Senaste kommentarerna i forumet

Suget ja det där jävla suget när kroppen skriker efter alkohol är inte kul. Det gäller att ha en plan för det. Hålla sig sysselsatt sätta upp tider. Sedan är ju detta med barn och a för jävligt. Kommer man och ber om hjälp för beroende så ska man bli utredd som förälder. Det rimmar jävligt illa. Är ju som att bli utredd om man går med i en sluta-röka grupp. Tänk så många som vägrar söka hjälp pga detta. Visst i 99,9% av fallen läggs detta ned men att bli föremål för en utredning är absurd. Du fixar detta med viljestyrka och ett mått av hjälp. Kämpa på.

nu har vi påbörjat vår resa mot slutet eller en ny början.Det återstår att se.Jag möttes av karl som just tagit första supen för kvällen men fyllan hade inte hunnit sätta in.Otroligt nog känns det bra.Jag har ju inte fått min första besvikelse än utan den återstår ju att invänta.Vi ska träffas en gång i veckan och se om vi kan hitta tillbaka till oss.De andra sex dagarna behöver jag för att reparera mig själv från mitt medberoende och min arbetsnarkomani.Han för att göra vad han vill faktiskt.Han kanske väljer att fortsätta precis som nu,men det är ju då hans val.Kanske korkat,kanske ett sista halmstrå eller i bästa fall en nystart som var nödvändig då det liv vi levde var ohållbart.

Ser att Stingo skrivit om de olika missbrukartyperna och benämner dem som smuttare/periodare. Så otroligt smart.

Litet svårsmält mat bara. Har varit OK i över ett dygn nu.

Blev inget skjutet, men en fin dag och fick se rätt mycket djur, svamp blev det oxå! Både trattkantarell och svart trumpetsvamp i massor.
Idag e det middag med företaget. Jag kör så det käns lugnt..

Hej Wilja, en så relevant fråga du ställer. Vad är vi rädda för när vi slutar? Är det att vi tror att vi aldrig kommer uppnå exakt samma känsla på annat sätt. Vad är det vi älskar med berusningen. Är det avslappningen, är det den personen vi blir, hur vi ser på oss själva eller hur vi vågar vara mot andra? Det är bara vi själva som kan svara på detta, men jag tror att vi också måste vara redo att kavla upp ärmarna och hitta andra vägar för att stimuleras. Som jag upplever det är det ett arbete, dels att analysera och dels i att genom handling aktivt börja att leva ett annat liv. Och det är allt annat en enkelt. Hoppas du orkar, skriv här om det blir tungt ikväll. Kram

Å ena sidan har vi personen som måste ha sitt vin varje dag, två-tre glas räcker. Ibland till och med bara ett. Men vin är ett måste varje kväll. Personen blir kanske aldrig för full, får aldrig minnesluckor och gör egentligen inte bort sig offentligt. Det tillhör bara kvällsrutinen och det får personen att slappna av. Personen försvarar sig med att hen ändå har en gräns. Inte som de där som gör bort sig och super bort sina tillhörigheter för jämnan.

Sen å andra sidan har vi personen som egentligen inte måste dricka, framför allt inte varje dag. Kan gå längre perioder utan A. Men när det väl händer då är det ända in i kaklet. Festprissen bjuder på sig själv så mycket att det slår över och halva kvällen har försvunnit i en minneslucka, vaknar kanske upp på oväntad (och okänd) plats. Tar ett längre uppehåll och intalar sig att hen inte har några problem för när det blivit lite för mycket så tar hen en paus och vilar upp sig. För att sen köra hårt igen.

Den ena är inte mer eller mindre alkoholist än den andre men det yttrar sig på så olika sätt. Jag har nog länge inte funderat i termer av alkoholproblematik just för att jag inte haft ett större vardagligt sug (ok stundtals har jag känt att det skulle vara gött och härligt med ett glas men absolut inte varje dag) men å andra sidan är antalet nycklar och jackor som supits bort, minnesluckorna och männen som jag gått hem med alldeles för många för att blunda för att det finns ett reellt problem.

Muränan skriver så klokt om att barnen vet mer än man tror. Det gäller nog fler än så Jag diskuterade med mamma (inser att jag skriver mkt om henne just nu pga att vi har hängt i ett par dagar) om några släktingar som har alkoholproblem och jag berättade då att jag inte dricker något alls just nu (eller jag sa nog "nästan" inte något alls för att avdramatisera). Hon såg det enbart som något positivt och ställde inte en enda följd fråga utan sa själv att hon själv knappt dricker. Så otroligt skönt. Men så funderade jag på om hon förstått att jag haft problem. Jag tror inte det. Men jag har ju ingen aning. Ibland går man ju runt och tror att man lurat hela världen bara för att de inte sagt något. Men hur enkelt är det att fråga någon om de har alkoholproblem? Bara för att någon inte sätter på dem betyder ju inte att de inte vet eller förstår.

