Senaste kommentarerna i forumet

Måndagsångest och ångest från helgen är en oslagbar kombination! Är för övrigt lite sjuk också.

Måste försöka tänka att denna snefylla är en väckarklocka till att förbättra mitt liv. Vi alla når väll botten någon gång på ett eller annat sätt? Frågan är vad jag gör med denna lärdom?! Jag hoppas innerligt på att jag gör kloka val och väljer ett liv utan fester och dunderfyllor. För även om jag glömmer bort det ibland så saknar jag inte alls hela krogenlivet.

Du klarar det!!!

Nu har det gått 9 dagar, 9 nätter sedan jag tog mitt ansvar mot mig själv och min son.
Det var då jag bara sa precis som det var, som det är:
" - nu har jag fått nog! Jag tänker inte leva med dig så länge du har en kärleksaffär med alkoholen. Om du gror jag är blind alternativt dum i huvudet så ska du veta att det är jag inte. Du kan lika gärna ha dina vindunkar i soffan, så slipper du resa dig upp varje gång du ska dricka.
Gör som du vill, nu är det nog. För mig."
Och vet ni, det känns så skönt, så befriande. Jag känner mig lätt.
Ansvaret och problemet ligger nu faktiskt hos den som kan och ska ta hand om det- nämligen hos min man. Och det känns skönt.
Vi har kunnat prata om svåra saker under den här veckan. Jag har fått veta mycket om hur han känt. Hur mycket skam och förnekelse som han bär på och som han nu verkar förstå att han måste ta itu med. Och då är det inte pga eller tack vare mig utan han känner det själv.
Igår sa han, efter att han kommit hem från AA, att han är tacksam för att jag kommit på och konfronterat honom med all den gömda alkoholen.
För mig har något mycket viktigt hänt, nämligen detta:
- ansvaret ligger inte hos mig, utan hos min man. Vilket vi nu lyft upp i ljuset.
- han förstår att kombinationen vara min make och samtidigt välja alkoholen, den finns inte.
- nu är jag färdig med lögner.
PUNKT.

Drog i mig lite för många drinkar igår. Lite som en sista kväll. Onödigt. Idag börjar jag samla vita dagar i rad. Känns bra. Lite orolig för humöret närmsta veckan men fokus på närmaste 15 timmarna nu.

har det nu gått sedan jag först hittade in hit. Det känns som en väldigt lång tid, och det är jag tacksam för. Tack vare att jag skriver här varje dag känns det som om jag lever mina dagar, inte bara ser dom passera. Tidigare har jag ofta undrat vart tiden tog vägen, vad hände? Hur blev jag så här gammal helt plötsligt? Mina hågkomster har varit glimtar, stillbilder från ögonblick i en värld av grå, ogenomtränglig dimma. Jag är privilegierad, jag har vunnit högsta vinsten i det lotteri som är mitt liv. Nu gäller det bara att fortsätta förvalta vinsten väl.

Samtidigt måste jag skänka en tanke åt de tiotusentals människor som ännu inte hittat hit, eller till någon annan form av hjälp. Jag kommer alltför väl ihåg hur det var; många är de söndagar jag har suttit framför datorn och förtvivlat letat hjälp. Sedan har den värsta ångesten gått över och så har jag varit tillbaka i samma hopplösa liv som innan. Inte förrän jag bestämde mig, verkligen i djupet av min själ bestämde mig, tog jag det där avgörande steget som lyfte mitt liv till en nivå där jag faktiskt kan njuta av det. Jag hoppas innerligt att alla de som är kvar i missbruket får samma chans.

Tack träningstanten, jag rodnar, visdomsord är väl att ta i. Strukturerat svammel skulle jag nog kalla det.
Jag har faktiskt haft funderingar på att försöka få med mig hunden på motorcykeln, men han har väldigt bestämda åsikter om det färdsättet, och dom är inte positiva.

Ha en bra dag allihop!

alkohol för att dämpa en massa negativa känslor, skam, osäkerhet, oro, otillräcklighet, mindervärdighetskomplex, etc. kanske man mår lite bättre medans denna psykoaktiva dryck verkar. Men då riskerar man att bli beroende, och då har man ytterligare en sak att skämmas för.
Detta är ännu en avigsida med alkoholen. Det är lite vinster i inledningen av "karriären", men stora förluster på sikt.

