckas lägga ner det med är så skönt att vakna och veta vad man har gjort ?lycka till ?

Jag klarade gårdagen men sovit oroligt. Ögonen är rödsprängda som att jag hade hällt i mig en pava whiskey vilket jag inte gjort. Hittade så mycket gömda flaskor och burkar igår. Tom i en par gummistövlar hade jag tryckt ner en liten tom absolut vodka flaska. Skammen är total. Känner mig så liten och tråkig. Yeh Yeh idag är det tredje dagen. Kram på er

För bilen med draken, den blir symbolen för känslan jag så småningom vill nå.

Jag har en klassisk återkommande dröm där jag flyger. Det är en behaglig dröm där jag i vackert väder med underbar natur svävar fram över vidder och hav, dyker som en rovfågel och känner hur vinden viner. Det har känts precis så som jag tror det känns att flyga på riktigt. Nu är det några år sedan drömmen var hos mig, och mina nuvarande drömmar är ofta hackiga förvrängda versioner av stressiga situationer jag upplever till vardags. Kanske ett ytterligare symptom på att jag inte varit harmonisk utan farit runt och låtit mig styras av negativs känslor som stress, grubbel, ångest, osäkerhet etc. Nu på 4 dgn nykter och bestämd med att nu räcker det (som SKA bli många till) känns det som en stor extremt bullrig torktumlare stängts av och sinnena är alldeles slut av att inte fått riktig vila på länge. Med ah förskjuts bara allt negativt några timmar framåt och "allt" växer bara större och större för varje gång.

Jag har skrivit ner ett tiotal saker på en lista som jag vill få in i mitt liv på 100dgr. Det är bl.a. såklart att vara a-fri men också börja läsa böcker igen, ta upp yoga och jogging och att varje vecka göra något kreativt. Det är inga måsten utöver ahstopp men mer tänkt som inspiration att fylla tillvaron med goda ting.

tror också längre period är tricket. är nu på dag 3 av målet på 21 men glädjande nog känns det redan bättre. Vi grejar det här! Haka på 21 dar i rad?

Igår ville en gammal vän bjuda på ett glas och jag bestämde mig innan för två glas.
Det blev fem och jag minns inte promenaden hem.
Jag messade även den senaste killen som jag dejtade. Jag "förstörde" det då genom att messa honom på fyllan och säga att han inte hörde av sig tillräckligt ofta etc etc. Ett riktigt klängigt meddelande som jag tror skrämde bort honom. Jag minns inte hur konversationen slutade igår.

Så nu ligger jag här och har gjort det igen och klandrar mig själv så enormt mycket för detta. Vad gör jag nu?

Tack Sisyfos ! Om du visste vad mycket ditt svar betyder i detta hemliga elände. En nykter period. Ja jag ska verkligen. Fast nu är det iofs en bedräglig morgon. Testet kommer efter jobbet. Igår hällde jag inte ut den sista a, jag hällde i. För att det skulle ta slut.

Tack för att du och andra delar med dig. Det hjälper mig mycket och tröstar mig nu när jag tagit ett återfall. Jag har gjort det förr och det är alltid lika jobbigt dagen efter när ångesten kommer. Jag kommee att köra en sak i taget idag. Dusch, kaffe och frukost.... Det är tre saker.. Jag vet att det funkar för mig... Nästa sak är att gå på möte ikväll... Alltid lika skönt när man är lite darri i själen... Kanske ringer jag en AA vän och pratar av mig lite. Det jag vet att det här återfallet kan vara mitt sista och jag närmar mig total nykterhet... Det känns bra att veta...till alla som lider av ett återfall idag... Jag och vi är många som älskar just dig och extra mycket just idag... Nu dusch...