Inser när jag läser mitt förra inlägg att det inte funkar för mig att skriva i forumet från mobilen samtidigt som jag går. Jag var nog lite disträ imorse. Men just nu så känner jag mig så lätt. Inte i kroppen för jag har goffat tax free godis men i själen. Mamma har ringt och tackat för att jag följde med och hon berättar att jag gav henne en massa energi. Då blir jag glad att jag fattade beslutet att åka, trots att jag stundtals kanske ångrat mig lite. Jag har haft ett riktigt bra möte på jobbet och läget känns under kontroll på den fronten. Kommer nog få jobba in lite på söndag med anledning av resan och en tuff vecka som väntar men det känns helt ok. TROTS kick offen imorgon. Jag kommer ju inte vara bakfull på söndag, vilken lycka!

Nu tänker jag smita hem lite tidigare - och virka! Hoho jaja. Hoppas ni får en skön (och vit!) fredag allesammans!
/SL

PS. Så typiskt mig att prata jobb, ska försöka dra ner på det. Men det är en så otroligt stor del i mitt liv och jag identifierar mig väldigt mycket av mitt arbete. På gott och ont.

...som inte ens gör ett riktigt försök att sluta dricka vinet.

Dagarna då jag har att göra vid den vanliga "vinsug-tiden" tänker jag inte ens på vin och förundras över att det kanske är lättare än jag tror att sluta.
Nu är jag sjukskriven och känner mig ofta understimulerad och negativa, mörka tankar får fotfäste så lätt. Det är dom känslorna och tankarna jag försöker jaga bort med vin.

Jag tror jag är rädd för att sluta. Men vad kan hända?

Känner mig lite hudlös och otrygg den här fredagen.

Är så himla vackert på nåt sätt. Orkar knappt läsa varken tidningar eller böcker men det där höll mig fast. Du skriver (tänker) vackert. Har lånat in Anna Karenina , Åkes värld och en av Moa Martinson - alla verkar bra. Tyvärr orkar jag inte riktigt läsa.

Du är härlig jag hoppas att du får en bra kväll.

Kram

Kloka PP.

Tycker om att läsa din inlägg. Känns tryggt och bra på något sätt. Hoppas att jag också kan resonera så klokt någon gång i framtiden.

Ha en fin fredag! // GG

Uuuuuj krya på dig hörru!!!

Just det. Hörde på radion imorse. Alsing ska ut och jaga i helgen och då sa Britta "skit jakt". Jag sa ju "god jakt" sist. Det föll tydligen inte i god jord. ;-)

Blir alldeles varm över att det gått bra! Ta hand om varandra. Håll hårt i Lucas, han verkar vara en klippa (men vad vet vi egentligen?? :).

Singellitsan ;)

Braaaaaa jobbat! Då får man önska en riktigt skit jakt!

Har idag en månad kvar så det är lite tidigt att säga om det följer ett mönster. Det har skrivits mycket om mönster och när eventuella dippar i så fall skulle infalla.
Tror inte det är lätt att sätt upp någon "regel" som har allmän giltighet. Enligt vad jag själv minns, och vad andra skrivit är det kanske möjligt när det gäller den första tiden? Att hitta likheter i måendet. Först några veckors lidande under abstinens, sedan ett par månaders eufori, och sedan kanske någon form av nedstämdhet sorg etc. som sitter i ett tag. Så var det för mig.

Många har sagt att det gäller att se upp lite extra vid 3, 6 och 9 månader, och är det så, så borde det ju vara statistiskt rimligt även vid 12 ;-)

Jag vet inte om jag tror på det. Generellt går det sakta uppåt, med dippar och toppar lite upp och ner. Det som är skönt att veta är att det i alla fall inte längre har med ny alkohol i systemet att göra. Själv tycker jag på något sätt att både topparna och dalarna har suddats ut. Kanske lite likt en manodepressiv person som går på medicinering?
Ångesten är borta men kanske har den totala glädjen ännu inte infunnit sig?

Jag har stor tilltro till att m-m och Konstnären som du nämner, och även mig själv för den delen;-) Mycket beroende på att vi fortfarande befattar oss med problematiken. Kanske kan det vara så att när man börjar känna sig frisk så är man som närmast att bli sjuk igen? Naturligtvis är det ingen superkul tanke att behöva gå och tänka på ett tidigare drickande hela livet. Frågan är väl om vi egentligen har något val?