Det positiva är, att lyckas man ta sig ur beroendet, som är en av de svåraste utmaningarna för oss med alkoholproblem,
så är det ett jättelyft för oss. Då kan vi istället vara nöjda och stolta med oss själva. Och i denna kamp att bli oberoende,
lär vi oss en hel del om oss själva, och klarar förhoppningsvis bearbeta en del andra negativa känslor.

Grattis igen till 15 veckor. Du är c:a 1 vecka före mig på den "oberoende" stigen.

Härligt att läsa att det går bra för dig!
igår föll jag efter två månaders uppehåll.

Är arg och besviken på mig. Men nu är det så, går inte att göra ogjort hur mkt jag än vill. Genom att läsa din tråd fick jag lite hopp igen. Jag kommer klara det här och även du. ?

Jo just det,, jag rensade ogräs också, där av överskriften i mitt förra inlägg

Har faktist haft bra energi idag, mår skönt men det sitter en konstig känsla i mellangärdet och jag tror den kallas sug.
Svårt att förklara känslan!!! Vet inte hur jag ska beskriva den??
Kan någon beskriva suget?

❤️

Lycka till heddali, kämpa på bara, så kommer belöningen. Stödkram

Lycka till nu

Ja jag tänker också det kunde varit värre. Fick ju sova hemma och inte i fyllecell haha det är alltid något :) mår mycket bättre efter jag läste här.

Nu är det nya tag! Göra det bästa av det som finns kvar av året 2016. Jag vill må bra och aldrig igen behöva känna denna skam. Fokusera på träning och kanske lära mig något nytt att hmm ja sticka kanske? ?

Kram till er alla ❤

Sitter nu efter middag på stan med min sista halva flaska vin o tänker på morgondagen och mitt möte. Hur skall detta gå? I mitt huvud fattar jag att nu MÅSTE jag sluta/hålla upp under en längre period. Men mitt hjärta eller rättare sagt min alkoholmarinerade hjärna säger "lite till".
Har höjt min lullighets mängd drastiskt o känner typ inget efter 1 flaska vin....

Tips på överlevnad första veckan?????

Tänk på mig kl 8 då sitter jag i väntrummet men svansen mellan benen.....

...är välkommen att läsa och skriva här. Just det där med familjen känns igen. Inte lätt alla gånger! Det är inte bara att ta sig i kragen och "skärpa" sig. Hur ser din situation ut, kan du sluta på egen hand eller med proffshjälp? Hoppas iallafall det går bra för dig. Och alla ni andra som kämpar. Jag är glad att jag klarade 3 veckor idag förresten!

Blev du hemkörd så var du ändå hyfsat redig... Tillnyktringsenheten är tråkigare...
Vill inte förminska din upplevelse, men det kunde varit värre. ❤️

Som sagt - jag blev hemplockad av mannen jag är kär i, trillade på vägen, minns inte hur jag fick av mig kläderna eller hur vi kom upp i hans lägenhet. Vaknar med blåmärken och en fruktansvärd ångest. Han har fortfarande inte sagt något om saken och jag vågar inte fråga. Vill INTE veta. Jag är rätt förvånad över att han vill träffa mig igen.

Men du, vi behöver inte vara taskiga mot oss själva utan nu gör vi så gott vi kan framöver. Detta är en svaghet vi har, vi gillar den inte och vi jobbar med den. Insikt är steg ett. Vi är duktiga. Vi kämpar.

Kram. Från en syster till en annan.

Du har rätt, ska dra ner på kaffet. Måste nog köpa vitaminer också. Har fått långdragna muskelryckningar. Får prova motion imorgon (ledig dag). Japp, nu kör vi hårt! En timme i taget. God kväll och ta hand om er.

Skrev förra veckan att jag har hållet mig nykter i 15 veckor men det visade sig "bara" vara 14 veckor. Idag är det 15 veckor.
Det rullar på.... Det går egentligen bra, känner inget större sug efter alkohol men kan ibland längta efter upprymdheten som kommer efter ett par glas vin.
Men att slippa all ångest över att inte komma igår vad som sades kvällen innan, eller vem man pratat med, bokat in saker man inte kommer ihåg, listan kan göras lång... ja ni vet. Det är som alkoholterapeuten sa: visst det kostar att vara nykter men vinster är så mycket större - du betalar en femma men får en hundrig tillbaka!

Skam är väldigt energislukande! Det känns som om jag har skämts hela mitt liv. Jag har skämts för att jag har varit tjock, över min mamma som drack, över min uppväxt, att jag dricker för mycket etc etc. Än idag skäms jag över mig själv. Fast jag är anonym här har jag inte vågat skriva att även jag har genomgått en magsäcksoperation. Något som jag inte velat berättat för folk omkring mig för att jag skäms att jag gjort operationen... Var (eller när) ska det sluta. Det blir inte bättre av att skämmas, istället fortsätter man leva i någon slags förnekelse. Vore det inte bättre att omplacera energin till något mer konstruktivt? Bli mer ärlig och stå upp för mig och mina egna beslut. En tanke..?
Trevlig fortsatt kväll till er alla!

Att vi är så många som har just dricka på krogen problemet. Skönt att man inte är själv.

Igår var jag som sagt ute, gick katastrofalt och polisen körde hem mig. Så där då har jag sagt det!!! Jag var så kalas att polisen körde hem mig. Jag är 29 år, hur kunde jag låta detta hända?! Så arg, så besviken.

Hej Adde, och tack för tipset om länken!

Nej, jag har inte växt upp i missbruksfamilj, men visst var det en svår situation för mig som barn - av olika skäl - och jag skulle tyvärr kalla mig tapetblomma utan tvekan.

Det handlar nog om kränkt rätt till egna känslor, tyckanden och vilja som barn. Skadad självkänsla och tvivel på sitt värde som den man är.

Min sambo däremot hade en uppväxt med missbrukande föräldrar, så -Tapetblomma möter Rebell....! Vi säger oss själva att det inte hänt om vi varit yngre. Han hade inte sett mig.

Han är nykter sedan fem månader. Jag har inte upplevt mig särskilt medberoende, men jag har alltid som person haft svårt att kräva och förvänta mig, och även svårt att veta vad jag KAN förvänta mig.

Men det är klart, jag ÄR förvånad att han inte ägnar vår son mer tid och djupare Intresse!

Sitter och tänker att en relation kan vara som en outtalad förhandling, vad accepterar man, var når man sin gräns? Har aldrig klarat av ens att pruta...

Klart jag ska hamna i nån vrå här också, med en annan person som har klart för sig vad han vill och inte vill.

Men jag älskar framförallt vår son, och att få ta hand om honom är ändå det största i livet just nu.

Så får vi se vad som sker!

Behöver all uppmuntran jag kan få.....
Suck!

Det är skönt att gråta och ibland behövs det anonym uppriktighet i trygga omgivningar för att våga släppa fram sina hemligheter och värsta tankar. ❤️
Om du vill kan du läsa om min senaste katastrof och fest i min tråd "Beslutet är fattat". Där hittar du fler som funkar som vi.
Kram!
Du är modig som är här. Det är som det är med sådana som oss... Vi är inte som andra.

Jag lyckades minska under två månader, många vita dagar och ett hyggligt kontrollerat drickande där emellan. Kortfattat så har de sista två veckorna inte gått bra och jag har druckit för mycket- som innan sommaren. Efter att ha återfallit i att gömma flaskor samt dricka dubbelt så mkt som planerat varje gång började till slut insikterna banka på dörren. Säkert mycket som jag har med mig här från forumet som gjorde att jag såg mönstret och problemen tydligare. Jag har dessutom sista halvåret mått psykiskt dåligt flera ggr när jag druckit vilket är ngt nytt, det är som en snedtändning fast med alkohol. Får kraftigt förstärkt ångest, blir argsint följt av en superdeppig svacka när allt blir totalt svart-allt sker på typ 2-3 timmar och jag har äventyrat min relation de ggr det hänt då jag varit helt oresonlig och typ galen. Så nu får jag konstatera projektet med måttlighetsdrickandet som kört för min del. Jag har lovat mig själv och min man att göra det där långa uppehållet som är så svårt att åta sig. Men jag måste, måste, måste! Så planen är året ut vit, sen ompröva beslutet. Håll mig i handen för jag känner mig själv, det kommer inte bli lätt :-/.

Tack för du skrev, tror jag behövde läsa det :)
Började gråta och tänkte varför stannade jag inte hemma? Varför måste jag vara så här...
Usch jag är så besviken verkligen. Så arg på mig själv.

Jag är precis som du. Många, många misstag. Har fallit massa gånger för jag lurar mig själv att eftersom jag kan dela en flaska vin med en kompis hemma kan jag dricka ute eller på fest. Nix pix, det kan jag INTE. Senaste katastrofen var förra lördagen. Nu ska jag vara vit ett tag, sedan får jag se huruvida jag ska dricka alls, eller under vissa förutsättningar.