Kram till Gottegrisen!

//PP

Meddelade just till pinglorna om att jag måste ställa in och varför. Får som alltid en oerhörd känsla av att jag måste be om ursäkt och överkompensera. Av samma anledning som man tackar ja till människor trots att man vet att man borde säga nej. Men den här gången vad jag inte om ursäkt yuan bara meddelade att jag har dåliga nyheter etc. Och se där det var ju inga konstigheter.

Kanske man kan se det som? Alkohol förorsakar - när det blivit för mycket - ett stort antal felfunktioner i våra liv.
När vi tar bort den största källan till felfunktion, så vet vi kanske åtminstone att det inte var DEN som är orsaken till felet.
Det är ju skönt.

Det frågetecken som kan finnas kvar när det gäller alkoholen är om det eventuellt kan vara "efterdyningarna" av ett missbruk som sitter kvar?
Vi famlar kanske i mörkret när det kommer till hur långt vi kommit i vårt tillfrisknande. Och det är för övrigt säkert väldigt individuellt.
Beror nog mycket på "ingångsvärdet" i processen när vi slutade dricka, för att använda ett Löfven-uttryck ;-)

Men som sagt, en lättnad av att ha tagit bort den enskilt största störsändaren i livet finns ju!

Ta vara på er!

//PP

sa det jag tänkte, fast bättre uttryckt. Ok - har poängen gått fram m-m ;-)

om hur vi kan lösa detta i min låtsasvärld.Eftersom kärleken är stark,framförallt från mitt håll så kan vi väl göra såhär:Träffas max en gång per vecka och göra roliga saker,äta en middag ta en promenad se en film whatever.Dvs endast fokusera på vår parrelation som ju gått i träda de sista åren.All tid däremellan fortsätter vi leva våra egna liv och repa oss själva.Om han då väljer att dricka alla de dagarna så är det hans val.Men han måste vara nykter under den träff vi har.På det sättet så skulle vi kunna ta reda på om det fortfarande finns ett vi och om han eller jag ser fram emot våra möten eller om de bara känns jobbiga och utan framtid.Eftersom jag uppenbarligen har så svårt att släppa taget så kanske det skulle kunna vara ett sätt för mig att inse att det är över.Om våra träffar bara är bortkastade och att det enda han gör är att han sitter och längtar efter att få åka ned till stugan och dricka igen.

Eller förstås det jag hoppas,en ny låga tänds,vi känner att det är vi som hör ihop och vi börjar bygga på en ny kula.Sambo med honom blir jag nog aldrig igen.Det gör ju också att all hans frihet att dricka hur han vill finns kvar för honom.All smärta över att han faktiskt ofta kommer att göra det valet blir ju då min.Vad är vinsten för mig i detta?Jag får igen lite av mitt liv som försvann med honom.Jag får chansen att fortsätta kampen mot mitt medberoende men under ordnade former.Förlusten är ju själsplågan att fortsätta vara maktlös.Men det är jag ju i nuläget också.Frågan är,kan jag fortsätta vara medberoendenykter i en sån här lösning,tveksamt..Lyckligare än nu? Ja definitivt.
Krossade illusioner emottages tacksamt :)

Var snabbare och koncisare :)

En viktig grej, som du lyfter upp där m-m. Skönt att inte ha skuldkänslor, säger du, men är det inte ännu mycket större än så? Hade du alls kunnat öppna upp på jobbet, om du fortfarande drack, eller hade du tvingat dig vidare "för det är ju mitt drickandes fel"? Och om du hade öppnat upp, och det senare kommit fram att du dricker, så hade nog knappast reaktionen på jobbet blivit särskilt god. Alkoholen inte bara gömmer andra problem för oss, utan den gör det också omöjligt att teffektivt a i de fristående problem vi ändå ser, medan vi dricker.

Hoppas att du får det bättre ordnat på jobbet nu.

Skickar en fredagskram till dig vännen och hoppas att du får en fin dag och helg! Ni skulle vinterstänga stugan den helgen va? Njut av tallarna och skogen, så önskar jag över lite bra väder till din sida av kusten.

Stor kram

Det finns inga 'borde' när det gäller sörjande. Ibland finns inga tårar. Ibland är man så uppe i det praktiska. Ibland bär man andras känslor och orkar inte plocka fram sina egna. Ta det lugnt.

Vet du. Det kanske är lite skönt att det inte blev någon kalaspinglehelg. INTE för att jag inte tror på dig eller att du skulle klara det fint. Men det är en stor prövning... uaa! Var sak har sin tid (för att låta som om jag var 100 år).

Kram till dig idag